Så här ser det ut på mitt skrivbord just nu. Efter åratal av skepticism till denna håriga frukt, har jag insett att man aldrig är bättre än att man kan bättra sig, vilket innebär att jag numera har kiwi som min nya favoritfrukt. Inte illa när nåt som är nyttigt också visar sig vara himmelskt gott. Kan inte minnas att jag har ätit kiwi förut i såna här mängder, men bättre sent än aldrig.

Om inte annat så är det ju nyttigare än de bullar som en av spelarna i Örebros damlag i volleyboll hade lovat bjuda mig på när jag kom till Idrottshuset i Örebro i lördags för att bevaka deras match mot Elverket till Volleykanalen. Till saken hör att hon dessutom hade glömt att ta med dem… Gissa om hon kommer att få äta upp det (!) framöver… Moahahaha!

Och ja, det är helt okej att förse media med hembakta mutor för att försöka ge det egna laget några fördelar i bevakningen. Jag säger inte att det hjälper, men jag vill ändå framhäva att skulle det vara nån annan volleybollspelare som vill bjuda Volleykanalens medarbetare på bullar eller kladdkaka eller något annat gott att äta så kommer det inte att behandlas som någonting negativt, i alla fall…

I kväll har jag en lat kväll. Kan inte säga att det är jättekul att gå upp före sex varje morgon en hel arbetsvecka. I eftermiddags under de sista kör-timmarna kände jag verkligen bara hur smala mina ögon var och hur trött och tråkig jag såg ut, och jag var övertygad om att det inte var speciellt trevligt att kliva på min buss just då. Så trots att jag närde en tanke om att ge mig ut och springa efter jobbet, så ändrade jag mig, eller jag omprövade mitt beslut, som det heter på lite finare kanslisvenska. Summan av koriandern är ändå att jag har tillbringat kvällen i sällskap av en påse Solchips och en förpackning med… tadaa – pepparkaksdeg!

You heard me – pepparkaksdeg har börjat säljas igen.

Jäkla skit, jag som behöver bli av med lite kalorier, inte bygga på mig…

Arkivbild från november förra året, men fortfarande lika aktuell.

Men i helgen blir det i alla fall fokus på lite roligare saker än stora rattar (som förvisso är roligt om det inte är den typen av rattar som jag… ehm… rattar), för helgen är bokad för volleyboll och fest. Och en hel del bilkörning, för Volleykanalen-mobilen susar både till Örebro och till Habo, och totalt blir det väl runt 110 mil på två dar.

Inget för en yrkesförare, i och för sig. Jag behöver ju dessutom (förhoppningsvis) inte stanna och plocka upp passagerare vid en enda hållplats på vägen…

Någon på Volvo glömde kolla betyget i svenska när de anställde gränssnittstekniker i bussfabriken…

Intressant för övrigt att man kan välja att man vill frysa, men inte att man vill svettas.

Fotnot: Den som känner igen rubriken har helt rätt. Den  kommer från en gammal klassisk sketch med Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam från 1969. En del som träffar mig live med jämna mellanrum har säkert hört mig använda uttrycket ”inkentinken” också, och det kommer från samma sketch:

Jag har ett gott råd, eller snarare ett fantastiskt råd till alla som kör nån form av fordon i trafiken.

Blinkers.

Blinkers är en fantastisk uppfinning som fler borde låta installera på sina fordon. Framför allt underlättar det för omgivande trafikanter, som sannolikt till största delen inte består av tankeläsare, och därför inte har en aning om att du ska svänga vänster när du inte blinkar vänster.

Framför allt är det här en bra grej att använda i rondeller, detta djävulens påfund som begagnas på helt olika sätt av olika förare. Normalt tycker man ju att det vore självklart hur man tar sig igenom en rondell. Ska jag vänster så blinkar jag vänster. Ska jag rakt fram så blinkar jag inte. Ska jag till höger så blinkar jag höger.

Ändå finns det de som inte blinkar alls när de ska till vänster, blinkar höger när de ska rakt fram, blinkar först höger och sedan vänster, när de ska rakt fram, inte blinkar när de ska höger, och så vidare. När det svenska vägnätet numera i princip bara består av en mängd rondeller i nära anslutning till varandra, tycker man ju att det borde kännas rätt viktigt för… låt säga infrastrukturministern eller trafiksäkerhetsdirektören eller nån sån, att se till så att alla gör samma sak.

Speciellt besvärligt blir ju det här för oss som kör buss ibland. Det handlar oftast om 18-20 ton med en accelerationskraft motsvarande den man skulle ha om det satt en Nissan Micra-motor i åbäket, vilket gör at man behöver planera sin körning ganska noga för att komma fram samma dag. Det är inte heller särskilt bekvämt för någon i bussen när föraren tvingas tvärbromsa. Därför försöker man anpassa hastigheten in i en rondell utifrån den trafik som är inne i eller på väg in i rondellen, och vart de är på väg nånstans.

