Jag är en ganska enkel kille ibland. Jag menar att jag är inte så svår att tillfredsställa när det gäller mat. Det behövs inga excesser eller extra krusiduller när man ska göra mig mätt, utan det enklaste är oftast bäst. Sambo-Jenny frågar alltid hur vi ska tillaga fläskfilén när vi äter sånt, och man formligen hör hur hennes kock-hjärna (hm, det där kan associeras på fler sätt, men jag snackar mat nu, va) arbetar med olika såser och kryddor och potatisrätter och sånt där. Och hur besviken hon blir när jag, som vanligt, säger att det räcker att steka den i tjocka skivor, så är jag nöjd. Ingen sås eller grönsaker eller potatis eller nånting. Bara välkryddad fläskfilé. Och smör på kanten.
Gott som satan!
Det funkar lika bra med en flock fläskkotletter, som synes på bilden här nedanför.
I grannkommunen, där jag tillbringar en del tid bland annat på en viss radiostation, har en av de lokala matbutikerna vuxit med ett gäng kvadratmeter och flyttat om alla varor och satt upp nya skyltar. Och självklart kan förstås inte språkpolis-jaget hålla kameran i fickan när en sån här skylt sitter i taket:
(klicka för större bild)
Finns det inga människor på tryckerier som kollar sina kunders beställningar innan de gör dem färdiga?
(tips för er som inte ser felet: Hur många n ska det vara i majonnäs)
