Man vill vara cool – men inte förkyld

Den här förkylningen jag har haft de senaste veckorna har tydligen bestämt sig för att göra ett allvarligt försök. I går blev jag snorig, och fick dessutom en snabb och ganska intensiv febertopp vid tretiden på eftermiddan. Men just febern betvingades med värktablett, vetekudde runt nacken och en kopp kaffe. Det gick faktiskt över på en dryg halvtimme. Inte illa. Men själva förkylningen sitter ju kvar, och därmed finns ju också hotet mot min start i lördagens marathon kvar, i allra högsta grad. Det händer ju i och för sig att jag brukar känna mig lite skenbart krasslig dagarna innan ett lopp, men det brukar vara på ett annat sätt än det här.

Men jag skyller på Loreen.

Efter hennes ESC-seger i lördags kväll gav jag mig nämligen ut på en promenad på stan, eftersom den tänkta ölen med Jonas inte blev av. Jag styrde istället stegen mot Sergels torg, och där firades det ordentligt.

Jag badade dock inte, men det var ändå tillräckligt kallt för att förmodligen ge förkylningen den där lilla extra skjutsen den ”behövde”. Och med tanke på att Den Lille Hemmafixaren i mig fick ett mindre frispel i går, och gjorde att jag ensam satte upp både väggskåpet och projektorduken, så blev det knappast så mycket bättre med förkylningen av det. Att hålla upp en ordinär tv-bänk mot väggen med ena handen och skruva i en skruv med skruvdragare med den andra handen, är kanske inte helt smart att göra när man egentligen är sjuk.

Men nu sitter de där de ska, i alla fall.

Annars har jag mest ägnat de senaste dagarna åt – förutom att inviga filmduken i går kväll – att övertyga den skeptiske killen på bilden till vänster att den mat han fick i går var exakt likadan som den han brukar få, så att den går utmärkt att äta, och att promenera bort till ”min balkong” och titta på en minikonsert (nåja, hon sjöng ”Euphoria” två gånger i olika versioner) med Loreen uppe på Filmstadens tak.

Plus att söndagen också lärde mig att jag numera kan titulera mig ”whiskykaraffs-junkie”, för när jag gick ut och skulle köpa glass i söndags eftermiddag, så passerade jag ju förstås loppmarknadsstånden på Hötorget, eftersom det ju är den vägen jag går för att skaffa glassen – och då råkade det bli en sån här istället.

Nu har jag fyra karaffer. Men det blev ingen glass…

På äventyr utomhus

Det är ju svårt att hålla sig inomhus när det är så här fint väder. Speciellt när det tydligen ska bli sämre väder från och med måndag. Så i dag blev det först en promenad på egen hand för att upptäcka lite mer av mina hoods, och där jag till slut hamnade i Gamla Stan. Och efter att ha suttit en liten stund på en kanske inte jättebekväm lastpall på Järntorget och druckit en inte speciellt MER-liknande äppeldryck från Coop, så bokade jag via några sms in lite parkhäng med Hanna i Observatorielunden (och jag har ingen aning om hur jag blev lite grön i pannan).

Eftersom jag redan hade ätit lunch så var jag inte speciellt hungrig, men Hanna bjöd i alla fall på en märklig liten krispig kaka som mest såg ut som ett litet getingbo, ni vet en sån där liten etta som getingen flyttar till just när han flyttar hemifrån.

Men den var god, för det var mjukt klet inuti. Kakan, alltså. Inte getingen. Han var inte hemma.

Sen jobbade vi lite på solbrännan en stund, innan vi hamnade i skugga och kom fram till att det var dags att gå hem.

Och nej, vi är inte ihop, om det var nån som funderade över det. Vi bara hänger i parker och käkar getingbon. Typ.

Medan Hanna åkte hem för att göra sig fin inför nån fest, så gick jag själv hem och hämtade katten, för jag hittade äntligen en sele till honom nu i veckan, så nu var det dags att få lite frisk luft och lite Tegnérlunden-gräs under tassarna, tyckte jag. Parre var dock aningen mer skeptisk:

Men det gick i alla fall ganska bra, även om vi inte stannade så länge. Det blir nog fler utflykter – kanske redan i morgon, om inget annat oväntat dyker upp. För om inte annat verkar det ha en sövande effekt på honom, för han har legat på mattan och varit… tja, helt utmattad, sen vi kom hem.

