Men när jag får 900 jävla spänn för att vardagar-9-17-lastzonen med fri parkering övrig tid precis utanför min port helt plötsligt förvandlats till stoppförbud övrig tid utan att nån varnar i förväg, då är det klart att jag blir lite missnöjd. Samma sak på parkeringen ute i förorten där jag annars har bilen stående för att slippa köra in i stan och trängas och avgasa – precis enligt vad beslutsfattarna vill. Där är det en vanlig P-skylt utan tilläggstavla, som ju alla vet egentligen betyder ”max ett dygns parkering”. Men när jag försöker tänka lite miljövänligt, och inte åka ut dit varje dag och kallstarta bilen och köra den på tomgång en stund för att sedan flytta den fyra meter till platsen bredvid – då straffas jag för det också.

Och jo, jag vet – man kan mycket väl argumentera om att jag skulle kunna fixa en egen p-plats nånstans, eller rent av ”tänkt på det innan” (vilket nog är världens sämsta råd när nåt tråkigt har hänt), men jag försöker tänka både på Stockholmsregionens miljö och på min egen ekonomi. Men när det då får en sån här negativ effekt så blir jag mest bara bitter.

Sen blir det såklart förstärkt av att rätt mycket annat går fel i mitt liv just nu, så bare with me ett tag, till jag blir glad igen. Plis?

Tills jag har sålt bilen, kanske?

Just nu haglar det ju inte av långväga uppdrag för mig, och Volleykanalen ligger ju lite i träda på grund av en massa orsaker (mest ekonomiska), så egentligen behöver jag faktiskt inte bilen. Så jo, jag har funderat allvarligt på att sälja den…

Så hela dan i dag har varit – och är fortfarande – riktigt seg för min del. Jag pallrade mig ut till affären och köpte godis och chips mitt på dan, och har sen ägnat dan åt att maratontitta på några På spåret-avsnitt. Och försökt neutralisera rökdoften. Efter lite husmors- och -farstips från vänner på Facebook har jag numera både skålar med vinäger och fat med oanvänt kaffepulver (vinägern är också oanvänd, kanske jag ska påpeka) stående lite här och var. Och jag inbillar mig att det hjälper lite grann. Så länge jag undviker att öppna ytterdörren och släppa in lukten från trappuppgången, så…

Det senaste dygnet har bjudit på stora upplevelser, vill jag påstå. Och eventuellt kanske jag får tillfälle att återkomma om ytterligare en av dem vid ett senare tillfälle…

Jag vill inte påstå att jag på nåt sätt är i form för att studsa upp ur sängen och evakuera huset, men det här är min utsikt från balkongen just nu. Notera brandröken ur husfasaden till höger… Åtta brandbilar, tre polisbilar och två ambulanser har just spärrat av min gata. Tur att de hade väldigt nära att åka, i alla fall. Och här låg jag i godan ro och försökte sova bort effekten av den där extraordinärt trevliga fredagkvällen som slutade för två timmar sen, lite drygt…

Tjo-fucking-ho!

Men det verkar som om branden begränsas till den asiatiska butiken i bottenvåningen, så vi ska väl förmodligen slippa behöva gå ut och stå utomhus och frysa, i alla fall. Alltid nåt. Men katten är inpackad tillsammans med buren i badrummet just in case.

Och nej, jag måste göra alla kvinnliga läsare besvikna – inte en enda brandman har bar överkropp…

Serve: 0x(-1)/3x(0)/0x(+1) = 0,00
Servemottagning: 2x(-1)/4x(0)/6x(+1) =  +0,33
Försvar: 4x(-1)/9x(0)/11x(+1) = +0,29
Block: 0x(-1)/0x(0)/1x(+1) = +1,00
Anfall: 3x(-1)/12x(0)/4x(+1) =  +0,05

Det är ju faktiskt plussiffror på alla moment, vilket är ganska glädjande. Dock måste jag försöka sluta mesa i anfallet; tolv anfall som det spelas vidare på är lite för mycket av nitton totalt. Men en annan glädjesiffra är att jag fortfarande inte har missat en enda serve under match på hela säsongen. Visserligen har jag inte gjort speciellt många servepoäng heller, men ändå. Plus att jag inte längre ser ut som en konstig anka när jag servar. Nu ser jag bara aningen ankinspirerad ut… Det går i alla fall åt rätt håll. Även om jag saknade lite av den där fina känslan i armdraget som antyddes vid matchen i söndags.

