Jomen valkar i händerna är väl manligt?

Det här är vad jag har ägnat åtta timmar åt i dag:

 

Okej, inte bara just de här två platserna på bilderna, utan de är mest för till att illustrera effekten av vad jag har gjort i dag.

Och jag vill gärna poängtera att grästrimmern, krattan, sopkvasten, skyffeln och sekatören allihop hanterades utan handskar. Jag hade nämligen inga med mig, ett lätt förbiseende av en som har bott i lägenhet och inte ägnat sig överdrivet mycket åt trädgårdsskötsel sen sommarjobbandet i parkförvaltningen för fler år sedan än jag vill komma ihåg. En annan sak jag gärna poängterar för att ytterligare understryka mina numera manliga händer, är att all den där ljungen som försvunnit på efter-bilderna (plus en hel del till som inte finns på bild), också drogs upp för hand. Utan handskar.

Skrytandet fortsätter smeka mitt självförtroende

Hmmm… Läser just rubriken på det här inlägget och känner mig helt plötsligt lika ”svår” som vilken hyllad svensk tidig-nittonhundratals-poet som helst. Vaere för jäkla meningsbyggnad det där, egentligen?!? ”Tidningssvenska” är väl det begrepp som kommer närmast. Ni vet språket där man skippar alla prepositioner för att få mer plats till ord som CHOCK och KÄRLEKSBARN (som för övrigt skiljer sig från ”vanliga” barn hur då, sa ni?). Sätt in ett ”att” mellan ”fortsätter” och ”smeka”, så blir det i alla fall aningens vettigare.

Nåväl, jag ville mest bara muntra upp mig själv lite genom att konstatera att kompisen J, som jag för övrigt har bestämt ska figurera som ”Skägget” här i bloggen (av uppenbara orsaker) för att inte riskera PUL-brott (och för att det tycks vara en bloggtrend med den typen av epitet-namn på förekommande personer), ringde och avbokade vår inplanerade femtonkilometers löprunda i dag, eftersom han tvivlade på att han skulle orka hänga med mig runt hela rundan.

Känns bra att vara bättre tränad än åtminstone en annan kille… Vi bestämde att han skulle hänga med på sju kilometer runt sjön på onsdag nästa vecka, istället. Kom ihåg att jag har detaljplanerat min träning här, så just onsdag nästa vecka, och ingen annan dag, är det runt sjön-löpning som gäller. I dag är det 15 km asfalt, och vill man inte det så får man hålla sig till på onsdag, vilket Skägget blev varse utan att knota.

För övrigt blir han min dejt på torsdag vid elitseriepremiären i hockey mellan Djurgården och Luleå (norrbottning som han är), dit jag går mest för att se om min efterträdare gör ett bra jobb och om det mot förmodan skulle på något sätt uppmärksammas att jag, efter 290-ish matcher som speaker för Djurgården nu inte längre är kvar.

By the way, det där med vikten som jag nämnde senast visade sig mycket riktigt vara en tillfällighet. I går vägde jag in på 77,5 kg igen. Känns mer rimligt.

Jag måste bara få skryta lite…

Har precis varit på gymet och sprungit på löpbandet eftersom det regnar ute (och vi hatar regn, remember?), och när jag ställde mig på vågen efteråt så sa den 75,2.

Just det: 75,2.

Kilo.

Nu tror jag i och för sig att det är en tillfällig sinnesförvirring hos kroppen, eftersom jag vägde exakt två kilo mer i går, plus att jag gjorde nummer två en stund innan jag vägde mig (intressant, va?).

Men ändå. 75,2 har jag inte vägt oavsett nummer två eller ens nummer tre, sedan augusti 1998.

Inte för att jag riktigt tycker att det ser ut så i kroppen, men det känns ju mentalt ändå ganska bra.

Nu är jag inte i strejk längre, och nu regnar det

Uppehåll i strejken och det var väl för väl. Visserligen visade det sig att jag faktiskt får ersättning för utebliven lön från mitt fack (som inte är Kommunal, vilket jag tydligen inte var tillräckligt tydlig med i förra inlägget – inget ont om Kommunal på något sätt, jag är bara inte med där för att jag är med i ett annat fack), så nu slipper jag börja förbereda flytt till koja i skogen för att jag inte kan betala hyra om strejken blir längre, men det är ändå bättre att veta vad man ska göra än inte.

