Är det bara jag…

…eller är det nån fler som läser det som ett lite aggressivt omdöme om papperet? Nån med makt över skyltmaskinen på Willy’s i Arninge gillar nog inte riktigt julen…

Och jo, det är ett stavfel på skylten, också – såvida inte folk står och sjunger intill, vilket jag inte märkte att nån gjorde.

Tur man inte skäms så lätt…

Jag har gjort bort mig lite. Inte så att jag dog (bevisligen, eftersom jag skriver det här. Döda män klär inte bara dåligt i rutigt, de skriver dåligt, också), men lite lagom så där så det gick över gränsen för icke bortgjord.

Jag var på gymet. Detta i sig är i och för sig inte så skamligt, snarare borde jag skämmas över hur sällan jag är där. Men hur som helst, efter ett stenhårt (nåja) pass på löpbandet så satt jag och stretchade så där noggrant som jag alltid gör. På gymet finns det ett speciellt avgränsat stretch-”rum” med glasväggar runt, i anslutning till de fria vikterna. Där satt jag, klar med stretchingen, i skräddarställning och drack lite vatten. Och tänkte på annat.

Plötsligt insåg jag att för en tiondels sekund sedan, så började en högljudd rap lämna min mun. Alltså inte en sån där ”brrp” som knappt märks, utan typ en sån där som Kalle i ‘Kalle och Hobbe’ brukar rapa vid matbordet.

Då är det liksom lite sent att låta bli. Jag vill gärna poängtera att jag aldrig rapar högljutt när jag är bland folk, däremot brukar jag aldrig hålla igen när jag är ensam hemma. Tyvärr var min hjärna tydligen övertygad om att de åtta personer som satt omkring mig i det där utrymmet som kanske är 4 x 4 meter, bara var fantasier och att jag egentligen satt hemma och stretchade.

Jag reste mig ganska snabbt och gick därifrån, kan jag säga. Jag tror inte att nån tittade alltför konstigt på mig, men jag var ändå glad att jag inte hade ätit vitlöksbaserad mat innan…

Mitt nya godis är nyttigt

Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu. Efter åratal av skepticism till denna håriga frukt, har jag insett att man aldrig är bättre än att man kan bättra sig, vilket innebär att jag numera har kiwi som min nya favoritfrukt. Inte illa när nåt som är nyttigt också visar sig vara himmelskt gott. Kan inte minnas att jag har ätit kiwi förut i såna här mängder, men bättre sent än aldrig.

Om inte annat så är det ju nyttigare än de bullar som en av spelarna i Örebros damlag i volleyboll hade lovat bjuda mig på när jag kom till Idrottshuset i Örebro i lördags för att bevaka deras match mot Elverket till Volleykanalen. Till saken hör att hon dessutom hade glömt att ta med dem… Gissa om hon kommer att få äta upp det (!) framöver… Moahahaha!

Och ja, det är helt okej att förse media med hembakta mutor för att försöka ge det egna laget några fördelar i bevakningen. Jag säger inte att det hjälper, men jag vill ändå framhäva att skulle det vara nån annan volleybollspelare som vill bjuda Volleykanalens medarbetare på bullar eller kladdkaka eller något annat gott att äta så kommer det inte att behandlas som någonting negativt, i alla fall…

Lättja är inte helt obehagligt

I kväll har jag en lat kväll. Kan inte säga att det är jättekul att gå upp före sex varje morgon en hel arbetsvecka. I eftermiddags under de sista kör-timmarna kände jag verkligen bara hur smala mina ögon var och hur trött och tråkig jag såg ut, och jag var övertygad om att det inte var speciellt trevligt att kliva på min buss just då. Så trots att jag närde en tanke om att ge mig ut och springa efter jobbet, så ändrade jag mig, eller jag omprövade mitt beslut, som det heter på lite finare kanslisvenska. Summan av koriandern är ändå att jag har tillbringat kvällen i sällskap av en påse Solchips och en förpackning med… tadaa – pepparkaksdeg!

You heard me – pepparkaksdeg har börjat säljas igen.