Lagets poängstatistik totalt ser ut så här:
Serve:  3
Block: 5
Anfall: 20
Motståndarmisstag: 25
Egna misstag: 23

Att göra 23 egna misstag, det vill säga ”ge” motståndarna poäng, är inte optimalt om man vill vinna en match. Det är 35% av motståndarnas totala poängskörd, i det här fallet. Nu hade vi lite tur och fick 25 motståndarmisstagspoäng också, men ändå.

Hur som helst spelade vi faktiskt rätt bra, till och från i matchen. Men ändå känns det som om vi liksom är inställda vid det här laget på att vi ska förlora andra och tredje set, för att det alltid brukar bli så… Vi skulle behöva en mental coach.

Sen ska det bli intressant att se (känna) hur mina hälsenor överlever kvällens match… Det kände faktiskt rätt okej under matchen, när de var uppvärmda, men jag anar att det inte är lika okej i morgon bitti när jag vaknar och har legat stilla med dem i några timmar…

Jag fick även förslag via Facebook på att jag ”har en känning” i hälsenan, och att jag är ”osäker inför morgondagen, men testar på uppvärmningen innan beslut tas”. Tack, S och A för de fina bidragen till nyskapande sportjournalistik.

Själv är jag också inne på begrepp som att veckans match och träningar kan häl-sa hem, och att jag häl-re hade varit utan det här. Men jag tänker inte ställa till en häl-s(c)en över detta, även om jag kanske borde ge min PT foten.

Badum-tish.

Nu ska jag snart dricka öl istället, och fira fina A som fyller år i dag. Det går bra att häl-a i sig öl även med skadad hälsena, så eventuella tvivlare kan vara lugna. Förhoppningsvis blir jag inte för-sen-ad. Häl-an går, sjung hoppfaderallan lallan lej.

Hälseningar Magnus

P.S. Tyckte du att det här inlägget var roligt, och själv skulle kunna komma på fler töntiga ordvitsar på samma tema? Då kanske just DU är kvalificerad som flickvänskandidat. Om du är tjej, förstås.

Webbradion: (spelar en glad danslåt)

Jag: (står i köket och tittar på katten som sitter på golvet)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: (lyfter upp katten i famnen och dansar i takt till musiken medan jag viftar i samma takt med kattens ena tass)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: (fortsätter dansa med katten i famnen)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: Ajuste… (slutar dansa och tittar rakt upp, ut genom köksfönstret och rakt över gatan)

Själv var jag inte så lysande bra, tyckte jag. Jag har i och för sig rätt höga krav på mig själv, perfektionist som jag är, men snabbanalysen i efterhand gav bland annat att jag tappade koncentrationen ibland, var lite loj ibland, och inte tillräckligt verbal som man ska vara för att tydliggöra för sina lagkamrater vad man ska göra och vad man vill göra.

Till att börja med var jag försenad, vilket inte är en helt lysande bra start på en match. Inte försenad så att matchen redan hunnit börja, men tillräckligt sen för att dels inte hinna mjuka upp ordentligt, dels inte hinna rigga kameran jag hade med mig. Så nån exakt statistik kan jag inte bjuda på i dag.

Sen tror jag, om jag ska vara ärlig, att volleyboll på den här nivån, och jag, kanske inte är gjorda för varandra. Jag är lite för bortskämd med elitserien för att kunna klara av kontrasten på… tja, de flesta områden, mellan elitvolleyboll och korpvolleyboll. Nu ska jag inte låta alltför förmäten och få det till att jag som spelare hör hemma på elitnivå för så är det verkligen inte. Men i min inställning till sporten och i mitt tänk förväntar jag mig professionalism i en mängd som kanske inte riktigt fungerar här. Bara en sån sak som att spela match på tvärplan, med en vägg en halvmeter från ena långsidan, och en annan pågående match mindre än en halvmeter från den andra sidan, det är lite för mycket pojklagssammandrag för mig…

Plus att domarinsatsen är anskrämligt dålig. Okej, det är inga välutbildade elitseriedomare (tyvärr!), men nu har vi lyckats få samma domare i samtliga de fem matcher jag har varit med om hittills i det här laget, och det är alltid minst en sån där uppenbar situation med felaktigt domslut som stör och förstör.

”Häng inte upp dig på det, det måste få vara lite frikostigare bedömningar”, säger vän av timiditet. Och ja, jag kan köpa att bedömningen inte är lika hård som i elitserien, men det är skillnad på att se genom fingrarna med saker och att döma uppenbart fel. Och vägra ändra sig, trots att ibland samtliga tolv spelare på planen säger emot.

Nu låter det som om jag är bitter bara för att vi förlorade med 14-16 i avgörande set, trots en egen matchboll, men jag hade varit frustrerad ändå, även om vi hade vunnit, för jag erkänner villigt att domarmisstagen gjordes också till vår fördel några gånger, så det var inte matchavgörande.

