Frasse är nog borta för alltid

En del kanske minns att min katt Frasse försvann i mellandagarna, när han och de andra två katterna var hos mamma medan sambo-J och jag var på västkusten. Han kom ju aldrig tillbaka, trots att vi var ute och letade flera dagar och satte upp lappar och grejade.

Nu har ju de här lapparna suttit kvar sedan dess - jag var ambitiös och laminerade dem så att de skulle klara av fukt och vind - och häromdan ringde det en kille som sa att han hade sett en katt som skulle kunna vara Frasse, så vi har varit där ett par gånger och gått runt och letat och frågat folk och så där, men ingen Frasse. Däremot såg jag en katt som förmodligen var den som den här killen hade sett; lite smalare och nästan samma färgteckning, så risken är att Frasse verkligen is no more.

När vi gick runt och letade såg jag dessutom det som syns på bilden till höger ligga på en stenmur invid ett radhus… Inte Frasse, hoppas jag.

Följden av att Frasse försvann blev dessutom att jag inte längre har någon katt. Okej, det bor en Svenne och en Roffe hemma hos oss, men där har gåvo-turerna varit så invecklade, så numera äger de faktiskt varandra. Svenne är ju sambo-J:s katt som följde med i flytten hit, och Roffe är hans systerson, och vi var rätt snabba med att ge bort Roffe till Svenne när Roffe var lite för tjatig efter mat och uppmärksamhet (mycket också för att jag hade Frasse och sambo-J hade Svenne, men Svenne hade ingen katt, så vi tyckte att det vore lite schyst), men nyligen var Svenne också väldigt jobbig, så sambo-J gav bort honom till Roffe, så nu är de varandras katter.

En intressant aspekt är ju då, när varken jag eller J äger dem, vad de egentligen gör här och varför de inte betalar någon hyra…

Först ”sport-näet”, och nu…

De flesta har väl noterat att många idrottare inleder sitt svar på journalisters frågor, med ett ”Näää…”. Framför allt Henrik Larsson är en mästare på det här.

Förlust med 1-2 i Svenska Cupen kväll, vad säger du om matchen?
”Näää, jag tyckte att vi förde spelet, men vi kom inte till några avslut”.
Men hur kommer det sig då? Ni leder ju ändå allsvenskan och möter ett lag från superettan?
”Näää, de var lite hungrigare än vi i dag, bara. Vi kom aldrig riktigt igång.”
Vad betyder det här för ert fortsatta spel i Allsvenskan?
”Näää, vi ska åka hem och ladda om nu och analysera det här, och så är det ju match mot Halmstad på söndag.”

Men det finns ett annat, inte lika uppmärksammat fenomen inom media som också återkommer med jämna mellanrum.

Nyhets-jaet.

”Toppmöte i Upplands Väsby kräver rekordstor polisinsats, och Zlatans knä blir allt bättre – gomorron, klockan är sju och det här är nyheterna. Ja, det internationella toppmötet som ska behandla Irak-frågan kräver en av modern tids största poliskommenderingar…”

eller

”Tre månaders fängelse för att ha stulit en tupp ur en hönsgård, ja, det var vad Solna tingsrätt utdömde till en man i 50-årsåldern i går.”

Jag är kanske lite petig, men jag tycker att det låter lite konstigt…

Då har man nått en viss nivå av kändisskap

Jag vill också bli så känd så att jag får skriva ett pressmeddelande när det händer saker i mitt privatliv. Det är ungefär på samma nivå som att ”avgå” istället för att helt enkelt säga upp sig. Då har man också nått lite längre än många andra…

Apropå värmen som nu äntligen är här igen. Visst blir man en aning skeptisk till att släppa in passagerare i sin buss när instrumentbrädan ser ut som på bilden till höger. För er som inte ser riktigt, så står det att förarplatsens temperatur är 22 grader, och på passagerarplats är det 49 grader. Så blir det när bussen står uppställd på en stor parkering utan skugga under en hel dag. Välkommen in i bastun.

Jag har mist min oskuld

Jag har krockat. För första gången i mitt liv har jag krockat. Och inte i egenskap av bussförare, utan med min egen bil på väg till jobbet. Jag skulle börja 14:56, och gick hemifrån vid 14:45, vilket skulle vara precis på minuten så att jag skulle hinna gå utan att stressa. Jag var precis på väg att promenera när jag insåg att jag inte hade mina solglasögon med mig, så jag vände hem igen och gick in och hämtade dem. Vid det laget hade ju klockan hunnit bli 14:47 och jag insåg att jag inte längre skulle hinna gå, så då fick jag ta bilen. Men när jag skulle svänga ut från parkeringen hann jag bara halvvägs ut innan en kille på moped smällde rakt in i högersidan på bilen. Jag tittade ju åt vänster, som man ju normalt gör när man ska svänga höger eftersom det är därifrån det borde komma någon. Men han kom från höger, och eftersom han körde på vänster sida så var vi ju på samma sida av vägen.

