Nu kommer suget igen

Nu har jag fått tillbaka suget efter volleyboll igen. Men vad annat kan man vänta sig när man ser sånt här? Jag var på SM i beachvolleyboll i helgen och man kunde ju inte klaga på vädret, i alla fall… Sedan att min egen insats inte blev riktigt som jag hade hoppats, det är kanske inte så oväntat (det brukar ju alltid krångla på något sätt – alltid).

Till att börja med hade jag förstås lyckats glömma en bottenplatta till kamerastativet, vilket gjorde att jag inte kunde sätta fast kameran i stativet, utan bara ha den stående på stativet. Not good. Speciellt inte när man tiltar framåt och kameran glider av stativet…

Sedan hamnade jag förstås längst upp på läktaren med kameran, vilket var alldeles utmärkt ur fotosynpunkt, men eftersom jag skulle ner till innerplan med kamera och stativ efter varje match för att göra intervjuer, så blev det svårare och svårare ju mer folk som satt på läktaren. Till slut blev det omöjligt.

Och så är det förstås lite frustrerande i största allmänhet att TV4 Sport är tjugo personer i sitt team, och jag är en…

Men jag har i alla fall en överlägsen solbränna med mig hem!

Däremot har jag inte sovit särskilt mycket. Åkte hemifrån vid sex i lördags morse, och så blev det utgång i Varberg med sambo-J och några av hennes släktingar, så då kom jag ju inte i säng förrän vid halv tre. Sedan skulle jag upp vid åtta igen, för att åka till beach-SM, och där var sista finalmatchen slut vid strax före 18, och sen skulle jag köra hem, eftersom jag skulle jobba i dag. Dessutom fick jag ta vägen via Göteborg, eftersom jag hade lämnat av mamma där, dan innan, och nu skulle hämta upp henne på väg hem igen. Kom iväg från Göteborg vid halv åtta, vilket betydde att resan hem, inklusive matstopp, inte var slut förrän vid halv två på natten.

Är det någon som är förvånad över att jag förstås hade fått ett jättetidigt busspass morgonen efter?

Trodde inte det, heller. Klockan 04:50 började jag i morse, och det blev förstås inte särskilt mycket mer än två timmars sömn i natt. Kanske tur att inte mina passagerare visste det – men det gick ju bra, i alla fall. Fast det blir nog en lite tidigare kväll i kväll… I morgon har jag åtminstone lite sovmorgon och börjar inte förrän 07:10.

Twenty-four days and counting

Gah!

Nu börjar det bli allvar på allvar, här. Bara tjugofyra dagar kvar till Midnattsloppet och stackars undertecknad som har anmält sig i startgrupp 1C börjar få lite prestationsångest för hur jag kommer att klara mig. För er som inte är adekvata med Midnattsloppets startgruppsindelning är grupp 1C den för löpare som tror att de ska springa de tio kilometrarna på mellan 41 och 45 minuter. Hmm… Just nu känns det som om jag är glad när ett träningspass går på under 50 minuter… Ack o ve! Men jag har ett nytt motto som ska hjälpa mig att bli bäst.

Jag ska inte svika mig själv

För trots allt är det vad det handlar om. Den ende som blir besviken när jag inte tränar är ju just jag själv. Sambo-J brukar inte se så besviken ut och det är inte särskilt många andra som har koll på att jag tränar – förutom granntjejen M som verkar impad bara man nämner att man över huvud taget ska vara med i Midnattsloppet och på fullt allvar säger att ”tänk inte så, det är ju ingen tävling…” när man säger att man har lite prestationsångest inför resultatet.

Tvångstankar enligt mig

Jag har inte särskilt mycket tvångstankar. Men en som alltid är återkommande när jag kliver i eller ur en bil, är att hålla hårt i nycklarna när jag passerar en brunn – enbart för att det vore dumt att tappa ner nycklarna genom gallret…

Farliga grejer…

Man får i alla fall se en hel del…

Jag vet, det blir mycket busspostningar nu, men det beror ju på just det faktum att just nu är det ungefär det jag gör…

Och vad jag ville säga i dag var att när man kör buss får man onekligen se en hel massa ställen som man normalt inte annars skulle få se. I morgon ska jag till exempel ut på Singö med 637:an igen (typ längst uppåt norr som Norrortsförare kör), och häromdan var jag och körde 688:an på Rindö utanför Vaxholm (bilden t v), medan jag var mitt ute i bondeland på 625:an i går (bilden t h).

   

Upplevelsen vid Angleterre, med kossorna, fick mig att tänka på den gamla Droopyfilmen Drag-A-Long Droopy som jag förstås inte hittar på nätet, men där bilden panorerar över ett stort fält där boskap står packad som japaner i tunnelbanan, och till slut ser man en gård där boskapen ligger på altanen och på taket och överallt, och där sitter vargen i en gungstol. Efter att ha funderat lite så säger han ”You know… I raise cattle.” som om det var något han behövde förtydliga.

