I moderniseringens tecken

Nu när Posten verkar vara på väg att rationalisera bort varenda postlåda inom rimligt avstånd från civiliserade trakter, så funderar jag på att göra samma sak. Alltså rationalisera bort min egen brevlåda. Jag menar, vad har man egentligen för glädje av den? Det kommer ju ändå bara räkningar. Och grannarnas post, eftersom de älskade Bring CityMail inte kan läsa vad det står för namn på försändelserna och jämföra om det är samma namn på brevlådan.

Men inte ett enda kärleksbrev på jag vet inte hur länge. Funderar jättehårt på om jag nånsin har fått ett kärleksbev per post sedan jag flyttade in här i juni 2003… Tveksamt. Så vad ska jag då ha den till?

Från frisk till sjuk till frisk

Gångna helgen hade jag ett skumt sjukdomsförlopp. På fredagseftermiddagen började jag känna mig lite yr, typ så där som man känner sig den första tiondelen efter att man har blundat ett tag, och öppnar ögonen; just när man fokuserar blicken och tar in det man ser. Så kändes det konstant för mig.

Dessvärre hade jag arton meter buss bakom mig (eller sjutton, då, eftersom man ju sitter och kör ungefär en meter bakom fronten) ända fram till kvart i åtta på kvällen, så det gick ju inte direkt att bara gå och lägga sig på soffan (även om det nästan kändes lite vanskligt att köra under de förhållandena). Men när jag kom hem gjorde jag det – efter en okynnestur till ICA Stop för att inhandla lite tröst-brieost och tröst-lösgodis. Välbehövligt, för ju längre kvällen gick, desto sjukare blev jag, och vid midnatt hade jag feberfrossa och mådde allmänt jävligt, och natten tillbringades med att både klapper-frysa och flod-svettas omvartannat i ungefär fyratimmarscykler.

Egentligen var det tänkt att jag skulle åka till Beachhallen i Södertälje och vara med i en beachvolleyturnering på lördagseftermiddagen, med efterföljande middag och fest, men det var jag ju förstås tvungen att avanmäla mig från, och fick istället tillbringa hela lördagen halvsovandes i soffan.

På söndagen kändes det däremot mycket bättre, och i måndags var allting okej igen. Skumt. Jag kan ju glädja mig åt att det inte var nån svininfluensa, i alla fall! Eller så var det det och min kropp är så fantastisk så att den bryter ner och spöar upp influensan på ett par dar.

Skönt i alla fall att kunna jobba och träna som vanligt hela veckan (även om jag för säkerhets skull valde att inte träna i måndags), för nu när jag har börjat få fart på träningsmotivationen så vill jag ju inte bli avbruten.

Vem är det egentligen som har bestämt att hålet där man fyller på vatten i strykjärnet ska vara så sablans litet?!? Vad tjänar det till förutom att det bara tar längre tid och rinner över?

Såg två tjejer stå i Humlegården och röka när jag skulle köra 608:an därifrån i går. Inget ovanligt, tyvärr, så först reagerade jag inte mer än jag brukar – men sen när jag tittade lite närmare på dem (vilket faktiskt är ovanligt när jag väl konstaterat att de röker) så insåg jag att den ena var gravid typ i sjätte månaden, eller nåt! Inte supersmart, kanske…

Jag raljerade för länge sedan (möjligtvis i den här bloggen, möjligtvis någon annanstans) om att i princip alla föräldrar man ser som röker när de går med en barnvagn, är tjejer, och sen dess har jag verkligen letat efter killar som gör det, och jag tror på allvar att jag sett två totalt sedan dess. Och det här är alltså minst ett par år sedan. Och nu visar det sig att det även finns tjejer som med gott samvete röker i höggravitt (eller vad heter det?) tillstånd. Illa…

Och i den sistnämnda kategorin lär siffrorna bli ännu dystrare för tjejernas del, för det kommer att vara hundra procent tjejer som röker under sin gravididet; jag räknar inte med att jag ska se en enda kille som röker när han är gravid.

Möjligen en och annan kille med gravididetsliknande midjemått, men det är en helt annan historia.

Saker jag inte visste om mig själv

Jag har blivit förolämpad i dag. I dag har jag kört buss, linje 670 mellan Vaxholm och Tekniska högskolan. Fyra gånger tur och retur. Bara det är ju värt ett par danssteg och några tjoho. Man lär sig linjesträckningen ganska snabbt: Runt rondellen – höger – vänster ner på motorvägen – in vid Danderyd och ut igen – vänster in på terminalen. Framme. Fyrtioen minuter.

