Tvivelaktiga rekord

I dag har jag slagit rekord. Jag ägnade förmiddagen åt att ratta runt lite i innerstan och köra linje 73 ett par varv, och det var inte särskilt lättkört i dag. Mycket bilar, mycket snö, och isiga gator. Med andra ord, öppet mål för att bli extremt försenad. Och det började ju bra; jag avlöste en förare som var 15 minuter sen redan där, och eftersom man bara har 2-3 minuters väntetid vid ena ändhållplatsen och 4-5 minuter vid den andra, så kommer man ju aldrig riktigt ifatt. Som mest var jag uppe i 26 minuter efter tidtabell, och sista avgången från Karolinska sjukhuset var jag 19 minuter försenad – min mest försenade avgångstid nånsin.

Högstatus på det? Verkligen. Löneförhöjning? Yeah, right.

Men jag krockade i alla fall inte på hela dan, det borde väl vara värt nåt?

Alla hjärtans dag

Hoppas ni hade en mer romantisk alla hjärtans dag än jag hade i går. Min kväll bestod av vin och riskakor till förtäring, och lite innebandy på tv. Lite mer romantiskt än så hade jag kunnat tänka mig – även om vinet i sig var ett steg i rätt riktning. Men helst ska det ju vara en person till, med ett eget vinglas och med ett par glittrande glada ögon strax ovanför glaskanten. Här blev det inte mycket tindrande utfört – möjligtvis efter Caperiotäbys tre snabba mål i början av tredje perioden i innebandymatchen (helt otroligt egentligen att jag fortfarande inte har sett dem live i Tibblehallen – två kilometer hemifrån!), men så mycket romantik låg det väl inte i just det tindrandet…

Nåja, det kanske blir mer romantik nästa år.

Eller det vore ju i och för sig schyst om det inte behöver dröja ett helt år till dess…

Ibland gör man saker man sällan gör

Det här var min utsikt under större delen av söndagskvällen. Jag tillbringade den tillsammans med mamma på Täby Jazzklubb, och insåg rätt snabbt att jag var en av ytterst få under 40 (yay, jag kan fortfarande säga att jag är under 40, i alla fall!). Med undantag för förbandet, som faktiskt bestod av ett gäng gymnasister från Södra Latin. Hyfsade, men skolade enligt Jazzformulär 1A (om det finns ett sånt) och var felfria men inte heller speciellt utstickande på nåt sätt.

Sen tog den där killen på dragspelet vid (Bengan Jansson, för er som mot förmodan inte känner igen honom, haha) tillsammans med två andra, och det blev betydligt högre klass och faktiskt rent av en del ståuppkomik emellanåt. Och jag insåg att jag faktiskt nog skulle trivas i den där rollen, teaterapa som jag är. Man borde kanske ha framhärdat lite mer när det gällde de där pianolektionerna i mellanstadiet…

Det var bra drag (ja, ordvitsen är medveten) i stort sett hela tiden, utom just när den där bortre killen dök in på ett gästnummer (det är Hayati Kafe, för er som mot förmodan… ja, ni fattar) i form av en ballad, och på det stora hela var det faktiskt inte en helt bortkastad kväll – även om jag började bli lite stressad mot slutet när jag insåg att söndagskvällen skulle hinna bli väldigt sen innan jag kom i säng och att måndagsmorgonen redan var bestämd att bli väldigt tidig…

Och så här såg min bil ut när jag skulle försöka gräva fram den. Så blir det när man inte använder den på ett par dar…

Låt oss hoppas att ordspråket stämmer, i alla fall

Jag var på kombinerad födelsedagsmiddag och pokerkväll i går och som vanligt när J lagar mat så blir det ambitiöst och gott, och jag tror att båda kastrullerna med oxrullader var mer eller mindre barskrapade när alla var klara. Inte helt fel. Trevligt dessutom att vi var sex killar som var på ungefär samma mentala nivå; ni vet så där som det är när man liksom funkar ihop, har ungefär samma temperament och skrattar åt ungefär samma saker och bara har genuint trevligt. Tre av dem kände jag ju sen långt tidigare, medan de övriga två var nygamla bekantskaper som jag senast träffade på pokerkvällen för ett år sen (nästa år blir det väl tradition, va?). Speciellt trevligt är det för mig som av nån oförklarlig anledning alltid har haft lättare att umgås med tjejer och faktiskt inte speciellt ofta har gjort saker med enbart killkompisar (okej, lagsporter undantaget, dårå). Därför uppskattar jag såna här tillställningar ytterligare lite mer.

Jag säger inte därmed att jag inte tycker om att umgås med tjejkompisar, men en lagom blandning är alltid bäst, tycker jag – egentligen oavsett vad det handlar om.

När alla hade ätit färdigt var det dags att rensa bordet och plocka fram kortleken. Efter en liten snabbkoll så vi alla spelade enligt samma regler satte själva spelet igång, och det gick väl inte superbra för mig i början. Låg mer eller mindre på plus minus noll, och sen fick jag ett par potter så jag hamnade på plus 50 (ja, vi satsade ganska lågt; minimiinsatsen var fyra kronor), men efter den första chipspausen gick det enbart utför, och efter lite kontrollräknande så hamnade jag till slut på ungefär minus 80 kronor.

Vinnarskalle som jag är så blir det ju naturligtvis mycket roligare när det går bra, men jag lyckades hålla humöret uppe ändå genom att övertyga mig själv om det gamla ordspråket att den som har otur i spel har tur i kärlek. För det är ju faktiskt så att jag nog kan stå ut med att offra åttio kronor om det betyder att jag får lite tur i kärlek. Jag skulle behöva det.

