Mitt nya godis är nyttigt

Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu. Efter åratal av skepticism till denna håriga frukt, har jag insett att man aldrig är bättre än att man kan bättra sig, vilket innebär att jag numera har kiwi som min nya favoritfrukt. Inte illa när nåt som är nyttigt också visar sig vara himmelskt gott. Kan inte minnas att jag har ätit kiwi förut i såna här mängder, men bättre sent än aldrig.

Om inte annat så är det ju nyttigare än de bullar som en av spelarna i Örebros damlag i volleyboll hade lovat bjuda mig på när jag kom till Idrottshuset i Örebro i lördags för att bevaka deras match mot Elverket till Volleykanalen. Till saken hör att hon dessutom hade glömt att ta med dem… Gissa om hon kommer att få äta upp det (!) framöver… Moahahaha!

Och ja, det är helt okej att förse media med hembakta mutor för att försöka ge det egna laget några fördelar i bevakningen. Jag säger inte att det hjälper, men jag vill ändå framhäva att skulle det vara nån annan volleybollspelare som vill bjuda Volleykanalens medarbetare på bullar eller kladdkaka eller något annat gott att äta så kommer det inte att behandlas som någonting negativt, i alla fall…

Lättja är inte helt obehagligt

I kväll har jag en lat kväll. Kan inte säga att det är jättekul att gå upp före sex varje morgon en hel arbetsvecka. I eftermiddags under de sista kör-timmarna kände jag verkligen bara hur smala mina ögon var och hur trött och tråkig jag såg ut, och jag var övertygad om att det inte var speciellt trevligt att kliva på min buss just då. Så trots att jag närde en tanke om att ge mig ut och springa efter jobbet, så ändrade jag mig, eller jag omprövade mitt beslut, som det heter på lite finare kanslisvenska. Summan av koriandern är ändå att jag har tillbringat kvällen i sällskap av en påse Solchips och en förpackning med… tadaa – pepparkaksdeg!

You heard me – pepparkaksdeg har börjat säljas igen.

Jäkla skit, jag som behöver bli av med lite kalorier, inte bygga på mig…

Arkivbild från november förra året, men fortfarande lika aktuell.

Men i helgen blir det i alla fall fokus på lite roligare saker än stora rattar (som förvisso är roligt om det inte är den typen av rattar som jag… ehm… rattar), för helgen är bokad för volleyboll och fest. Och en hel del bilkörning, för Volleykanalen-mobilen susar både till Örebro och till Habo, och totalt blir det väl runt 110 mil på två dar.

Inget för en yrkesförare, i och för sig. Jag behöver ju dessutom (förhoppningsvis) inte stanna och plocka upp passagerare vid en enda hållplats på vägen…

Alla ska vi göra comeback någon gång

I kväll blev det klart att jag kommer att göra tillfällig comeback som volleybollspeaker. På lördag åker jag till Södertälje för att prata på finaldagen av 8-nationsturneringen där bland annat Sverige (förstås) spelar. Det ska bli intressant att se hur ringrostig man är, med tanke på att jag gjorde min senaste match som speaker den 5 november 2008… Risken finns dessutom – vilket jag även med ett flin upplyste tävlingsledningen om – att jag kanske är lite extra raspig i rösten eftersom jag har en planerad utgång med ”kanske till och med fem pumor” som fredagkvällens värdinna P utryckte det. Vi får väl se hur det går…

Det är en del grejer man fascineras över som bussförare. Ja, alltså, inte bara det faktum att alla andra i trafiken är idioter i varierande grad, utan även andra små detaljer. Som till exempel hur folk sitter. Man tycker att de flesta bussförare borde sitta ganska likartat när de kör buss, men uppenbarligen inte, att döma av hur det såg ut på förarplatsen när jag tog över en buss i förmiddags…

…och nog blir man väl lite extra taggad inför bartenderkursen när man kommer till en rastlokal där vattenautomaten ser ut så här:

Kolsyrat till vänster och vanligt kylt vatten till höger. Najs.

En final klar, one to go

Det var en upplevelse på flera sätt, att vara i Igloon i Falkenberg under tredje herrrfinalen i volleyboll i går. Dels förstås stämningen på läktarna – det var i stort sett fullsatt 45 minuter före matchstart! Inte illa. Och så matchen – två riktigt jämna set och ett tredje där både hemmalaget och publiken vittrade guld nästan från första bollen.