På väg till Vaxholm på sista vändan klev det på två fjortisbrudar, och hade en remsa med två klipp vardera på (dialogen är kraftigt förkortad eftersom jag glömde anteckna under tiden de tjatade och är tvungen att sammanfatta).
Jag: – Ni behöver tre.
Fjortisbrud 1: – Men vi har bara det där.
Fjortisbrud 2: – Man brukar få åka med ändå, det är flera andra förare som har gjort så.
Jag: – Men bara för att de har gjort fel så behöver ju inte jag göra det.
Fjortisbrud 2: – Men hallå, asså vi har varit inne på pridefestivalen och åkt flak och gjort reklam för SL och allt, det borde väl räcka?
Jag: – Nej, jag får inte låta er åka om ni inte har en giltig biljett.
Fjortisbrud 1: – Här är vår biljett! (pekar på tröjan som säger ”Hanky [hjärta] SL”)
Fjortisbrud 2: – Men snälla, vi MÅSTE med den här bussen!
Jag: – Nej, jag får inte låta er åka om ni inte har en giltig biljett.
Fjortisbrud 2: – Men asså, vi har ju varit på festivalen hela dan och hållit på och gjort reklam för SL!
Jag: – Men kan ni inte komplettera med en sms-biljett, då?
Fjortisbrud 1: – Vad är ”komplettera”?
Fjortisbrud 2: – Men jag har Comviq Kompis, jag kan bara messa till andra Comviq-mobiler. Men jag betalar om vi får åka med! (sträcker fram en tjugolapp)
Jag: – Nej, jag har inga biljetter att sälja.
Fjortisbrud 2: – Men du får pengarna, bara. Snälla!
Jag: – Men jag får inte låta er åka om ni inte har en giltig biljett, så det är inte så mycket att snacka om.
Fjortisbrud 1 och 2: (går av)
Fjortisbrud 2: – Fan vad dåligt!
Fjortisbrud 1: – Bögjävel!

Hm.

Nåja, de hade ju varit på Pridefestivalen och åkt flak hela dan så de borde ju ha träffat en del bögar, och visste förmodligen därför precis vad de pratade om. Jag trodde jag var superstraight, men man lär sig alltid nya saker om sig själv. Så jag får väl tänka om när det gäller det där med tjejer…

Men jag hämnades lite sen, för jag ropade på radion och förberedde kollegorna på att de skulle försöka åka med kommande bussar också, så förhoppningsvis fick de gå hem, eller nåt.

”Riktigt dålig tajming”-dag

Exempel 1: Så hade det varit uppehåll hela dagen, och jag skulle sluta jobba vid 13:01. Klockan 12:57 började det ösregna. Gissa vem som skulle gå i femton minuter hem, utan paraply.

Exempel 2: Så hade det varit uppehåll hela dagen, och jag skulle sluta jobba vid 13:01. Klockan 12:57 började det ösregna. Gissa vem som i går kväll sa ”äh, jag väntar med att ta in tvätten tills jag kommer hem i morgon”.

Exempel 3: Så hade det varit uppehåll hela dagen, och jag skulle sluta jobba vid 13:01. Klockan 12:57 började det ösregna. Gissa vem som hade tänkt gå ut med kameran och fotografera gullregn-träd i solsken för att byta ut det snöiga sidhuvudet i bloggen.

Exempel 4: Så hade det varit uppehåll hela dagen, och jag skulle sluta jobba vid 13:01. Klockan 12:57 började det ösregna. Gissa vem som hade tänkt ägna eftermiddan åt att byta däck (no worries, jag har dubbfria vinterdäck, så jag sliter inte på vägarna i onödan, det bara drar onödigt mycket bensin).

Exempel 5: Så hade det varit uppehåll hela dagen, och jag skulle sluta jobba vid 13:01. Klockan 12:57 började det ösregna. Gissa vem som hade tänkt ge sig ut och springa 18 km efter att ha ordnat med däckbytet.

Bajstajming.

Dagens komplimang:
”Du kör bra. Det är lika bekvämt som att sitta i fåtöljen hemma.”
sagt av liten krum dam med käpp

Sånt gillar vi.

Dagens mysterium

I går när jag hängde tvätt så hängde jag även upp ett stort, rödrutigt påslakan till vänster på den närmaste linan. I dag finns det uppenbarligen inget stort, rödrutigt påslakan där längre. Det ligger inte heller på marken någonstans. Och ett påslakan blåser inte ner från linan, utan om det blåser tillräckligt mycket så slits hela linan ner med påslakanet kvar på (det har hänt förr).

