Från frisk till sjuk till frisk

Gångna helgen hade jag ett skumt sjukdomsförlopp. På fredagseftermiddagen började jag känna mig lite yr, typ så där som man känner sig den första tiondelen efter att man har blundat ett tag, och öppnar ögonen; just när man fokuserar blicken och tar in det man ser. Så kändes det konstant för mig.

Dessvärre hade jag arton meter buss bakom mig (eller sjutton, då, eftersom man ju sitter och kör ungefär en meter bakom fronten) ända fram till kvart i åtta på kvällen, så det gick ju inte direkt att bara gå och lägga sig på soffan (även om det nästan kändes lite vanskligt att köra under de förhållandena). Men när jag kom hem gjorde jag det – efter en okynnestur till ICA Stop för att inhandla lite tröst-brieost och tröst-lösgodis. Välbehövligt, för ju längre kvällen gick, desto sjukare blev jag, och vid midnatt hade jag feberfrossa och mådde allmänt jävligt, och natten tillbringades med att både klapper-frysa och flod-svettas omvartannat i ungefär fyratimmarscykler.

Egentligen var det tänkt att jag skulle åka till Beachhallen i Södertälje och vara med i en beachvolleyturnering på lördagseftermiddagen, med efterföljande middag och fest, men det var jag ju förstås tvungen att avanmäla mig från, och fick istället tillbringa hela lördagen halvsovandes i soffan.

På söndagen kändes det däremot mycket bättre, och i måndags var allting okej igen. Skumt. Jag kan ju glädja mig åt att det inte var nån svininfluensa, i alla fall! Eller så var det det och min kropp är så fantastisk så att den bryter ner och spöar upp influensan på ett par dar.

Skönt i alla fall att kunna jobba och träna som vanligt hela veckan (även om jag för säkerhets skull valde att inte träna i måndags), för nu när jag har börjat få fart på träningsmotivationen så vill jag ju inte bli avbruten.

Vem är det egentligen som har bestämt att hålet där man fyller på vatten i strykjärnet ska vara så sablans litet?!? Vad tjänar det till förutom att det bara tar längre tid och rinner över?

Såg två tjejer stå i Humlegården och röka när jag skulle köra 608:an därifrån i går. Inget ovanligt, tyvärr, så först reagerade jag inte mer än jag brukar – men sen när jag tittade lite närmare på dem (vilket faktiskt är ovanligt när jag väl konstaterat att de röker) så insåg jag att den ena var gravid typ i sjätte månaden, eller nåt! Inte supersmart, kanske…

Jag raljerade för länge sedan (möjligtvis i den här bloggen, möjligtvis någon annanstans) om att i princip alla föräldrar man ser som röker när de går med en barnvagn, är tjejer, och sen dess har jag verkligen letat efter killar som gör det, och jag tror på allvar att jag sett två totalt sedan dess. Och det här är alltså minst ett par år sedan. Och nu visar det sig att det även finns tjejer som med gott samvete röker i höggravitt (eller vad heter det?) tillstånd. Illa…

Och i den sistnämnda kategorin lär siffrorna bli ännu dystrare för tjejernas del, för det kommer att vara hundra procent tjejer som röker under sin gravididet; jag räknar inte med att jag ska se en enda kille som röker när han är gravid.

Möjligen en och annan kille med gravididetsliknande midjemått, men det är en helt annan historia.

På jakt efter nya familjemedlemmar

Häromveckan var jag så här >—-< nära att skaffa två kattungar. De var precis såna som jag vill ha; två halvlånghåriga i olika färger, och en av varje kön. Jag hade hittat en annons på Blocket på kvällen, och hade till och med slagit numret på telefonen, men så bestämde jag mig för att jag skulle fundera över natten. På förmiddagen dan efter när jag hade bestämt mig så hade de tagit bort annonsen…

Men jag tittar fortfarande lite sporadiskt då och då, och även om jag inte hittar några som jag faller så där jättespontant för, så ser man en del söta katter – och en del lite roliga texter om dem. Som den här, till exempel, där man undrar om andra halvan handlar om katten eller om flickvännen:

”Världens gulligaste tjej kattunge på 15 veckor , måste jag tyvärr hitta ett nytt hem till omgående pga att flickvännen vissade sig vara allergisk . ett riktigt litet yrväder i en halvtimme sen är det massa gos som gäller(:hon ska va där du är hela tiden .
hon är avmaskad en gång ej vaccinerad.”