Och så temperaturen, förstås. Att kalla det för ”Igloon” är närmast ett skämt när det blir runt 30 grader varmt där inne… Jag har normalt en halvliters vattenflaska med mig som jag sällan tömmer helt under en match, såvida det inte blir en femsetare. I går hade jag druckit ur den strax innan andra set var slut. Som tur var så hade de en lång paus på tio minuter mellan set 2 och 3, så jag hann gå ut och fylla på min flaska. Och det var som att kliva genom en vägg när jag gick tillbaka in i värmen i hallen igen. Ni som har klivit ur ett plan på en solsemesterort kan säkert tänka er känslan.

Tyvärr hade kommunikationen brustit när det hade planerats med expertkommentator till matchen, så jag fick sköta det hela ensam. Det gick ju i och för sig bra det också, men ändå, det är ju alltid roligare och mer dynamiskt när man är två.

Sen var det sånt liv i hallen efter matchen så att vi omöjligt kunde göra några spelarintervjuer inne på plan, men då var det ju tur att vi hade ett headset ledigt så vi kunde plocka in dem i studion istället.

På det stora hela var det en hyfsat bra sändning. Det finns ju alltid utrymme för förbättringar, men jag ska detaljanalysera den i kväll och sen vet jag mer exakt vad vi kan göra bättre på söndag. Jag har liksom inte riktigt hunnit analysera nåt än; vi kom hem hit till Täby vid kvart i två i natt och eftersom jag skulle upp redan vid halv sex för att lägga händerna på ett par stora rattar*, så har dagen mest bedrivits i zombietillstånd utan tillstymmelse till analytisk förmåga. Just nu lockar sängen ganska bra för en lite tupplur, kan jag avslöja.

Och på söndag är det dags igen, då åker vi ner till Ängelhom för att sända damernas tredje SM-final mellan Engelholm och Katrineholm. Man lär känna E4:an ganska väl i ett sånt här jobb, kan jag avslöja.

———————–

* Jag pratar förstås om mitt andra jobb som bussförare – den typen av rattar som vissa säkert associerar till kan jag inte påstå att jag är ens i närheten av att ha daglig kontakt med. Ledsen att behöva göra er (också) besvikna över detta faktum.

Jamen glad påsk, dårå

Skåda ovan den samlade påskpyntningen hemma hos undertecknad. Eller, det där var inte riktigt sant, i matsalsfönstret står även två krukor med påskliljor, men de börjar bli lite trötta snart. Men jag har ju aldrig riktigt varit en stor påskpyntarmänniska, det ska erkännas. När jag bodde i förra lägenheten gjorde jag mig visserligen besväret att sätta fjädrar i björkris, i och för sig, men det var nog bara ett år. De där fjädrarna ligger i en liten låda ute i förrådet sen rätt länge.

Men glad påsk i alla fall. Godiset i påskägget jag fick, har jag redan ätit upp (och, for the record, förbränt genom två löprundor under påsken här, också, sådeså).

I morgon bär det av ner till Falkenberg för herrfinal 3:5 i volleyboll. Och vi är förberedda på ett jäkla liv i hallen och en hög temperatur även rent celsiusmässigt. Hittills har jag alltid använt kostym under sändningarna, men lokalarrangören hävdar att det riskerar att bli uppemot 28-30 grader varmt vid innerplan, så jag vet inte… Men jag ska nog härda ut. Dock antar jag att expertkommentator Aparicio lär vara en aning ledigare klädd, men hittills under våren har jag inte haft en enda bisittare som haft kostym på sig, så det vore ingen överraskning…

Ett skålpund avundsjuka, varsågod!

Just i dag sitter jag här och är lite avundsjuk. Jag har i perioder varit en ganska flitig fotograf och har väl bränt iväg sisådär en tiotusen bilder under olika volleybollmatcher, bland annat. Och runt om i Sverige finns det ett gäng med riktigt duktiga fotografer som också fotar volleyboll och jag kan bara tänka på att de som spelar volleyboll i dag är på det viset ganska privilegierade. Säg ett namn på en aktiv spelare och det finns alltid någon fotograf som kan plocka fram ett hundratal bilder på honom eller henne.

