Att ha roligt på jobbet

En av standardkommentarerna på mitt förra jobb, när några pratade och skrattade, var ”vad fan, har ni roligt på arbetstid?!?”. Självklart sagt med glimten i ögat, för en av de viktigaste faktorerna för att man ska trivas på jobbet (vid sidan av skyhög lön och utvecklande arbetsuppgifter), är ju att man kommer överens med sina kollegor. Och vi var ett gäng där som verkligen kom bra överens och när ingen av de andra två nämnda faktorerna behagade infinna sig, fick man ta i lite extra med denna den tredje faktorn.

Vad jag vill komma till är att även nu som radioprogramledare trivs jag på jobbet och med mina kollegor. Nu börjar jag visserligen vid åtta på morgonen och går upp vid kvart i sju, men aldrig har det väl varit så lätt att gå upp på morgonen som när jag jobbat med radio. Jag har tidigare haft sändningspass där jag börjat sex, och fått gå upp kvart i fem, och även det gick utmärkt. Faktum är att till och med praktikplatsen på Radio City för en herrans massa år sen, som innebar att man fick vara på plats vid fem på morgonen, genomlevdes med ett leende på läpparna.

Jag som aldrig har varit morgonmänniska på något sätt.

Men det måste ju vara ett tecken på att man trivs bra med det man gör. Sen att det inte heller på radiostationen är någon skyhög lön, det kan man väl leva med – ett tag, i alla fall. För arbetsuppgifterna kan i alla fall bli utvecklande om man bara bestämmer sig för det.

Jag är dokumenterat frisk

Jag var på läkarundersökning i dag, eftersom jag snart ska börja en kurs för att ta D-körkort. Och då får man lämna urinprov, blodprov, kolla blodtrycket, peta sig på näsan och visa att man kan hålla balansen. Synprov gör man också.

Det som var lite fascinerande med det hela var att det gick bra för en sköterska att ta urinprov (nej, jag fick vara ensam inne på toa just under det kritiska ögonblicket), blodprov, kolla synen och blodtrycket, men sedan fick jag gå in till en läkare för att han skulle kolla periferiseendet, koordinationen, lyssna på hjärtat och lungorna, och låta mig stå och blunda och hålla balansen (”om du blundar medan du står med fötterna i rad som på ett rep så blir det pluspoäng”).

Hur kom det sig att inte samma person kunde kolla alltihop?

Nåja, förutom att jag bara klarade att läsa näst nedersta raden på högra ögat, så var jag fullt frisk. Jag fick i och för sig inte svaret på blod- eller urinproverna i dag, men urinprovet var för droger och blodprovet för alkoholkonsumtion de senaste veckorna, så jag tror inte att det ska vara några problem med dem heller. Har aldrig ens rökt vanliga cigarretter i hela mitt liv – än mindre några tyngre droger –  och det var nog minst en månad sedan jag drack något starkare än folköl (normalt förvisso en skandal, men i det här sammanhanget är det ju bra). Ibland lönar det sig att vara Präktobert.

Vi får väl se om vi kan göra något åt det där med ”inget starkare än folköl” på lördag. Hade planer på att gå ut med grabbarna M och J då, men J skulle till Uppsala, så vi får väl se vad vi andra två tar oss till.

Hmm… GI-metoden eller bara TB-metoden?

Jag är en ganska enkel kille ibland. Jag menar att jag är inte så svår att tillfredsställa när det gäller mat. Det behövs inga excesser eller extra krusiduller när man ska göra mig mätt, utan det enklaste är oftast bäst. Sambo-Jenny frågar alltid hur vi ska tillaga fläskfilén när vi äter sånt, och man formligen hör hur hennes kock-hjärna (hm, det där kan associeras på fler sätt, men jag snackar mat nu, va) arbetar med olika såser och kryddor och potatisrätter och sånt där. Och hur besviken hon blir när jag, som vanligt, säger att det räcker att steka den i tjocka skivor, så är jag nöjd. Ingen sås eller grönsaker eller potatis eller nånting. Bara välkryddad fläskfilé. Och smör på kanten.

Gott som satan!

Det funkar lika bra med en flock fläskkotletter, som synes på bilden här nedanför.

I grannkommunen, där jag tillbringar en del tid bland annat på en viss radiostation, har en av de lokala matbutikerna vuxit med ett gäng kvadratmeter och flyttat om alla varor och satt upp nya skyltar. Och självklart kan förstås inte språkpolis-jaget hålla kameran i fickan när en sån här skylt sitter i taket:

 (klicka för större bild)

Finns det inga människor på tryckerier som kollar sina kunders beställningar innan de gör dem färdiga?