En gräslig eftermiddag

Ibland händer det faktiskt att man får spontana sms med förfrågningar som den här: Hörru, du jobbar väl lite roliga tider? Är du ledig? Vill du äta glass?

Och när inomhustermometern säger 26,7 grader, och utomhustermometern säger 22,4 grader, då är det ganska enkelt att låta pappersarbetet vila en stund för att istället äta lite glass och ligga i en park och stirra på gräs en hel eftermiddag tillsammans med nya bekantskapen Lina.

Eller okej, vi stirrade inte bara på gräs – vi diskuterade vilken Barba vi skulle vara också, om vi var en. Själv skulle jag vara den röde, sportintresserade Barbastark, men nu när jag tänker efter så kom vi nog inte riktigt fram till vem hon skulle vara. Eller så kommer jag bara inte ihåg det. Däremot konstaterade vi garanterat att Barbaskön är den ende som är hårig, och att det borde finnas en Barbara – som förstås gör ra-barba-saft.

Hon var garanterat ingen Barbabok, i alla fall, med tanke på hur snabbt de där viktiga traumatologi-tentaböckerna åkte ner i väskan igen när det var på väg att bli förhör…

Dessutom är det nu fastställt att mitt boende här i stan består dels av själva lägenheten, och dels av de mer outsourcade ställena; Balkongen (Konserthustrappan), Trädgården (Kungsträdgården), Kolonilotten (Tegnérlunden) och Sommarstället (Observatorielunden).

Sommar och minigolf. Och lite öl.

Sms:et damp ner på dan i går, från Vörtan:

Visserligen dök inte invitatören upp förrän 17:31, och då hade jag och Martin redan varit där i ett par minuter, så tee off 17:30 blev ju lite svårt. Men det gick ju som tur var bra ändå. Eftersom det var riktigt fint väder så var vi inte direkt ensamma på banorna, vilket gjorde att vi fick spela hålen ganska mycket i oordning. Men, som de flexibla och öppensinnade killar vi är, så överlevde vi denna grova överträdelse mot gängse normer. Till skillnad från ett par som höll på med hål #1 när vi hoppade tillbaka till #2, och såg oerhört störda ut när vi förklarade att man var tvungen att hoppa lite mellan banorna när det var så mycket folk istället för att gå strikt i nummerföljd. ”Men så kan man väl verkligen inte göra!?”, såg de ut att tänka.

Hur som helst, några riktiga bildbevis på vår framfart bland hålen finns det inte, men till slut stod Vörtan som segrare, medan jag kom på en fin andraplats. Jag tyckte att det i alla fall var bättre än att komma trea; man får ju vara glad för det lilla.

Och ölen efteråt var till och med ännu bättre än att komma tvåa.

Speciellt med tanke på att gårdagskvällen var den första riktiga sommarkvällen, så det var inga större problem att sitta ute i bara kortärmat fram till halv åtta. Det var till och med så skönt så att när jag kom hem så tog jag med mig hörlurarna till telefonen och en camembertost och satte mig på min ”balkong” (Konserthustrappan) och tittade på hockey-VM-finalen, bara för att få ännu lite mer frisk utomhusluft. Och jag kan inte annat än att konstatera att det är fantastiskt att kunna göra nåt sånt. Ibland är livet bara bra!

Socialisering och promenerande

Den gångna veckan har gått mycket i socialiserandets tecken. I onsdags var det födelsedagsfest för MF, och många nya bekantskaper och många tårdrypande skratt in på småtimmarna i köket. Kvällens diskussionsämne blev av en tungslintande slump ”murva”, och hur en sån egentligen ser ut för att klassas som just det, och inte något av de andra epiteten för samma sak. Samtliga vid bordet var rätt överens om att den såg ut ungefär som en igelkott med lockar, om jag tolkade det rätt. Man vet att man har varit på en ganska barnförbjuden fest när man tar fram telefonen dan efter och inser att ens senaste googlade ord är ”murva” och ”framstjärt”. Moget.

På torsdagen och fredagen blev det mycket promenerande, och fotande av bland annat tulpaner i Kungsan…

…och av ett vitt fat och en kopp – efter att chokladbollen var uppäten och kaffet var uppdrucket. Ibland hinner man inte ens med sig själv.