Det är därför jag är avundsjuk. Jag tror att det finns typ fyra bilder totalt från hela min volleybollkarriär, och de är nog av rätt tvivelaktig kvalitet allihopa, om jag minns rätt. Nu ska det väl i och för sig erkännas att min karriär kanske inte riktigt innehåller spel på den elitnivå som krävs för att professionella fotografer ska visa något vidare intresse för att föreviga matcherna, och den avslutades (pausades?) innan digitalfotograferingen kom på bred front, men ändå. Det hade varit jäkligt roligt att ha.

Det om något vore kanske motivation nog att börja träna på allvar igen och spela organiserat, så att man kan få lite coola actionbilder på sig själv att visa upp för efterlevande…

Lite allmänt jox och sånt

 

Måste bara dela med mig av lite vårtecken. Snödropparna på bilden ovan stod i en häck på Vallentuna kyrkogård i lördags. Aj lajk.

Och ja, jag var på kyrkogården för att det var årsdagen av pappas död, så mamma och jag var där med lite blommor och ett ljus (som förvisso inte syntes så bra vid två på eftermiddagen..). Helt otroligt att det faktiskt är två år sen!

För att övergå till lite roligare saker så är ju volleybollslutspelet inne i sin mest intensiva period just nu. Det innebär ju bland annat att undertecknad får åka land och rike runt och kommentera en massa bra matcher, och så värst mycket bättre än så kan man ju inte ha det. Det skulle vara om vi sände alla matcher då, istället för bara match 3 i varje slutspelsnivå. Jag hoppas i alla fall på att det ska bli lite oftare när det drar ihop sig till semifinaler och framför allt finaler – men det är ju Eurosport som avgör vad det finns pengar till. Det är väl hur som helst rimligt att anta att herrfinalspelet kommer att utspelas till stor del i Halland, så min tanke är att om vi sänder både match 3 och även de eventuella matcherna 4 och 5 från herrfinalen (vilket skulle innebära matcher sön-tis-tors 15-19/4), så kommer jag att bo kvar där nere nånstans, istället för att åka 120 mil i bil fram och tillbaka varannan dag… Så kan jag ju kanske passa på att hälsa på ex-J och luddskallarna också, och se om de känner igen mig fortfarande (ja, att ex-J ska göra det hoppas jag ju verkligen, men med katterna vet man ju inte… Roffe låg ju och kurade under soffan hela tiden när jag var där senast).

Dagens överdrift stod ventilationsfirman som ska sköta våra värmepannor här i huset för. ”Vi behöver tillträde till lägenheterna 08:00-16:00 med paus för lunch 11:00-11:45 under tisdag 24 mars”. Det kom en kille hit vid 09:25, och när klockan var 09:52 sa han att han var klar…

Seriöst, är jag den ende i universum som tycker att haremsbyxor är ungefär det fulaste och mest osexiga en tjej kan sätta på sig?!? Som ett par supersunkiga pyjamasbyxor, typ… Suck.

Skaffa aldrig! Lova det!

Hata Murphy och allt hans lagar står för!

Det verkar vila en riktigt elakartad, svulstig och hårig förbannelse över Volleykanalen den här säsongen. Inte nog med att jag alltid har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att producera godkänd tv, dessutom är det alltid (jag säger all-jävlarimig-tid) någonting som går fel. Är det inte det ena så är det det andra, och ibland både det tredje och det fjärde samtidigt.

Det blir pinsamt, till slut.

Okej, jag gör det hela mest för mitt eget höga nöjes skull och har ingen som betalar något för att jag ska leverera, men ändå. Mitt professionella jag har ju jäkligt svårt att förlika sig med att gå ut och promota en livesändning varje helg när det sen fuckar upp sig på något sätt vareviga vecka. Av de fem planerade sändningarna i år så är det två som har gått ut i sin helhet och ingen av dem blev en komplett produktion. Övriga tre gick antingen inte ut alls eller, som i går, delvis ut men till slut inte alls.

Det krävdes stor självdisciplin för att inte skrika rakt ut och överösa de tvåhundra tillresta i Linköpings sporthall med diverse könsord och svordomar när det slutgiltiga avbrottet kom efter första set.

Någon, någonstans, vill mig tydligen riktigt, riktigt illa i år. Det måste vara så.

Till råga på allt hade teambilen fått p-böter under matchen.

