Icke läskunniga brevbärare

Jag har tidigare många gånger irriterat mig på att brevbärarna på CityMail är totalt illitterata och inte klarar av att jämföra namnet på försändelsen med namnen på brevlådan; jag har många gånger genom åren fått post till alla mina grannar i det här huset, till de i huset bredvid, till andra på samma gata, och till och med till nån några kvarter bort, som råkar ha samma efternamn som jag. Till slut tröttnade jag och satte upp en smått sarkastisk lapp på brevlådan, där jag skrev att följande personer/företag hämtar sin post i den här lådan, och så mitt namn och mina företags namn. Därefter ett konstaterande att följande personer/företag hämtar inte sin post i denna låda: Alla andra.

Det hjälpte rätt hyfsat, sen dess har det bara kommit enstaka felpostade brev. men det jag inte tänkte på var ju alla de som inte har såna lappar på sin låda och som därför löper risk att få min post. Nu fick jag precis ett samtal på mobilen: ”Hej, jag heter Helena och jag bor på XX-vägen i Viggbyholm. Vi får all din post.”

Det här visade sig alltså vara den adressen där denne kille med samma efternamn som jag, är inneboende, och därför lägger CityMail tydligen även min post där.

Följaktligen måste jag förmodligen sätta mig och skriva ett par hundra liknande sarkastiska lappar och sätta på alla brevlådor i hela området, och säga att i den här postlådan hämtar jag inte min post, utan det vore trevligare att få den i den brevlåda som mitt namn står på.

Suck.

Annonser

Aj aj, hemskt mycket aj

I’m in pain! Seriös smärta, så där så jag knappt kan röra varken huvud eller armar utan att explodera. Jag råkade visst sträcka på mig på fel sätt vid skrivbordet i går, och nånting gick fel i höjd med vänster skulderblad, så det gör hur ont som helst så fort jag försöker röra mig för hastigt. Jag skulle ut och springa i går, men hann bara femton meter innan jag insåg att det gjorde för ont att hålla upp armarna och röra dem fram och tillbaka i takt med benen, så jag fick vända och gå in igen!

Skandal!

Jag hade så här för ett par veckor sen, också, en lite mildare variant som gick över av sig själv efter 1½ vecka, nånting, så jag ska vila lite och vänta ut den här också och se om det blir bättre efter helgen. Annars får jag nog bita i det sura äpplet och söka professionell hjälp… Jag måste ju kunna träna; halvmaraton är ju om ganska exakt en månad nu!

Och varför dyker sån där smärta alltid upp där man inte når själv?!? Det är nu man skulle ha behövt en flickvän med starka massage-händer. Anyone?

Och apropå ”professionell hjälp” så är det nog nåt som min ena katt behöver. Vi har haft livliga diskussioner om var man ska kissa nånstans – jag röstar på att göra det uteslutande i kattlådan, medan hon hävdar att såväl vardagsrumsmattan och hallmattan, som sängen och för den delen mitt knä är bra ställen att lätta på trycket. Det skumma är att hon inte alltid gör detta; två gånger av tre går hon ju på lådan i vederbörlig ordning, men det känns som om man måste bevaka henne hela tiden för att vara på plats när den där tredje gången infaller och lyfta henne till lådan. Luddskalle!

För övrigt tycks grannen vara på väg att starta skobutik snart, åtminstone att döma av den här synen…

Modern teknik och dess misslyckanden

Inte kan väl jag vara den enda som förundras över att det här alltidalltidalltid händer när man ska öppna såna här typer av förpackningar?

Vilket århundrade kommer mänskligheten att vara kapabel att tillverka ”Riv här”-flikar som håller hela vägen? Detta om något borde i så fall generera ett Nobelpris i fysik.

För övrigt börjar man jobba ganska tidigt om man kan se såna här syner i början av augusti strax innan arbetsdagen börjar…

”Ganska tidigt”, innebär i det här fallet halv fem på ”morgonen”. Inget man längtar efter att återuppleva, faktiskt.

Den oskyldige skyldige

Varför känner man sig alltid så skyldig så fort man blir stoppad av polisen, trots att man ju är from som ett lamm på söndagsskola? Blev stoppad i dag på vägen hem från Täby centrum, och möttes av ett enkelt ”God middag – körkort och nykterhet.” från polisen som vinkat in mig. Det visade sig att det ju var jag på körkortet – och jag har inte för vana att dricka sprit före lunch på söndagar, så hon bara ”Det ser bra ut, det här” och jag fick åka vidare. Trots detta alltså, en känsla av skyldighet. Skumt. Visserligen hade jag ju gjort mig skyldig till det ovedersägliga brottet att jag kör omkring med en trasig halvljuslampa, men tydligen var det inte tillräcklig grund för att gripa mig och kasta mig i fängelse på obestämd tid, i alla fall. Tur, för jag hade ju fryst mat i en påse i baksätet.

