”Titta inte rakt in i burken, barn!”

VitaminerKöpte en burk med vitaminer i går, eftersom den förra tagit slut. Valde den här gången att prova en ny sort (jag är extremt rebellisk, jag veeet!), och satt just nu och läste instruktionerna på etiketten. En om dan ska man ta, javisst, inga problem. Sen står det ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”.

Igen: ”Förvaras utom syn- och räckhåll för barn”

Att barn kan ta skada av att få i sig en massa såna där tabletter förstår ju vem som helst, men på vilket sätt skadas de av att titta på burken?!?

Gotta love it!

Kan inte låta bli att skratta högt åt den här. Och Kej borde komma ihåg den i samband med Monsters Inc., tror jag?

Och för er som tycker att det är en skön låt i bakgrunden kan jag berätta att det är ‘Take Five’ med Dave Brubeck Quartet från nån gång på 60-talet (en rätt cool låt, för övrigt). Minns inte om det var så i original, men jag är tveksam till det. Men jag hittade bara den här med en massa olika låtar, och det här var den som var mest sansad så man hör pipen (som ju faktiskt är det som gör det hela så tårsprutande roligt).

I moderniseringens tecken

BrevlådaNu när Posten verkar vara på väg att rationalisera bort varenda postlåda inom rimligt avstånd från civiliserade trakter, så funderar jag på att göra samma sak. Alltså rationalisera bort min egen brevlåda. Jag menar, vad har man egentligen för glädje av den? Det kommer ju ändå bara räkningar. Och grannarnas post, eftersom de älskade Bring CityMail inte kan läsa vad det står för namn på försändelserna och jämföra om det är samma namn på brevlådan.

Men inte ett enda kärleksbrev på jag vet inte hur länge. Funderar jättehårt på om jag nånsin har fått ett kärleksbev per post sedan jag flyttade in här i juni 2003… Tveksamt. Så vad ska jag då ha den till?

Typiskt att inte ständigt vara beredd…

Sitter i soffan och slösurfar och läser bloggar medan jag debatterar med mig själv om det är bättre att sova lite middag så jag orkar träna i eftermiddag eller om jag ska hålla mig vaken så att jag kan somna tidigt i kväll och inte vara aptrött när jag ska upp tidigt i morgon också. Så tittar jag plötsligt upp och ut genom matsalsfönstret och ser trädet mitt över gatan, och färgen av dess jättegula höstlöv fullkomligt slår emot mig och mina totalt oförberedda irisar! Solen lyser äntligen där ute!

Geezuz, tänker jag. Det här måste jag dela med mig av i bloggen!

Jag springer (nåja, går målmedvetet, då) in i klädkammaren där allsköns elektronikpryttlar förvaras (bland annat till ex-J:s upprepade förtret, men numera bara till dammråttornas ohöljda nöje), och sliter upp väskan med systemkameran. Här ska fotas!

Men självklart, när jag kommer ut i vardagsrummet igen, har solen gått i moln och verkar inte vilja komma fram igen förrän den har gått ner (och sannolikt inte ens då). Så ni får lita på mitt poetiska inlägg ändå, utan bildbevis. Testbilden jag tog på trädet i mulen belysning gav inte riktigt samma effekt, oavsett hur mycket Saturation man lägger på i Photoshop…

Har jag gjort nåt dumt nu?

Jag har i min iver att göra om lite i sovrummet bestämt mig för att göra mig av med bokhyllorna i hörnet. Men det innebär ju också att jag måste göra mig av med en massa böcker. Nittionio procent av dem kommer man ju ändå aldrig att läsa igen (även om jag just nu återläser Herman Lindqvists Sverigehistoria – i kronologisk ordning, den här gången), så då står de bara där och samlar damm och tar upp utrymme. Och väger en massa kilo.

Så då tänkte jag försöka sälja dem. Jag har totalt ungefär 5,5 hyllmeter med böcker, och det är en svindlande tanke vad alla dessa har kostat som nya. Men nu har jag alltså börjat langa upp lite annonser på nätet, och den senaste timmen har jag fått två samtal om en och samma bok av de cirka 70 jag hittills annonserat ut.

Pestens tid, den oavkortade versionen, av Stephen King.

Profitören i mig undrar givetvis om jag tog för lite betalt som sa 60 kronor per bok. Just den där kanske jag hade kunnat få mycket mer för?

Stephen King
Visst vill väl du också ha alla dessa praktexemplar (okej, förutom Pestens tid, dårå) för 1 500 kronor? Kom igen nu!

Jag har en djungel i min matsal

Ja, jag kallar det för matsal, för det låter mycket större och coolare än matplats.

Matsal 1

Som ni ser så är det en del växter och blommor. Det stora åbäket i hörnet är en chiliplanta. Eller ”planta” är kanske missvisande. ”Träd” vore kanske bättre.

Som det kommer pumpor på.

Matsal 2

Det är inte alla som har ett chilipumpträd i matsalen.

Ibland slår husmodersinstinkterna till

Eller om det är husfadersinstinkter i mitt fall, med tanke på att jag ju som bekant är kille. Nåväl, det är ju kanelbullens dag i dag så jag tänkte att när jag ändå inte har nåt annat viktigt att göra (för det har jag, otroligt nog, inte – inte nåt jag måste göra just en söndag, i alla fall) så får jag väl baka lite bullar.

Bullar

Hälften av degen fick bli en limpa istället, men det blev ändå femton kanelbullar, så nu får vi väl se om jag blir tvungen att äta upp allihopa själv eller om nån förbarmar sig och hjälper till…

Och ja, jag kan berätta att de ser goda ut på håll och var lika goda att äta (jag har fyra stycken här bredvid som jag håller på att äta upp nu).