(tips för er som inte ser felet: Hur många n ska det vara i majonnäs)

Och än slank han hit, och än slank han dit…

I söndags var jag i Falkenberg och bevakade träningslandskampen i volleyboll för Volleykanalen. Jag sov kvar på ett hotell (tyvärr inte Grand Hotel, men ändå) och ägnade hela kvällen och större delen av natten åt att redigera sändningen från matchen och fick ut den på hemsidan vid åtta på morgonen. Sen ringde Loogna från V97 och så gjorde jag lite radio via telefon hem till Vallentuna och resten av Norrort. Teknikens under… Men internet fanns ju som tur var även i Falkenberg, så jag kunde ju hålla koll på alla sportresultat ändå, trots att jag var 50 mil från studion.

Sen när jag skulle åka hem var det strålande sol och fyra plusgrader i Falkenberg. Jag stannade efter tio mil nånting och tvättade av rutorna. Och då dröjde det förstås bara fem minuter innan det började regna igen, och när jag kommit förbi Jönköping så såg det ut som på bilden här ovanför. Och jag som bara hade sommardäck… Men de flesta andra körde rätt försiktigt också; det gick väl i 85 km/h på 110-vägen, så det blev inga olyckor där jag körde, i alla fall. Jag såg en bil som hade snurrat rejält på mötande sida, dock, och sen kom en ambulans, men det var ändå förvånansvärt lite olyckor med tanke på vädret.

Men nu har jag mina vinterdäck i alla fall – äntligen. Jag hade ju stora problem med det i och med att det dels inte följde med några vinterdäck när jag köpte bilen, dels hade gamla ägaren missat att låshylsan till säkerhetsbultarna låg kvar hemma i hans garage – vilket vi upptäckte i däckverkstan när fyra bultar redan var lossade. Så det slutade med att jag fick ta vägen förbi Tumba (för det är ju nästgårds, verkligen) och hämta hylsan och sedan i går förmiddag har jag nu vinterdäck.

Och jag inbillar mig att de går tystare än sommardäcken, faktiskt. För ja, det är odubbade däck. Funkar lika bra, känns det som hittills. Och jag tror man sparar bensin på det och även på miljön eftersom man sliter mindre på vägen. Miljömuppen har talat… Närå, jag är mest snål och vill hålla nere bensinförbrukningen så mycket som möjligt…

Tiden går fort när man har roligt

Först råkade jag skriva att tiden går fot, i rubriken, men hade den gjort det så hade den ju stannat upp när jag ville det, och så har det ju tyvärr inte varit…

Gångna veckan har varit galen. Mycket att göra och alldeles för lite tid över till vila. Men sysslar man med sånt som är roligt så prioriterar man gärna bort annat. Som bloggläsande och -skrivande. Som förvisso också är roligt men nån gång måste man ju sova, också…

Förra veckan var första veckan på V97 och det är kul att så många verkligen kommer och säger att de tycker att det är roligt att jag är tillbaka. För det tycker jag också. Jag har haft grymma radioabstinensbesvär under den tiden jag varit borta från etern, så nu känns det lite bättre igen – även om jag bara är där två timmar och får stå ut med att agera sidekick istället för att vara ankare, som jag trots allt trivs bäst som och funkar bäst som. Men vi får väl se hur det blir framöver, man kan ju alltid hoppas.

Sen har jag också under den gångna veckan kommit fram till att det inte går att göra Volleykväll-produktioner till Volleykanalen med två matcher samma dag, om det ska läggas ut i efterhand. Eller går, det är klart att det går, men att en match som spelats på en söndag inte blir klarredigerad och upplagd på hemsidan förrän fyra dagar senare på torsdagskvällen, det känns inte okej. Så framöver ska jag hålla mig till en match i taget.

Men den här gången var det ju finalerna i Svenska Cupen för både damer och herrar och man vill ju förstås gärna visa båda matcherna, speciellt som vi var enda tv-kanal på plats; då har man ju ett visst ansvar mot sina tittare…

Och i måndags skulle jag äntligen få vinterdäck till nya bilen. Det följde ju inte med några när jag köpte bilen, så jag hade beställt hos en däckfirma. Men det uppstod – förstås – problem vid bytet. Det satt nämligen en sån där låsbult på varje hjul, som man behöver en extra hylsa till, och denna hylsa borde då ha legat i bilen nånstans. Men tydligen hade tidigare ägaren missat att skicka med den, så efter att ha jagat bilfirman som i sin tur jagat tidigare ägaren, medan jag och två killar på däckfirman stod och hade skruvat bort fyra bultar, fick vi konstatera att det var inte mycket annat att göra än att skruva på dem igen och åka hem. Tidigare ägaren skulle titta i garaget på kvällen och så skulle de höra av sig igen.