Hört på Coop Forum i går:
Femårige (?) sonen: – Men kan vi inte gå tillbaka och titta på den där cykeln?
Pappan: – Vad är det som är så speciellt med just den cykeln, då?
Femårige sonen: – Man kan köpa den…

Just nu går jag mest runt och är lite rastlös. Har ett planerat fikabesök av en dokusåpa-puma med kompisar som ska åka från Kalmar upp till Sundsvall och passera Stockholm. De ska, enligt uppgift via sms vid halv ett, dyka upp här vid tvåtiden. Med tanke på att klockan nu är 16:12 så känns det som de gjort en rätt frikostig bedömning av vad som är ”vid tvåtiden”. Har inte hört nåt mer från dem, så antingen har de krockat och dött så de inte kan höra av sig, eller så… Eller så… ja, det är kanske den enda rimliga förklaringen till varför man inte hör av sig om man är två timmar sen. Okej, batteritorsk i telefonen också då, kanske…

Är det okej att vara trött vid klockan 18?

Det måste ha varit Nationella sms-biljettfuskardagen i dag! Jag avstyrde nämligen inte mindre än fyra olika försök till fusk, bara på sista turen med 178:an i dag. Det löjliga är att alla fuskåkare gör precis likadant och tror att det ska funka. Men vet man exakt hur en sms-biljett ska se ut så avslöjar man ganska snabbt när det är fusk (nej, jag ska inte avslöja hur jag ser det).

För övrigt var det en lång dag i dag, och i morgon kommer inte bli roligare. I dag började jag 05:49 och skulle egentligen ha slutat vid 14:14, då en kollega skulle ha avlöst mig på 178:an vid Danderyds sjukhus. Men ingen kollega dök upp, och Trafikledningen fick inte tag på honom heller, så ”skulle du kunna tänka dig att köra vidare ett tag tills vi lokaliserar honom, så får han väl genskjuta dig och avlösa dig längre fram?”

Ja, vad säger man? ”Jo, jag har ju en buss full med passagerare som vill åka vidare, så det finns väl inte mycket att välja på, antar jag…” Så jag körde vidare, i tron att de faktiskt skulle lokalisera kollegan, eller åtminstone nån annan, som kunde avlösa mig så jag kunde åka hem istället. Men nej då, jag fick snällt köra ytterligare ett varv tur och retur – det vill säga ytterligare ungefär två timmars arbetstid.

Och i morgon ska jag börja… *trumvirvel* …klockan 04:32!

Jag skriver alltså upp mig på en jobblista på alla de dagar jag vill jobba, och där kan man även ange vilka tider man vill jobba och andra önskemål. Jag brukar skriva ”06 – 17” på mina dagar, med avsikt att detta ska innebär att jag kan tänka mig en tjänst som startar någon gång efter klockan 06:00 och slutar senast 17:00. Dessvärre är personalplanerarna ganska… hm, frikostiga i sina bedömningar både av vad som är ”efter 06:00” och ”senast 17:00”. Morgondagen är nog årsbästa (-sämsta?) vad gäller tidig morgon, och det har också hänt att jag fått jobb fram till 19-ish på kvällarna.

Lycka till att planera ett socialt liv då, speciellt med tanke på att man bara får veta hur de exakta tiderna ser ut två dagar i förväg…

Efter en lång dag i dag är jag följaktligen ganska trött och funderar på att snart gå och lägga mig. Ska jag få sova mina åtta timmar i natt så behöver jag ju trots allt somna runt 19:30…

Sista beachturneringen för i år (?)

Rubriken är utrustad med ett frågetecken, för saker har en tendens att ändra sig i sista stund. Faktum är ju att jag under några timmar i torsdags var inställd på att jag inte skulle åka ner till Malmö och bevaka SM – men så svängde pendeln och några problem löstes, så då åkte jag ändå. Visserligen på fredag morgon så att det bara blev två sändningsdagar, men ändå. Vad jag menar är att det inte är hugget i sten att jag inte sänder nån fler beachturnering i år – knappt ens skrivet i sand heller (oh yes, pun intended) – men jag räknar inte med att det blir några fler. Nu är det ju bara två kvar på Swedish Beach Tour, Umeå och tourfinalen i Halmstad, och båda dessa sänder konkurrent… ehm, kollegorna på TV4 Sport finalerna från, och hur kul är det egentligen för mig att åka iväg och sända alla matcher utom just finalmatcherna?

