Villinteförloraaaa!

Just nu är jag mest sugen på att häva ur mig infantila okvädingsord, könsord och referenser till avskräde och andra kroppssubstanser. Men jag ska bespara er det. Låt oss bara konstatera att jag har kommit hem från dagens match i volleyboll, och vi vann inte.

Själv var jag inte så lysande bra, tyckte jag. Jag har i och för sig rätt höga krav på mig själv, perfektionist som jag är, men snabbanalysen i efterhand gav bland annat att jag tappade koncentrationen ibland, var lite loj ibland, och inte tillräckligt verbal som man ska vara för att tydliggöra för sina lagkamrater vad man ska göra och vad man vill göra.

Till att börja med var jag försenad, vilket inte är en helt lysande bra start på en match. Inte försenad så att matchen redan hunnit börja, men tillräckligt sen för att dels inte hinna mjuka upp ordentligt, dels inte hinna rigga kameran jag hade med mig. Så nån exakt statistik kan jag inte bjuda på i dag.

Sen tror jag, om jag ska vara ärlig, att volleyboll på den här nivån, och jag, kanske inte är gjorda för varandra. Jag är lite för bortskämd med elitserien för att kunna klara av kontrasten på… tja, de flesta områden, mellan elitvolleyboll och korpvolleyboll. Nu ska jag inte låta alltför förmäten och få det till att jag som spelare hör hemma på elitnivå för så är det verkligen inte. Men i min inställning till sporten och i mitt tänk förväntar jag mig professionalism i en mängd som kanske inte riktigt fungerar här. Bara en sån sak som att spela match på tvärplan, med en vägg en halvmeter från ena långsidan, och en annan pågående match mindre än en halvmeter från den andra sidan, det är lite för mycket pojklagssammandrag för mig…

Plus att domarinsatsen är anskrämligt dålig. Okej, det är inga välutbildade elitseriedomare (tyvärr!), men nu har vi lyckats få samma domare i samtliga de fem matcher jag har varit med om hittills i det här laget, och det är alltid minst en sån där uppenbar situation med felaktigt domslut som stör och förstör.

“Häng inte upp dig på det, det måste få vara lite frikostigare bedömningar”, säger vän av timiditet. Och ja, jag kan köpa att bedömningen inte är lika hård som i elitserien, men det är skillnad på att se genom fingrarna med saker och att döma uppenbart fel. Och vägra ändra sig, trots att ibland samtliga tolv spelare på planen säger emot.

Nu låter det som om jag är bitter bara för att vi förlorade med 14-16 i avgörande set, trots en egen matchboll, men jag hade varit frustrerad ändå, även om vi hade vunnit, för jag erkänner villigt att domarmisstagen gjordes också till vår fördel några gånger, så det var inte matchavgörande.

En ljuspunkt i matchen finns det dock, och det är att jag kände tydliga antydningar till mitt fina armdrag i servemomenten, som jag hade när jag var som bäst och då serven faktiskt var ett anfallsvapen för mig och inte bara en uppvisning i konstiga ank-moves. Bra! Hoppas det fortsätter utvecklas!

Hur som helst, efter matchen körde jag ut i förorten och parkerade bilen, och tog sedan tåg in till Östra station. Och som straff för att jag inte gjorde mitt bästa i matchen så tvingade jag mig själv att gå hem från Östra station. Och nu ska jag strax trösta mig själv efter förlusten genom att dricka vin och äta cheez ballz.

Det är lite så vi jobbar här. Både straff och tröst.

Nya tag på onsdag, då är det match på hemmaplan. Då ska jag göra mitt bästa.