T minus tio dagar

…and counting. Nu är det bara 10 dagar kvar till Hässelbyloppet, och i dag fick jag min nummerlapp och allt sånt där grejs.

Detta firades (?) med ett dubbelpass på gymet: en timmes styrketräning följt av 45 minuters CykelPuls. Jag var rätt mör i kroppen efter det, kan jag berätta. Det var riktigt skönt att avsluta med att sitta en stund i bastun efteråt…

Värt att notera är också att nummerlappen nästan matchar tröjan jag har på mig (som jag inte tänker ha på mig när jag springer så why bother, egentligen?). Dock ett stort minus till snåljåparna i organisationen, som skriver i infon att ”Har du möjlighet så vänligen ordna egna säkerhetsnålar” till nummerlappen. Skandal!

Annonser

Modern kundservice?

Sitter just och är duktig – eller försöker vara det, i alla fall – och ska säga upp lite abbonnemang som jag inte har nån nytta av längre. Jag skaffade ju ett nytt ”mobilt” bredband (mobilt såtillvida att det kommer via en router som behöver ström, så det är bara mobilt inom räckhåll för eluttag), vilket dels gör mitt gamla Telenor-mobilbredband omodernt, dels nu har kommit upp i såna hastigheter att det överträffar mitt fasta telejacksbredband (som jag officiellt inte ens har), så då har jag inte heller behov av mitt fasta telefonabbonemang. Följaktligen kan jag dra ner mina månatliga kostnader med 238+233 kr.

Telenor (mobila bredbandet) gick hyfsat att komma fram till. Efter ett gäng olika menyvalsknapptryckningar fick jag komma fram till en tjej som sedermera kopplade mig vidare dit jag egentligen borde ha hamnat för uppsägningar, och jag behövde bara säga att jag ville säga upp, så var det ordnat.

Tele2 (fasta telefonin) visade sig däremot lite svårare att komma i kontakt med. Den moderna varianten av kundservice använder sig tydligen inte av mejl längre, utan antingen ska man ringa till deras kundservice eller så ska man chatta med dem via deras hemsida. Men när man får höra i telefon att ”vi uppskattar din väntetid till 15-20 minuter” (jag själv uppskattade inte den tiden) och när sedan alla chattarna är upptagna, då återstår ju ingenting. Jag vill bara kunna lägga 30 sekunder på att skicka ett enkelt mejl och säga ”hej, jag har nummer si-och-så och vill säga upp mitt abonnemang så snart som möjligt. Tack”. Svårare än så ska det inte behöva vara, tycker jag. Men tydligen ska det det…

Känns fortfarande bra

Efter ett par vilodagar – sannolikt välbehövliga såna, som det kändes under löprundan i torsdags – så var det i dag dags för veckans första träningspass. Eftersom det är måndag hade det varit lite oväntat om jag redan hade tränat ett par pass den här veckan… Hur som helst blev det löpning i dag – tolv kilometer i relativt makligt tempo. Jag inbillade mig att jag kände mig starkare i benen tack vare förra veckans ganska intensiva träningsdos – men å andra sidan inbillade jag mig också att jag sprang fortare än jag tydligen gjorde, så jag vet inte om det där med extra benstyrkan också bara var nåt önsketänkande…

Oavsett vilket så var jag hur pigg som helst när jag kom hem och hade säkert ganska lätt kunnat greja fyra, fem km till. Men nu hade jag satt upp målet att springa 12 km så då tyckte jag att jag skulle vara nöjd med det.

Och nu sitter jag med en kopp varm choklad och några knäckemackor. Man kan vara ganska nöjd med det också…

De utlovade volleybollnyheterna får nog däremot vänta, verkar det som. Förbundet bad om lite respit eftersom de har ett annat möte i morgon som har en viss inverkan på vår uppgörelse, så förhoppningsvis får jag besked på onsdag istället. Sen är det ju faktiskt inte så lång tid kvar; serierna börjar ju 16 oktober! Äntligen!