Jag går visserligen upp vid sju (de dagar inte sambo-J glömmer att sätta på mitt larm på klockradion när hon sätter in sitt eget) även om jag inte ska köra, bara för att inte sova bort hela dagen. Men även om lägenheten inte har varit så här välstädad på flera år, så känner man sig inte lika produktiv som när man har ett Officiellt Arbete.

Visserligen får man väl se det som en mindre plågsam bieffekt att strejken utlystes just under en vecka med soligt väder, för i dag regnar det ju…

Men onekligen saknar jag ändå ett jobb med fasta tider, där jag kan planera mer än två dagar i förväg, så om nån har ett välbetalt kontorsjobb, typ administrativ chef eller informationschef eller nåt, så ”känner” jag en schyst snubbe som är som klippt och skuren för det.

Så här ser det ut när det som en gång var ett 3×3 m partytält (det randiga t v) på vår uteplats, frotterar sig med alldeles för mycket skräp i sophuset här bredvid. Längst in till höger gömmer sig den lätt underdimensionerade grovsopcontainern. Behöver jag nämna att det inte direkt hämtas grovsopor varje vecka?

Jag fick spela hjälte häromdan. Det bor en fågelfamilj strax innanför hängrännan ovanför vår uteplats, och en plötslig hagelskur med centimeterstora kulor fick den stackars fågelbebisen att förskräckt flaxa till och ramla ner på marken. Han (?) kunde ju naturligtvis inte flyga, skrynklig som han var, så sambo-J fångade in honom i en godislåda (jo, det tycks finnas såna hos oss, men jag har ingen aning om hur de har kommit hit) och jag fick, efter mycket klurande på en vettig lösning, klättra ut på taket och återbörda (okej, kass ordvits, men vadå…) fågelbarnet. Två gånger, dessutom, eftersom han var korkad nog att flaxa ner på marken när jag försökte släppa honom i boet. Men sen var allt frid och fröjd.

Ett par dagar, i alla fall, tills det lät konstigt i stupröret. Det visade sig när jag klättrade upp och tittade efter (man är ju en rutinerad takklättrare vid det här laget, va) att fågelungen hade ramlat ner i stupröret och nu satt i kröken strax under hängrännan och kunde inte komma upp. Så jag försökte sträcka mig ner efter honom, men då blev han rädd och drog sig bakåt istället – och ramlade naturligtvis ner genom hela röret och bröt nacken.

Så sambo-J genomförde en mycket stämningsfull begravning, med sten och allt (och med katterna noggrant instängda innanför altandörrarna). Så min hjälteinsats ett par dagar tidigare var inte så mycket värd, trots allt…

Ett steg på vägen

Nya givar i min karriär mot att bli en av Sveriges mest framgångsrika medieprofiler: Med start den 12:e november kommer jag att vara den ene programledaren i morgonshowen på radiostationen V97 i Vallentuna. Jag kommer också att ha ansvar för stationens sportbevakning i sändningsområdet, det vill säga Vallentuna, Täby, Upplands Väsby och Österåker.

Ni som känner mig sen tidigare vet att det här är ungefär vad jag gjorde för ett år sen på stationen, men den här gången är det mer ”på riktigt”, så att säga. Jag träffade stationschef Loogna i dag och diskuterade villkoren och han ska återkomma till mig i början av nästa vecka angående lön. I övrigt är det väl i princip bestämt.

Jag säger ”i princip” därför att det brukar alltid finnas någon faktor som ställer saker på huvudet och förändrar allt till det sämre, och innan jag har sett att den faktorn inte dyker upp även den här gången, så försöker jag vara lite försiktig.

I övrigt kunde jag redan i går kväll konstatera att före detta SSU-ordföranden Anna Sjödin, av alla, sa nästan exakt samma sak som jag skrev i min blogg i går morse. Nu är ju hon… vad ska man säga, lite lätt jävig i frågan om offentliga personers offentliga misstag, men det är ändå ett intressant konstaterande att vi är så överens. Trots att vi beter oss på lite olika sätt på krogen.

Har ju glömt att påpeka…

Nu har den ju förresten kommit. Det var visserligen ett tag sen, men jag har ju inte sagt något om det förrän nu.

NHL08 från Electronic Arts – med yours truly som svensk arenaspeaker, förstås!