Och apropå tvetydiga citat…
- Nu får ni sköta er på egen hand i fem minuter under den här låten, men kom ihåg att ni ska ha energi kvar efteråt till tre ganska hårda saker!”
Spinningsintruktören på senaste passet fattade nog inte var hon egentligen sa.

Jag har varit på löpet också…

Jag känner att jag ligger en aning efter med rapporteringen av vissa (alla) saker här på bloggen, men för två veckor sedan så sprang jag Stockholm Halvmaraton. Eller… ”sprang” är nog fel ord i det fallet, för jag fick krampkänning i högerbenet efter sju kilometer, vilket sedan bara blev värre och värre, så de sista fjorton kilometrarna var en pärs, kan jag berätta. Men ibland är jag lika envis som Gunde Svan, och det var jag i det här fallet och vägrade bryta, trots att det var vad varje normal svensk skulle ha gjort.

Men så blev ju tiden därefter, också. Jag som konstaterade år 2006 att jag, om jag följde samma tidsutveckling som jag gjort mellan 2005 och 2006 års lopp, skulle kunna vinna halvmaraton år 2010, får nog kanske revidera de tankarna lite grann nu… I så fall får jag träna stenhårt hela hösten, vintern och våren, för i år sprang jag (läs=hasade jag mig fram) på 2tim11min, vilket är 22 min sämre än tiden från 2006. Jag kanske får skjuta upp segerplanerna till 2011…

Men jag tog mig runt, i alla fall, och med tanke på förutsättningarna (uselt tränad, nyligen sjuk, krampen), så är jag ändå lite stolt över mig själv. men jag tänkte att har jag betalat för hela loppet så ska jag springa hela loppet, också.

Annars hade jag ju dessutom inte fått nån medalj. Och den kan jag ju hänga på väggen nu utan att någon tittar snett på mig…

Förresten antar jag att ni som vet att jag är journalist ser den språkliga ordlekskopplingen i rubriken…

Lite tillägg till förra inlägget

Jag kommer säkert kunna komma med tillägg under ett antal veckor framöver, för det var så mycket som hände när jag var där nere som är värt att berätta men som man inte kommer på vid första försöket. På så vis saknar jag min gamla Nokia 9110 där man kunde skriva (med RIKTIGT TANGENTBORD, gadd dämet!) in minnesnoteringar och roliga citat till bloggen. Försök ha tålamod till det med sifferbaserat tangentbord… Tror inte det.

Det var mycket engelsmän (och engelskvinnor, för den delen) i Magaluf. Den svenska säsongen tar ju slut i princip i och med att skolorna börjar, men av någon för mig okänd anledning är den engelska säsongen några veckor längre. Dessutom bodde vi på ett hotell, Isla Porrassa (bara namnet förpliktigar ju onekligen), som låg mitt på Magalufs högljuddaste bargata, med hur många engelska barer som helst just nedanför vår balkong. Och är det en sak som man konstaterar vid ett sådant tillfälle, så är det att så fort engelska killar blir fler än två, så måste de alltid sjunga tillsammans. Och det är förstås ingen skönsång, utan det är alltid, jag säger alltid, bröliga engelska fotbollsramsor. Och jag tror för övrigt att de få bråk vi såg på stan, alla orsakades av att de inblandade hade olika favoritlag i fotboll.