Och allt jag hinner se när jag ska börja köra på vägen utanför, är hur den här killen vinglar till lite när han försöker hinna bromsa, och sedan smäller det till i bilen. Jag kastade mig förstås ur bilen för att se hur det gick, men han reste sig och hade osannolikt nog bara några skrapsår och lite huvudvärk. Som tur var hade han ju hjälm. Efter lite diskussioner med både honom och ett par av hans kompisar som råkade vara i närheten, bestämde vi oss för att jag skulle skjutsa honom till vårdcentralen för kontroll.

Lyckligtvis verkade han ha klarat sig med en lättare hjärnskakning, så vitt jag förstod. Jag och ett par av hans kompisar följde med in till läkaren, men efter att hans pappa också dykt upp, och de dessutom ringt från jobbet typ sju gånger och frågat när jag skulle komma, så åkte jag därifrån.

Så nu blir det ju utredning av ärendet, antar jag, och en väldigt massa administration. Polis och försäkringsbolag och redogörelser och allt sånt där. Sen får vi väl se vem de tycker gjorde mest fel; det är en del faktorer som gör att det är lite svårt att på förhand säga hur det ska gå. Jag är i alla fall glad att ingen av oss blev värre skadad. Värst var det nog med hans moped, där diverse plastbitar låg spridda över hela gatan. Min bil ser man på bilden här; det skrapar emot däcket varje gång man kör över ett gupp (vilket man tvingas göra typ sjuttio gånger per resa numera oavsett var man kör någonstans), plus att backspegeln lossnade lite.

Det ironiska i sammanhanget är förstås att mitt i all kalabalik glömde jag solglasögonen hemma, så dem hade jag ändå inte med mig till jobbet…

Plus att det tydligen var ”en sån dag” i går, för jag lyckades förstås köra över en sten med bussen, också. Jag skulle överta en buss från en kollega, som hade parkerat den utanför entrén vid bussgaragets kontorsbyggnad, och förmodligen stod den så nära ett betongblock att det nästan redan var inne under fronten på bussen så att jag inte uppmärksammade det, och så fort jag började köra så skrapade det under bussen. Typiskt. Inga större skador, dock, lite repor på främre stötfångaren, men jag fick ju naturligtvis ägna halva (obetalda) rasten åt att skriva rapport på det där…

Ack, all denna administration.

Mycket kalkoner, får man säga

År efter år säger vi samma sak. ”Den här gången kan vi bara inte förlora; vi behöver inte ens tävla!”

Och så blir vi inte ens topp tio. Eurovision Song Contest pratar jag om, förstås. Jag som hade planer på att försöka få hit lite folk och titta och göra en fest av det, som vid svenska finalen, men det blev aldrig mer än en tanke. Tur var väl det, kanske.

Men man får väl säga att det i alla fall var skönt att de flesta töntlåtarna rensades ut i semifinalerna, för det var överlag riktigt bra kvalitet på låtarna i den här finalen. Grekland imponerar ju år efter år, de som var givna på undre halvan för femton år sen när alla sjöng på sitt eget språk och ingen fattade varken deras text eller deras musik. Men nu – det är ju hits nästa varje år. Bra jobbat, sånt gillar vi.

Lite unik statistik från finalen (inte ”unik” på det viset som kvällstidningarnas sommarväderprognoser alltid är varje år, utan unik på riktigt), dårå:

6 gånger under finalen skreks det ”Thank you Europe!”

44 procent av de som avgav röster, gav också komplimanger för ”a fantastic show!” eller nåt liktydigt.

12 procent av de som avgav röster berömde utseendet på bägge programledarna.

5 procent av de som avgav röster berömde enbart den kvinnliga programledarens utseende.

0 procent av de som avgav röster berömde enbart den manlige programledarens utseende.

Alltid sparar man några sekunder…

Jag har en idé! Har ni någonsin varit på Ica och handlat, och betalat med kort? Först sätter man in kortet, slår sin kod, och sedan ska man godkänna beloppet.

Varför är det så?!?