Alltid lika roligt.

Manligt bröl och stora korvar

Var i Enskede på en typisk grabbkväll i går, vilket innebar grillning med, för min del, enorma korvar på ungefär 150 g per styck. Notera namnet på korvarna, som jag tyckte passade mig alldeles utmärkt.

Däremot hade jag problem med att hitta brön som var tillräckligt stora för att lägga min korv emellan, så det fick bli två vanliga på rad (som jag förstås efteråt insåg att jag också borde ha tagit en bild av för att illustrera storleken på min korv). Förpackningen innehöll som synes sex korvar, men jag blev mätt efter två…

Resten av kvällen gick åt till att spela tv-spel (mest Guitar Hero), bröla och dricka öl, och plötsligt var klockan halv tre och den lätt trötte värden körde ut oss (det märks att man umgås med killar som börjar bli lite för gamla, när de vill gå och lägga sig redan vid halv tre)… Och då hade solen nästan börjat gå upp, så det blev en ganska behaglig resa hem, som slutade i sängen vid fyratiden. Jag ska ju ut och köra i dag också, så det kanske var bra att det blev en rätt tidig kväll i går, trots allt…

Veckans understatement…

När det är soligt och fint väder och man kör buss, då finns det obehagligare platser än Vaxholm att ha rast på.

Ack, dessa fantastiska beslutssvängningar…

Nähä, så nu är jag inte uttagen i strejk, trots allt? Bara innerstan och söderort? Jaha, okej. Ja, jag får väl gå upp halv fem i morgon bitti trots allt, dårå…

Har värsta ökenpasset på länge i morgon: Börjar 05:43 i Vaxholm, jobbar till 09:25 i Vaxholm – och har sedan rast till 14:26. Just det, ni gissade rätt. I Vaxholm. Och sedan jobbar jag till 18:35.

Okej, Vaxholm är inget otrevligt ställe att vara på alls, men fem timmar utan något att göra? Nja… Det blir nog till att åka de där 18 kilometrarna hem, trots allt, trots att jag inte får någon reseersättning för det (man får bara ersättning för den resa man gör i början och i slutet på dagen, oavsett hur lång rast man har mitt på dagen). Måste boka in en löprunda, för nu börjar Midnattsloppet närma sig med stormsteg! Och jag behöver uppenbarligen skriva in all träning i min kalender för att den ska bli av, om man ser på hur det gick med den saken i dag när jag inte börjar jobba förrän 15:35…

Men den här veckan har jag både lördag och söndag lediga, i alla fall, så då får man väl se till att hitta på nåt skojs.

Så var det dags igen…

Jaha, så blir man uttagen i strejk igen, då. Från och med torsdag och på obestämd framtid ska jag alltså strejka från busskörandet. Det är inte lätt att planera sin sommar här, inte…

Fast jag saknar ju ett krav från Kommunal när de förhandlar, och det är att det vore trevligt att få veta lite tidigare än bara två dagar innan, vilka tider man har under en viss arbetsdag. Men det verkar funka för de flesta andra, eftersom ingen säger något om det, så då får väl jag också rätta mig i ledet.

Nu vet jag ju i alla fall vilka dagar jag kommer att vara helt ledig under juli, oavsett strejk eller ej, eftersom jag häromdagen lyckades komma in på det ordinarie arbetsschema som jag skulle haft sedan 9 juni. Alltid något.

Ta nu inte detta som att jag är enbart missnöjd med bussjobbet, för det är jag inte. Jag gillar fortfarande skarpt det faktum att jag kan skriva ut ett A4, gå dit och göra exakt som det står på papperet, och sedan bara gå hem igen utan att behöva städa, tanka eller tänka på morgondagen. Dessutom får man vara ”ute” när det är soligt, men man håller sig ändå torr inne i bussen om det regnar. Plus att man får träffa en massa folk hela dagarna.

Hoppas nu bara att folk inte är alltför otrevliga under de här två dagarna som är kvar innan strejken återupptas, för det är ju trots allt lätt för dem att se oss förare som en naturlig klagomur när det gäller deras frustration över att inte kunna komma dit de ska. Så tänk på det när du åker buss i dag eller i morgon: det är högst sannolikt inte den förare som kör bussen du ska åka med som personligen har bestämt att det ska strejkas, så skäll inte på honom eller henne.

Det var ett tag sedan man hörde uttrycket ”fridens liljor”, men häromdagen fick jag det som fullt allvarlig avskedsfras när jag hade pratat med en kille med utpräglad stockholmsdialekt. Lite småcharmigt, faktiskt.