Jäkla skit, jag som behöver bli av med lite kalorier, inte bygga på mig…

Arkivbild från november förra året, men fortfarande lika aktuell.

Men i helgen blir det i alla fall fokus på lite roligare saker än stora rattar (som förvisso är roligt om det inte är den typen av rattar som jag… ehm… rattar), för helgen är bokad för volleyboll och fest. Och en hel del bilkörning, för Volleykanalen-mobilen susar både till Örebro och till Habo, och totalt blir det väl runt 110 mil på två dar.

Inget för en yrkesförare, i och för sig. Jag behöver ju dessutom (förhoppningsvis) inte stanna och plocka upp passagerare vid en enda hållplats på vägen…

Jag är ert nye svenskaläraret

Någon på Volvo glömde kolla betyget i svenska när de anställde gränssnittstekniker i bussfabriken…

Intressant för övrigt att man kan välja att man vill frysa, men inte att man vill svettas.

Fotnot: Den som känner igen rubriken har helt rätt. Den  kommer från en gammal klassisk sketch med Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam från 1969. En del som träffar mig live med jämna mellanrum har säkert hört mig använda uttrycket ”inkentinken” också, och det kommer från samma sketch:

”Titta inte rakt in i burken, barn!”

Köpte en burk med vitaminer i går, eftersom den förra tagit slut. Valde den här gången att prova en ny sort (jag är extremt rebellisk, jag veeet!), och satt just nu och läste instruktionerna på etiketten. En om dan ska man ta, javisst, inga problem. Sen står det ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”.

Igen: ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”

Att barn kan ta skada av att få i sig en massa såna där tabletter förstår ju vem som helst, men på vilket sätt skadas de av att titta på burken?!?

Gotta love it!

Kan inte låta bli att skratta högt åt den här. Och Kej borde komma ihåg den i samband med Monsters Inc., tror jag?

Och för er som tycker att det är en skön låt i bakgrunden kan jag berätta att det är ‘Take Five’ med Dave Brubeck Quartet från nån gång på 60-talet (en rätt cool låt, för övrigt). Minns inte om det var så i original, men jag är tveksam till det. Men jag hittade bara den här med en massa olika låtar, och det här var den som var mest sansad så man hör pipen (som ju faktiskt är det som gör det hela så tårsprutande roligt).

Tre veckor – för två veckor sedan

Kände att det var dags att ta tag i det här med summeringen av och berättelsen om det som vi kan kalla ”utbildningsresan” till Magaluf, Mallorca. Det låter onekligen mycket bättre att kalla den så, med tanke på att den i själva verket hade någonting med alkohol att göra ungefär dygnet runt.

Okej, för er som har missat Den Stora Grejen den här sommaren: Jag har varit på en treveckors bartenderutbildning i Magaluf. Fick ett infall i januari och tänkte att jag måste sluta säga ”jag skulle vilja göra” det och det, och istället bara göra det. Så jag bokade lite spontant in mig på ett av de få kvarvarande kurstillfällena, och 15 augusti bar det således av ner till Mallorca.

Och man kan väl konstatera att det här gjorde vi, i korthet: Solade, badade, hade alkoholrelaterade teoretiska lektioner på dagarna, och alkoholrelaterade praktiska självstudier på kvällarna och nätterna.

Det här gjorde vi inte: Sov ordentligt, städade, diskade, tränade.

Det där är den korta versionen. Lite mer detaljerat kan man konstatera att det var jag och 47 andra i vår grupp, där jag var den i särklass äldste (vilket jag inte insåg när jag bokade men som jag blev påtagligt varse ganska tidigt innan kursstart). Det gick förhållandevis bra ändå, även om det kändes att en del hade lite förutfattade meningar om huruvida det kunde gå att umgås med en kille som inte var runt tjugo… En del praktiska rätt stora skillnader märktes också, eftersom jag till exempel fick dela rum med tre killar varav ingen hade flyttat hemifrån ännu och följaktligen inte var bekanta med begrepp som ”laga mat”, ”städa upp efter sig” och ”diska”. Ni som känner mig väl, vet ju att jag är lite av en pedant, vilket gjorde att första veckan gick åt till att städa och diska efter fyra personer så fort jag fick lite ledig tid. Men efter ett tag insåg jag att jag inte skulle orka hålla på så, så då valde jag att ignorera allt som inte jag själv åstadkommit.