Sen är det ju PAF Open, World Tour-deltävlingen på Åland, som jag ju förvisso var med på redan premiäråret 2007, men det är ju ett internationellt arrangemang vilket innebär att det inte riktigt går att mejla en vecka innan och säga ”jo, jag tänkte åka över och livesända hela rasket, det är okej, va?”, som det ju faktiskt i princip är med Swedish Beach Tour, utan där ska man vara ute i månader i förväg och ansöka om sändningsrättigheter/mediaackreditering och en hel massa administration runt det – plus att det är en veckas boende och mat, och resa fram och tillbaka. Sen ska man ju gärna ha råd att handla taxfree på båten också, för att få ut ytterligare en dimension av resan, haha!

Så nej, inget PAF Open som det verkar just nu. Men man ska väl aldrig säga aldrig, även om den representant på svenska förbundet som var mest aktiv för att se till så jag skulle kunna vara med förra gången, inte jobbar kvar längre.

Nu blir det istället att börja förberedelserna inför inomhussäsongen, som ju drar igång på allvar den 17 oktober. Mitt problem tidigare har för det mesta varit att jag varit lite dåligt förberedd hela tiden, och därför fått ta saker rätt mycket som de kommer, så just därför tänker jag satsa stenhårt på att vara så bra förberedd som möjligt, så tidigt som möjligt, den här inomhussäsongen. Sen kanske det till och med kan smitta av sig på nästa beachsäsong, också.

Beachvolley-SM i Malmö

Efter en del om och men kom jag trots allt iväg till Malmö och SM i beachvolleyboll. Hade ett par rätt oöverstigliga problem i torsdags, vilket faktiskt fick mig att, efter mycket vånda och frustration, i sista stund besluta mig för att inte åka. Men så löste sig problemen, och jag kom iväg ändå. Visserligen på fredag förmiddag, så det bara blev två sändningsdagar, men ändå.

På kvällen när jag kom ner hade jag först lite svårt att hitta arenan. Men efter lite vägbeskrivning per telefon av beachtour-vd:n Mattias så lyckades jag snirkla mig in bland de nybyggda husen i Västra hamnen. Turning Torso var ju till att börja med inte så svår att sikta på, i alla fall… Och det blåste rejält när jag klev in på arenan! Matchen som pågick när jag kom såg helt absurd ut, med elliptiska bollbanor där blåsten tog tag i bollen och nästan tryckte den tillbaka på den sidan den slagits från. Hur som helst ägnade jag mig mest åt att hitta en bra plats att rigga min kamera och övrig utrustning på, och när jag planerat klart så var speldagen också slut, så då var det dags för navigationsäventyr #2; att hitta hotellet.

Och det är ju bara att konstatera att Malmö ju inte är det minsta bättre som trafikstad än alla andra städer, med en massa enkelriktade gator, vägbulor, bussgator och konstiga skyltar. Men efter en stund hittade jag rätt, och kunde kliva in på hotellrummet där min tillfällige roommate Paul (han åkte hem dan efter) satt och kvällsjobbade lite. Så fort han var klar begav vi oss ner på stan tillsammans med SVBF:s sportchef för att avnjuta en sen middag i form av tapas.

Upp sju på lördag morgon (man måste bara älska sporten för att göra nåt sånt), och efter en hyfsad hotellfrukost (mackorna var lite torra och grapefrukten lite vattnig) så var det dags att åka iväg och rigga produktionen på centercourten. Grejerna är ju numera färdigriggade till ungefär 75 procent i sina plastlådor, vilket gör att allting går betydligt snabbare. Vid medvind och solen i ryggen kan det gå på 30 minuter från urlastning till sändningsstart. Inte illa, va?

Lördagen var ju förvisso dag ett för Volleykanalen, men dag två på seniorturneringen – vilket i och för sig inte skiljer sig speciellt mycket. Sändningen rullade på okommenterad medan jag gick runt och socialiserade lite, fotograferade en del, och – den här gången – även filmade en del extramaterial. Så det finns egentligen inte så mycket att säga om lördagen, förutom att det var kul att få se lite ”nya” lag som inte figurerat i Volleykanalen förut. SM är ju ett 32+32-lagsturnering, till skillnad från de flesta ”vanliga” SBT-deltävlingar som är 8+8, så det var en del nya bekantskaper som spelade på centercourten. Kul!