Känns bra nu

Första inlägget för veckan får bli ett kortfattat sådant. Är nämligen redan på väg i säng. Man måste sova klokt för att bli klok(are?). Sen kan det ha en viss betydelse att jag gick upp 04:45 i morse, också… Jag har förvisso inget emot stora rattar*, men så där tidigt? Hmm…

Hur som helst, rubriken hänvisar främst till min nyvunna träningsvilja. Jag har tränat fem dagar i rad nu – styrketräning lördag och måndag, löpband (p g a halvdassigt väder) söndag och tisdag, och i dag var det premiär för mig på 30 minuter spinning och 30 minuter core. Spinningen – vilket för övrigt verkar vara på väg att bli ett uttryck som går samma öde till mötes som work out, som ju ingen ägnar sig åt längre – var inga större problem, även om det kändes att det var första passet på den här sidan sommaren. Men core-passet kommer säkert att ge mig en rätt schyst träningsvärk i övermorgon (dag två efter träning brukar ju alltid vara den värsta värkdagen om man får träningsvärk).

Men nevertheless, jag är ändå grymt sugen på nästa träningspass redan. Det är den här känslan jag alltid vill ha; att det känns konstigt om det går en dag utan att jag tränar. Vi får väl se om söndag blir vilodag, men i morgon blir det ett löppass, på fredag styrketräning och på lördag blir det beachvolleyturnering på The Beach i Södertälje – förhoppningsvis i sällskap av ett gäng andra glada människor (försök spela beachvolley ensam – det var inte så roligt, va?).

Och apropå beachvolley, eller snarare volleyboll i allmänhet, så var jag på ett möte med Svenska Volleybollförbundet i måndags, ett möte som gav ett ganska lovande intryck och som jag kan ge mer besked om på måndag när de återkommer efter att ha diskuterat saker och ting sinsemellan. Går allting i lås som jag vill så ser det i alla fall ganska bra ut för alla som gillar volleyboll.

————

* De stora rattarna sitter dessvärre alltid i bussar och är ihåliga.

Rättigheter och plikter

Nu har jag precis varit och gjort min medborgerliga plikt och rättighet: Jag har röstat. En nätt liten promenad på två minuter över till skolan på andra sidan järnvägen, och så möts jag av… Kö! Jag har aldrig nånsin varit med om att det har varit kö ända ut på gården i en svensk vallokal. Osannolikt nog visade det sig att det var Valkrets 27 som det var kö till, medan jag tillhör Valkrets 19 som smidigt kunde smita förbi och gå till höger direkt innanför dörren. Otroligt. Och killen som stod framför mig i kön när jag kom hade hunnit ungefär halvvägs när jag kom ut och var klar.

En annan sak jag ständigt fascineras över är det här med valsedelutdelarna. Det var en kort diskussion som liksom anknöt till det där, i Olssons valvaka på SVT i går, där man i princip sa att ”låt dem som faktiskt är intresserade och insatta gå och rösta, och fundera inte så mycket över de som inte röstar”. Nåja, kanske inte riktigt så, men bland annat sa man ungefär att de som inte är insatta kanske inte är lika lämpade att rösta när de inte vet vad de röstar på. Vilket är ungefär det jag tycker också. Visserligen är jag av den åsikten att alla borde se det som en plikt att veta exakt vad det är de röstar på, men så länge det inte är så, så är jag lite skeptisk till det här med valsedelutdelning (bland annat). För allvarligt, vill vi verkligen ha en regering (oavsett partifärg) framröstad av människor som baserar sitt val på huruvida nån sticker det aktuella partiets valsedlar i näven på dem utanför vallokalen!?

Är det inte bättre att basera sin röst på den politik partierna faktiskt står för? Valsedlar finns ju faktiskt inne i vallokalen, för alla partier som deltar i valet.

Nåväl, låt oss lämna allvaret och övergå till betydligt mer lättsamma saker. Som att hitta fåniga saker på nätet. Dagens fånighet får man fram genom att gå in på Google och Kartor, och söka vägbeskrivning mellan Tokyo och New York (eller valfria platser på skilda sidor av Stilla Havet). Då får man fram detta i listan:

Den mest naturliga vägen över Stilla Havet är så klart att paddla kajak i 624 mil, vad annars? Sen gäller det att inte lämna kajaken där utan ta den med sig över Hawaii, för…

…sen ska man ju paddla de återstående 443 milen över till fastlandet, också. Glöm inte det. Resan tar 36 dagar och 6 timmar om man åker bil (det framgår dock inte hur man får bilen med sig i kajaken), eller 127 dagar och 17 timmar om man går.