Inte helt lätt, men det gick. Enda gångerna det inte gick var när jag skulle äta, för då fick jag diska två gånger; först innan jag åt för att ha en ren tallrik och bestick, och sedan efteråt för att kunna ställa upp grejerna i skåpet…

En annan skillnad mellan mig och mina roommates var att de oftast festade under devisen ”fullast först vinner”, vilket dels fick till följd att de däckade tidigt under kvällen, vid några tillfällen vardera, plus att jag fick det tvivelaktiga nöjet att ta hand om ett par av dem under ett par nätter när de inte hade däckat utan istället var som obstinata treåringar med senildemens och vägrade gå och lägga sig, inte mindes vad man hade sagt och hela tiden skulle ut och dricka mer trots att man förklarade att det kanske inte var en helt briljant idé just då.

Men annars hade vi mest bara trevligt.

Som tur var så började våra lektioner inte förrän vid 12 på dagarna (antar att det hade visat sig av tidigare grupper inte vara nån idé att börja tidigare), och eftersom många ställen hade öppet till 06, så blev det ändå ganska ”tidiga” morgnar de gånger vi hade varit ute ända till stängning. Vilket trots allt hände ganska många kvällar för oss som hade medvetenheten att dricka måttligt så att vi höll oss vakna hela kvällarna. Allt handlar om rutin, mina vänner.

Stammis-baren vi hängde mest på var Grabbarna Grus Beach Club, som också har ett nära samarbete/ägarförhållande till barskolan. Och en hel del galna saker hände där under de tre veckorna – de flesta var väl av den karaktären som man nog borde undvika att berätta offentligt… Men vi fick i alla fall tillfälle att öva mycket på att blanda drinkar, för det var inga som helst problem att få gå innanför baren och blanda sin egen drink istället för att beställa den (även om en del inte skötte sig riktigt exemplariskt och blev utkörda efter ett tag…).

Förutom den teoretiska utbildningen, där vi fick lära oss ”alla” de viktigaste klassiska drinkarna och en massa teori om de flesta alkoholsorter, så hade vi praktisk utbildning i flairing, det vill säga i princip ”att jonglera med flaskor”. Dessutom ingick det två kvällars praktik på någon bar i Magaluf, och genom lottning hade jag sådan tur att jag fick göra min praktik på Grabbarna Grus Original – som jag ju har en hel del minnen från sedan tidigare Mallorca-besök… Det blev två riktigt trevliga kvällar, även om högsäsongen hade tagit slut så det var ganska lugnt med folk – men det var ganska bra med tanke på att jag inte hade rutinen och tempot i kroppen för att hinna med när det blev stressigt.

Sen ska väl tilläggas att jag lyckades få två extra praktikkvällar, kan man väl säga, bakom baren på beach cluben också, för jag ”råkade” hamna där en kväll när jag skulle blanda en egen drink och helt plötsligt fick jag beställningar från andra också, och sen tyckte de ordinarie bartendrarna att jag var så duktig så att jag skulle stanna kvar (”du har ju koll, så de andra körde vi ut, men stanna du”) plus att de frågade ”vi kör i morgon igen, va?” när vi stängde efter ena kvällen. Och jag var ju onekligen nere för att lära mig att bli bartender, så jag tog ju förstås varje chans att få lite praktisk utbildning!

Sen kan man väl säga också, utan att gå in på för mycket detaljer, att som kille får man betydligt mycket mer och bättre uppmärksamhet från det motsatta könet när man står innanför baren än vad man får när man står utanför den…

Tre veckor gick i alla fall jättesnabbt, och det var många tårar som fälldes när vi skulle skiljas åt sista dan. Vissa skulle stanna kvar ett tag och vissa skulle åka till Kastrup istället för till Arlanda och fick därför åka en annan buss från hotellet, så hela kvällen gick åt till att säga hej då till folk… Men nu laddar vi redan inför en reunion-kryssning i november.

