Flamshumor när den är som bäst

Jag saknar att skratta. Okej, jag skrattar visserligen i princip dagligen, men att skratta så man måste slänga sig på sängen och vrida sig och hyperventilera, med sprutande tårar – det gör man inte så ofta.

Blanda sålunda ett glas vin, en trött undertecknad, och ett parti Sten, Sax, Påse.

Plötsligt förvandlas en rätt genomsnittlig kväll framför tv:n och datorn till en skrattfest utan dess like, när min hjärna skakar fram fler nivåer i leken än just Stenen, Saxen och Påsen. För över alla dessa vinner ju förstås Elden, som bränner upp Påsen, smälter Saxen och spräcker Stenen.

Men inte nog med det, för över såväl Elden som alla de andra, vinner ju Det Sura Regnet, som släcker Elden och fräter sönder de andra grejerna.

Och där skulle man kunna tro att det var slut, men icke sa Nicke. Den obändige mästaren i Sten, Sax, Påse är förstås Atombomben, som av uppenbara skäl vinner över allt tänkbart motstånd.

Givetvis finns det illustrerande rörelser till alla dessa tre också, men de gör sig inte särskilt bra i text och inte heller så bra i stillbildsformat, så de måste helt enkelt visas live.

Okej, nu ska jag förstås erkänna möjligheten att jag själv kanske inte till hundra procent är original-upphovsman till alla dessa über-nivåer; jag har för mig att jag har hört om Elden förut, men de andra två föddes spontant ur botten av mitt vinglas (men, once again, jag utesluter därmed inte möjligheten att de även fötts ur botten av någon annans vinglas vid något annnat tillfälle, men jag kan inte påminna mig att jag hört talas om detta, i så fall).

Hur som helst resulterade detta i en av de tårdrypande roligaste kvällarna på väldigt, väldigt länge! Jag tror jag adderade åtminstone fem-sex år på mitt liv, där… Tack till Annsan för bollplanksinspirationen – och tack även till Kej som introducerade den för mig okända mellannivån Handväskan, som förvisso vinner över såväl Stenen, som Saxen och Påsen, men som får se sig besegrad av Elden och de övriga två.

En helkväll (och natt) med hög musik

Okej, rubriken pratar kanske lite så som en pensionär skulle göra om modern dansmusik, men ni fattar själva grejen, i alla fall? Visserligen pep det så där lite diskret i mina öron när jag gick och la mig vid kvart i fem i morse, men jag klagar inte.

Gårdagskvällen tillbringade jag på Radio 107.5-kvällen på Grand Garbo tillsammans med Vörtan. I alla fall i början av kvällen. Eftersom han skulle jobba i dag så gick han betydligt tidigare än jag, men vi hann umgås i några timmar, i alla fall. Själv stannade jag i stort sett tills de stängde, och såg både Alcazar och Agnes uppträda (i Alcazar var för övrigt två av tre gruppmedlemmar utan behå, för den som är intresserad av sånt).

Sen tillbringade jag förstås resten av kvällen på dansgolvet, med några pauser för vattenintag.  Jag konstaterade också att det var en rätt sned könsfördelning på dansgolvet, eftersom det gick ungefär fyra killar på varje tjej. Plus att tjejerna i många fall dansade med varandra två och två, omgivna av åtta killar i ring runt dem – och sen gick de helt plötsligt av dansgolvet och kvar stod denna klunga på åtta killar som förvirrat fann sig själva dansande enbart med varandra… Det hände mer än en gång, kan jag säga. Skumt…

Så alla ni som nu går runt och hoppas på att jag fick hångla nåt under kvällen, måste jag dessvärre göra besvikna. Inget hångel whatsoever för undertecknad, och givetvis jag åkte följaktligen ensam hem, också.

I och för sig, att bjuda med någon hem till Täby från Sundbyberg, och åka 1½ timme kommunalt, är kanske inte den bästa raggningsrepliken man kan fälla, heller.

Men jag fick höra från en tjej som jag pratade med i baren, att på Golden Hits ska det tydligen vara brist på killar, så man får väl ta en kväll där istället nån gång, då… Jag har ju pratat en del om Golden Hits när vi gjort upp planer om vart vi ska gå vid tidigare tillfällen, men det har aldrig blivit så. Jag får väl ta med mig det där argumentet till herrarna Vörtan och Skägget nästa gång vi planerar utgång, och se om det biter bättre.

Eller om det är nån annan som vill bjuda ut mig, kanske? Jag är öppen för förslag! Även när det gäller utgång…

Ännu en final avklarad

Glada människor är alltid trevligt. Är de sedan så här glada som på bilden ovanför är det ju ännu trevligare. Bilden är förstås tagen efter att Engelholm (inte helt otippat) blivit svenska mästare i volleyboll för damer, och jag är också glad (även om jag inte skriker ut min lycka på riktigt samma sätt) att jag för andra året i rad fått uppleva de avgörande SM-finalerna för både damer och herrar på plats i respektive arena. Visserligen fick jag se fler finalmatcher förra året, men man kan ju inte få allt.

