”Jag lovar att berätta när du gör fel”

Hockey i går; Djurgården mot Brynäs och matchen var väl inte det mest underhållande jag sett – förutom i förlängningen. Hade Djurgården spelat så under hela matchen hade det blivit en riktigt trevlig tillställning.

Men jag hade roligt ändå. Jag lyckades helt omedvetet säga vid matchpresentationen att det var en match i säsongen 2006-2007, och blev rätt snabbt tillrättavisad av – linjedomaren.
”Det är faktiskt 2007-2008 nu, och inget annat”. Sagt med glimten i ögat, förstås.
Så jag var inte sen att återgälda sarkasmen, och jag har ju dessutom högtalaranläggningen på min sida, så jag sa att ”som linjedomare Lyth mycket riktigt konstaterade till mig här, så är det 2007-2008 nu – men jag har alltid varit lite efter… Men jag lovar att berätta när linjedomare Lyth dömer fel, så är vi kvitt sen”.

Han svarade genom att sträcka fram sin visselpipa mot mig.

Och det är precis den gemytliga och lite småbitska stämning jag vill ha på matcherna. Hitills har volleybollen legat i framkant där, för i Tellushallen känns det verkligen som ”mitt vardagsrum” och ”här är vi alla en familj som kan skoja med varandra i varenda spelavbrott”, men på hockeymatcherna har jag inte riktigt kommit dit ännu. Men jag inser mer och mer att det är dit jag måste försöka sträva även i Hovet/Globen. Jag tror dessutom att det är lättare som publik att komma tillbaka om man upplever sig vara hej och tjena med alla inblandade funktionärer.

Det är som att bli bjuden på fika hos grannen man aldrig pratar med samma dag som ens bästa kompis också bjuder hem en. Vart går man helst då? Jo, till kompisen, eftersom man vet att man kommer att få trevligt ihop. Med vikande publiksiffror (okej, i går var det ”fullsatt” i Hovet trots att det var en och annan plats som uppenbart ingen satt på) jämfört med när Globen var ny och det var 14 000 på läktarna ”varje match”, så känner jag att jag trots allt har ett ganska stort ansvar för att bidra till att få publiken att gilla att gå på hockey.

Och vem vill säga nej när ens ”egen familj” bjuder in en på hockeymatch?

Annonser

Ett ganska produktivt dygn

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, men jag är ingen säljare. Precis som jag inte är kirurg, inte svetsare, och inte brottmålsadvokat. I mina ögon krävs det en viss kompetens för att utföra något av de nämnda yrkena – inklusive säljaryrket – och den besitter alltså inte jag, enligt min åsikt (och sannolikt enligt de aktuella högskolor som inte haft mig som elev, heller).

Men icke desto mindre har jag sålt. Och nu snackar vi inte om att sätta ut en annons på nätet om en cd-spelare, utan nu handlar det om en aktiv försäljning av reklamplats. Volleykanalen är, som en del kanske vet, en ganska liten organisation, och man får därför göra det mesta. Och därför tillbringade jag lunchen i går tillsammans med en potentiell sponsor som var sugen på att gå in som programsponsor under hela 2008. Inte illa.

Och nu är det dessutom klart: I morgon eftermiddag hämtar jag ut nya bilen. Det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli skönt att slippa våldföra mig på utrustning för att kunna packa in den i en alldeles för liten baklucka.

Vad hände med de andra fönstren?

IFK Göteborg är svenska mästare i fotboll. Jag måste erkänna att när jag var sju, åtta år, så började jag heja på IFK Göteborg. Skälet var enkelt, som det är för människor i den åldern. Jag hade en blåvitrandig tröja, och när jag hade den på mig så sa min mamma att det såg ut som om jag spelade i IFK Göteborg (sen att jag var typ 1,20 lång och inte alls såg ut som en 25-årig allsvensk fotbollspelare, det framgick tydligen inte i hennes mammaögon).

Följaktligen blev IFK mitt lag för några år framöver. Jag minns framför allt hur vi lånade klasskompisens pappas bilnycklar på lägerskolan i Össeby-Garn för att kunna lyssna på UEFA-cupfinalen 1987 på radion, och att Torbjörn Nilsson var Sveriges i mina ögon bäste fotbollspelare genom tiderna.

Fast numera är jag mest djurgårdare, av den enkla anledningen att jag jobbar åt hockeylaget och att det därmed ligger rätt nära till hands att hålla även på fotbollslaget. Men förlorar man mot Brommapojkarna i säsongens viktigaste match så kanske det är rätt att någon annan vinner guldet…

Sen är ju Norrlandsfönstret öppet igen! Åh, vad jag hatar detta idiotiska uttryck! Jag tror att det var 1986 jag hörde det första gången, i samband med att GIF Sundsvall kvalificerade sig till Allsvenskan. Sen dess har detta förhatliga fönster öppnats och stängts i takt med att GIF Sundsvall pendlat till och från Allsvenskan.

