Vår tredje familjemedlem

Digge

Under hösten 2013 utökades familjen med ytterligare en katt, som tydligen hade hittats i mina gamla hoods – Vallentuna – och där de som hittat den inte kunde behålla honom. Min vän P, som ju dessutom har mamma och morbror till min redan existerande katt Parre, kände upphittarna och visste att jag funderade på en kompis till Parre, så hon förmedlade kontakten och i och med det så blev jag plötsligt ägare (=tjänstehjon) till två katter. Och eftersom jag är volleybollnörd så fick den nye förstås heta Digge.

Digge är extremt nyfiken och sällskaplig, och är alltid först till ytterdörren när nån ringer på, och sover gärna nära eller ovanpå mig på natten. Ibland blir han dock lite väl sällskaplig mot Parre, och kunde katter sucka och himla med ögonen så skulle Parre nog göra det ganska ofta. Han vill mest vara ifred och sova och äta – och ibland kanske springa runt och leka lite, men inte så ofta som Digge vill. Men på det stora hela verkar de gilla varandra.

Nu får det dock vara tillräckligt många katter här hemma, tror jag (det sa i och för sig ex-J och jag också med våra två, innan vi sa ja till att ta hand om Roffe). Om inte annat så riskerar jag ju att fresta på mina reguljära kattvakter F och F:s gästfrihet, i och med att de själva redan har ett halvt zoo därhemma…

Annonser

Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

Hässelbyloppet – jag avled inte

Man får ju liksom fokusera på det positiva. Och en stor positiv sak så här efter Hässelbyloppet är ju att jag inte dog. Det hade varit skittrist. Tråkigt var däremot att min löpträning har varit i princip obefintlig den senaste dryga månaden, så varken den annars realistiska planen att ta mig runt under 50 minuter, och målsättningen från februari att ta mig runt under 45 minuter var ju till att tänka på. För att inte prata om den där kommeraldrighända-utopin om en sluttid under 40 minuter. Min egen tidtagning sa 55:27. Hyfsat för att vara ett mysträningspass i höstsol, men knappast nåt att skriva blogg om efter ett tävlingslopp.

Men jag är i alla fall nöjd med dispositionen av krafterna under loppet. Jag är inte nöjd med tillgången på krafter, men jag är nöjd med hur jag fördelade dem under loppet. Bara det faktum att jag var 36 placeringar bättre i mål än vid halva loppet, säger ju en hel del. Plus att jag hade kraft kvar de sista hundra metrarna att inte bara lägga på en hyfsad spurt, utan också att samtidigt som jag spurtade se så här glad ut mot Pillans kamera:

Och ja, det är helt riktigt. Jag sprang och höll i telefonen hela loppet, eftersom jag ännu inte hittat nån hållare som jag kan sätta på armen, och som är tillräckligt stor för en Galaxy Note.

Efter målgång fick jag välbehövlig massage av min personlige massageterapeut som var där och jobbade, så förhoppningsvis slipper jag alltför jobbig träningsvärk. Det är ju nu min nya, intensiva träningsperiod ska börja, så då vore det ju trist att behöva inleda den med att vila bort träningsvärk…

När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Är det här en löparblogg?

Inser att senaste gången jag bloggade var efter Kungsholmen Runt. Nu ska jag skriva om Skärholmsloppet. Hej, jag driver en löparblogg.

Hur som helst. En del vet säkert att min träning har gått rätt bra senaste tiden. Eller egentligen har själva träningen inte gått så mycket bättre än vanligt, det är mer att jag var förkyld för några veckor sedan och efter det hade kapat ungefär 20-25 sekunder per kilometer. Man borde vara förkyld oftare om det är den effekten man får varje gång! Det blev ju som bekant också ett nytt tävlingspersonbästa under Kungsholmen Runt.

Nackdelen med att göra hyfsade tider helt plötsligt, är ju att man ökar förväntningarna på sig själv ganska ordentligt. I måndags var jag ute på en fem kilometers träningsrunda, och eftersom jag sprang den på 23:57, trots trafikljus och andra människor på trottoarerna, insåg jag att jag faktiskt hade en hyfsat realistisk chans i Skärholmsloppet att åtminstone närma mig det där femton år gamla PB:t från Vallentuna Flås (23:14).