Vår sändning som sådan blev väl rätt hyfsad också, efter omständigheterna – det är aldrig hundraprocentigt strukturerat efter en slutgiltig finalmatch, när det gäller att få tag på intervjuoffer och att få bra jubelbilder, och så vidare. Men jag tycker väl att vi skötte oss ganska hyfsat, som sagt. Det enda som var lite tråkigt var ju att medan Engelholmstjejerna åkte iväg för att inleda en veckas firande av guldet, så stod man själv kvar där och kände lite av en tomhet, eftersom säsongen så abrupt tagit slut. Nu börjar i och för sig förberedelserna för beachsäsongen redan nu, men ändå. Det blir inga livesändningar mer på ett bra tag…

En final klar, one to go

Det var en upplevelse på flera sätt, att vara i Igloon i Falkenberg under tredje herrrfinalen i volleyboll i går. Dels förstås stämningen på läktarna – det var i stort sett fullsatt 45 minuter före matchstart! Inte illa. Och så matchen – två riktigt jämna set och ett tredje där både hemmalaget och publiken vittrade guld nästan från första bollen.

Och så temperaturen, förstås. Att kalla det för ”Igloon” är närmast ett skämt när det blir runt 30 grader varmt där inne… Jag har normalt en halvliters vattenflaska med mig som jag sällan tömmer helt under en match, såvida det inte blir en femsetare. I går hade jag druckit ur den strax innan andra set var slut. Som tur var så hade de en lång paus på tio minuter mellan set 2 och 3, så jag hann gå ut och fylla på min flaska. Och det var som att kliva genom en vägg när jag gick tillbaka in i värmen i hallen igen. Ni som har klivit ur ett plan på en solsemesterort kan säkert tänka er känslan.

Tyvärr hade kommunikationen brustit när det hade planerats med expertkommentator till matchen, så jag fick sköta det hela ensam. Det gick ju i och för sig bra det också, men ändå, det är ju alltid roligare och mer dynamiskt när man är två.

Sen var det sånt liv i hallen efter matchen så att vi omöjligt kunde göra några spelarintervjuer inne på plan, men då var det ju tur att vi hade ett headset ledigt så vi kunde plocka in dem i studion istället.

På det stora hela var det en hyfsat bra sändning. Det finns ju alltid utrymme för förbättringar, men jag ska detaljanalysera den i kväll och sen vet jag mer exakt vad vi kan göra bättre på söndag. Jag har liksom inte riktigt hunnit analysera nåt än; vi kom hem hit till Täby vid kvart i två i natt och eftersom jag skulle upp redan vid halv sex för att lägga händerna på ett par stora rattar*, så har dagen mest bedrivits i zombietillstånd utan tillstymmelse till analytisk förmåga. Just nu lockar sängen ganska bra för en lite tupplur, kan jag avslöja.

Och på söndag är det dags igen, då åker vi ner till Ängelhom för att sända damernas tredje SM-final mellan Engelholm och Katrineholm. Man lär känna E4:an ganska väl i ett sånt här jobb, kan jag avslöja.

———————–

* Jag pratar förstås om mitt andra jobb som bussförare – den typen av rattar som vissa säkert associerar till kan jag inte påstå att jag är ens i närheten av att ha daglig kontakt med. Ledsen att behöva göra er (också) besvikna över detta faktum.

Jamen glad påsk, dårå

Skåda ovan den samlade påskpyntningen hemma hos undertecknad. Eller, det där var inte riktigt sant, i matsalsfönstret står även två krukor med påskliljor, men de börjar bli lite trötta snart. Men jag har ju aldrig riktigt varit en stor påskpyntarmänniska, det ska erkännas. När jag bodde i förra lägenheten gjorde jag mig visserligen besväret att sätta fjädrar i björkris, i och för sig, men det var nog bara ett år. De där fjädrarna ligger i en liten låda ute i förrådet sen rätt länge.

Men glad påsk i alla fall. Godiset i påskägget jag fick, har jag redan ätit upp (och, for the record, förbränt genom två löprundor under påsken här, också, sådeså).

I morgon bär det av ner till Falkenberg för herrfinal 3:5 i volleyboll. Och vi är förberedda på ett jäkla liv i hallen och en hög temperatur även rent celsiusmässigt. Hittills har jag alltid använt kostym under sändningarna, men lokalarrangören hävdar att det riskerar att bli uppemot 28-30 grader varmt vid innerplan, så jag vet inte… Men jag ska nog härda ut. Dock antar jag att expertkommentator Aparicio lär vara en aning ledigare klädd, men hittills under våren har jag inte haft en enda bisittare som haft kostym på sig, så det vore ingen överraskning…