Hockeymatchen på torsdagskvällen sågs i sällskap av fina och högljutt frustrerade bloggvänner på en sportbar på praktiskt gångavstånd hemifrån mig. Det är väl ungefär så mycket man behöver säga om den matchen. Sällskapet var i vanlig ordning väldigt trevligt, i alla fall!

I går kväll var det födelsedagsfest för LW, och jag fick choklad speciellt för mig, till bordet:

…medan andra fick godis med lite mer direkt budskap, så att säga.

Och mycket riktigt hörde jag till dem som inte fick hångla nåt under kvällen, heller. men jag skyller på att min frisör hade stängt under klämdagarna här när jag ville klippa mig…  Jag fick ägna småtimmarna åt att äta langos istället.

Och styra upp baren. I alla fall tillfälligt. Har svårt att stå i närheten av en bar utan att torka av och städa undan halvtomma glas. Tydligen tyckte folk att det såg ut som om jag hade gjort sånt där förut…

När folk började gå hem ägnade jag och pastor PJ oss åt att skrålsjunga romantiska sånger från varsitt håll nära födelsedagsbarnets ansikte. Hon såg ut att bli… ehm, låt oss kalla det glatt överraskad. Klart att det måste vara roligt när ens gäster sjunger lite fint för en vid halv tre på natten. Det vet ju alla.

Praktiskt nog visade det sig sedan att det tog kortare tid att ta sig hem än att ta sig dit, för nattbussen gick direkt in till centralen, till skillnad från ditresan där jag fick åka både tunnelbana, pendeltåg och buss. Bussen avgick 04:04, och jag var hemma redan vid kvart i fem. Bra där!

Dock går det inte i många knop i dag. Efter lite bakis-tv (där det traditionella Formel 1-tittandet blev till orienterings-EM istället, något oväntat) på förmiddan är det snart dags att ge sig ut och spela en Invitational-tävling i bangolf, tydligen, enligt ett inkommande sms från Vörtan för ett par timmar sen. Det känns som en ganska lagom nivå av fysisk ansträngning (även om jag överväger att ta cykeln dit)…

Det här är jävlar ingen inredningsblogg #4

I min strävan att skapa det perfekta vardagsrummet (som ju förvisso fick sig en liten törn häromdan när väggskåpet ramlade ner), så har turen nu kommit till lite mer förvaring. Allt junk man har dåligt samvete för att man aldrig tar tag i och gör nåt av – videoband, super 8-filmer, cd-skivor – måste man ju förvara nånstans så länge. Enter the sittpallar with förvaringsutrymme inside:

Och en spontan och bra idé föddes också under själva uppackandet av dem, hur jag ska kunna få sova lite mer i lugn och ro på nätterna…

Parre var, som kanske framgår av bilden, inte riktigt lika positiv till idén som jag. Kanske behöver han lite mer tid att vänja sig vid tanken, bara?

Jomen en fjärdeplats… i alla fall

Ibland går man upp kvart över sju en lördagmorgon. I så fall är man antingen pensionär – eller volleybollturneringsspelare. Jag är volleybollturneringsspelare. I går spelade vi mixedturnering på GIH, och eftersom den skulle börja vid nio och vi skulle spela första matchen, så var man ju tvungen att vara där en stund innan. Lyckligtvis är GIH på cykelavstånd hemifrån mig, så restiden var som tur var inte nån vidare stor faktor i det hela. Men jag blev lite sen ändå – saker har ju en tendens att hända på morgnar när man försöker optimera tidsåtgången och gå upp så sent som möjligt. Katter som bajsar, till exempel.

Sen hade arrangörerna på sedvanligt turneringsmanér ändrat om i spelschemat så att vi inte alls spelade första matchen, så vi fick börja med att vila i trekvart. Och tja… det var vi ju i alla fall ganska bra på. Det var sen när själva den aktiva delen tog vid, som motgångarna började. På inspiken inför den första matchen lyckades till exempel Kej stuka foten vid första bollberöringen… Med tanke på att jag har upplevt några stukade volleybollvrister genom åren (min egen vänstra inräknad) så var jag rätt snabbt framme och försökte hindra blodtillförseln till foten – och som tur var så råkade det av en händelse vara en annan volleybollturnering med representanter för Sveriges alla medicinhögskolor, i samma hall, så Kej fick en personlig medicinman som lindade foten på henne och frågade om det kändes bra några gånger efteråt. Jag fick dock aldrig riktigt svar på om hon inte skulle be att få ta med honom hem…