Träning som blev en tupplur…

Oregelbunda arbetstider is my middle name, mina vänner. Gårdagens tröttma orsakades av en datorkylfläkt. Bakgrunden till det hela är att jag lovat en viss amerikansk volleybollspelerska en match-dvd från damfinalen (och att över huvud taget få ordning på videofilerna är det flera andra som frågat och tjatat om, för den delen. Med all rätt, ska erkännas), och när jag hade satt igång videorenderingen visade det sig att den inte skulle hinna klart innan jag gick och la mig i förrgår kväll. Vilket i sin tur innebar att jag ju då var tvungen att ha datorn på när jag gick och la mig.

Och som ni vet är inte Volleykanalen världens (än så länge) största tv-kanal, vilket betyder att hela redaktionen har sitt kontor i mitt sovrum. Följaktligen: Datorkylfläktljud + sovförsök = inte perfekt kombination => trött Magnus i går.

Så trött att jag efter avslutad arbetsdag beslöt mig för att ”vila ögonen en liten stund” vid halv tre på eftermiddagen, och sen gå till gymet runt tre för att hinna hem till fem och baka en äppelpaj som vi skulle ha till BRF-styrelsemötet klockan 18. Både ni och jag vet ju dock vad uttrycket ”vila ögonen en stund” egentligen innebär. Följaktligen vaknade jag 17:34 och insåg att jag inte bara hade missat att gå till gymet, utan också att jag definitivt inte skulle hinna baka nån paj på 26 minuter. Så det fick bli plan B: Chokladbollar.

Det funkade det också – och de var klara på åtta minuter, tror jag! Förmodligen nytt (inofficiellt) personligt chokladbollbagarrekord. Och ingen klagade heller vid mötet, så det var ingen större skada skedd. Men det är ju synd på äppelpajen som ju trots allt görs på äpplen från träden här utanför – en utmärkt koppling till ett BRF-styrelsemöte, tyckte jag.

Sen var det ju där gymbesöket, dårå… Men det blir en löprunda i morgon istället; då har jag planerat två varv runt sjön, totalt ungefär 13 kilometer. Förhoppningsvis med mindre regn än vad jag ser studsa mot mitt fönster just nu…

Sådärja!

Den minnesgode läsaren kommer säkert ihåg att jag köpte ett par nya terränglöparskor för ett tag sen. Tanken var ju att jag skulle ha dem till Hässelbyloppet, som går om en knapp månad. Och nu är jag också officiellt anmäld till loppet:

En del reagerar säkert över vilken klass jag är anmäld i, men det var helt sjuka prestationskrav på de olika klasserna!

Herrar tävlingsklass – för dem som springer 10 km på <40 minuter;
Herrar motion 1 – för dem som springer 10 km på 40-46 minuter;
Herrar motion 2 – för dem som springer 10 km på 46-50 minuter;
Herrar motion 3 – övriga.

Det är inte ofta jag springer i den sämsta startgruppen i ett lopp, kan jag säga…

Man gör det ju så sällan

I dag har varit en på många sätt ovanlig dag. Man skulle kunna kalla den för sjuk också, om man så vill. I går var jag nämligen hur trött som helst och satt mest och hade svårt att hålla ögonen öppna redan vid 16-tiden på eftermiddagen, så efter att ha försökt hålla mig vaken ett tag så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. På riktigt, alltså, inte bara vila på soffan. Det fick till följd att jag somnade redan vid halv sex! Men det var skönt – och välbehövligt. Men så vaknade jag vid 03:40, också. Visserligen med lite hjälp av Sigma som krafsade på dörren (katterna får inte sova i sovrummet på natten) och jamade som om hela lägenheten stod i brand (den gjorde inte det). Jag försökte somna om efter det, men insåg att jag var för pigg, så runt fyratiden gick jag upp!