Varför kan man inte genom att slå in sin kod och trycka OK, godkänna beloppet som man gör på andra ställen? Nu säger jag inte att Ica är det enda stället där det är så, men det är där jag har handlat mest och reagerat över det här.

Okej, det är kanske inte någon världsomvälvande störning, men ändå. Många smådetaljer som flyter på lite smartare gör ju att livet genast blir lite bättre utan att man fattar varför….

Nu är jag anmäld!

Nu kommer jag inte undan längre. Jag har anmält mig till både Midnattloppet och Stockholm Halvmaraton, så nu har jag ett mål (okej, två) med min träning. Jag har faktiskt redan tagit ut löpträningsschemat som finns på marathon.se, och jag lallar inte runt som vem som helst utan som vanligt ställer jag siktet för hågt och skriver ut schemat för de som satsar på att springa halvmaran på 1:30…

Så kanske jag klarar den på 1:40, i alla fall. Även om den där ”lätta distanslöpningen” på 8 km som skulle grejas på 38 minuter i själva verket tog 41 minuter, och så himla ”lätt” vet jag inte om den blev – även om det inte var direkt blodsmaknivå på ansträngningen…

Men jag har trots allt 3 ½ månader på mig att komma i form, och det ska jag väl klara, tycker jag…

Folk borde gå på kurs med Kurt

Kommer ni ihåg den gamla tv-serien med Michael Segerström och Per Eggers, där Kurt hela tiden lurar på Nisse en massa olika kurser för att få råd att köpa en rund båt? Den serien får stå som rubrik i dag, för jag tycker att folk skulle behöva lite mer kurser.

I trafiken, till exempel. Som yrkesförare ser jag ju en hel del folk och en hel del trafik, och jag ser också hur illa många människor faktiskt kör. Att man inte vet att man har väjningsplikt för buss som svänger ut från hållplats på 50-väg, det är väl en sak, för det strider ju mot logiken i de flesta andra väjningsregler (sedan behöver man ju i och för sig inte stanna och tuta och visa långfingret mot bussföraren, när man har brutit mot nämnda regel, som en viss taxichaufför gjorde här om veckan), men att skylten med överstruken tätort betyder att det är 70, det tycker jag att folk borde ha lärt sig vid det här laget. Alldeles för många fortsätter köra 55, och när man ligger bakom med en trött 17-tonsbuss stampar man liksom inte bara till på gasen och svischar förbi i en snygg omkörning, utan då är man glad om man har hunnit upp i 70 innan det blir 50 igen. Dessutom är tidtabellerna utformade utifrån gällande hastighetsgränser, så att köra 20 km/tim långsammare gör inte direkt underverk för redan tajta körscheman.

Detta, och en del både småstöddigt och förvirrat beteende hos diverse trafikanter, gör att jag tycker att det borde vara obligatoriskt med körkortsfortbildning vart femte år. Nu förutsätts folk själva ta reda på nya trafikregler och hålla sin praktiska kompetens uppe även om de väldigt sällan är ute i trafiken, men en del kör som om de fortfarande anser högertrafikomläggningen vara den senaste ändringen i trafikbestämmelserna. Nej, kurser där man både får teoretisk och praktisk fortbildning vart femte år skulle göra underverk på vägarna.

Okej, jag vet att det vore vettlöst dyrt att administrera och genomföra detta, men låt mig bara få drömma lite.

Jag förstår dessutom inte det här snacket om att folk kör för fort hela tiden och att det är ett problem. Det är väl egentligen så att folk kör för långsamt väldigt ofta, och att det är ett stort problem. Hur ofta händer det inte att man ligger på en 90-väg där bilen framför kör i 82? Eller, ännu värre, 70. Och det är en dubbelriktad väg där omkörning är riskabelt, och till slut tröttnar man och kör om ändå (nu snackar jag vanlig personbil här – inte med buss). Inte särskilt trafiksäkert, sett ur en objektiv synvinkel.

Sedan är det ju dessutom så att den som kör i 82 på en 90-väg inte bara gör ett val för egen del, han eller hon väljer också vilken hastighet vi bakom ska köra. Och vi kanske inte vill köra i 82. Kör vederbörande däremot 90 på 90-väg, så kan vi bakom göra ett eget aktivt val om vi också vill köra 90, eller om vi vill köra långsammare (och förvisso hindra trafiken bakom oss, men ni fattar principen). Så det där med kurs är nog inte så dumt.