Varför säger ingen att Stockholmsfönstret är öppet? Det borde ju stått på vid gavel i år, med fyra Stockholmslag i Allsvenskan. Och Göteborgsfönstret? Det är väl i princip bortmonterat till förmån för en svängdörr, eftersom det ständigt tycks vara elva-tolv Göteborgslag i Allsvenskan varje år.

Hoppas jubileumsmatchen blir roligare

Hockeymatch i  går och det finns väl inte så mycket att säga om den. Någon av kollegorna i speakerbåset uttryckte det rätt tydligt i en av pauserna: ”Linköping är dåliga, men Djurgården är inte bra”. Linköpingsmålvakten Rastislav Stana var väl i mina ögon den ende på isen som var bra rakt igenom, båda lagen inräknade. Det övergår mitt förstånd att han inte fick priset som matchens lirare i Linköping, efter att ha stoppat 30 av 31 skott.

Förresten har jag ett litet (stort?) jubileum på gång framöver. Den 24 november gör jag nämligen min 250:e match som speaker för Djurgården. Jämför detta med spelare och du är uppe i 500 matcher, eftersom de ju är med även på bortaplan, vilket jag inte är. Jag funderar nästan på att lite subtilt påpeka detta jubileumsfaktum för folket på DIF-kansliet. Lite förmätet, kanske, men kan en spelare få blommor och tröja redan vid 400 matcher (=200 för mig), så tycker jag väl att nånting i alla fall borde kunna göras.

Okej, jag känner mig ändå som rookie i speakerbåset, i viss mening, med tanke på vissa som varit med nästan sen Hovet var uterink…

För övrigt, apropå hockey, går mina tankar till Leif Boork nu. Leif är en utomordentligt duktig hockeytränare – och, vilket visade sig speciellt för några år sen*, en väldigt omdömesfull kille. Man vinner inga SM-guld på att vara bäst i oktober. Det är synd att så många tycks tro det. Praktexemplet på motsatsen är HV 71 anno 1994/1995, som sju omgångar från slutet låg sist i elitserien, men sen segade sig upp över slutspelsstrecket – och till slut vann SM-guld.

Leif Boork har varit ifrågasatt förut, och det har visat sig att han haft rätt och lyckats bra med det material han haft till förfogande. Jag tror att han hade gjort det i år också.

————————- 

* Leif Boork skrev krönikor i Expressen för ett antal år sen och berömde vid ett tillfälle tre personer som han tyckte förtjänade det, varav en var speakern i Globen som enligt Leif hade ”klar och tydlig röst med personlighet”, om jag minns citatet rätt (hittar inte klippet just nu). Och jo, det var förstås undertecknad han menade. Gott omdöme, som sagt.

Pannkaka är gott

Jag har alltid varit en pannkaksjunkie. Torsdagar är min heliga dag när det gråts blod och gnisslas tänder om jag inte får äta pannkaka till lunch. När jag var mindre var det onsdagar som gällde, för då var det Äcklig soppa på menyn (jo, det stod verkligen så, med en bild bredvid på elakaste mattanten som flinade ondskefullt) och då åt man ju inte så mycket, så då var det bra att kunna komma hem och trycka i sig tonvis med pannkakor så man inte svalt ihjäl.

Men på senare år har det blivit torsdagar istället. Jag slipper ju numera onskefulla mattanter som tvingar en att ta soppa, så nu kan jag följa traditionerna till fullo (för er som inte vet det så är jag en rätt konservativ jävel ibland).

En sak jag är lite stolt över när det gäller pannkakor är att jag redan i de tidiga tonåren lärde mig att grädda dem själv. Sen dess har jag utvecklat detta till perfektion, och sambo-Jenny säger att mina pannkakor nog är godast i världen. Inte för att jag har smakat världens alla pannkakor (och tror inte att hon har gjort det heller), men jag tror ändå att hon har rätt. Och eftersom hon har jobbat på ett par restauranger under ett gäng år så borde hon veta.

Och i dag är en sån där dag när det blir pannkaka. Dock ingen ärtsoppa, av förklarliga skäl. Tyvärr ingen punsch heller, men eftersom jag har hockeymatch i kväll (DIF – Linköping) så kanske det är lika bra. Jag får väl ta en whisky när jag kommer hem, istället.

Tänk att det kan gå bra ibland

saab.jpg

Nu är det bestämt. La handpenningen på den här bilen i går och vid månadsskiftet blir den min på riktigt. Jag vet, jag hatar egentligen gråa bilar men tanken är att den högst sannolikt kommer att bli heldekorerad med Volleykanalenlogga och -färger ganska snart, så den är inte grå så länge till.