Och där kommer bristen på tankeläsarförmåga in. Jag vågar inte köra in i rondellen när det kommer en bil från andra sidan, som inte blinkar, för han/hon kan ju lika gärna vara på väg både åt vänster och åt höger, förutom rakt fram som vore det naturliga att anta när det inte blinkas. Så jag stannar. I onödan, ofta, och gör av med mer bränsle än jag hade behövt, eftersom jag måste få upp farten igen, och har gjort av med mer tid än jag hade behövt, vilket är dumt eftersom tidtabellen ofta inte är anpassad efter bussens prestanda och jag ofta blir försenad. Plus att jag har slitit på bromsarna i onödan och på däcken och asfalten. Allt som inte är bra för miljön, alltså.

Så installera gärna blinkers i ditt fordon så att du kan blinka nästa gång du ska svänga i en rondell.

Plis?

Köpte en burk med vitaminer i går, eftersom den förra tagit slut. Valde den här gången att prova en ny sort (jag är extremt rebellisk, jag veeet!), och satt just nu och läste instruktionerna på etiketten. En om dan ska man ta, javisst, inga problem. Sen står det ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”.

Igen: ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”

Att barn kan ta skada av att få i sig en massa såna där tabletter förstår ju vem som helst, men på vilket sätt skadas de av att titta på burken?!?

Kan inte låta bli att skratta högt åt den här. Och Kej borde komma ihåg den i samband med Monsters Inc., tror jag?

Och för er som tycker att det är en skön låt i bakgrunden kan jag berätta att det är ‘Take Five’ med Dave Brubeck Quartet från nån gång på 60-talet (en rätt cool låt, för övrigt). Minns inte om det var så i original, men jag är tveksam till det. Men jag hittade bara den här med en massa olika låtar, och det här var den som var mest sansad så man hör pipen (som ju faktiskt är det som gör det hela så tårsprutande roligt).

Nu när Posten verkar vara på väg att rationalisera bort varenda postlåda inom rimligt avstånd från civiliserade trakter, så funderar jag på att göra samma sak. Alltså rationalisera bort min egen brevlåda. Jag menar, vad har man egentligen för glädje av den? Det kommer ju ändå bara räkningar. Och grannarnas post, eftersom de älskade Bring CityMail inte kan läsa vad det står för namn på försändelserna och jämföra om det är samma namn på brevlådan.

Men inte ett enda kärleksbrev på jag vet inte hur länge. Funderar jättehårt på om jag nånsin har fått ett kärleksbev per post sedan jag flyttade in här i juni 2003… Tveksamt. Så vad ska jag då ha den till?

Sitter i soffan och slösurfar och läser bloggar medan jag debatterar med mig själv om det är bättre att sova lite middag så jag orkar träna i eftermiddag eller om jag ska hålla mig vaken så att jag kan somna tidigt i kväll och inte vara aptrött när jag ska upp tidigt i morgon också. Så tittar jag plötsligt upp och ut genom matsalsfönstret och ser trädet mitt över gatan, och färgen av dess jättegula höstlöv fullkomligt slår emot mig och mina totalt oförberedda irisar! Solen lyser äntligen där ute!

Geezuz, tänker jag. Det här måste jag dela med mig av i bloggen!

Jag springer (nåja, går målmedvetet, då) in i klädkammaren där allsköns elektronikpryttlar förvaras (bland annat till ex-J:s upprepade förtret, men numera bara till dammråttornas ohöljda nöje), och sliter upp väskan med systemkameran. Här ska fotas!

Men självklart, när jag kommer ut i vardagsrummet igen, har solen gått i moln och verkar inte vilja komma fram igen förrän den har gått ner (och sannolikt inte ens då). Så ni får lita på mitt poetiska inlägg ändå, utan bildbevis. Testbilden jag tog på trädet i mulen belysning gav inte riktigt samma effekt, oavsett hur mycket Saturation man lägger på i Photoshop…

Jag har i min iver att göra om lite i sovrummet bestämt mig för att göra mig av med bokhyllorna i hörnet. Men det innebär ju också att jag måste göra mig av med en massa böcker. Nittionio procent av dem kommer man ju ändå aldrig att läsa igen (även om jag just nu återläser Herman Lindqvists Sverigehistoria – i kronologisk ordning, den här gången), så då står de bara där och samlar damm och tar upp utrymme. Och väger en massa kilo.

Så då tänkte jag försöka sälja dem. Jag har totalt ungefär 5,5 hyllmeter med böcker, och det är en svindlande tanke vad alla dessa har kostat som nya. Men nu har jag alltså börjat langa upp lite annonser på nätet, och den senaste timmen har jag fått två samtal om en och samma bok av de cirka 70 jag hittills annonserat ut.

Pestens tid, den oavkortade versionen, av Stephen King.

Profitören i mig undrar givetvis om jag tog för lite betalt som sa 60 kronor per bok. Just den där kanske jag hade kunnat få mycket mer för?

Visst vill väl du också ha alla dessa praktexemplar (okej, förutom Pestens tid, dårå) för 1 500 kronor? Kom igen nu!

Ja, jag kallar det för matsal, för det låter mycket större och coolare än matplats.

Som ni ser så är det en del växter och blommor. Det stora åbäket i hörnet är en chiliplanta. Eller ”planta” är kanske missvisande. ”Träd” vore kanske bättre.

Som det kommer pumpor på.

Det är inte alla som har ett chilipumpträd i matsalen.