Alla har en gräns

Det var två matcher i Sollentunas hemmaarena Satelliten i lördags, och jag var där för att sända dem på Volleykanalen. Och i lördags fick jag lära mig… eller snarare bekräftat var min gräns går för vad jag klarar av i produktionsväg under en match. Mina ambitioner är ju skyhöga, det vet den som pratat med mig om sånt här, och jag vill helst göra en produktion som skulle kunna passera som vilken SVT-sportsändning som helst.

Nu faller ju dessvärre det dels på att SVT oftast är lite fler än vad jag är på sina produktioner, plus att min budget väl motsvarar ungefär deras kaffekassa. Så förutsättningarna är ju inte direkt lovande. Just nu känner jag mig som om jag gör tre eller fyra personers jobb, och så mycket mer kan jag nog inte göra samtidigt, verkar det som. När sen extern teknik strular dessutom, så… Och i lördags gjorde det verkligen det. Det blev sändningsavbrott ungefär tjugo gånger under dammatchen, eftersom streamingtjänsten tydligen inte hade sin bästa dag. Som tur var så funkade det som det borde göra under herrmatchen, i alla fall. Men det är ju en klen tröst för de som vill se damerna… Och det där är ju lite klurigt, för i egenskap av ”avsändare” så blir det ju jag som känner mig som boven i dramat, trots att jag inte direkt kan stega upp på streamingleverantörens kontor i San Fransisco och slå näven i bordet och säga fy. Men med tanke även på tidigare incidenter orsakade av streamingleverantörens halvdassiga driftsäkerhet, så känns det som prio ett att hitta en bättre lösning.

Dessvärre är bättre = dyrare. Så klart.

Sen var det en jäkla liten knapp som hade hamnat i fel läge på arkivbandaren, vilket gjorde att ljudet arkiverades, men inte bilden. Och där kan jag väl ta på mig skulden för att jag inte kollade sånt – men det gör ju inte direkt saken bättre. Så all and all var det väl bara en hyfsad dag, med tanke på att produktionen i övrigt gick i princip som jag hade tänkt. Dock var det ju det där med min gräns.

Ain’t life a bitch…

Och i morse var det 13,6 minusgrader när jag vaknade! Inte mig emot; jag gillar vinter, som sagt. Det är väl Västerbottensgenerna i mig (mamma är från Umeå) som gör det, antar jag. Klär man sig ordentligt så går det ju utmärkt ändå – och det gjorde jag i morse. Jag hade både långkalsonger och undertröja och termobyxor och dubbla handskar, utöver de vanliga kläderna, så jag frös knappt alls. Bara lite om näsan. Men resten av kroppen blev varm när jag promenerade till bussgaraget, så jag var till och med lite svettig när jag kom fram. Mot bakgrund av det så får det gärna bli 20 minusgrader – bortsett från att det blir så dyrt för oss som betalar uppvärmningen hemma…

I morgon är det dags för lunchmöte med en potentiell sponsor till Volleykanalen, och nu är det sånt som behövs för att kunna gå vidare i utvecklingen, så ni får gärna hålla en tumme eller två för att han säger ”hur mycket vill du ha?”…

Annonser

Det är skönare när nån annan gör

Jag var i Täby centrum i dag och fördrev lite eftermiddagstid, och hamnade bland annat vid utställningsmontern hos ett välkänt schampoföretag, som bjöd på fri hårbottensmassage. Självklart var jag ju tvungen att anta det erbjudandet, så jag smög runt lite diskret i närheten medan två tonårstjejer satt och fick sin massage (givetvis med mobilerna i högsta hugg under tiden och ett ”tack, det var fett skönt” efteråt), och sen var det min tur.

Och det var verkligen fett skönt.