Nu är jag inte i strejk längre, och nu regnar det

Uppehåll i strejken och det var väl för väl. Visserligen visade det sig att jag faktiskt får ersättning för utebliven lön från mitt fack (som inte är Kommunal, vilket jag tydligen inte var tillräckligt tydlig med i förra inlägget – inget ont om Kommunal på något sätt, jag är bara inte med där för att jag är med i ett annat fack), så nu slipper jag börja förbereda flytt till koja i skogen för att jag inte kan betala hyra om strejken blir längre, men det är ändå bättre att veta vad man ska göra än inte.

Jag går visserligen upp vid sju (de dagar inte sambo-J glömmer att sätta på mitt larm på klockradion när hon sätter in sitt eget) även om jag inte ska köra, bara för att inte sova bort hela dagen. Men även om lägenheten inte har varit så här välstädad på flera år, så känner man sig inte lika produktiv som när man har ett Officiellt Arbete.

Visserligen får man väl se det som en mindre plågsam bieffekt att strejken utlystes just under en vecka med soligt väder, för i dag regnar det ju…

Men onekligen saknar jag ändå ett jobb med fasta tider, där jag kan planera mer än två dagar i förväg, så om nån har ett välbetalt kontorsjobb, typ administrativ chef eller informationschef eller nåt, så ”känner” jag en schyst snubbe som är som klippt och skuren för det.

Så här ser det ut när det som en gång var ett 3×3 m partytält (det randiga t v) på vår uteplats, frotterar sig med alldeles för mycket skräp i sophuset här bredvid. Längst in till höger gömmer sig den lätt underdimensionerade grovsopcontainern. Behöver jag nämna att det inte direkt hämtas grovsopor varje vecka?

Jag fick spela hjälte häromdan. Det bor en fågelfamilj strax innanför hängrännan ovanför vår uteplats, och en plötslig hagelskur med centimeterstora kulor fick den stackars fågelbebisen att förskräckt flaxa till och ramla ner på marken. Han (?) kunde ju naturligtvis inte flyga, skrynklig som han var, så sambo-J fångade in honom i en godislåda (jo, det tycks finnas såna hos oss, men jag har ingen aning om hur de har kommit hit) och jag fick, efter mycket klurande på en vettig lösning, klättra ut på taket och återbörda (okej, kass ordvits, men vadå…) fågelbarnet. Två gånger, dessutom, eftersom han var korkad nog att flaxa ner på marken när jag försökte släppa honom i boet. Men sen var allt frid och fröjd.

Ett par dagar, i alla fall, tills det lät konstigt i stupröret. Det visade sig när jag klättrade upp och tittade efter (man är ju en rutinerad takklättrare vid det här laget, va) att fågelungen hade ramlat ner i stupröret och nu satt i kröken strax under hängrännan och kunde inte komma upp. Så jag försökte sträcka mig ner efter honom, men då blev han rädd och drog sig bakåt istället – och ramlade naturligtvis ner genom hela röret och bröt nacken.

Så sambo-J genomförde en mycket stämningsfull begravning, med sten och allt (och med katterna noggrant instängda innanför altandörrarna). Så min hjälteinsats ett par dagar tidigare var inte så mycket värd, trots allt…

Inget ont som inte har nåt ont med sig

Jahaja, nu är jag uttagen i strejk.

Kommunal har bestämt att alla bussförare i Stockholm ska strejka från och med i dag, och intressant nog innebär ”alla bussförare” även oss som inte är medlemmar i Kommunal. Hur man har gjort för att ta ut andra fackförbunds medlemmar och icke fackligt anslutna i strejk, har jag inte riktigt klart för mig, ska jag erkänna. Men ingen annan verkar ha något att erinra mot det, så jag förutsätter att det är juridiskt korrekt. Vi utanför Kommunal tas ju ut i någon form av obligatorisk sympatistrejk, där vår enda kompensation för detta blir att vi slipper ta ut lön för den här tiden. För utbetalningar från strejkkassan görs bara till medlemmar i Kommunal, om jag har förstått det hela rätt (men man hade till och med i går på sig att bli medlem och få möjlighet att få del av den där strejkkassan – how great isn’t that as a värvningskampanj?).

Så för oss andra blir det till att tulla på våra eventuella sparpengar.

Och det är ett intressant läge speciellt för oss som hade ställt in oss på att vara sommarvikarier och räknat med att jobba hela sommaren. Många av oss är säkert studenter vars enda inkomst under sommaren förväntades vara just från bussförarjobbet. Förmodligen är större delen av just den gruppen heller inte medlemmar i Kommunal och hör då antagligen inte till de som får ersättning från strejkkassan.

Okej, jag håller med om att de punkter som Kommunal vill förändra i avtalet till största delen är vettiga, jag bara känner att jag personligen får betala ett lite för högt pris för det. Dessutom vill de ta bort anställningsformen ”behovsanställd”, som är den jag har planer på att hålla mig till efter sommaren. Men tydligen är det ingen annan än jag som tycker att den är bra, så jag får väl försöka hitta på något annat.

Man kanske skulle börja köra taxi istället…?