Generellt om Skärholmsloppet kan man ju säga att det märks att det är samma arrangörer som för Kistaloppet, för upplägget är ungefär detsamma; loppet utspelar sig kring ett stort köpcentrum, och passerar också delvis genom nämnda köpcentrum. Dock tyckte jag att det var makalöst dåligt skyltat till allting när man kom dit. Jag var där en halvtimme före start, och först en kvart senare hade jag hittat var jag skulle lämna mina kläder. Sen återstod också det lilla problemet att hitta till starten. Jag vet inte, en karta över området hade kanske varit bra att ha bifogat till tävlings-PM:et…

Jag kom i alla fall fram till starten tio minuter innan det var dags, så jag hann ladda lite innan vi gav oss iväg. När starten gick blev det faktiskt lite trångt, trots att vi bara var strax under 600 löpare totalt. Men det släppte efter ett par hundra meter – mycket tack vare att loppet inleddes med en rätt rejäl uppförsbacke i sisådär 400 meter. Man fick med andra ord upp pulsen ganska omgående… Min taktik var att köra på max redan från start och se hur länge det skulle räcka. Under ett femkilomemeterslopp är det ju egentligen ingen poäng i att spara på krafterna. Normalt på längre träningsrundor ligger jag på en andningsfrekvens på sex steg per fullbordat andetag – fem steg när det blir lite jobbigare. Efter nämnda inledande backe var jag nere på fyra steg per andetag, och så förblev det sedan under hela loppet.

Olyckligtvis strulade Runkeeper-appen den här gången också, så jag fick aldrig igång den vid starten och hade med andra ord ingen direkt feedback för hur jag låg till tidsmässigt. Förmodligen var det en nackdel. Dels för att jag är ett kontrollfreak rent generellt och vill ha koll, dels för att jag ju hade som målsättning att försöka hålla ett snitt på 4:35-4:40 min/km och det hade varit bra att veta om jag gjorde det eller inte. Vet inte om jag hade kunnat göra så mycket åt det om jag vetat att jag inte gjorde det, eftersom jag ändå låg någorlunda på toppen av min förmåga, men kanske hade jag kunnat pressa ur mig åtminstone att kapa en sekund till per kilometer. Det hade varit bra, för till slut gick jag i mål på 24:03, och det hade varit trevligt att åtminstone ta sig under 24 minuter…

Skärholmsloppet

Nu ska man väl i och för sig konstatera att 24:03 inte är en heltigenom usel tid. Hade nån sagt åt mig för tre veckor sen att jag skulle springa så fort hade jag inte trott på det. Men det var ju det där med de uppskruvade förväntningarna… I dag vet jag ju att jag kan, så då ställer man in siktet på ett lite annat sätt.

Nåväl, det ger åtminstone blodad tand inför framtida lopp. Den 4:e juni springer jag Blodomloppet, som också är fem kilometer. Visserligen lite av ett terränglopp, i Hagaparken, men ändå. Och sen är det dags för Parloppet nån vecka senare, där jag teamar upp med före detta antagonisten (i Premiärmilen, ni minns?) Kej för att sparka stjärt med (på) P och D. Parloppet är också ett femkilometerslopp, där man springer i par, åt var sitt håll på banan, och sen läggs tiderna ihop.

Och givetvis kan vi ju inte göra nåt halvdant, så vi har både ett noga övervägt lagnamn, och spanar efter lagtröjor. Laget heter förstås Mmm’Kej, inspirerat av mr Mackey i South Park. Vilken lagtröja det exakt blir är inte bestämt ännu, men det finns en som eventuellt ligger rätt bra till. Återkommer om det senare.

Nytt tävlingspersonbästa!

I dag var det dags för årets andra löptävling – Kungsholmen Runt, 10-kilometersvarianten. Och som de som följt mina vedermödor via Facebook och Twitter redan vet, så realiserades vinsten i vadet mot Kej förra helgen. Vi var runt på skoshopping, och efter ett antal timmar (som förvisso även inkluderade en massa skvaller om helt andra saker) så blev det ett par Saucony Grid Type A5. Jag premiärtestade dem i onsdags, och kunde nöjt konstatera att de nog kapade 15-16 sekunder per kilometer, och gav heller inget som helst skavsår trots att de var nya, så beslutet att använda dem på dagens lopp var enkelt.

922822_10151469422228889_1097960324_n

På förhand hade jag ändå ingen som helst uppfattning om vad jag skulle kunna få för tid. Jag gissade i och för sig att skorna plus mycket bättre väderförhållanden skulle ge mig en bättre tid än på Premiärmilen, men för att inte vara alltför optimistisk och riskera att bli besviken, så tänkte jag mig en tid runt 52 minuter. Visserligen hade testrundan på fem kilometer i onsdags gett en snittid under 5 min/km, men ändå.