Så där så man sitter och ler nöjt och nästan småstönar lite under tiden… Sen fick jag en goodie bag efteråt (jag antar att det var som tack för att hon fick tafsa lite på mig), och förutom en flaska schampo och en flaska balsam så fick jag med mig den här:

Jag som gått runt och funderat på om jag skulle köpa en sån. Nu slapp jag det! Det är ju naturligtvis inte riktigt lika skönt när man gör på sig själv som när nån annan håller i den, men jag får väl överfalla alla som kommer hit och beordra dem att använda den på mig.

I morgon bär det av hela den långa vägen till Sollentuna (femton kilometer!) för direktsändning av två matcher på Volleykanalen (14:30 börjar första matchen för er som vill titta). Känns alltid lite skönare när det är nära så man kommer hem i god tid efteråt – även om det förstås är lite kul att se Skåne också. Fast dit är det 57 mil, istället… Dags att hitta en bränslesponsor. Och bilsponsor också, för den delen, när vi ändå håller på och önskar. Vi får väl se hur det blir med det framöver…

Tvivelaktig insats

Sen var det ju Svenska cupens Final Four i Uppsala i helgen, också. Och jag var där och hade som vanligt storslagna planer på hur bra det skulle sändas på Volleykanalen. Tyvärr var mina minnen av Fyrishovs B-hall ganska dimmiga, med tanke på att jag inte varit där på åtminstone åtta år, så jag insåg inte, när jag satt vid skrivbordet och planerade, att Fyrishovs B-hall nog byggdes innan nån över huvud taget kunde stava till tv. För vidare tv-mässig är den inte. A-hallen är ju en utmärkt arena med de sedvanligt storslagna mitten-av-1900-tals-ambitionerna, men B-hallen är som en liten skolåda bredvid, där nån sågat upp ett hål i ena långväggen och ställt in en läktare.

Följaktligen är en kameraposition i mitten av långsidan högst upp på läktaren otänkbar, för då får man bara med lite tur in översta delen av antennerna på volleybollnätet, innan ett utskjutande tak och några stora rör skymmer resten av sikten i höjdled. Alternativet är en uppbyggd ställning på ena kortsidan – med risk för eget och framför allt utrustningens liv när hårda bollar kommer flygande. Följaktligen blev det till att välja det minst dåliga alternativet – en bit ner på läktaren, en bit utåt hörnet. Inte bra, men bättre än ingenting.

Dock fick jag snabbt avveckla planerna på en studio med mellansnack och intervjuer, eftersom det definitivt inte fanns plats för det mellan stolsraderna där. Sändningen av själva matcherna blev förvisso av, men jag hoppas (hm, ”kräver” är kanske ett bättre ord) att man till nästa år, om evenemanget även då ska gå i Uppsala, ser till att få tillgång till A-hallen istället. Spontant känns det som om en tv-sänd finaldag av Svenska cupen borde kunna gå före nån lokal ungdomsturnering i basket…

Motståndsrörelsen nedmejad

Det hela började på allvar 1998 när jag flyttade in på vandrarhemmet Rallaren i Östersund. I två veckor skulle jag göra min första journalistiska praktik, och den skulle tillbringas på Östersundsposten, och jag hade valt och bokat praktikplatsen själv. Att det blev just Östersundsposten berodde på att min dåvarande flickvän skulle plugga i Östersund och tyckte ju därför, i samband med att praktiken skulle bokas, att jag naturligtvis skulle fixa praktiken i Östersund så jag kunde bo hos henne.

Nån vecka senare gjorde hon slut, vilket förstås resulterade i att det blev vandrarhemmet Rallaren istället.

Och där på vandrarhemmet fanns det inte så värst mycket att göra. Östersund en vardagkväll erbjöd inte speciellt mycket till uteliv. Jag var på hockey nån kväll, men i övrigt spenderades mesta delen av tiden på rummet. Det fanns ett gemensamt tv-rum också, men där satt illaluktade gubbar och mjällade ner ryggstödet på soffan och tittade på tråkiga program (givetvis fanns bara ettan, tvåan och fyran som kanaler), så där ville man inte vara. Istället upptäckte jag på allvar det fantastiska med pepparkaksdeg.