Frågorna blir följaktligen:
Var är mitt påslakan?
Har någon tagit mitt påslakan under natten?
Vem? Och framför allt varför?
Och varför har man tagit bara påslakanet och inget av de andra grejerna (inte ens det tillhörande örngottet, faktiskt, som hänger bakom den svarta tröjan)?

Nu kunde det ju ha varit värre; de hade ju kunnat ta bilen istället, men det är ju ändå lite förargligt eftersom jag bara har två påslakanset av dubbelsängsstorlek som jag skiftar mellan…

Apropå bilen, så kanske det var så att de inte såg den, för den lever numera under cover (bokstavligt talat), eftersom den står parkerad precis under ett träd som fäller som mest pollen just nu… I original är bilen svart, om någon undrar.

Hata Murphy och allt hans lagar står för!

Det verkar vila en riktigt elakartad, svulstig och hårig förbannelse över Volleykanalen den här säsongen. Inte nog med att jag alltid har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att producera godkänd tv, dessutom är det alltid (jag säger all-jävlarimig-tid) någonting som går fel. Är det inte det ena så är det det andra, och ibland både det tredje och det fjärde samtidigt.

Det blir pinsamt, till slut.

Okej, jag gör det hela mest för mitt eget höga nöjes skull och har ingen som betalar något för att jag ska leverera, men ändå. Mitt professionella jag har ju jäkligt svårt att förlika sig med att gå ut och promota en livesändning varje helg när det sen fuckar upp sig på något sätt vareviga vecka. Av de fem planerade sändningarna i år så är det två som har gått ut i sin helhet och ingen av dem blev en komplett produktion. Övriga tre gick antingen inte ut alls eller, som i går, delvis ut men till slut inte alls.

Det krävdes stor självdisciplin för att inte skrika rakt ut och överösa de tvåhundra tillresta i Linköpings sporthall med diverse könsord och svordomar när det slutgiltiga avbrottet kom efter första set.

Någon, någonstans, vill mig tydligen riktigt, riktigt illa i år. Det måste vara så.

Till råga på allt hade teambilen fått p-böter under matchen.

Jag var så här nära [......] att bestämma mig för att bara lägga ner allt som har med Volleykanalen och sportjournalistik och kommentatorsambitioner att göra och bara ägna mig åt att köra buss resten av livet, när jag satt i bilen på väg hem till Stockholm. Det känns inte riktigt lika illa nu, men tanken gnager fortfarande i bakhuvudet. Bara säga till alla som har nån form av förväntningar på mig när det gäller… ja, vad som helst, egentligen, att ”glöm det, det kommer bara gå åt h-e i alla fall”.

Nä, nu ska vi se om lite julpyntande av lägenheten kan göra vardagen lite roligare…

Tolv år – en tillbakablick del 1

Nu när jag slutat som speaker i volleyboll kan det kanske vara på sin plats med ett antal tillbakablickar på speciellt minnesvärda tillfällen. Här är det första:

Det här utspelar sig under ett av mina tidigare SM-slutspel, det måste ha varit 1998, för på den tiden satt man som speaker uppe i den lilla kuren ovanför läktaren och hade alltid problem med publik som stod framför så man inte såg något alls, trots de allt annat än subtila lappar jag satt upp på räcket de lutade sig mot. Det här året hade jag införskaffat det som på den tiden var det allra modernaste – en MiniDisc-spelare – som dessutom kom med en fjärrkontroll där jag kunde styra musiken trots att jag stod nere på golvet! Sagt och gjort, under introt av en av matcherna, jag minns inte om det var semifinal eller final, startar jag musiken sittandes inne i kuren och springer sedan ut och ner för trappan till planen, med fjärrkontrollen i högsta hugg medan stämningen inför matchen blir allt högre bland publiken. Väl nere på golvet hälsar jag alla välkomna och presenterar matchen och försöker få igång publiken ytterligare genom att fråga om de är klara. När de pliktskyldigt svarat ”ja” så säger jag ”Då kör vi!” och trycker på fjärrkontrollen för att dra igång line up-musiken.

Men det händer inget.

Publiken undrar naturligtvis vad som är på gång och lite smått bekymrad trycker jag igen på fjärrkontrollen, men det händer fortfarande inget. Istället blir jag tvungen att peka på en kille som står uppe vid speakerkuren och säga i högtalarna ”trycker du på startknappen där uppe…?”.