Apropå kursbehov kan jag förstås raljera om hur dåliga folk har blivit på det svenska språket, och hur ofta man stör sig på att till exempel ”Köp- och säljmarknad” alldeles för ofta får heta ”Köp och säljmarknad” (ser du skillnaden, eller behöver du också en kurs?) eller att ord som skrivs över två rader ofta tappar sitt bindestreck, eller att sammansatta ord särskrivs och andra delen av ordet får (uäääääh!) stor bokstav (”Bil Nycklar”). Vi skulle behöva språklig fortbildning vart femte år också, tycker jag. Kanske införa ett språkkörkort, där den som inte kan skriva eller prata, inte får något språkkort och tvingas hålla tyst. Radikalt, vadå? Politiskt inkorrekt, vadå? Hahaha…

Nu slutar jag snart

Sedan årsskiftet har jag varit kanslist åt Vallentuna Volley. Jag tänkte, när jag ansökte om jobbet, att när jag ändå är så involverad i klubben så kan jag ju lika gärna göra saker jag får betalt för, så nu har jag haft en kvartstjänst på tio timmar i veckan. Problemet har bara varit att arbetsuppgifterna är tillräckligt för att täcka runt tjugo timmar i veckan, vilket förstås har fått till följd att en del grejer inte riktigt blivit gjorda samma dag som de kommit in, så att säga. Och jag är ju Den Stolte Perfektionisten som alltid vill göra ett perfekt jobb när jag åtar mig något, så det har varit rätt mycket frustration under månaderna när jag hela tiden har känt att tiden inte räcker till, och ”ja just det, det där måste jag göra i morgon” är det ständigt återkommande tankemönstret när man ligger och ska försöka somna.

Samtidigt känns det ju fel att få betalt för tio timmar men jobba tjugo, så det har varit en liten balansgång, kan man säga.

Men för snart en månad sedan orkade jag inte längre, utan sa upp mig. Så från och med 1 juni är jag inte längre kanslist. Det känns lite skumt att säga upp sig från ett jobb efter bara fem månader, men för min egen mentala (och kanske fysiska) hälsas skull så var det nog bäst.

Och nu håller jag på och räknar ner timmarna. I skrivande stund återstår 19 timmar, och de flesta av dem är i princip redan uppbokade, för varje vecka innehåller en del återkommande grejer som konsekvent tar en specifik tid i anspråk.

Vem som ska ta över efter sista maj vet jag inte, och jag vet inte om det är bestämt, heller, men jag har å andra sidan inte varit inblandad i rekryteringsprocessen, heller…

Roligt att ratta

Det kanske är nån som har missat det fortfarande, så jag säger det igen: Jag har numera en extra bokstav i mitt körkort vilket berättigar mig till att ratta riktigt stora grejer lagligt.

Och nu pratar jag om att köra buss; att ratta andra stora grejer har jag inte haft några större problem med tidigare ändå, för er som associerar i de banorna.

Nåväl, sen början av mars är jag behovsanställd på Busslink, vilket är perfekt för mig som sysslar med en massa annat, för jag kan själv bestämma när jag vill jobba, genom att skriva upp mig på en lista. Och är det någon dag jag inte vill eller kan jobba så behöver jag bara låta bli att skriva upp mig. Och är det någon dag jag inte har skrivit upp mig och de ringer och frågar om jag kan jobba i alla fall och jag inte kan det, så är det bara att säga nej utan några problem. Perfekt!

Och nu börjar jag lära mig linjerna till fullo, också. Busslink i Täby har runt 60 olika linjer, mest i Stockholm, så det är en del att hålla reda på. Vi fick ju förstås utbildning på linjerna innan vi sattes ut i trafik, men utbildningen innebar ju att man körde linjen en gång, och förväntades sedan kunna den (med några få undantag där vi repeterade lite mer). Men jag är ju uppvuxen i Vallentuna, bor i Täby och har sommarjobbat med parkskötsel i Danderyd, så jag känner ju småvägarna ganska väl. I början hade jag för säkerhets skull kartor över linjesträckningarna med mig för de linjer jag skulle köra på dagen, men numera behöver jag sällan det. Känns bra.

Och för mig som haft en hel del jobb under våren där jag har behövt tänka på dem dygnet runt, även när jag inte jobbat, passar det här perfekt. Att köra buss är nämligen ett rätt hjärndött jobb. Missförstå mig rätt nu, men som bussförare behöver man inte anstränga sig särskilt mycket. När jag kommer dit behöver jag bara ha en utskrift över dagens körning, sedan är det någon annan som har suttit och klurat ut exakt vad jag ska göra, vilka linjer jag ska köra och när exakt på minuten jag ska göra allting under dagen och med vilken buss jag ska köra. Det enda jag behöver göra är att göra som det står på papperet. När jag är klar sedan, så ställer jag bara ifrån mig bussen, och då är det någon annan som servar den, tvättar den och tankar den.