Aj lajk.

Och jag vet inte om pappa där uppe i sin himmel tycker att en SAAB är det absolut bästa köpet med hans Volvo S80 som inbyte, men jag tror nog att han förstår ändå…

I år älskar jag faktiskt hösten

Höstväg

Jag har aldrig förut varit någon större fan av höst. ”Höst” har liksom varit likställt med ”trist, grå, tråkig och kall” – med stora tillsatser av regn.

Men i år känner jag faktiskt att jag tycker om hösten. För att inte säga älskar. Inte så där så att jag vill sätta på hösten bakom ladan, utan det är en mer platonisk kärleksförklaring. Men jag tror att det kan bero på att det har regnat förhållandevis lite i år. Hittills. Och att det blev jättekallt (relativt sett) på ganska kort tid, så att alla löv blev gula samtidigt. Och när man ser sånt som på bilden ovan, varje gång man kommer hem, då kan man inte annat än älska.

Fast utan att sätta på.

Saker och tings allmänna jävlighet

Tänk vad saker och ting kan gå upp och ner. Jag var i Uppsala i går för att göra ett inslag till Volleykanalen från kvartsfinalen i volleybollens Svenska Cupen. Av olika orsaker kom vi iväg lite för sent och klockan 14, när matchen började, satt vi i bilen på motorvägen och korsade just kommungränsen till Uppsala. Något stressad försökte jag hitta vägen fram till Fyrishov (ni som varit i Uppsala vet hur lika alla korsningar är på Tycho Hedéns väg, som var E4 genom Uppsala förut), och efter mycket om och men hittar vi dit – enbart för att upptäcka att det inte alls var någon volleybollmatch där, utan istället nån sorts mässa. Subtilt svärande konstaterar jag att matchen förmodligen spelas i Bolandsskolan istället, och att jag inte har en aning om var denna ligger.

Styr bilen mot Boländerna, eftersom det låter logiskt att den borde ligga där nånstans. Hittar en kartskylt där skolan står utmärkt, och till slut hittar vi något som liknar en skola. Klockan har nu hunnit bli 14:40, och ytterligare ett par svordomar (av den subtila sorten, förstås) slipper ur mig när vi inte är säkra på var idrottshallen ligger. Men efter ett par rundor runt skolan hittar vi till slut in, konstaterar att vi kommer att få vårt inslag ändå eftersom det faktiskt står 1-1 i set och är en riktigt jämn match.

Så från att ha varit rätt sur över det ständigt återkommande faktum att ingenting bara går att göra utan att det uppstår några problem (till saken hör också att det visade sig att vi hade ”fel” typ av band med oss till kameran), ändrades sinnelaget till det betydligt bättre, i takt med att kompisgänget från Uppsala var sånär på väg att slå ut det etablerade elitserielaget Vingåker. Det blev till slut 16-14 i avgörande set till Vingåker, och förhoppningsvis ett ganska bra inslag till Volleykanalen.se.

Och i eftermiddag ska jag hämta ut en ny kamera, dessutom. Och jag är förstås som ett barn på julafton…

Att vara utrustad med katt

roffe.jpg

Att ha katt innebär inte bara att man exponeras för en massa päls i alla möbler, sönderklösta soffhörn, konstant ylande efter mat och uppmärksamhet, och ständig bajslukt i badrummet.

Det innebär också att man inser att de där krabaterna (vi har tre) för det mesta också sover på ett – för att tala klarspråk – jävligt mongo sätt (se bild).

Dagens mest diskuterade ämne?

Det är hur många som helst bland de bloggar jag dagligen läser, som har kommenterat domen mot de så kallade ”stureplansprofilerna”, där hovrätten ansåg att det var våldtäkt när killarna satte på tjejen som sa nej. En intressant aspekt i det hela är att jag inte någonstans har hittat en negativ kommentar om denna fällande dom.

Utom förstås bland kommentarerna på kvällstidningssajterna, men det är knappast överraskande, med tanke på vilken typ av kommentarer som alltid brukar finnas där.

Just detta faktum – att majoriteten av svenska folket tycks anse att om ett par killar har sex med en tjej trots att hon säger nej, så är det en våldtäkt – gör att man funderar över varför inte en sån allmänt vedertagen åsikt återspeglas i lagen. I en demokrati borde väl majoriteten av folkets vilja vara lika med lagen – eller snarare tvärtom lagen lika med folkets majoritetsvilja? För visst ritar man väl kartan efter terrängen?

Hur kunde i så fall tingsrättens dom säga att det var okej att fortsätta trots att hon inte ville?