Men den bedömningen visade sig vara alldeles för pessimistisk! Första kilometern gick på 4:37 – trots att jag fick lite strul med Runkeeper och var tvungen att tillbringa de första 200 metrarna med att fippla med telefonen för att få igång tidtagningen. Sen rullade det på förvånansvärt bra, och när jag hade en snittid på 4:50 efter 5 km insåg jag att jag inte bara hade en liten chans att förbättra mitt tävlingspersonbästa, utan jag hade också en mikroskopisk chans att gå i mål under 50 minuter (jag räknade med att andra halvan skulle gå långsammare än första, därav tveksamheten). Men den där riktiga energidippen kom liksom aldrig. Trots att jag ibland tyckte att jag tog det lugnt så höjdes aldrig snittiden mer än till 4:56-4:57, och när jag hade 1 km kvar till mål och fortfarande låg på 4:57 insåg jag ju att det skulle gå vägen!

Med andra ord, ett prydligt nytt personbästa på tävling med 1:10 gav 49:47 i sluttid, och den förhatliga 50-minutersgräsen är därmed bruten i tävlingssammanhang! Jag räknar mig i och för sig inte alls lika snabb – ännu? – som 2006, då jag gjorde träningsrundor på 45-46 minuter, och tävlings-PB:t sattes på ett sedvanligt överfullt och trångt Midnattsloppet. Men om inte annat är det en stor framgång för att vara så här tidigt på säsongen, och det ser plötsligt betydligt ljusare ut för möjligheten att komma neråt 45 minuter på Hässelbyloppet i oktober.

Resultat

Hurra!

Nu är det Blodomloppets 5-kilometersversion som gäller nästa gång, om exakt en månad.

Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Elitsatsning = dåligt?

Läser om SVT:s enkät apropå elitsatsning. Vill twittra om det. Inser att det blir för långt. Börjar skriva på Facebook om det. Inser att det blir för långt. Så här är vi nu.

Jag är, i sak, inte emot elitsatsning om det görs på rätt sätt. Problemet är egentligen att själva begreppet ”elitsatsning” sticker i ögonen på väldigt många, dels eftersom det svenska jantesamhället ju inte kan låta nån vara bättre än andra och komma undan med det, dels eftersom de nog förknippar en elitsatsning enbart med att barn petas ur sina lag.

Att däremot ge barn förutsättningar att till exempel spela fotboll och ha roligt och känna att de kan utvecklas och utmanas, oavsett om de råkar ha två före detta landslagsspelare till föräldrar, eller om de över huvud taget knappt sett en boll förut är väl egentligen en självklarhet. Eller borde vara. Men man värnar alltid om den som har det svårare för sig, både i skolan och inom idrotten – och det är absolut inget fel med det. Det ska man göra. Men det är minst lika viktigt att värna om dem som har det lätt för sig. Är du duktig på ishockey och åker åttor baklänges runt dina lagkamrater på träningarna, medan de försöker åka skridskor utan att stödja sig på klubban, kanske du tröttnar ganska snabbt. Visst är det roligt att vara bäst, men man utvecklas inte om man inte blir utmanad.

Dessutom är det en fördel om man redan på ett tidig stadium lär sig att alltid vara på tå; att alltid både vilja och ha förmågan att lära sig nåt nytt. Bli ännu bättre. För hur ska de där åtta-åkande hockeyspelarna klara sig när de kommer upp i junior- och senioråldern, nr det plötsligt är ett helt lag som är (minst) lika bra som de själva? Hur ska de ställa om från att lalla runt och leva på sin talang, till att jobba hårt och slita på träningarna för att hänga med i konkurrensen?

Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Inte från idrottsvärlden (jag började med organiserad lagidrott på ett ganska sent stadium, och exponerades så att säga mer för den omvända situationen), men väl från skolans värld, som ju faktiskt är i princip samma sak. Jag lärde mig läsa när jag var fyra men tvingades ändå ”lära mig” alfabetet tre år senare. Det var inte speciellt utmanande. Istället tvingades jag hitta egna utmaningar redan i ettan, som till exempel att tävla med en klasskamrat om vem som kunde räkna längst på engelska. Men hela låg- och mellanstadiet var mest en transportsträcka, och när det väl började bli utmanande och svårt, så hade jag ingen studievana och då blev det jobbigt av den orsaken istället. Helt i onödan.

