Krama varandra i trafiken

Jag har ett gott råd, eller snarare ett fantastiskt råd till alla som kör nån form av fordon i trafiken.

Blinkers.

Blinkers är en fantastisk uppfinning som fler borde låta installera på sina fordon. Framför allt underlättar det för omgivande trafikanter, som sannolikt till största delen inte består av tankeläsare, och därför inte har en aning om att du ska svänga vänster när du inte blinkar vänster.

Framför allt är det här en bra grej att använda i rondeller, detta djävulens påfund som begagnas på helt olika sätt av olika förare. Normalt tycker man ju att det vore självklart hur man tar sig igenom en rondell. Ska jag vänster så blinkar jag vänster. Ska jag rakt fram så blinkar jag inte. Ska jag till höger så blinkar jag höger.

Ändå finns det de som inte blinkar alls när de ska till vänster, blinkar höger när de ska rakt fram, blinkar först höger och sedan vänster, när de ska rakt fram, inte blinkar när de ska höger, och så vidare. När det svenska vägnätet numera i princip bara består av en mängd rondeller i nära anslutning till varandra, tycker man ju att det borde kännas rätt viktigt för… låt säga infrastrukturministern eller trafiksäkerhetsdirektören eller nån sån, att se till så att alla gör samma sak.

Speciellt besvärligt blir ju det här för oss som kör buss ibland. Det handlar oftast om 18-20 ton med en accelerationskraft motsvarande den man skulle ha om det satt en Nissan Micra-motor i åbäket, vilket gör at man behöver planera sin körning ganska noga för att komma fram samma dag. Det är inte heller särskilt bekvämt för någon i bussen när föraren tvingas tvärbromsa. Därför försöker man anpassa hastigheten in i en rondell utifrån den trafik som är inne i eller på väg in i rondellen, och vart de är på väg nånstans.

Och där kommer bristen på tankeläsarförmåga in. Jag vågar inte köra in i rondellen när det kommer en bil från andra sidan, som inte blinkar, för han/hon kan ju lika gärna vara på väg både åt vänster och åt höger, förutom rakt fram som vore det naturliga att anta när det inte blinkas. Så jag stannar. I onödan, ofta, och gör av med mer bränsle än jag hade behövt, eftersom jag måste få upp farten igen, och har gjort av med mer tid än jag hade behövt, vilket är dumt eftersom tidtabellen ofta inte är anpassad efter bussens prestanda och jag ofta blir försenad. Plus att jag har slitit på bromsarna i onödan och på däcken och asfalten. Allt som inte är bra för miljön, alltså.

Så installera gärna blinkers i ditt fordon så att du kan blinka nästa gång du ska svänga i en rondell.

Plis?

Typiskt att inte ständigt vara beredd…

Sitter i soffan och slösurfar och läser bloggar medan jag debatterar med mig själv om det är bättre att sova lite middag så jag orkar träna i eftermiddag eller om jag ska hålla mig vaken så att jag kan somna tidigt i kväll och inte vara aptrött när jag ska upp tidigt i morgon också. Så tittar jag plötsligt upp och ut genom matsalsfönstret och ser trädet mitt över gatan, och färgen av dess jättegula höstlöv fullkomligt slår emot mig och mina totalt oförberedda irisar! Solen lyser äntligen där ute!

Geezuz, tänker jag. Det här måste jag dela med mig av i bloggen!

Jag springer (nåja, går målmedvetet, då) in i klädkammaren där allsköns elektronikpryttlar förvaras (bland annat till ex-J:s upprepade förtret, men numera bara till dammråttornas ohöljda nöje), och sliter upp väskan med systemkameran. Här ska fotas!

Men självklart, när jag kommer ut i vardagsrummet igen, har solen gått i moln och verkar inte vilja komma fram igen förrän den har gått ner (och sannolikt inte ens då). Så ni får lita på mitt poetiska inlägg ändå, utan bildbevis. Testbilden jag tog på trädet i mulen belysning gav inte riktigt samma effekt, oavsett hur mycket Saturation man lägger på i Photoshop…

Har jag gjort nåt dumt nu?