Tur att det inte är riktig vinter än, i alla fall, så att det inte är nån superpanik. Men det vore ju bra att hinna göra det innan alla sistaminuten-bytare tar upp alla tider på däckfirman, liksom…

Mera nörderi blir det ju…

Och ja, nörderi är ett ord. Nu.

I samband med att jag var ute på Värmdö en sväng och grejade med stugan och satte på värmen inför vintern, så passade jag på att ta vägen om min hovleverantör Scandinavian Photo och hämta ut DV-bandspelaren jag beställde till Volleykanalen för hur länge sen som helst. Äntligen kan vi öka kvaliteten på produktionerna ett snäpp, och det är jag den förste att välkomna. Ska man kunna sälja reklamplats så måste man ha en produkt som inte ser ut att vara filmad med hemvideokamera… Dessutom är det ju kul med nya elektronikprylar; man är ju en tekniknörd också (förutom sportnörden som nämndes i förra inlägget).

Apropå sälja reklam, så hade jag i dag ett lunchmöte med en säljare som kom med en massa bra tips om vad som är viktigt och mindre viktigt när man ska få in reklamintäkter i miljonklassen (okej, siffran en miljon nämndes aldrig, men alla fattar ju att det är där det måste börja, eller hur?). Alltid nyttigt med lite tips och råd, för once again: jag är ju ingen säljare. Det står tveklöst producent på mina visitkort, men i den lilla organisationen får man vara beredd att bredda sig.

Tyvärr verkar min beredvillighet att bredda mig även innebära rent fysiskt. Jag är nämligen en sucker för pepparkaksdeg, vilket gör att det från och med nu och sex veckor framöver kommer att bli en hel del av den varan. Och nej, inte i gräddad pepparkakskonsistens, utan ogräddad deg direkt ur plastförpackningen. Enda problemet är att det är kalorier i en sån där förpackning motsvarande ungefär en chipspåse, och det känns ju så där nyttigt, va… Men det är ju bara jul i två månader om året. *hrm*

Men jag verkar i alla fall ha klarat mig från sambo-Jennys förkylning (stackarn har legat döende i soffan och kvidit i flera dar), så jag får väl ta några extra krafttag med träningen istället. Men det är ju tur att man inte ska ligga på stranden och sola just i dag, om jag säger så…

Lite sportnörd är man väl…

Nog är man väl en hockeynörd när man först jobbar som speaker på Djurgården – Mora och sen åker hem och sätter sig framför tv:n och tittar på Skellefteå – Timrå? Inte för att den sistnämnda matchen är särskilt intressant annat än att det var bra ur Djurgårdens synvinkel att Skellefteå inte vann med mer än de gjorde, eftersom de då fortsätter att ligga bakom DIF i tabellen. Men hockey är ju ändå hockey och ibland är det kul att bara titta utan att vara så engagerad i något av lagen.

Men jag ser ändå fram emot NHL-matchen på lördag, Ottawa – Montreal. Canal Plus sänder ju inte Montreal-matcher varje dag, och eftersom det är mitt lag sen femton år tillbaka, så tar jag ju varje tillfälle att få se dem. Som tur är går matchen redan kl 21:00, så jag slipper sitta uppe halva natten (den här gången – det har hänt förr, kan jag säga) för att få se den.

Och i morgon bär det av till Örebro för att bevaka nordiska klubbmästerskapen i volleyboll. De två svenska lagen, Örebro och Elverket Vallentuna,  har vunnit båda sina matcher hittills, vilket är optimalt för oss i Volleykanalen eftersom det är just avslutningsmatchen i morgon eftermiddag mellan Örebro och Elverket som vi kommer att göra en fullstor sändning av, och då är den avgörande för slutsegern i gruppen och det är dessutom bara vinnarlaget som går vidare till slutspelet i Finland.

Perfekt, med andra ord. Enda bittra grejen i sammanhanget är att vi inte har möjligheten att sända riktigt live ännu, för det här vore ju en utmärkt livesändningsmatch, onekligen. Men det ser förhoppningsfullt ut för det framöver; jag ska få lite extra back up av en duktig säljare på onsdag, så vi kan få in lite fler* sponsormiljoner till Volleykanalen.

* Nu låter det som om Volleykanalen redan har fått in miljoner
i sponsorpengar, men nja, inte riktigt...

