Sjukt var ordet, sa Bull

Nej, det är inte jag som är sjuk, ingen fara. Men livet just nu är sjukt stressigt och pressat. Har ett projekt på gång som ska dra igång efter nyår som känns riktigt kul på avstånd, eftersom det är ett naturligt steg framåt för mig, men när man är mitt inne i allt förarbete som krävs just nu och som dessutom är oavlönat, så är det faktiskt inte lika spännande. Det där med oavlönat gör ju att man vid sidan av detta måste försöka försörja sig på något sätt, också – vilket gör att jag har ett heltidsjobb som jag sköter på morgnar och dagar, och ett annat heltidsjobb som jag sköter övriga tider på dygnet, plus att jag skulle behöva klämma in ett träningpass med jämna mellanrum och lite mat och sömn då och då. Inte den lättaste ekvationen i världen, direkt…

Och med den tidigare nämnda förbannelsen över mig och Volleykanalen så går ju ingenting naturligtvis helt smärtfritt i det här fallet heller, vilket gör att en massa onödig tid går åt till att försöka lösa problem istället för att planera för kommande händelser.

Frustrerande var ordet, sa Bull.

Och sjukt. Sjukt var ordet, sa Bull.

Annonser

Om ni undrar vad jag vill ha i julklapp

Jag önskar mig att alla svenska volleybollspelare vore så här när man ställer dem framför en intervjumikrofon! Tänk vilket fantastiskt jobb jag skulle ha då!

Fler kluriga sagda saker

Jag verkar vara på g med de smarta formuleringarna de senaste dagarna:

Att gifta sig med en oskuld är som om IFK Göteborg skulle skriva kontrakt med en kille som aldrig rört en boll förut.

Ibland lyckas man få till det

Ni vet de där tillfällena som alltid dyker upp en halvtimme efter att något har hänt, och man precis kommer på vad man borde ha sagt. I dag lyckades jag hyfsat redan vid det aktuella tillfället, istället. Följande utspelar sig när en äldre dam kliver på min buss vid Fenixvägens hållplats i Danderyd.

Damen: (lägger fram en tjuga på stämpelplattan) Jag ska åka till Danderyds sjukhus.
Jag: Jag har inga biljetter att sälja; vi hanterar inga kontanter på bussarna längre.
Damen: – Men jag måste ju åka med; jag har en sjuk bekant som ligger på sjukhuset som jag måste besöka.
Jag: – Men det går inte att köpa några biljetter på bussen, det får man göra i kiosken eller på SL-center.
Damen: – Men jag har bara den här (pekar på sedeln). Jag är åttifem år, jag kan inte hjälpa att det inte går att betala så här.
Jag: – Ja, jag är trettitre, men jag kan inte göra nånting åt det för det…

Jo, förresten…

I kväll har nog TV4 slagit nytt rekord i kvinnlig fägring, tror jag. Först julkonsert med Sanna, Shirley och Sonja, och så nyheter med Ulrika Nilsson och Rafaela Bjäringer – och så Carin da Silva som programpresentatör… Så värst mycket bättre än så kan det nog inte bli.

081201-sofia-vergaraMöjligen om man följer upp med nån film med Sofia Vergara, då…

Tänk vad lite pyssel kan göra…

 

081201-juldekorationer-11

Jag var iväg till Willys en sväng och jag har ju sen tidigare spanat in alla deras coola juldekorationer – jag behövde ju köpa lite nytt i år i och med att en del försvann med ex-J:s flyttlass – och utan att riktigt veta hur jag lyckades, så gick jag därifrån med julpynt för flera hundra kronor! ”Åh, en sån här behöver jag ju – och den där var ju cool – och visst måste man ha röda ljus!”

081201-juldekorationer-2Och visst är väl den här tomten lite cool?

Hmmm… Men fint blev det. Visserligen är det väl så att det som är mest dominerande på bilden är gardinerna som är kvar från förra året… Men sedan ska det in en gran till vänster i bild, också. I år gladdes jag över att jag inte behöver fundera på att kattsäkra den (läs = knyta fast den i krok i taket), men sedan kom jag på att det förmodligen kommer hit en smått klåfingrig tvååring (kusinen D:s barn) och då är det kanske lika bra att göra det ändå.

Hata Murphy och allt hans lagar står för!

Det verkar vila en riktigt elakartad, svulstig och hårig förbannelse över Volleykanalen den här säsongen. Inte nog med att jag alltid har svårt att få ihop tillräckligt med folk för att producera godkänd tv, dessutom är det alltid (jag säger all-jävlarimig-tid) någonting som går fel. Är det inte det ena så är det det andra, och ibland både det tredje och det fjärde samtidigt.

Det blir pinsamt, till slut.

Okej, jag gör det hela mest för mitt eget höga nöjes skull och har ingen som betalar något för att jag ska leverera, men ändå. Mitt professionella jag har ju jäkligt svårt att förlika sig med att gå ut och promota en livesändning varje helg när det sen fuckar upp sig på något sätt vareviga vecka. Av de fem planerade sändningarna i år så är det två som har gått ut i sin helhet och ingen av dem blev en komplett produktion. Övriga tre gick antingen inte ut alls eller, som i går, delvis ut men till slut inte alls.

Det krävdes stor självdisciplin för att inte skrika rakt ut och överösa de tvåhundra tillresta i Linköpings sporthall med diverse könsord och svordomar när det slutgiltiga avbrottet kom efter första set.

Någon, någonstans, vill mig tydligen riktigt, riktigt illa i år. Det måste vara så.

Till råga på allt hade teambilen fått p-böter under matchen.

Jag var så här nära [……] att bestämma mig för att bara lägga ner allt som har med Volleykanalen och sportjournalistik och kommentatorsambitioner att göra och bara ägna mig åt att köra buss resten av livet, när jag satt i bilen på väg hem till Stockholm. Det känns inte riktigt lika illa nu, men tanken gnager fortfarande i bakhuvudet. Bara säga till alla som har nån form av förväntningar på mig när det gäller… ja, vad som helst, egentligen, att ”glöm det, det kommer bara gå åt h-e i alla fall”.

Nä, nu ska vi se om lite julpyntande av lägenheten kan göra vardagen lite roligare…