Jag var så här nära [......] att bestämma mig för att bara lägga ner allt som har med Volleykanalen och sportjournalistik och kommentatorsambitioner att göra och bara ägna mig åt att köra buss resten av livet, när jag satt i bilen på väg hem till Stockholm. Det känns inte riktigt lika illa nu, men tanken gnager fortfarande i bakhuvudet. Bara säga till alla som har nån form av förväntningar på mig när det gäller… ja, vad som helst, egentligen, att ”glöm det, det kommer bara gå åt h-e i alla fall”.

Nä, nu ska vi se om lite julpyntande av lägenheten kan göra vardagen lite roligare…

Ett noggrannt konstaterat faktum

Det har sagts förr och jag kan ju lika gärna säga det igen – det är ett gissel att vara bloggförfattare när det inte blir nåt skrivet när det inte händer nåt, och man inte hinner skriva nåt när det händer nåt. Busy vecka har gått, och gångna helgen i korthet ser ut så här:

Fredag
Revanschdags i TP för oss som förlorade häromveckan, tyckte man ju. Men icke. Trevlig kväll, men revanschen återstår fortfarande att hämta.

Lördag
Upp klockan sju för att åka ner till Skåne och sova i Ängelholm inför direktsändningen av matchen mellan Örkelljunga och LUGI på söndagen. Passade dels på att göra första delen av ett nytt Volleykanalen-program vid namn ‘Mitt i Soffan’, som förhoppningsvis kommer upp inom kort, dels lyckades jag bli inbjuden på fest med stora delar av damlaget i Ängelholm. Tänk så det kan bli…

Söndag
Över till Örkelljunga för att förbereda inför sändningen, och konstaterade att det – som vanligt – alltid är nånting som strular. Känns jätteproffsigt. Verkligen. Ljuspunkten i mörkret var att mitt val av landslagspassaren Kalle Sandberg som expertkommentator gav en hel del extrapublicitet till Volleykanalen i bland annat de lokala tidningarna i Skåne. Sånt gillar vi.

Den här veckan har gått åt till att mest hoppas på att sändningen från Linköping på söndag blir desto bättre. Därifrån har vi ju sänt förut och det är alltid lite lättare när man vet vad man ska vänta sig.

I övrigt kan jag nöjt konstatera att jag nästan är klar med julklappsinköpen redan. Måste definitivt vara rekord! Men en tur in till stan och bara gå lite planlöst i affärer får det nog bli ändå, framöver…

Tolv år – en tillbakablick del 1

Nu när jag slutat som speaker i volleyboll kan det kanske vara på sin plats med ett antal tillbakablickar på speciellt minnesvärda tillfällen. Här är det första:

Det här utspelar sig under ett av mina tidigare SM-slutspel, det måste ha varit 1998, för på den tiden satt man som speaker uppe i den lilla kuren ovanför läktaren och hade alltid problem med publik som stod framför så man inte såg något alls, trots de allt annat än subtila lappar jag satt upp på räcket de lutade sig mot. Det här året hade jag införskaffat det som på den tiden var det allra modernaste – en MiniDisc-spelare – som dessutom kom med en fjärrkontroll där jag kunde styra musiken trots att jag stod nere på golvet! Sagt och gjort, under introt av en av matcherna, jag minns inte om det var semifinal eller final, startar jag musiken sittandes inne i kuren och springer sedan ut och ner för trappan till planen, med fjärrkontrollen i högsta hugg medan stämningen inför matchen blir allt högre bland publiken. Väl nere på golvet hälsar jag alla välkomna och presenterar matchen och försöker få igång publiken ytterligare genom att fråga om de är klara. När de pliktskyldigt svarat ”ja” så säger jag ”Då kör vi!” och trycker på fjärrkontrollen för att dra igång line up-musiken.

Men det händer inget.

Publiken undrar naturligtvis vad som är på gång och lite smått bekymrad trycker jag igen på fjärrkontrollen, men det händer fortfarande inget. Istället blir jag tvungen att peka på en kille som står uppe vid speakerkuren och säga i högtalarna ”trycker du på startknappen där uppe…?”.

Det är tur att man alltid haft en förmåga att ta alla potentiellt pinsamma situationer med glimten i ögat…

Det visade sig sedan att fjärrkontrollen hade legat dumt i väskan under den gångna veckan och haft ett par av knapparna intryckta hela tiden, vilket hade gjort att batteriet tagit slut… Sedan dess har jag aldrig riktigt litat på trådlös teknik när det verkligen gäller.

Undertecknad under SM-slutspelet 1998. Notera fjärrkontrollen i vänsterhanden.