Anyway, vi spelade ju en hel del också, vi som var kvar på plan. Och så värst bra gick det inte. Dessutom var det en av tjejerna som blev alldeles trött och matt och orkade knappt spela – fast nu var hon ju tvungen när vi inte hade nån tjejavbytare med två fungerande fötter – och en av killarna som fick ont i axeln och var tvungen att utgå inför semifinalen. Det mest positiva vi får ta med oss från den här dan var att eftersom vi spelade flera matcher under samma dag med i stort sett samma uppställning, så lyckades vi till slut få till ett ganska bra samspel där folk fick bättre och bättre koll på vad man skulle göra och hur man skulle springa. Och vi vann ju faktiskt den allra viktigaste matchen som dels gav oss en semifinalplats, och dels var en match där vi både vände underläge 0-1 i set, och räddade ett par matchbollar emot oss i avgörande set, innan vi kunde vinna. Då är det roligt att spela!

Sen var vi mest trötta och energilösa i semifinalen och hade inte mycket till chans, och när den sen var slut var folk rätt nöjda med att få gå hem. Som tur var hann bara en spelare försvinna innan vi fick klart för oss att vi ju skulle spela en bronsmatch också… Men nej, det blev förlust där också, och en sån där ”hedrande” Sven Nylander-placering som facit.

Personligen kan jag dock ta med mig det positiva i att knäna inte gjorde ont en enda gång under nån enda match, trots att vi spelade så mycket. Det går åt rätt håll! Dock var jag så trött och sliten när jag kom hem så att den där lilla stunden jag tänkte varva ner i fåtöljen och klappa lite på katten innan jag duschade, förvandlades till en och en halv timmes tupplur, innan jag väcktes av telefonen när lagkamraterna undrade vart jag hade tagit vägen, eftersom vi hade sagt att vi skulle gå ut och äta och dricka öl efteråt. Själv var jag av förklarliga skäl så mosig i huvudet – och fortfarande oduschad, dessutom – så jag var tvungen att säga nej. Inte roligt, men förmodligen lika bra. Speciellt eftersom både knäna och fötterna gjorde rätt ont när de nu hade svalnat och stelnat.

I dag har jag följaktligen inte gjort så värst mycket mer än att vila upp mig och vårda mina fötter (knäna känns dock förvånansvärt fräscha i dag). Och i samband med att jag åt glass på min ”balkong” – Konserthustrappan – så gjorde jag också ett spontanfynd på loppisen som ju alltid hålls på Hötorget på söndagar.

Jag som letar efter en whiskykaraff som ser ut lite som ett isblock, med lite ruggad yta så där, tyckte ju att den där också var rätt fin. Nu är frågan bara vilken whisky som ska få bo i den.

Välkommen hem, baby!

Ibland känner man sig lite som ett barn på julafton. Fast i maj.

Premiärlördag

I dag har det varit premiär. Två gånger om. Dels för en trevlig sak, och dels för en tråkig sak.

I morse (förmiddags, beroende på om man tänker helgdygnsrytm eller inte) så bjöd jag bloggvännen Vanja och hennes kompis Lina på pannkaksfrukost. Och för att lugna en del av läsarna (och kanske göra en annan del besvikna) – nej vi hade inte trekant i går kväll och delade säng i natt. Pannkaksfrukosten var bara en frukt (nåja) av ett plötsligt infall i torsdags, där de helt sonika bjöd hem sig själva till mig på pannkakor. Vanja något bakis efter en temafest kvällen innan (jag är ledsen att inte kunna erbjuda er en bild på henne i R2D2-utstyrseln hon faktiskt hade med sig och visade upp), och Lina rastlös som en femåring, efter att också ha varit på fest kvällen innan. Först tänkte jag använda denna rastlöshet till att låta henne leka med katten så att han skulle bli trött och lämna mig i fred på natten, men det blev den nästan ännu bättre lösningen att Lina diskade efter maten – och av bara farten fick med även de andra odiskade grejerna som råkade ligga på diskbänken, plus att spisen blev skinande ren.

Jag måste bjuda över dem oftare, den saken är klar.

För övrigt fick pannkakorna fullt godkänt betyg. Vilket jag ju visste att de skulle få, såklart… Men det var premiär nummer 1: Att äta pannkakor till frukost.

