Om du ser det här från ditt bussfönster vet du att du är på landet

En lite speciell grej med att vara bussförare är att ibland får man köra linjer som man inte har fått någon utbildning på. Linje 610 hade jag inte direkt behövt någon utbildning på; den hade jag (nästan) kunnat köra med förbundna ögon, eftersom jag är uppvuxen på den (bildligt talat, förstås).

Men inte linje 637. Det tar 2½ timme att köra den från Tekniska Högskolan rakt upp i Mumindalen (känns det som). Linjen går förbi Norrtälje, förbi Grisslehamn och till slut ut på Singö, vilket gör att man går (kör) från flerfilig motorväg till den väg som syns på bilden ovan – knappt 270 centimeter bred utan några större möjligheter att mötas.

Som tur är så var innehöll linjen inte så många korsningar att svänga i, utan det mesta var relativt logiskt rakt fram eller tydligt skyltat, så jag tror ingen på bussen fattade att jag aldrig har satt min fot i närheten av den här linjen förut.

Samtidigt känner man sig så jäkla duktig när man klarar att köra såna här linjer utan att vara utbildad för det, och jag får säga att jag är most certainly The Man. Bara så att ni vet.

Det bor ett fågelpar hos oss. Ja, alltså, inte inne hos oss, utan de bor så att säga i 5E (”vårt” hus innehåller officiellt lägenheterna 5A, 5B, 5C och 5D), strax ovanför hängrännan ovanför vår altan. Och det är inga supersmarta fåglar, heller, för att flaxa runt på bordet och på soffan och tigga mat hos några som har två fågelsugna katter, det kan knappast betecknas som smart.

Men de lever i alla fall fortfarande, fåglarna. Vi får se hur länge…

  

Annonser

Hur man inte viker ett tält

När det blåser ute är ett tält av aluminium inte det bästa att sätta upp. Speciellt inte ett tält av aluminium där man även sätter upp tygväggarna. Ett tält av aluminium har nämligen en tendens att inte orka stå emot naturens krafter riktigt, vilket får till följd att ett tält av aluminium viks på ställen där ett tält av aluminium inte är avsett att vikas.

Och då finns det inte så mycket att välja på annat än att kasta det. Så var det i dag, med tältet vi satte upp till midsommar (ett tält som förvisso redan var lite felböjt, men som blev sämre bortom all räddning under helgen), så jag insåg att det var ofrånkomligt att behöva slänga det.

Problemet var bara att eftersom tältet redan var böjt och konstigt, så gick det inte att vika ihop som det är tänkt, så jag var tvungen att vika ihop det på… eh, ett annat sätt (se bilden). Kanske inte riktigt vad manualen rekommenderar, men ändå. Fast jag hade behövt vika ihop det ännu lite mer för att inte skämmas för att trycka in det i grovsoprummet… Hm, undrar om grannarna fattar att det är vårt tält. Hoppas inte. För det tar onekligen upp lite plats på golvet bredvid grovsopcontainern… Jag kanske borde skriva en lapp där det står att det verkligen inte är vårt tält, så att de inte tvivlar.

Nog skulle jag känna en viss tvivelaktig stolthet…

Jag är utbildad journalist, och på JMK får man bland annat lära sig att research är viktigt, att man inte ska skriva saker som man inte vet (typ ”alla i salen förstod att han menade…” om man verkligen inte har frågat exakt alla) och att grävande journalistik är någonting fint som man kan få pris för. Ett visst mått av seriositet inpräntas också i de kunskapstörstande journaliststudenterna.

Mot bakgrund av det, lider jag med vederbörande som tvingats (hoppas jag) att skriva den här artikeln, med ett tveklöst mått av tvivelaktig seriositet.

Tog en sväng förbi kyrkogården i dag och satte ner ett gäng gula rosor. Det är ju trots allt (hade varit, snarare) pappas namnsdag i dag – och följaktligen min också (och vi heter/hette inte Bjarne) – så ett grattis på namnsdagen var synnerligen på sin plats, tyckte jag och förutsatte att grattiset var ömsesidigt.

Apropå tidningar, en ordvits igen (som hade en betydligt sorgligare bakgrundsorsak till att den uppstod, men som blev grym slapstickhumor när den sades av en tv-reporter):
– Här på Aftonbladets redaktion råder i dag en tryckt stämning.

Jag bugar mig av imponering

Jag erkänner. Jag är grymt imponerad. Överallt pratas det fotboll, folk köper fotbollssouvenirer och tittar konstigt på de som säger att de inte ska se Matchen. Av någon anledning blir ”alla” svenskar fotbollsgalna när det är något stort mästerskap.

Varför?

Egentligen?

Det är ju inte så att vi i Sverige har en enorm fotbollskultur, som till exempel Storbrittannien eller Brasilien, där alla får en fotboll i doppresent. Och ärligt talat, vi råkade ta VM-brons för fjorton år sen, men sen dess har vi faktiskt inte varit så där superbra. Inte som i vissa andra sporter, som till exempel ishockey där media nästan kräver förbundskaptenens huvud på ett fat så fort Tre Kronor inte tar medalj i ett VM eller OS. Eller i friidrott där vi faktiskt har färska både VM- och OS-guld.

För att inte tala om innebandy eller vanlig bandy.

Så varför är då fotboll egentligen så stort så att Nisse i Hökarängen vet allt om senaste omgången i portugisiska ligan och vanligtvis så reserverade svenskar badar i närmaste fontän så fort Sverige vinner?