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Däremot finns det faktiskt trevliga engelsmän (och -kvinnor), jag vill inte säga nåt annat – även om de inte är så jäkla snygga, direkt, varken killarna eller tjejerna. Jag träffade ett gäng (två killar och två tjejer) i samband med att jag blev antastad av en hora i en gränd (jodå, hon tog mig mellan benen och frågade om jag inte var man nog, när jag sa nej tack till henne, och höll fast mig i armen när jag försökte gå därifrån. Plus att hon var ful), som räddade mig från nämnda yrkeskvinna, och efter ett tag satt vi på en trottoar och lekte Tjugo Frågor. Dock avbröts leken med jämna mellanrum så fort det passerade andra engelska killar, eftersom de två killarna i vårt sällskap naturligtvis var tvungna att resa sig upp och sjunga och peka mot de förbipasserande killarna – som oftast sjöng med eller sjöng en egen ramsa om ett annat fotbollslag.

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Men de gav mig i alla fall komplimanger för min engelska. ”Du pratar ju prydligare än vad vi gör!”, och med tanke på deras slarviga Birmingham-dialekt med mest vokalljud, så valde jag att inte protestera så högljutt… Dessutom fanns det ju ytterligare ett sätt att bli poppis hos dem, eftersom de höll på Aston Villa. Och det var, såklart, att nämna Olof Mellberg, som spelade i Villa i sju år. Genast spred sig ett högljutt gillande i hela gruppen…

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Tre veckor – för två veckor sedan

Kände att det var dags att ta tag i det här med summeringen av och berättelsen om det som vi kan kalla ”utbildningsresan” till Magaluf, Mallorca. Det låter onekligen mycket bättre att kalla den så, med tanke på att den i själva verket hade någonting med alkohol att göra ungefär dygnet runt.

Okej, för er som har missat Den Stora Grejen den här sommaren: Jag har varit på en treveckors bartenderutbildning i Magaluf. Fick ett infall i januari och tänkte att jag måste sluta säga ”jag skulle vilja göra” det och det, och istället bara göra det. Så jag bokade lite spontant in mig på ett av de få kvarvarande kurstillfällena, och 15 augusti bar det således av ner till Mallorca.

Och man kan väl konstatera att det här gjorde vi, i korthet: Solade, badade, hade alkoholrelaterade teoretiska lektioner på dagarna, och alkoholrelaterade praktiska självstudier på kvällarna och nätterna.

Det här gjorde vi inte: Sov ordentligt, städade, diskade, tränade.

Det där är den korta versionen. Lite mer detaljerat kan man konstatera att det var jag och 47 andra i vår grupp, där jag var den i särklass äldste (vilket jag inte insåg när jag bokade men som jag blev påtagligt varse ganska tidigt innan kursstart). Det gick förhållandevis bra ändå, även om det kändes att en del hade lite förutfattade meningar om huruvida det kunde gå att umgås med en kille som inte var runt tjugo… En del praktiska rätt stora skillnader märktes också, eftersom jag till exempel fick dela rum med tre killar varav ingen hade flyttat hemifrån ännu och följaktligen inte var bekanta med begrepp som ”laga mat”, ”städa upp efter sig” och ”diska”. Ni som känner mig väl, vet ju att jag är lite av en pedant, vilket gjorde att första veckan gick åt till att städa och diska efter fyra personer så fort jag fick lite ledig tid. Men efter ett tag insåg jag att jag inte skulle orka hålla på så, så då valde jag att ignorera allt som inte jag själv åstadkommit.

Inte helt lätt, men det gick. Enda gångerna det inte gick var när jag skulle äta, för då fick jag diska två gånger; först innan jag åt för att ha en ren tallrik och bestick, och sedan efteråt för att kunna ställa upp grejerna i skåpet…

En annan skillnad mellan mig och mina roommates var att de oftast festade under devisen ”fullast först vinner”, vilket dels fick till följd att de däckade tidigt under kvällen, vid några tillfällen vardera, plus att jag fick det tvivelaktiga nöjet att ta hand om ett par av dem under ett par nätter när de inte hade däckat utan istället var som obstinata treåringar med senildemens och vägrade gå och lägga sig, inte mindes vad man hade sagt och hela tiden skulle ut och dricka mer trots att man förklarade att det kanske inte var en helt briljant idé just då.