Jag har i min iver att göra om lite i sovrummet bestämt mig för att göra mig av med bokhyllorna i hörnet. Men det innebär ju också att jag måste göra mig av med en massa böcker. Nittionio procent av dem kommer man ju ändå aldrig att läsa igen (även om jag just nu återläser Herman Lindqvists Sverigehistoria – i kronologisk ordning, den här gången), så då står de bara där och samlar damm och tar upp utrymme. Och väger en massa kilo.

Så då tänkte jag försöka sälja dem. Jag har totalt ungefär 5,5 hyllmeter med böcker, och det är en svindlande tanke vad alla dessa har kostat som nya. Men nu har jag alltså börjat langa upp lite annonser på nätet, och den senaste timmen har jag fått två samtal om en och samma bok av de cirka 70 jag hittills annonserat ut.

Pestens tid, den oavkortade versionen, av Stephen King.

Profitören i mig undrar givetvis om jag tog för lite betalt som sa 60 kronor per bok. Just den där kanske jag hade kunnat få mycket mer för?

Visst vill väl du också ha alla dessa praktexemplar (okej, förutom Pestens tid, dårå) för 1 500 kronor? Kom igen nu!

Jag har en djungel i min matsal

Ja, jag kallar det för matsal, för det låter mycket större och coolare än matplats.

Som ni ser så är det en del växter och blommor. Det stora åbäket i hörnet är en chiliplanta. Eller ”planta” är kanske missvisande. ”Träd” vore kanske bättre.

Som det kommer pumpor på.

Det är inte alla som har ett chilipumpträd i matsalen.

Ibland slår husmodersinstinkterna till

Eller om det är husfadersinstinkter i mitt fall, med tanke på att jag ju som bekant är kille. Nåväl, det är ju kanelbullens dag i dag så jag tänkte att när jag ändå inte har nåt annat viktigt att göra (för det har jag, otroligt nog, inte – inte nåt jag måste göra just en söndag, i alla fall) så får jag väl baka lite bullar.

Hälften av degen fick bli en limpa istället, men det blev ändå femton kanelbullar, så nu får vi väl se om jag blir tvungen att äta upp allihopa själv eller om nån förbarmar sig och hjälper till…

Och ja, jag kan berätta att de ser goda ut på håll och var lika goda att äta (jag har fyra stycken här bredvid som jag håller på att äta upp nu).

På jakt efter nya familjemedlemmar

Häromveckan var jag så här >—-< nära att skaffa två kattungar. De var precis såna som jag vill ha; två halvlånghåriga i olika färger, och en av varje kön. Jag hade hittat en annons på Blocket på kvällen, och hade till och med slagit numret på telefonen, men så bestämde jag mig för att jag skulle fundera över natten. På förmiddagen dan efter när jag hade bestämt mig så hade de tagit bort annonsen…

Men jag tittar fortfarande lite sporadiskt då och då, och även om jag inte hittar några som jag faller så där jättespontant för, så ser man en del söta katter – och en del lite roliga texter om dem. Som den här, till exempel, där man undrar om andra halvan handlar om katten eller om flickvännen:

”Världens gulligaste tjej kattunge på 15 veckor , måste jag tyvärr hitta ett nytt hem till omgående pga att flickvännen vissade sig vara allergisk . ett riktigt litet yrväder i en halvtimme sen är det massa gos som gäller(:hon ska va där du är hela tiden .
hon är avmaskad en gång ej vaccinerad.”

Och apropå tvetydiga citat…
- Nu får ni sköta er på egen hand i fem minuter under den här låten, men kom ihåg att ni ska ha energi kvar efteråt till tre ganska hårda saker!”
Spinningsintruktören på senaste passet fattade nog inte var hon egentligen sa.

Jag har varit på löpet också…

Jag känner att jag ligger en aning efter med rapporteringen av vissa (alla) saker här på bloggen, men för två veckor sedan så sprang jag Stockholm Halvmaraton. Eller… ”sprang” är nog fel ord i det fallet, för jag fick krampkänning i högerbenet efter sju kilometer, vilket sedan bara blev värre och värre, så de sista fjorton kilometrarna var en pärs, kan jag berätta. Men ibland är jag lika envis som Gunde Svan, och det var jag i det här fallet och vägrade bryta, trots att det var vad varje normal svensk skulle ha gjort.