Jag kommer inte ihåg exakt hur många pepparkaksdegar jag åt upp på de där två veckorna, men det var nog minst tre, i alla fall. Detta, och att läsa Stephen King eller prata med söt Jönköpingstjej i telefon, var därför de enda kvällsnöjena jag hade (att sedan den söta Jönköpingstjejen nån månad senare visade sig vara ett omoget rikspucko, det är en heeelt annan historia). Det var där jag på riktigt fick smak för en (ful o-)vana att alltid äta pepparkaksdeg varje år runt december.

I år trodde jag att jag skulle kunna hålla emot ett tag. Tanken är ju att jag ska gå ner i vikt med hjälp av både regelbunden konditionsträning och en någorlunda sansad diet – och i den ekvationen ingår inte riktigt pepparkaksdeg. Så förhoppningen var ju att vänta åtminstone in i december innan jag började.

Men det gick inte. Redan i går blev motståndsrörelsen brutalt nedmejad, och jag köpte årets första…

Det var jag, jag erkänner!

Jadå, det var jag. Det finns ingen anledning att ljuga eller försöka hitta på undanflykter. Det är bara att komma clean och erkänna rakt av.

Det var jag som inte skrev sen 3 november.

Inte för att det inte hänt saker, för det vore ju märkligt om verkligen ingenting whatsoever hade hänt sen dess, utan mest för att jag ju som bekant är en periodare. Ibland skriver jag fjorton inlägg om dan (nåja) och ibland tar det fjorton dagar utan ett inlägg.

Men livet rullar på (bokstavligt talat de dagar då jag kör buss) och det känns alltid som om tiden går alldeles för fort! Eller så är det för att man är för gammal så dagarna känns kortare än de gjorde när man var fem och en sommar var som ett halvt liv.

Hur som helst, det är en del ups och alldeles för mycket downs i mitt liv just nu. Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag i alla fall säga att det är en hel del att fundera på just nu… Förhoppningsvis kommer allt att lösa sig till det bästa (vad nu det är) förr eller senare.

Men en positiv sak är i alla fall att det är Svenska cupen i volleyboll den här helgen – och Volleykanalen ska sända under hela morgondagen. Vilket förvisso betyder att jag måste gå upp klockan halv sex i morgon, men det ska väl gå bra, antar jag. Fyra matcher blir det under morgondagen och förhoppningsvis håller rösten hela dan (jag ska försöka få tag på en expertkommentator på plats så jag får lite avlastning).

Vill man se och höra mig som kommentator gör man det på Volleykanalens livesändning.

Fast det var faktiskt nära i dag att det inte blev nån livesändning i morgon… För jag höll på att glida av vägen med bilen i en snöig kurva här i området, och rakt in i ett metallstaket. Och eftersom jag bara höll 30 så var det inte livet som passerade revy när bilen fortsatte framåt trots att jag svängde, utan det var bara en ögonblicklig insikt i att ”jävlar, sändningen i morgon!”. Men som tur var fick däcken fäste i sista sekunden och både jag och framför allt bilen klarade sig helskinnade (-plåtade). Puh.

I enkelhetens namn

Sitter just och tittar ut genom fönstret och ser den här synen:

Entreprenören som sköter om trädgården åt vår BRF tar just nu hand om löven från alla träd här runtom, och använder sig av den beprövade metoden att inte alls samla upp dem utan att bara blåsa in dem hos grannen. Tidseffektivt, jajjemen. Gissningsvis uppskattar inte grannen denna tidsbesparing lika mycket. Han heter inte ens Eklöf.