Det är tur att man alltid haft en förmåga att ta alla potentiellt pinsamma situationer med glimten i ögat…

Det visade sig sedan att fjärrkontrollen hade legat dumt i väskan under den gångna veckan och haft ett par av knapparna intryckta hela tiden, vilket hade gjort att batteriet tagit slut… Sedan dess har jag aldrig riktigt litat på trådlös teknik när det verkligen gäller.

Undertecknad under SM-slutspelet 1998. Notera fjärrkontrollen i vänsterhanden.

Höstmörker och bloggmilstolpe

Det här är apropå ingenting mitt hundrade blogginlägg på den här bloggen. Yay för mig! Det ska firas med en chokladboll till eftermiddagsfikat om en liten stund.

Nu är det för övrigt också bestämt att datumet för intervjun och fotograferingen till den där sportkalendern jag nämnde förut, är satt till den femte november, på första hemmamatchen för volleybolltjejerna i Vallentuna. Apropå den matchen så ska det bli väldigt intressant att se hur det tas emot att det är min sista match som speaker. Undrar om folk verkligen vet det, förutom styrelsen. Jag tror inte det…

Fast jag… ehm, glömde att nämna det när han med kalendern ringde, för tydligen är det i egenskap av volleybollspeaker jag ska vara med, om jag fattar det hela rätt.

Vilket meck det har varit med de kommentators-headset jag har beställt till Volleykanalen, förresten! Jag beställde ett par rätt avancerade från en tysk sajt i början av september, men det ändrades snabbt till Abgeschlossen i orderstatus hos dem, och trots flera mejl fick jag aldrig nåt svar på varför och om det skulle göras nåt åt det. Så häromdan när det hade gått en månad utan kontakt, så gav jag upp och beställde likadana från en annan webbshop, men där skulle man betala i förväg för att de skulle skicka dem, så det gjorde jag i samband med att jag beställde. På kvällen fick jag sen ett mejl från dem där det stod att min order var cancelled eftersom tillverkaren inte kunde säga hur lång leveranstid det var på grejerna. Och det var ju förstås för sent att stoppa betalningen… Så nu måste jag försöka få dem att betala tillbaka det där…

Samtidigt dök det plötsligt upp ett mejl från den första som sa att i morgon levererar UPS ditt paket.

Jamen vad bra. Cash On Delivery och helt plötsligt har jag betalat två paket inom loppet av typ tre dar. Tjoho. Det handlar ju om ett gäng tusenlappar, trots allt…

Angelägenhet och sånt

Visst borde det väl vara så att om man är bilhandlare och har en bil som har stått på ens försäljningslista i typ ett år, så borde man hänga på lite grann om det kommer en sympatisk kille och verkar vara intresserad av att köpa nämnda bil? Nog borde man kolla upp saker man lovat kolla upp och inte glömma till och med att man över huvud taget diskuterat saken när den potentiella kunden ringer efter en vecka. Och nog borde man väl inte glömma att ringa tillbaka till kunden ”på det här numret senare i eftermiddag” när man sagt det, istället för att efter ytterligare en vecka fortfarande inte ha ringt?

Nog för att Windows Vista är ett rätt hyfsat program; jag har bland annat järnkoll på valutakursen mellan euro och kronor, och dollar och kronor, men man blir lite fascinerad när väderprognosgadgeten säger 12 grader och molnigt, medan jag tittar ut och ser sol och 15 grader här. Dessutom fanns inte Täby att välja som prognosplats, utan det närmaste var… Sollentuna! Hmmm…

Morgondagens intellektuella utmaning…

Det här ser väl ut som en adekvat utmaning för en kille som pluggat 160 poäng på universitetsnivå?

Köra åt ena hållet i åtta minuter, läsa medhavd bok i sju minuter.
Köra åt andra hållet i åtta minuter, läsa medhavd bok i sju minuter.

Och så vidare, tolv gånger på en dag. Ibland funderar jag faktiskt på att försöka hitta ett annat jobb. Nån som undrar varför?

Dagens körpass var förvisso lite mer varierat, men å andra sidan började jag 04:08 på morgonen (?) istället, och med tanke på att jag först bara hade svårt att somna av mig själv i går kväll, och sen dessutom blev ännu piggare av nyfikenheten när grannarna vägg i vägg grälade högljutt vid 23-tiden (för det är ju omöjligt att låta bli att trycka örat mot väggen), så hann jag inte sova många timmar innan det var dags att gå upp igen. *gääääsp* Skulle behöva sova middag ett par timmar nu… Det får det nog bli.