Men annars hade vi mest bara trevligt.

Som tur var så började våra lektioner inte förrän vid 12 på dagarna (antar att det hade visat sig av tidigare grupper inte vara nån idé att börja tidigare), och eftersom många ställen hade öppet till 06, så blev det ändå ganska ”tidiga” morgnar de gånger vi hade varit ute ända till stängning. Vilket trots allt hände ganska många kvällar för oss som hade medvetenheten att dricka måttligt så att vi höll oss vakna hela kvällarna. Allt handlar om rutin, mina vänner.

Stammis-baren vi hängde mest på var Grabbarna Grus Beach Club, som också har ett nära samarbete/ägarförhållande till barskolan. Och en hel del galna saker hände där under de tre veckorna – de flesta var väl av den karaktären som man nog borde undvika att berätta offentligt… Men vi fick i alla fall tillfälle att öva mycket på att blanda drinkar, för det var inga som helst problem att få gå innanför baren och blanda sin egen drink istället för att beställa den (även om en del inte skötte sig riktigt exemplariskt och blev utkörda efter ett tag…).

Förutom den teoretiska utbildningen, där vi fick lära oss ”alla” de viktigaste klassiska drinkarna och en massa teori om de flesta alkoholsorter, så hade vi praktisk utbildning i flairing, det vill säga i princip ”att jonglera med flaskor”. Dessutom ingick det två kvällars praktik på någon bar i Magaluf, och genom lottning hade jag sådan tur att jag fick göra min praktik på Grabbarna Grus Original – som jag ju har en hel del minnen från sedan tidigare Mallorca-besök… Det blev två riktigt trevliga kvällar, även om högsäsongen hade tagit slut så det var ganska lugnt med folk – men det var ganska bra med tanke på att jag inte hade rutinen och tempot i kroppen för att hinna med när det blev stressigt.

Sen ska väl tilläggas att jag lyckades få två extra praktikkvällar, kan man väl säga, bakom baren på beach cluben också, för jag ”råkade” hamna där en kväll när jag skulle blanda en egen drink och helt plötsligt fick jag beställningar från andra också, och sen tyckte de ordinarie bartendrarna att jag var så duktig så att jag skulle stanna kvar (”du har ju koll, så de andra körde vi ut, men stanna du”) plus att de frågade ”vi kör i morgon igen, va?” när vi stängde efter ena kvällen. Och jag var ju onekligen nere för att lära mig att bli bartender, så jag tog ju förstås varje chans att få lite praktisk utbildning!

Sen kan man väl säga också, utan att gå in på för mycket detaljer, att som kille får man betydligt mycket mer och bättre uppmärksamhet från det motsatta könet när man står innanför baren än vad man får när man står utanför den…

Tre veckor gick i alla fall jättesnabbt, och det var många tårar som fälldes när vi skulle skiljas åt sista dan. Vissa skulle stanna kvar ett tag och vissa skulle åka till Kastrup istället för till Arlanda och fick därför åka en annan buss från hotellet, så hela kvällen gick åt till att säga hej då till folk… Men nu laddar vi redan inför en reunion-kryssning i november.

Finns för övrigt ungefär 579 bilder från de här veckorna på Facebook, för er som hittar mig där…

Jodå, nu är jag hemma igen

Har haft tre helt fantastiska veckor på Mallorca med ett till stora delar helt fantastiskt gäng, och jag kan nu stolt titulera mig IBA-certifierad internationell bartender. Inte illa, va? Hela upplevelsen skulle kunna generera en hel roman om man skulle berätta om allt, men när jag sorterat alla tankar och bilder så ska jag berätta de viktigaste delarna av hela historien.