Men så blev ju tiden därefter, också. Jag som konstaterade år 2006 att jag, om jag följde samma tidsutveckling som jag gjort mellan 2005 och 2006 års lopp, skulle kunna vinna halvmaraton år 2010, får nog kanske revidera de tankarna lite grann nu… I så fall får jag träna stenhårt hela hösten, vintern och våren, för i år sprang jag (läs=hasade jag mig fram) på 2tim11min, vilket är 22 min sämre än tiden från 2006. Jag kanske får skjuta upp segerplanerna till 2011…

Men jag tog mig runt, i alla fall, och med tanke på förutsättningarna (uselt tränad, nyligen sjuk, krampen), så är jag ändå lite stolt över mig själv. men jag tänkte att har jag betalat för hela loppet så ska jag springa hela loppet, också.

Annars hade jag ju dessutom inte fått nån medalj. Och den kan jag ju hänga på väggen nu utan att någon tittar snett på mig…

Förresten antar jag att ni som vet att jag är journalist ser den språkliga ordlekskopplingen i rubriken…

Lite tillägg till förra inlägget

Jag kommer säkert kunna komma med tillägg under ett antal veckor framöver, för det var så mycket som hände när jag var där nere som är värt att berätta men som man inte kommer på vid första försöket. På så vis saknar jag min gamla Nokia 9110 där man kunde skriva (med RIKTIGT TANGENTBORD, gadd dämet!) in minnesnoteringar och roliga citat till bloggen. Försök ha tålamod till det med sifferbaserat tangentbord… Tror inte det.

Det var mycket engelsmän (och engelskvinnor, för den delen) i Magaluf. Den svenska säsongen tar ju slut i princip i och med att skolorna börjar, men av någon för mig okänd anledning är den engelska säsongen några veckor längre. Dessutom bodde vi på ett hotell, Isla Porrassa (bara namnet förpliktigar ju onekligen), som låg mitt på Magalufs högljuddaste bargata, med hur många engelska barer som helst just nedanför vår balkong. Och är det en sak som man konstaterar vid ett sådant tillfälle, så är det att så fort engelska killar blir fler än två, så måste de alltid sjunga tillsammans. Och det är förstås ingen skönsång, utan det är alltid, jag säger alltid, bröliga engelska fotbollsramsor. Och jag tror för övrigt att de få bråk vi såg på stan, alla orsakades av att de inblandade hade olika favoritlag i fotboll.

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Däremot finns det faktiskt trevliga engelsmän (och -kvinnor), jag vill inte säga nåt annat – även om de inte är så jäkla snygga, direkt, varken killarna eller tjejerna. Jag träffade ett gäng (två killar och två tjejer) i samband med att jag blev antastad av en hora i en gränd (jodå, hon tog mig mellan benen och frågade om jag inte var man nog, när jag sa nej tack till henne, och höll fast mig i armen när jag försökte gå därifrån. Plus att hon var ful), som räddade mig från nämnda yrkeskvinna, och efter ett tag satt vi på en trottoar och lekte Tjugo Frågor. Dock avbröts leken med jämna mellanrum så fort det passerade andra engelska killar, eftersom de två killarna i vårt sällskap naturligtvis var tvungna att resa sig upp och sjunga och peka mot de förbipasserande killarna – som oftast sjöng med eller sjöng en egen ramsa om ett annat fotbollslag.

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Men de gav mig i alla fall komplimanger för min engelska. ”Du pratar ju prydligare än vad vi gör!”, och med tanke på deras slarviga Birmingham-dialekt med mest vokalljud, så valde jag att inte protestera så högljutt… Dessutom fanns det ju ytterligare ett sätt att bli poppis hos dem, eftersom de höll på Aston Villa. Och det var, såklart, att nämna Olof Mellberg, som spelade i Villa i sju år. Genast spred sig ett högljutt gillande i hela gruppen…

Ack, dessa engelsmän och deras fotbollsreligion.

Om man ska flytta nån gång…

…då vill jag bo på en sån här plats. Nästa hållplats (längst ner till höger på displayen) verkar ju vara ett ganska gulligt ställe.

Avd. ”Hur tänkte de nu?” #1

 

”Jodå, men HÄR lägger vi en busslinje där vi kör med ledbussar i bägge riktningarna. det blir skitbra!”