En ljuspunkt i matchen finns det dock, och det är att jag kände tydliga antydningar till mitt fina armdrag i servemomenten, som jag hade när jag var som bäst och då serven faktiskt var ett anfallsvapen för mig och inte bara en uppvisning i konstiga ank-moves. Bra! Hoppas det fortsätter utvecklas!

Hur som helst, efter matchen körde jag ut i förorten och parkerade bilen, och tog sedan tåg in till Östra station. Och som straff för att jag inte gjorde mitt bästa i matchen så tvingade jag mig själv att gå hem från Östra station. Och nu ska jag strax trösta mig själv efter förlusten genom att dricka vin och äta cheez ballz.

Det är lite så vi jobbar här. Både straff och tröst.

Nya tag på onsdag, då är det match på hemmaplan. Då ska jag göra mitt bästa.

Som vanligt är det inte katten på bilden som har skapat ordningen i soffan. Och nu är det bara den antracitgråa bäddsoffan med divan kvar, innan det i stort sett är klart här. Men med tanke på att det läggs ut typ tio soffor i timmen på Blocket, så borde väl ”min” soffa också dyka upp snart.

Annars då? Jo, förutom att naprapatbesöket resulterade i att jag behöver gå till en annan naprapat för att rätta till en nackkota som har hamnat snett, så är det bra. ”Mina försäkringar täcker inte det”, sa min naprapat. ”Det vore ju trist om man bara ‘rör på tårna!’ och så hände inget. ‘Ojdå – vem ska jag ringa nu?’ liksom…”

Så nu blir det ett naprapatbesök till i kommande vecka. Men det vore ju skönt att kunna vrida på huvudet åt vänster, liksom. Det är ju en fördel om inte annat när man kör bil.

I går gjorde jag dessutom ännu ett Step-pass, och tänkte att ”den här gången ska jag minsann se till att vara där i tid” så att jag kunde stå längst fram. Senast hamnade jag ju bakom en pelare och fick gissa mig till vad instruktören gjorde för koreografi. Och jag är ju ganska dålig på tankeläsning (som de flesta killar, trots att vi förväntas vara det motsatta) så det gick inte alls bra då.

Tyvärr blev det lite rusning in i salen den här gången så nu lyckades (nåja) jag istället hamna bakom den andra stora pelaren i salen! Typiskt! Så även den här gången fick jag gissa lite vad man skulle göra – vilket ju inte alls är bra för min perfektionisthjärna som gärna vill göra allting rätt. Speciellt när man är en av tre killar bland femtiosju tjejer i salen…

Apropå det så var det bara ett ”ja, om ni tittar under era step-brädor så har ni fått en present…” som saknades för att det skulle vara en komplett Oprah Winfrey-show. Med taktfasta handklappningar och allt.

Sen blev det planeringsmöte på kvällen. Vallentuna Volleybollklubb firar femtioårsjubileum i april, och givetvis är yours truly indragen i förberedelserna av detta. Hittills har jag klarat mig undan alltför krävande och tråkiga uppgifter, som tur är. Än så länge ska jag bara leta fram lite foton och loggan och så där, plus att jag kommer att bli barchef och paus-dj under själva festkvällen. Inte illa på nåt sätt.

Frågan om själva konferencierdelen gick, fascinerande nog, till någon annan den här gången också, precis som den gjorde under 40-årsjubiléet. Fast det är klart, jag har ju bara varit arenaspeaker för klubben i tolv säsonger – varför skulle jag få frågan om att vara konferencier på en sån fest?

Ehm.

Hur som helst, i dag blir det i alla fall en vilodag. Att vara egenföretagare innebär bland annat att man jobbar på en del konstiga tider, och i morgon kommer jag att jobba ungefär från tidig eftermiddag till en bit efter midnatt – så då tänker jag mig att det är legitimt att jag tar helg i dag, istället. Det blir inte ens nån träning i dag. Det enda jag ska göra som jag vet nu, är att åka på den där massagen. Sen får vi väl se var kvällen har att erbjuda. Nånting ska vi väl kunna hitta på?

Men så pyste ju luften ut mer och mer på vägen, så lagom tills jag kom fram var däcket helt tomt. Så det fick bli en fin liten promenad dårå, från Medborgarplatsen till Hötorget. Inte riktigt vad jag hade tänkt… Vid Slussen hittade jag dock en av Stadens cykelpumpar, men som vanligt är det nån som förtjänar ett kok stryk. Eller en cykelpump upp i Mumindalen:

Det regnade i alla fall inte. Alltid nåt.