Jag är ju ändå rätt bussig, liksom

Eftersom den här bloggen har fått en del tillskott av nya läsare, så kanske en del av er inte vet om att jag har körkort för buss. Såna där stora artontonsåbäken med dragspel på mitten och en liten Nissan Micra-motor inuti. Typ. Nu har jag kanske inte kört speciellt mycket det senaste året, men jag har varit anställd ändå. En sån där smidig anställning där jag inte måste jobba, utan mest kan säga till när jag vill jobba, om jag inte har nåt vettigare för mig.

Tyvärr är det inte riktigt så smidigt så att jag får heltidslön oavsett vilket. Det hade varit bra.

Hur som helst, jag har ju tillhört bussgaraget i Täby, eftersom jag ju bodde tolv minuters gångväg därifrån förut, men nu när jag har flyttat in till centrala Stockholm så känns det ju mer naturligt att byta till ett innerstadsgarage. Vilket jag nu har gjort från och med i torsdags. Så nu går jag på linjeutbildning för att lära mig de flesta av innerstadslinjerna (man vill ha mig i sitt lag om man spelar Stockholmsspelet, med andra ord), och det är trots allt rätt kul. Trots att jag kände när jag var på väg dit första dan i torsdags att ”jag är ju egentligen färdig med det här med busskörandet”. Jag har ju som sagt knappt kört nånting på hela det senaste året, så då hinner man skaffa sig lite distans till det på ungefär samma sätt som när man slutar på ett jobb.

Hur som helst, nu kan jag i alla fall damma av alla ordvitsar om ”stora rattar” och ”buss på” och sånt, inför helt nya kollegor – och det kan man väl kanske leva med ett tag…

Tvivelaktiga rekord

I dag har jag slagit rekord. Jag ägnade förmiddagen åt att ratta runt lite i innerstan och köra linje 73 ett par varv, och det var inte särskilt lättkört i dag. Mycket bilar, mycket snö, och isiga gator. Med andra ord, öppet mål för att bli extremt försenad. Och det började ju bra; jag avlöste en förare som var 15 minuter sen redan där, och eftersom man bara har 2-3 minuters väntetid vid ena ändhållplatsen och 4-5 minuter vid den andra, så kommer man ju aldrig riktigt ifatt. Som mest var jag uppe i 26 minuter efter tidtabell, och sista avgången från Karolinska sjukhuset var jag 19 minuter försenad – min mest försenade avgångstid nånsin.

Högstatus på det? Verkligen. Löneförhöjning? Yeah, right.

Men jag krockade i alla fall inte på hela dan, det borde väl vara värt nåt?

Personligt misslyckande

Så kan det gå när inte vinterdäcken är på.

I dag drabbades jag precis som resten av Stockholm av snön. Jag säger inget ont om snö; jag är ju halvnorrlänning så jag gillar snö by default, men jag gillar inte att misslyckas. Men i dag gjorde jag det. Jag körde för första gången fast med en buss. Och jag ser det lite som ett personligt misslyckade för jag borde ha kunnat klura ut att den där backen skulle vara för hal att ta sig upp för vid tre plusgrader och några centimeter blötsnö.

Hur som helst, jag konstaterade rätt snabbt när det hade tagit stopp, att jag inte skulle komma nån vart, så jag anropade trafikledningen på radion och sa att jag hade fastnat och var jag var, och fick ”ja, då skickar vi nån att hjälpa dig” till svar. En bärgare var ju uppenbart vad som behövdes. Så medan jag väntade hjälpte jag en kollega som kom från andra hållet, så att han kom ner helskinnad (och obucklad) vid sidan, med hjälp av sand ur den sandlåda som skymtas allra längst till höger i bild. Det slog mig att eventuellt göra ett försök att sanda under min egen buss också så jag kunde komma upp för egen maskin, men eftersom det skulle komma en bärgare så tyckte jag att jag lika gärna kunde vänta på den.

Sagt och gjort. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme kommer den utlovade hjälpen. Men inte en bärgare som jag trodde, utan två killar i en servicebil, med två medhavda hinkar med sand! Briljant, att jag inte tänkte på det!

Hur som helst hade det blivit nåt annat fel på bussen också, så den gick ändå inte att köra, så jag fick skjuts av dem tillbaka till bussgaraget för att hämta ut en ny buss medan bärgare beställdes (på riktigt, den här gången) till min buss…

Resten av dan gick i alla fall i princip smärtfritt (jag höll på att skriva friktionsfritt, men det var ju just bristen på friktion som hade ställt till problemen från början), förutom att jag höll på att krocka redan 400 meter utanför garaget med den nya bussen jag hämtade ut… Sinnesnärvaro och lite tur gjorde dock att både bilen framför mig och den bredvid klarade sig från röda bucklor i plåten.

Det är kul med snö. Det blir lite mer spännande då…

Är det okej att vara trött vid klockan 18?

Det måste ha varit Nationella sms-biljettfuskardagen i dag! Jag avstyrde nämligen inte mindre än fyra olika försök till fusk, bara på sista turen med 178:an i dag. Det löjliga är att alla fuskåkare gör precis likadant och tror att det ska funka. Men vet man exakt hur en sms-biljett ska se ut så avslöjar man ganska snabbt när det är fusk (nej, jag ska inte avslöja hur jag ser det).

För övrigt var det en lång dag i dag, och i morgon kommer inte bli roligare. I dag började jag 05:49 och skulle egentligen ha slutat vid 14:14, då en kollega skulle ha avlöst mig på 178:an vid Danderyds sjukhus. Men ingen kollega dök upp, och Trafikledningen fick inte tag på honom heller, så ”skulle du kunna tänka dig att köra vidare ett tag tills vi lokaliserar honom, så får han väl genskjuta dig och avlösa dig längre fram?”

Ja, vad säger man? ”Jo, jag har ju en buss full med passagerare som vill åka vidare, så det finns väl inte mycket att välja på, antar jag…” Så jag körde vidare, i tron att de faktiskt skulle lokalisera kollegan, eller åtminstone nån annan, som kunde avlösa mig så jag kunde åka hem istället. Men nej då, jag fick snällt köra ytterligare ett varv tur och retur – det vill säga ytterligare ungefär två timmars arbetstid.

Och i morgon ska jag börja… *trumvirvel* …klockan 04:32!

Jag skriver alltså upp mig på en jobblista på alla de dagar jag vill jobba, och där kan man även ange vilka tider man vill jobba och andra önskemål. Jag brukar skriva ”06 – 17″ på mina dagar, med avsikt att detta ska innebär att jag kan tänka mig en tjänst som startar någon gång efter klockan 06:00 och slutar senast 17:00. Dessvärre är personalplanerarna ganska… hm, frikostiga i sina bedömningar både av vad som är ”efter 06:00″ och ”senast 17:00″. Morgondagen är nog årsbästa (-sämsta?) vad gäller tidig morgon, och det har också hänt att jag fått jobb fram till 19-ish på kvällarna.

Lycka till att planera ett socialt liv då, speciellt med tanke på att man bara får veta hur de exakta tiderna ser ut två dagar i förväg…

Efter en lång dag i dag är jag följaktligen ganska trött och funderar på att snart gå och lägga mig. Ska jag få sova mina åtta timmar i natt så behöver jag ju trots allt somna runt 19:30…