Jag tror att det beror på marknadsföringen. Svenska Fotbollförbundet har helt enkelt lyckats vettlöst bra med marknadsföringen av sporten i Sverige och det är bara att buga och bocka och gratulera till ett föredömligt jobb. Förhoppningsvis leder det till att vi får fram elva Zlatan-aktiga spelare samtidigt i både dam- och herrlandslaget så att brassar och italienare inte behöver le överseende när vi svenskar säger att ”i år, DÅ kan vi verligen vinna guldet!”

Till sist, en ordvits mest riktad till stockholmare med lite språksinne:
När passageraren frågade om buss 178 går till Jakobsberg fick han ett jakande svar.

Jag är alltid så fruktansvärt rolig…

Det blir aldrig tråkigt. Gång efter gång kan man säga samma sak och både jag och sambo-J tycker att det är så jäkla roligt varje gång. Hm.

Nåväl, picture this: Jag har precis kommit hem från ett pass som bussförare, och sambon frågar:
 – Hur har du haft det i dag, då?
Och jag svarar naturligtvis:
 – Körigt.

Ungefär som porrskådisen som kommer hem alldeles trött, och säger att han har haft en hård dag på jobbet.

Eller som schackspelaren som varit på träningsläger och kommer hem och känner sig alldeles matt.

Eller som kocken som kommer hem och beklagar sig över att det har varit knivigt på jobbet i dag.

Ja jävlar…

Allting är Colins fel

Jag har precis läst ut Livstid av Liza Marklund. När jag läste de första böckerna om Annika Bengtzon föreställde jag mig henne inte alls på samma sätt som i dag. Nu ser jag bara Helena Bergström framför mig och det är inte alls Helena Bergström som är ”min” Annika Bengtzon.

Jag tänker mig henne lite mörkare och lite mer som Alexandra Rapaport (bilden), faktiskt. Damn you, Colin!

Däremot är Örjan Ramberg en utmärkt Anders Schyman, så det får väl gå för den här gången, då. Men man undrar lite stillsamt om inte Annika Bengtzon-figuren kan bli som James Bond; att det kommer nya skådespelare och tar över efter ett antal filmer, eftersom romanfiguren aldrig åldras.

I så fall, kära Sweetwater (som är Colins produktionsbolag som har gjort filmerna) har jag ett förslag (bilden igen)…

Faktum är att bara för det så hittade jag det här, förvisso 1 ½ år gammalt, men ändå.

En favorit bland gamla repriser

Tv-serien Vänner lär aldrig sluta att gå i repris. Numera känns det som om man har sett det mesta åttisju gånger, men en sak kan jag inte sluta att skratta högt åt, och det är scenen när Ross klär ut sig till julbälta, och tomten dyker upp. ”What are you doing here… weird… turtle-man?”

Mitt nya godis

Jag avgav ju ett nyårslöfte att jag skulle ha gått ner till 77 kg den 1 juni. Men jag misslyckades. Inte kapitalt, men inte inom felmarginalen heller. Från cirka 82,5 kg på nyår gick jag i alla fall ner till 79,6 den 1 juni (och vägde 78,9 i morse), men det är en bit kvar.

Det gäller ju att ha disciplin, vilket jag har svårt att skaffa mig. Att både träna och äta rätt samtidigt under en längre period är hur svårt som helst för mig när jag dessutom har oregelbundna tider med busskörningen. Men jag försöker i alla fall att äta mest frukt och inte så mycket godis och snacks (även om det är omöjligt att hålla en stenhård diet varje dag), och sedan ett tag tillbaka har jag hittat ett nytt godis som jag inbillar mig inte är riktigt lika onyttigt.

Aprikoskräm.

När jag var liten var aprikospuré det absolut godaste mamma kunde ge mig (i en sådan där liten burk från Semper). Tyvärr har de slutat att tillverka ren aprikospuré; den är numera uppblandad med päron, eller vad det är. Inte lika gott. Sedan är det förstås en del som tycker att det inte är helt normalt att en förhållandevis vuxen man köper barnmatsburkar åt sig själv, så det får bli aprikoskräm istället. Inte riktigt lika gott men ändå riktigt gott i förhållande till onyttighetsgraden (som oftast annars brukar gå hand i hand enligt en linjär skala; onyttigt=gott – nyttigt=äckligt, med några få undantag). Antagligen finns det andra märken som är godare, men mitt snåla jag har gjort att det är Lidl-krämen som alltid får följa med hem.

Mums.

Nostalgi från 2400-talet

Nu vet jag inte vad jag ska göra. För ett tag sedan köpte jag första säsongen av Buck Rogers, men nu har jag tittat på alla avsnitten. De flesta kanske inte kommer ihåg Buck Rogers (okej, det där fick mig att känna mig lite mer gammal än vad som känns bekvämt), men det var en science fiction-serie som gick på tv när jag var liten, och som var hur cool som helst när man var sex år gammal.

Numera känns den väl i och för sig inte helt fräsch, producerad 1979-80 som den första säsongen är, men den är ändå lite lagom laid back att titta på när man inte har nåt annat för sig.

Problemet är väl att det inte är så många andra som tycker som jag. Jag har för mig att första säsongen kom ut på dvd i Sverige redan för ett par år sedan, men det har ännu inte gjorts nån svensk säsong 2. Det finns en säsong 2 utan svensk text att köpa på en svensk webbutik, men annars är det lite tunt, så vitt jag har sett. Och det lär finnas sex säsonger, för samlingsboxen med alla säsongerna finns att beställa från amazon.com, men då antar jag att den inte funkar i region 2, bara för det. Plus att det känns lite surt att behöva köpa säsong 1 en gång till…

Ack, dessa bekymmer…