På kvällen var det dags för navigationsäventyr #3; att gående hitta vägen från hotellet till bankettlokalen. Med lite halvdassig hjälp av gps:en i mobilen, och med en gnutta ren tur, så hittade jag till slut fram till rätt ställe. Och det var förstås trevligt att se alla spelare uppklädda och fina – även om jag ibland fick tänka till både två och tre gånger för att känna igen vissa med kläderna på… * Först blev det middag (där huvudrätten inte hade mått dåligt av lite kryddor, men jag hann äta upp allt innan någon serveringspersonal dök upp), sen lite allmänt mingel. För min egen del var jag rätt inställd på att det skulle bli en ganska tidig kväll, eftersom jag ju skulle upp hyfsat tidigt (08:15) och försöka göra ett bra jobb som kommentator hela söndagen, så jag avvek vid halv tolv, nånting.

Men innan dess hann jag göra klart med en expertkommentator för hela söndagen, i form av den i kvartsfinalen utslagne, och på banketten följaktligen aningen… ehm, uppeldade Stefan Struvert, som var eld och lågor över förslaget och påpekade tre gånger att han var på för att köra alla sex matcherna, och att det skulle bli skitkul. ”Orkar du upp så att du är på plats vid 10:30 om du festar för hårt i kväll, då?” undrade jag lite försynt. Jodå, det var inga problem!

Dock visade sig min oro en aning befogad, för de 2½ första matcherna fick jag kommentera ensam. En halvschleten Stefan dök upp runt 13-tiden, och anslöt som expert efter en stor kaffe och ett par flaskor vitaminvatten, med en tämligen låg profil till att börja med. Och jag kunde förstås inte låta bli att pika honom lite i sändning, heller… Men det tog sig under dan, och lagom till finalerna var vi i toppform. Till herrfinalen fick vi dessutom nöjet att få ytterligare tillökning i kommentatorsstudion, eftersom förbundskapten Ulric Svensson gjorde oss sällskap. Och det blev riktigt bra att vara tre, tyckte jag. Premiär för min del, men det kommer högst sannolikt att bli så fler gånger, om tillräckliga kommentatorsresurser finns.

Herrfinalen i sig blev högdramatisk, med en förmodad långtidsskada på Hannes Brinkborg vid 19-19 i första set, men som efter lite bandage och is och vila visade sig vara i någorlunda form att spela vidare! Vilket han resultatmässigt gjorde helt rätt i, eftersom de faktiskt vann första set med 23-21 och sen även andra set med 21-19, inför säkerligen runt 2 000 åskådare på arenan, och vår tv-publik. Imponerande!

Vad som däremot inte var särskilt imponerande var slutanvändarkvaliteten på vår sändning. När ekonomin är som den är så är man ju tvungen att ta till vissa saker för att hålla budgeten nere, vilket bland annat innebär att man väljer ett budgetalternativ till livestreamingtjänsten, som i söndags nådde en all time low-notering vad gäller sändningstabilitet och -kvalitet, såväl som fördröjningsfaktorn i bilder kontra verklighet. Till och med några av våra tittare skämdes ** och det gick knappt att följa sändningen utan att drabbas av någon form av åkomma. Och det känns förstås inte okej att åka totalt 130 mil med en massa avancerad utrustning – och sen inte kunna leverera en slutprodukt som ens funkar som hemvideo.

Så om produktionen på plats kändes fantastiskt bra, så känns det i motsvarade mån bittert att slutprodukten inte alls höll samma standard. Så det är något att sätta högst upp på prioritetslistan inför inomhussäsongen: En bra streaminglösning för livesändningarna.

När finalerna var slut var klockan runt 18, och efter att jag packat ihop allting och sagt adjö till lite folk, kom jag iväg från Malmö vid strax efter 19. Man är ju inte jättefräsch efter en hel arbetsdag i sol och blåst, så att köra 63 mil i sträck kändes inte aktuellt, utan jag stannade faktiskt i höjd med Ödeshög och kröp ihop i baksätet och sov i några timmar. De sista 25 milen kördes med uppgående sol utanför bilrutan – ganska mysigt! Så jag var hemma vid halv fem, i tron att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt – men katterna ville ju så klart ha mat först ***, så det blev till att börja ställa sig och greja med sånt, och att rensa kattlådan, innan jag kunde sova. Men till slut fick jag sova på min egen kudde igen – välbehövligt!

——————

* Nu vill jag inte på något sätt insinuera att det förekommer några barnförbjudna aktiviteter mellan mig och spelarna, däremot består ju spelardräkterna ofta av väldigt lite tyg – och en del spelar till och med i bar överkropp (dock är det uteslutande herrspelare som gör det, av aningen oklar anledning. Kanske svettas de mer och måste klä av sig mer, vad vet jag?).

** Vilket är lite intressant eftersom de inte hade någon skuld i det hela, varken ekonomisk eller arbetsinsatsmässigt.

*** Ingen fara, grannen hade koll på dem medan jag var borta, så de hade inte varit utan mat i tre dar, men de vill ändå alltid ha mat så fort man visar sig hemma.