Finns för övrigt ungefär 579 bilder från de här veckorna på Facebook, för er som hittar mig där…

Jodå, nu är jag hemma igen

Har haft tre helt fantastiska veckor på Mallorca med ett till stora delar helt fantastiskt gäng, och jag kan nu stolt titulera mig IBA-certifierad internationell bartender. Inte illa, va? Hela upplevelsen skulle kunna generera en hel roman om man skulle berätta om allt, men när jag sorterat alla tankar och bilder så ska jag berätta de viktigaste delarna av hela historien.

Live från the middle of sommarvärmen

Fotbollsmatchen jag kommenterade gick hyfsat, får jag väl säga. Men det var skitsvårt! Nu är jag ännu mer imponerad av de kommentatorer som ensamma lyckas hålla låda i 90 minuter utan någon bisittare, för det är inte lätt att veta vad man ska prata om hela tiden. Nu var det ju i och för sig lite speciellt eftersom det här var två lag som jag aldrig hade sett förut och där jag inte kände igen någon av spelarna heller. Förutom LB07:s assisterande tränare som visade sig vara Robert Prytz! Fast jag ska ärligt säga att jag hade nog inte helt självklart känt igen honom om jag inte hade vetat att det var han…

Men hur som helst, tydligen var det ingen som klagade över min och min bisittares insats, så då får man väl förutsätta att det var okej. Och visst, det lossnade lite mot slutet av matchen när man började lära sig spelarna utantill, men enligt min egen åsikt så finns det en hel del att jobba på – även om produktionsteamet tyckte att det lät bra, men de är ju lite smått partiska, trots allt…

Gångna helgens midsommarfirande gick av stapeln tillsammans med darlingarna P och A, i gränstrakterna mellan Västmanland och Dalarna, i en liten stuga vid Norra Hörken. Inget badväder, förvisso, men det regnade i alla fall inte de gånger vi faktiskt var utomhus. Men helgen var extremt trevlig och om skratt förlänger livet så har jag nog förlängt mitt ganska rejält. Vi kom snabbt fram till att ingen av oss kunde prata rent, vilket gav upphov till en hel del komiska felsägningar.

Själv satte jag standarden redan i mataffären i Ludvika på vägen dit, när A och jag stannade för att köpa dipp till chipsen.
A: (pekar på en Tom & Jerry-tidning) – Vad står det på tidningen där?
Jag: (lutar mig fram och läser fundersamt) – Hmm… Kulkana, är det finska? Det står KULIG KULKANA här. (tänker lite till) Jaha! Man får med en kana för små kulor när man köper tidningen…

I övrigt skapades en del nya ord, som ”karpera” istället för parkera, ”kupiner” istället för lupiner, och samhället byn stugområdet Hörks Hage, där vi firade den traditionella delen av midsommarafton, döptes snabbt och koncist om till Hörk Shag. Bland annat. När tre skruvade hjärnor börjar trigga varandra kan vad som helst hända. Gotta love it.

Enda tråkiga under helgen var att söta Å i Fagersta var ute i skogen bortom all mobiltäckning när vi ringde och ville ha sällskap till fikat på vägen. Men som tur är finns det långtgående planer på att ta revansch om en dryg vecka, så det blir nog bra ändå.

Den här veckan har hittills bestått av två dagar på stranden, och dagen i dag har följaktligen spenderats i skuggan under äppelträdet med bärbara datorn i knät, och jag har äntligen fått ihop ett hyfsat tal som jag ska hålla när min kusin gifter sig på lördag. Jag är ganska nöjd själv, så förhoppningsvis blir det nog uppskattat.

Övriga planer för veckan är grillning med efterföljande pubrunda med Vörtan och några till, på fredag – även om de planerna grusades en aning i och med att jag kommer att behöva jobba fram till halv åtta på fredag – och sen är det ju bröllopet på lördag och så faktiskt konsert med Pet Shop Boys på söndag. Nu är jag ju inte nån hardcore-fan av just PSB, men de är helt okej, tycker jag. Hardcore är däremot Vörtan, och eftersom han tyckte att jag skulle gå med, så gör jag det. Konsert är alltid kul.