Våren verkar dröja lite till

Det senaste dygnet har varit lite intressant för min del. I går kväll tillbringade jag nästan fem timmar i beachhallen i Södertälje, eftersom jag numera är tänkt att vara en sorts kombinerad husvideoproducent/bartender/receptionist – även om det bara är den första punkten som hittills realiserats ett par gånger. Varav i går var en, dårå. Gång, alltså.

Och det undgick ju knappast någon att det snöade lite i går. När jag skulle åka vid tretiden på eftermiddan så fick jag borsta bort en decimeter nysnö från bilen – klädd så här:

Och det ser ungefär lika absurt ut som det kändes. Men för att inte svettas ihjäl inne i beachhallen så måste man ju ha kortbyxor och kortärmat – men när man ska åka dit måste man ju pulsa i snö. Hence the combination.

Själva filmandet gick utmärkt – hoppas jag; jag har inte hunnit titta på råmaterialet ännu, men vi tog om det mesta ganska många gånger så nånting måste väl bli bra, i alla fall… Slutresultatet är tänkt att bli tre olika filmer på 2-3 minuter vardera, och nån gång under kommande veckan börjar de förhoppningsvis bli klara.

Sen när jag skulle åka från Södertälje började äventyren på riktigt. Det hade kommit ytterligare ett par decimeter tung snö, så överallt stod långtradare som hade fastnat i uppförsbackar, och jag hade riktig tur som såg köslutet på E4:an precis innan jag svängde in på påfarten, så jag kunde ångra mig och försöka ta mig till Stockholm på lite småvägar istället. Hittade en nästan alldeles tom väg via Tumba och Huddinge som visserligen var lite längre, men där det istället inte var en enda blockerande bil.

Så jag kom hem ganska ”tidigt” (halv elva på kvällen) med tanke på omständigheterna – vilket var tur eftersom jag skulle upp halv sex i morse inför mitt bussförarpass som skulle börja halv sju.

Men så värst mycket busskörning blev det inte i dag. Redan när jag satt och åt frukost noterade jag ju att det hade kommit ännu mera snö förutom det som kom i går kväll, och jag såg heller inte en enda buss passera borta i korsningen, som det brukar göra, så jag drog (det som sedermera skulle visa sig vara en helt korrekt) slutsats att trafiken skulle vara inställd ett tag tills det gick att ta sig fram på vägarna igen. Så jag packade ner en extra tjock bok, för man stannar inte bara hemma och väntar, utan man måste ändå gå dit (eller pulsa i det här fallet) och säga ”hej, nu är jag här!” och sen sitta i lunchrummet och vänta tills det är dags att släppa på trafiken igen.

Och när jag kom dit var det knökfullt i både lunchrummet och korridoren och andra utrymmen. Det är ju trots allt ett antal förare som normalt är igång samtidigt under rusningstrafiken, och när då alla samlas i ett litet lunchrum så blir det ståplats för de flesta. Jag hade tur och fick en stol efter ett tag, och tillbringade de kommande timmarna – som det till slut blev – med att halvsova, läsa och äta min medhavda lunch. Från halv sju till 15. Tjoho.

Sen när det äntligen var dags att ge sig ut, så visade det sig att det fortfarande var lite svårkört. Jag skulle sluta 16:27, men hann ändå bli 16 minuter försenad på den dryga timmen jag var i trafik… Men å andra sidan är det lite kul när det blir lite extra utmaning; den här gången fick jag dirigera lite trafik förbi en strandad kollega och hålla på och backa och trixa för att ta mig ut från vissa hållplatser. Man får vara nöjd när det händer saker så man blir lite mer på tårna…

Ett klokt konstaterande

Jag fyller år i dag. Samma sak varje år och nu har jag kommit upp i den åldern då jag klokt konstaterar att det är roligare att fylla år än det är att bli äldre. Redan när jag var 27-28 insåg jag att det var en ganska optimal ålder. Man är tillräckligt ung för att kunna festa järnet och supa skallen i bitar på krogen om man vill det, men man är ändå tillräckligt gammal för att bli tagen på allvar om man går runt i kostym och säger seriösa vuxensaker som ”tjänstebil” och ”bolåneränta”. Helst hade jag velat stanna i den åldern.

Nu säger jag inte att det är fel att fylla trettiosex heller. Alla åldrar har sin charm, och numera är en trettiosexåring betydligt ”yngre” än en trettiosexåring var för… tja, trettiosex år sen. När jag var liten tyckte jag att mina föräldrar var ganska gamla och lovade mig själv att mina barn minsann inte skulle få så gamla föräldrar. Kruxet är att min pappa skulle fylla 37 sommaren efter att jag föddes – vilket innebär att det i praktiken redan är för sent för mig att infria mitt löfte till min arvinge (ehm, av vilket arv då!?) eftersom jag skulle vara ungefär tre veckor äldre än han var även om jag skulle tillverka ett barn i dag.

Och just det kan vi ju dessutom konstatera att sannolikheten är rätt… obefintlig för. Tage Danielssons Harrisburg-monolog skulle framstå som en bokning så tidigt i kalendern att det hunnit in i trycket på samma sätt som julafton och nationaldagen, i jämförelse.

Så nej, jag vill nog trots allt få det till att jag inte alls är särskilt gammal. Men jag fortsäter gärna att fylla år. Dock tar vi det väl kanske bara en gång om året, om det är okej. Inte minst att döma av vad det gör för ens trötthet dagen efter firandet. Jag inser att jag har festat alldeles för sällan den senaste tiden när jag glömmer att ett glas resorb är en naturlig del av sänggåenderitualerna. Dags att göra nåt åt det, tror jag. En lagom blandning behövs mellan både det där partydjuret och kostymkillen.

Även när man är trettiosex.