För er som inte har provat det kan jag berätta att det känns helt sjukt att sitta och äta frukost och vara ganska pigg, redan vid halv fem ”på morgonen” när man inte har nån tid att passa. Sen har dagen fortsatt i samma ovanliga stil, och jag har passat på att göra såna där saker som man aldrig får tummen ur att göra, men som ändå borde göras:

– frosta av frysen;
– tvätta kuddöverdragen till soffan;
– skruva upp rullgardin i sovrummet;
– ställa ut den stora åbäkiga metallådan som innehåller videomixern, i förrådet.

Plus att jag har kört diskmaskinen, vikt och strukit kläder och torkat upp spya efter Sigma som åt lite för fort. Kuddöverdragen till soffan kan jag ju dessutom säga att jag inte kommer tvätta igen på ett bra tag om det inte behövs akut, för jäklar vad svåra de var att få tillbaka på kuddarna igen!

Och rullgardinen i sovrummet är ju ett utmärkt exempel på hur man skjuter upp saker som borde göras. Jag fick den i julklapp, bara det är väl en ledtråd till min oföretagsamhet… Plus att det ju hade varit rätt praktiskt att ha den under sommaren när det var som allra ljusast. Nåja, nu sitter den där, i alla fall, men problemet är att mina fönster sitter i ett hörn och liksom i ett L:

Det stora problemet är ju följaktligen hur jag löser det där med rullgardin till det ensamma fönstret till vänster… När jag var liten och vi var ute på landet så brukade vi sätta svarta sopsäckar över fönstren innan vi fick dit rullgardiner. Kanske ska prova det här också? Det blir nog skitsnyggt!

Och ja, en vacker dag kanske jag får upp gardiner också…

Nu är det kanske dags att jobba lite, också. Jag har ett viktigt möte med representanter från Svenska Volleybollförbundet på måndag, så jag behöver förbereda lite material till dess.

Inte särskilt uppmuntrande

Nu har jag varit ganska duktig och svarat på de mejl som behöver svaras på och rensat bort eller sorterat de som behöver rensas bort eller sorteras – och då när inkorgen är tom så får jag det här upptryckt i näsan:

De hade lika gärna kunnat sagt ”Oj, du har verkligen inga vänner!”. Är det meningen att man ska bli uppmuntrad av det där, eller?

För övrigt är jag lite stel i benen i dag. Tvådagarsträningsvärken är ju som bekant värst, och i natt kändes lårmusklerna som att ligga på ett par timmerstockar när jag låg på mage. Nu regnar det ju ute, men det vore nog inte så dumt att komma ut på en liten kort uppmjukningsrunda i dag. Kanske prova mina nya skor runt sjön – eller i alla fall en bit på väg runt sjön; gissningsvis kanske sju kilometer är lite för långt för mina ben i dag…

Det gick… så där

Är hemma igen efter avklarat halvmaraton – och jag kan inte säga så mycket mer än att jag ”klarade det”, för tidsmässigt är det inte så mycket att skryta med:

Jag slog inte ens mitt startnummer, 5288, och det borde man ju åtminstone göra. Jag vann ju så klart inte loppet (vilket tävlingsmänniskan i mig förstås har svårt att acceptera, haha), men det finns ju de som säger att man bara ska tävla mot sig själv. De är dumma, tycker jag, för i tävlan mot tidigare upplagor av mig själv kom jag på fjärde plats! Det blir ju inte heller tävlingsmänniskan i mig speciellt nöjd av. Till och med förra årets lopp där jag hade kramp de sista fjorton kilometrarna gick ett par minuter snabbare!

Hmpf.

Men nu gäller det att jag kan komma ihåg den här revanschlustan jag känner i dag, även i vinter när jag står där på löpbandet och är uttråkad. Det vore ju skönt om nästa sommar blev en löpmässigt (och följaktligen viktmässigt) bättre sommar än i år.

Däremot hände en annan ganska trevlig sak tidigare på dagen i dag. Vi får se om jag får anledning att återkomma om det eller om det likt så många gånger förr verkar mer lovande än det blir till slut…