Och i dag skulle jag ju egentligen ha sprungit 10-kilometersloppet i Kungsholmen Runt, men eftersom jag har varit förkyld i veckan så har jag anat att jag inte skulle hinna bli tillräckligt frisk tills i dag, och det blev jag inte heller. Jag känner ju mig själv; i tävlingssituationen skulle jag nästan omöjligt ha kunnat hålla igen tillräckligt mycket för att inte orsaka nåt dumt, och även om det är surt att inte kunna springa så hade det nog varit ännu lite surare att åsamka mig själv nån sorts bestående hjärtskador, eller nåt liknande. Så jag satt nån timme i solskenet vid Kungsholms Strand och tittade på de som sprang förbi istället. Otroligt nog kände jag faktiskt inte igen en enda! Eller ja, Stålmannen, då… Men han var sig ändå ganska olik.

Och där hade vi premiär nummer 2: Att vara åskådare på ett lopp jag egentligen skulle ha sprungit.

Så nu blir det att ladda om och ta revansch om en månad, istället. Då är det Stockholm Marathon…

Guppeligupp

Lördagskvällen och stora delar av söndagen ägnades åt att åka båt för att de här två fyllde år (man ska kanske konstatera att killen i mitten, trots att han är gladast, inte var en av de som fyllde år).

Det hela började med att vi åt mat i buffén först. Eller, för min del handlade det om att ”äta” mat, för att få ordentlig plats med efterrätt. Men döm om min bestörtning när det inte fanns nån chokladmousse! Jag fick frågan hur länge sen det var jag åkte båt senast, när jag klagade över detta på Facebook, så… Är det verkligen ett vedertaget faktum att buffén inte längre innehåller detta stora skäl till att överhuvud taget boka in sig på buffén?

Sen efter lite fixning i hytten (det är intressant när man delar hytt med två tjejer och ändå är den som tar mest tid i anspråk för att göra sig i ordning för kvällen) var det ju tänkt att vi skulle festa hela natten. I princip. En del gjorde det (vår fjärde, manlige, hyttkamrat rörde till exempel aldrig sin säng), medan jag själv hade min första snoriga dag av en förkylning, så för min del krävdes det inte mycket förrän jag började känna mig rätt vimsig i huvudet. Jag försökte promenera bort det, men vid midnatt insåg jag att det inte skulle gå, så då gick jag upp (ja, för en gångs skull bodde jag så högt som på våning 8 – tror aldrig det har hänt förut) till hytten och la mig för att vila ett tag. Och det funkade faktiskt! Strax före klockan ett var jag rätt fräsch igen, efter att ha slumrat lite, så då gick jag till dansgolvet istället, och stannade där till tre, ungefär.

Ett skolboksexempel på en Andra Andning.

Var dock ändå ganska seg på morgonen efter, och förbannade den klåpare till planerare som tycker att frukosten ska stänga redan vid 10, trots att sista baren och dansgolvet hållit öppet till 04. Jag har svårt att tro att speciellt många tycker att fem timmars sömn räcker när man kommer i säng vid halv fem på natten, så varför kan de inte ha möjligheten till frukost även för dessa?

Det fick med andra ord bli kexchoklad, apelsin-Mer, kaffe och prinsessbakelse till frukost istället. Ingen superbra uppladdning för kvällens volleybollmatch, men jag tackade i alla fall nej till ölen som mitt bordssällskap tyckte att det var dags för… Jag hade fullt upp ändå med att vakna till ordentligt och bli i form för match. Det gick ju onekligen mycket snabbare att komma hem från Åland än vad det hade gjort att komma dit – men det är kanske inte så konstigt om man navigerar så här illa på ditvägen?

Båten verkar ju inte ens vara på väg åt rätt håll! Men vi kom både dit och hem ordentligt, i alla fall, efter en del minnesvärda händelser:

- En simpel och torr ost- och skinkmacka kostade 32 kronor.
- Jag vann 28 kronor på pokermaskinen och hittade 5 kronor på dansgolvet, så det kompenserade för mackan.
- Ingen av tre tjejer runt bordet på söndagsförmiddagen hade nån förståelse för att epitetet ”puma” är något väldigt positivt sagt om en tjej!
- Det krävs visst ingen direkt kunskap i taktmixning för att bli DJ på Birka Paradise och dessutom presenteras som ”Östersjöns bäste” (hur ”bra” var då de övriga?).