”Elitsatsning” är med andra ord ett alldeles för snävt, kvällstidningsvänligt, begrepp. Det betydligt mer omständliga ”individanpassat möjlighetsskapande” vore istället en mycket mer passande beskrivning av vad det borde handla om: Att ge alla samma möjligheter att ha kul, att utmanas och att utvecklas, oavsett deras förutsättningar och kompetens.

Varför ska det vara så svårt?

——————

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/enkaten-om-elitsatsande-klubbar

Det är roligast när man vinner

IMG_0962

I går var det dags för den sedan länge emotsedda Premiärmilen. Ett tiokilometerslopp som skulle tjänstgöra som Den Slutgiltiga Uppgörelsen mellan mig och Kej, i vårt vad om vem som är bäst. Reglerna var (relativt) enkla: Den som, procentuellt sett, förbättrade sin tid mest jämfört med Hässelbyloppet 2011, kunde avkräva den andre ett par nya löparskor.

Och jag fick väl ta på mig nån form av favoritskap på förhand, eftersom jag lyckats underhålla min löpträning på ett vis som överraskat åtminstone mig själv (ingen annan har direkt sagt nåt) under vintern, mycket tack vare att jag lärt mig att undvika att dö tristessdöden varje gång jag ställt mig på ett löpband. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så här bra löptränad i mars. Vanligtvis är ju september min starkaste månad, eftersom jag föredrar att löpträna utomhus när det är mer än tio grader varmt.

Hur som helst, ivrigt påhejade av P, D, P och T var vi ganska taggade före start. Jag var lite orolig dock att Kej hade mörkat sin form, eftersom hon enbart loggat simträning det senaste typ halvåret på Funbeat, men jag var ändå inställd på att hon skulle få göra sitt yttersta för att slå mig. Planen var att ta det lite lugnt första halvan, och lära känna banan (som gick två varv på en 5-kilometersslinga), och det kändes helt okej i kroppen, men när jag kom till varvningen tyckte jag att jag nästan hade tagit det lite för lugnt. Tyvärr lyckades jag tappa min telefon i en liten vattenpöl precis före start, så det gick inte att få nåt ljud ur den så jag hade ingen koll på km-tider – och sen tog batteriet dessutom slut, så då var det ännu sämre. Men jag ökade lite på andra varvet, och även om jag bävade lite för den sista backen, så gick det rätt bra när jag väl var där också. Sen var det bara att spurta sista kilometern mot mål. Eller bara och bara; de där sista trehundra meterna på upploppet kändes vettlöst långa! Men så gick jag verkligen på max då, också. Det hade varit väldigt intressant att se vad jag hade för kilometertid på sista kilometern. Jävla telefonbatteri.

När jag kom i mål hade jag prickat nästan exakt vad jag hade gissat på förhand (”53-54 minuter, nånting”) och stannade på 53:16 enligt den officiella tidtagningen. Inte världsårsbästa, men mycket bra för att vara jag i mars, och faktiskt bättre än Kistaloppet i somras (53:35), så jag får definitivt vara nöjd, speciellt med tanke på kylan, vattenpölar och trängsel i spåret. Och eftersom tiden jag hade att jämföra mig med från min genomklappning på Hässelbyloppet 2011 var 56:41, så förbättrade jag min tid med -6,03%.

Premiärmilen

Som vi ser så gick ju andra halvan ganska mycket snabbare än den första. Det känns fint att jag passerade 73 löpare på sista halvan – varav 6-7 stycken bara på upploppet.

Sedan började den spännande väntan på Kej, som ju förvisso skulle komma in efter mig, men frågan var ju hur mycket efter. Tack vare min egen insats var hon tvungen att komma i mål snabbare än 1:10:51 för att vinna vår tävling, men när jag inte såg varken henne eller P (som hon gjorde sällskap med runt) när det hade gått 1:09, och eftersom man ser de sista 500 meterna från målet, så började jag känna mig rätt lugn. Så, ja…

Jag vann!

Och nu är planen att de här sötnosarna ska bli mina nya kompisar inom kort:

Skor

Hurra!

Och nu är jag dessutom extra taggad att fortsätta med löpträningen framöver. Primärmålet är ju att komma ner under 50 på tävling, och en liten utopi vore ju att faktiskt närma mig 45 till Hässelbyloppet i oktober. Det är ett halvår till dess, så helt omöjligt är det ju inte!

Nu ska jag sätta mig och anmäla mig till lite lopp under året, och skaffa mig en tävlingskalender värt namnet.

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…