Ett steg på vägen

Nya givar i min karriär mot att bli en av Sveriges mest framgångsrika medieprofiler: Med start den 12:e november kommer jag att vara den ene programledaren i morgonshowen på radiostationen V97 i Vallentuna. Jag kommer också att ha ansvar för stationens sportbevakning i sändningsområdet, det vill säga Vallentuna, Täby, Upplands Väsby och Österåker.

Ni som känner mig sen tidigare vet att det här är ungefär vad jag gjorde för ett år sen på stationen, men den här gången är det mer ”på riktigt”, så att säga. Jag träffade stationschef Loogna i dag och diskuterade villkoren och han ska återkomma till mig i början av nästa vecka angående lön. I övrigt är det väl i princip bestämt.

Jag säger ”i princip” därför att det brukar alltid finnas någon faktor som ställer saker på huvudet och förändrar allt till det sämre, och innan jag har sett att den faktorn inte dyker upp även den här gången, så försöker jag vara lite försiktig.

I övrigt kunde jag redan i går kväll konstatera att före detta SSU-ordföranden Anna Sjödin, av alla, sa nästan exakt samma sak som jag skrev i min blogg i går morse. Nu är ju hon… vad ska man säga, lite lätt jävig i frågan om offentliga personers offentliga misstag, men det är ändå ett intressant konstaterande att vi är så överens. Trots att vi beter oss på lite olika sätt på krogen.

Är det den enda möjliga lösningen på alla problem?

Statssekreterare Ulrika Schenström valde i natt att avgå från sin post. De dokumenterade pussarna med TV4:s Anders Pihlblad blev för mycket och hon valde den tydligen enda vägen för människor i en förtroendeposition.

Och jag vet själv inte om jag tycker att det alltid är rätt väg. Oavsett partifärg eller politisk uppfattning måste varje ämbete besättas av människor. Och människor är sällan felfria. Faktum är att det kanske är bra att se att även en statssekreterare kan göra misstag – så länge det inte drabbar någon annan. Jag menar, att pussa Anders Pihlblad ger kanske inte riktigt konsekvenser av samma storlek som att glömma att informera statsministern när hundratals svenskar antas döda eller saknade på grund av en flodvåg på en populär semesterort. Ändå är följden i stort sett densamma (förutom att den som generellt hängs ut för det senare misstaget fortfarande är i någon form av offentlig tjänst ett par år efteråt).

För att återvända till Schenström så kan man ju fråga sig vad det är för folk vi vill ha i vårt lands ledning. Vettiga människor, förstås, det fattar ju vem som helst, men hur minutiösa krav ska vi egentligen ställa på dem? Det tycks som om fokus i hela historien läggs på att Ulrika Schenström pussade på Anders Pihlblad, och därför måste hon dö avgå. Det faktum att hon uppträdde alkoholpåverkad under ett tillfälle då hon förmodas ha haft ansvar för rikets säkerhet, verkar komma i andra hand.

Självklart är inte en sån situation optimal, men med tanke på hur ofta Sverige har utsatts för offensiva krigshandlingar under de senaste tvåhundra åren, så tycker i alla fall jag inte att det ska betraktas som om Sverige för all framtid är förlorat om det under några timmar en kväll var som det nu var.

En sak som jag däremot reagerar betydligt starkare över, är det påstådda uttalandet som Schenström lär ha gjort vid ett tidigare tillfälle apropå hennes många arbetstimmar med statsministern: ”Filippa bestämmer hemma och jag bestämmer på jobbet”. Detta går det tydligen alldeles utmärkt att raljera över på välutvecklat kvinnoschauvinistiskt vis utan att någon ens tar upp tråden. Varför det? Ska vi ha ett jämställt samhälle är det väl inte bara män som ska hindras från att klappa kvinnor i stjärten och kalla dem lilla gumman? Den omvända psykologiska nedvärderingen är lika illa, tycker jag. Nu anknyter jag inte längre till pussande och vindrickande här, men jag vet inte om jag vill representeras av människor som har en uppfostrande attityd gentemot det motsatta könet – oavsett i vilken riktning detta må vara.

————————-

Jävligt seriös blogg i dag, inser jag, och jag får väl passa på att bryta av detta lite med att hoppa ett par små skutt och på barnsligt vis klappa i händerna ett par gånger. Jag var nämligen och hämtade ut nya bilen i går och förutom lite låg tomgång, några trasiga infodisplaysiffror och avsaknaden av vinterdäck, så är den helt okej. Visst, det är en relativt ny bil (02:a) och min första riktiga egna, men jag säger ändå bara ”helt okej” därför att jag hellre vill ha en V70 eller ännu hellre en Chrysler Voyager. Men en dag när jag blir stor kanske jag har den möjligheten.