Hm, nu skyfflar de upp löv från gatan med skopan på en stor traktor medan tre killar står bredvid och hänger på sina krattor och tittar på. Helt plötsligt känns det som lite resursslöseri istället. Totalt sett går det väl plusminusnoll, dårå…

Jo, förresten…

…ett litet tillägg till gårdagens inlägg: Det blev skämsmössa på, under kvällen på hotellet (och ett tag efter det också), eftersom jag hade lyckats blanda ihop två spelare och kallade en spelare för fel namn under hela matchen. Inte alls bra. Det kallas ”dåligt påläst” och bör inte förekomma i världen i allmänhet och hos mig i synnerhet. Förmildrande omständigheter är att spelaren faktiskt hade det felaktiga namnet på tröjryggen och båda de inblandade spelarna inte hör till dem jag är som mest bekant med.

Men ändå. Skäms.

Road trip down south


Foto: Kimme Rosenqvist

Helgen gick som vanligt i volleybollens tecken. För tredje veckan i rad. Elitserien är igång på allvar. Jag inser att det här nog faktiskt är det första inlägget som riktigt behandlar det här, och för det skäms jag lite. Volleyboll är ju både ett av mina största intressen och även det jag kallar för mitt jobb, så det borde jag kanske fokusera lite mer på.

Nåväl, misströsta icke, here it goes. Den här helgen var det dags för en dammatch: Engelholm mot Örebro i Rönnehallen i Ängelholm. En nätt liten tripp på 56 mil enkel resa från redaktionen i Täby. Drygt sex timmar i bil, alltså, beroende på hur ofta och länge man stannar längs vägen. Den här gången hade jag bokat hotellrum i Ängelholm  för natten efter matchen, för att sitta och köra fram och tillbaka samma dag är inget man gärna gör (även om det faktiskt har hänt så sent som avgörande SM-finalen i våras. Icke att rekommendera).

Hur som helst, Engelholm mot Örebro låter ju på papperet som en eventuell femsetare och en spännande match, men Örebro är inte riktigt sig själva hittills i år och hade två 0-3-förluster innan den här matchen. Vilket följdes upp med ytterligare en, skulle det visa sig. Enligt den officiella statistiken tog matchen 61 minuter… Förhoppningsvis får vi se en uppryckning av Örebro framöver. Som jag brukar säga så gäller det ju trots allt att den enda matchen som är riktigt viktig att vinna är den sista på säsongen. Visserligen en sanning med modifikation, eftersom man behöver vinna åtminstone ett par matcher även tidigare för att över huvud taget ta sig till slutspel, men you get my point?

Som en liten avstickare kan jag ju konstatera att det här ju innebär att jag är rätt skeptisk mot det som är rätt vanligt inom till exempel hockeyn, att man sparkar tränaren redan i november när det går dåligt för laget 40 omgångar innan slutspel…. Vi ser som tur är inte det speciellt ofta i volleyboll. Kan knappt påminna mig nån förutom Elverkets finske tränare 2001/02.

Var var vi? I Ängelholm, ja. Det enda spännande i matchen var väl egentligen hur illa Tina Johanssons skada egentligen var – Örebros center som landade på en motspelares fot under nätet och verkade vrida till både knä och fotled. Jag kanske får anledning att återkomma i det ämnet om jag får veta mer…

I övrigt var det inte speciellt spännande varken under eller efter matchen. En söndagkväll i Ängelholm känns på förhand inte som ett partytillfälle, utan jag hade väl i princip förberett mig på att skaka hand med Farbror Hotelldöd hela kvällen. Jag försökte pumpa några av de som bor i Ängelholm på info om vad man eventuellt kunde företa sig, men ingen hade nåt tips – och ingen bjöd heller hem mig på ett par öl. Märkligt, jag som är så trevlig!

Så det blev en jobbkväll på hotellrummet med den här fantastiska redaktionsmiljön:

Notera det stora och perfekt höjdanpassade skrivbordet! Lyxobert!

Hela dagen i dag har i stort sett ägnats åt att ta mig hem. Drygt sex timmar är ju som en hel arbetsdag…