Det enda jag behöver hålla reda på är min stämpel och mina uniformskläder. Kläderna är i och för sig ett kapitel för sig, för det känns som om uttrycket ”uniform” inte riktigt känns rätt för en kille som har gjort lumpen. I lumpen var det verkligen strikt, om någon hade ärmarna uppkavlade så skulle alla ha det, och samma gällde med antalet knäppta knappar i halsen. På Busslink finns det 240 olika möjliga klädkombinationer för killarna (jag har inte räknat ut hur det är för tjejer), och det står var och en fritt att kombinera som man vill. Plus att en del har privata byxor eller shorts, så konformitetsdelen av min hjärna blir lite lätt överhettad när man ser hur det ser ut i rastlokalerna ibland…

Själva körningen går däremot utmärkt för mig. Jag har i och för sig kört fel några gånger, men inte värre än att jag kunnat vända i närmaste rondell (tack gud, för dessa fantastiska (?!?) uppfinningar som äntligen funnit ett vettigt användningsområde!!) och på sin höjd dragit över en halvminut. Vilket inte alls är särskilt farligt. Och jag har hittills klarat mig ifrån riktigt otrevliga människor. Någon enstaka har gnällt lite när jag inte velat stämpla remsor som inte längre gäller (och vilket vi fick påminnelsemeddelanden på radion om, typ femton gånger om dan – jag skojar inte! – efter senaste månadsskiftet när de just slutat gälla), men ingen har varit skrikig eller bråkig eller våldsam.

Eller… skrikig… Okej, jag körde ju på Valborg, som jag nämnde i förra inlägget för typ tretton år sen, och det var väl ett äventyr, det också. Jag hade ju inte en tanke på att det var Valborg när jag skrev upp mig på listan (det var just i slutskedet av den mest hektiska perioden där alla dagarna bara blev ett mentalt gytter), och hade jag tänkt på det så kanske jag inte hade skrivit upp mig, men det gick bra ändå. Jag fick ett kvällspass där jag jobbade fram till halv ett på natten, och körde rätt många lokala linjer i Täby. Och jag kan ju säga att Valborg i Täby är högstadieungdomarnas kväll. Och typ alla var lite fullare än de borde. Men ingen var otrevlig, även om det förstås dracks en hel del öl i bussen (som man ju inte får) och skreks och sjöngs hejaramsor om hur alla-luktar-fisk-i-Göteboooorg och så där, men jag kände mig aldrig hotad på något sätt.

Sedan att turerna konsekvent blev tio minuter sena för att folk inte hade sina biljetter i ordning, och man skulle vänta på en kompis som kom springande, och bussen alltid blev fullsatt efter andra hållplatsen, och så vidare, det verkade ingen av passagerarna lida särskilt mycket av.

Men jag kan ju säga att jag nog inte vill köra en storhelg så där igen, såvida jag inte tar med mig öronproppar, för det var aldrig lugnt och tyst i bussen under de fyra och en halv timmarna som utgjorde kvällsdelen av min tjänst den dagen.

Och i natt har jag kört natt för första gången. Och otroligt nog så gick det bra. Jag blev nämligen uppringd vid tretiden på eftermiddagen i går och tillfrågad om jag kunde ta den här nattjänsten, så jag hade ju inte särskilt mycket tid att reglera dygnsrytmen, direkt. Vilket fick till följd att min måndag i praktiken pågick ända till klockan nio i förmiddags, eftersom jag körde mellan 22:49 och 08:29… Som tur var så var sista turen linje 610, som jag har åkt sen jag var liten och kan i sömnen, så det gjorde inte så mycket att jag ibland inte riktigt tänkte klart.

Okej, det låter kanske inte helt trafiksäkert, men så illa var det faktiskt inte så att jag höll på att somna. Menjag hade en del sånt där tröttsvid i ögonen, och jag kan ju avslöja att det var riktigt skönt att lägga sig när jag kom hem. Problemet är bara att det inte kan bli någon tidig kväll i kväll, för jag ska på ett möte 18:30 i Vallentuna (vilket tar två av de 21 återstående arbetstimmarna som volleybollkanslist – men mer om det nästa gång), så jag kommer ändå inte i säng förrän vid nio i kväll. Och i morgon ska jag börja 05:47. I Åkersberga. Tjoho.