Varför känner man sig alltid så skyldig så fort man blir stoppad av polisen, trots att man ju är from som ett lamm på söndagsskola? Blev stoppad i dag på vägen hem från Täby centrum, och möttes av ett enkelt ”God middag – körkort och nykterhet.” från polisen som vinkat in mig. Det visade sig att det ju var jag på körkortet – och jag har inte för vana att dricka sprit före lunch på söndagar, så hon bara ”Det ser bra ut, det här” och jag fick åka vidare. Trots detta alltså, en känsla av skyldighet. Skumt. Visserligen hade jag ju gjort mig skyldig till det ovedersägliga brottet att jag kör omkring med en trasig halvljuslampa, men tydligen var det inte tillräcklig grund för att gripa mig och kasta mig i fängelse på obestämd tid, i alla fall. Tur, för jag hade ju fryst mat i en påse i baksätet.
Hört på Coop Forum i går:
Femårige (?) sonen: – Men kan vi inte gå tillbaka och titta på den där cykeln?
Pappan: – Vad är det som är så speciellt med just den cykeln, då?
Femårige sonen: – Man kan köpa den…
Just nu går jag mest runt och är lite rastlös. Har ett planerat fikabesök av en dokusåpa-puma med kompisar som ska åka från Kalmar upp till Sundsvall och passera Stockholm. De ska, enligt uppgift via sms vid halv ett, dyka upp här vid tvåtiden. Med tanke på att klockan nu är 16:12 så känns det som de gjort en rätt frikostig bedömning av vad som är ”vid tvåtiden”. Har inte hört nåt mer från dem, så antingen har de krockat och dött så de inte kan höra av sig, eller så… Eller så… ja, det är kanske den enda rimliga förklaringen till varför man inte hör av sig om man är två timmar sen. Okej, batteritorsk i telefonen också då, kanske…
