Ett problem – en lösning

Det där med slipsen fixade sig. Förut hade jag letat i Stinsen i Häggvik, men nu tog jag en tur till det lokala köpcentrat här i Täby, och hittade faktiskt en vit slips på Kapp Ahl för 75 kronor. Det är överkomligt, så nu är i alla fall det problemet löst till i morgon. Nu måste jag bara skriva ihop ett fint litet tacktal att hålla till alla vid mottagningen efteråt. Bara det kan ju i och för sig också bli ett litet problem, i och med att jag är lite okonventionell och kanske inte alltid politiskt korrekt i resonemanget kring begravningar och sorg och traditioner och sånt där. Jag kanske får försöka tona ner det lite…

Och i går fick jag förresten stora rycket Arne och bokade in mig på fem ytterligare löptävlingar under den här sommaren:

2 juli: Runrundan, 21,1 km (halvmarathon), Vallentuna/Täby (runt Vallentunasjön)
13 aug: Midnattsloppet, 10 km, Södermalm, Stockholm
10 sep: Kistaloppet, 10 km, Kista, Stockholm
17 sep: Stockholm Halvmarathon
16 okt: Hässelbyloppet, 10 km, Hässelby, Stockholm

Dessutom råkade jag anmäla mig till både ordinarie Stockholm Marathon 2 juni 2012 och Jubileumsmarathon 14 juli 2012… Dags att köpa nya löparskor nu, tror jag.

Träningsvärk och problem

Två dagar efter marathon, och skavsåret är i princip ett minne blott, och knäna börjar också känas helt okej. Värre är det med träningsvärken. Den brukar ju alltid vara som värst två dagar efter, och i dag är mina lårmuskler inte direkt mjuka och följsamma, kan man säga. Det fanns ju inget jättebra ställe att stretcha på efter maran, så det fick bli en improvisationslösning mot en sned metallstötta – och framför allt lårmusklerna fick inte riktigt den noggranna stretch som de hade behövt. Det känns i dag. Jag har massage inbokat på onsdag klockan 13, dock. Hoppas bara att värken har hunnit gå över i alla fall lite till dess, för han är inte nådig och försiktig, min naprapat, utan gillar när man gnyr lite av smärta. Det är ju då det är nyttigt, i och för sig, men jag är ändå glad att det inte är i dag jag ska dit…

I morgon är det begravning för mamma, och mitt enda återstående bekymmer just nu är det där med vit slips. Det finns verkligen inte att få tag på! H&M och Kapp Ahl borde ju vara givna förstahandsval att leta på, för man vill ju inte så gärna lägga ner flera hundralappar på nåt man garanterat bara använder en gång, heller. Okej, rent teoretiskt skulle jag ju kunna få användning för den när min fru dör, men det kräver ju till att börja med att jag hittar nån att gifta mig med (”att hitta” är väl i och för sig inte det svåra, men hon ska vilja gifta sig med mig, också!), plus att hon ska dö före mig. Oddsen för att behovet av en vit slips ska uppstå inom de närmaste femton åren är med andra ord rätt höga…

Kan man gå på sin mammas begravning utan slips?

Att ge frustrationen ett ansikte

Jag har sprungit marathon. I dag. Men jag är fräsch ändå (speciellt nu när jag har duschat). Och det gör mig frustrerad.

Den senaste veckan har jag varit lite orolig för att jag skulle bli förkyld och inte kunna springa. Så sent som i morse hade jag lite känningar i halsen, men eftersom det inte alls är ovanligt för mig just innan ett tävlingslopp, så valde jag att i alla fall starta och ta det lite lugnt i början och se hur det kändes. Det visade sig att det kändes helt okej. Så jag såg framför mig kanske inte en seger i loppet (de där jäkla kenyanerna får ju dessutom tio minuters försprång på vissa av oss i starten! Hur svårt är det att vinna då, liksom?), men i alla fall att förbättra min tid från förra året. Vilket ju var primärmålet.

Men efter 23 kilometer började det göra lite ont i framför allt vänster knä, och det blev värre och värre, så från att i början när känningarna kom, kunna gå en kilometer och sen springa igen, så kunde jag efter 30 km knappt springa alls. Det paradoxala i sammanhanget var att jag hade fått ett skavsår i ljumsktrakten som dessutom gjorde ondare när jag gick än när jag sprang, så jag kunde knappt gå heller. Då är det inte lätt att förflytta sig… Men det var ju liksom aldrig snack om att bryta, det var bara att tugga vidare – väldigt långsamt. Konsekvensen av det var att jag knappt var andfådd när jag kom in på Stadion, och kunde till och med kosta på mig en liten spurt inne på löparbanorna. Gick i mål på en bit över fem timmar (!), konditionsmässigt fräsch och, som sagt, riktigt frustrerad.

Det kändes ju faktiskt bättre i år än förra året, så det var synd att inte kunna visa det, också.

Sen kom nästa besvikelse. Tröjorna man får efter målgång är ju bra tröjor, min från 2010 sitter utmärkt och är fin. Men nu när jag kom dit så var storlek M slut – och storlek S också! Så jag fick ta en L och den är alldeles för stor! Jag måste mejla och fråga om det går att byta i efterhand. Risken är ju att de inte har tryckt upp fler, och då sitter jag här med en fin tröja som jag inte kan använda.

Men man fick en fetingmedalj i år, i alla fall. Nu sitter jag på den datorn utan Photoshop, så jag kan inte visa hur den ser ut just nu. Får lägga upp bild i morgon. Men frågan är när, när, NÄR ska de lära sig att sätta band på medaljen så man kan hänga den på väggen!? Alla andra lopp i stan har ju det, och det är ju ändå typ alltid Hässelby och Spårvägen som arrangerar dem, så varför gör de olika?

I kväll blir det Champions League-final i fotboll hos Jonas, och vi ska äta pizza och dricka öl. Hand upp alla som tror att jag kommer somna i hans soffa efter en halv öl innan första halvlek är slut.

Spela, din djääävuuul…

Jag har en viss förståelse för att folk drabbas av speldjävulen. Jag skaffade själv ett konto på en onlinebettingsajt för nån vecka sen – mest för att kunna se livestreamad beachvolleyboll från World Tour – och har lite försiktigt börjat försöka lära mig hur jag ska spela för att inte förlora så mycket. Helst vinna en massa pengar och bli snuskigt rik.

Men som sagt, det är lätt att förstå hur folk kan resonera ”men nästa gång går det bättre, det var ju så nära”. Just nu sitter jag och biter på naglarna (bildligt talat) över en match i franska öppna i tennis, mellan en spanjor jag aldrig hört talas om och en turk jag inte heller hört talas om. Jag har spelat ett kombispel med åtta matcher där jag hittills haft rätt vinnare i sju av dem. Nu i den åttonde och sista är det 10-10 i femte och avgörande set. Spanjoren ska vinna för att jag ska vinna mitt spel.

Nu kan jag lugna er med att jag är lite för rationell för att riktigt drabbas av speldjävulen, men visst är det lite spännande! Dock är jag mest ute efter att testa mig fram till den bästa taktiken att vinna pengar istället för att idiotspela bort stora summor. Vinner den okände spanjoren så vinner jag 66 kronor… Förlorar han så förlorar jag 20.

Hm, 11-11 nu… Geezuz!

Det är inte lätt när det är svårt

Grannen klippte BRF-gräset i helgen. Delvis. I söndags dök han upp när jag satt på uteplatsen och konstaterade att det inte var av illvilja som han inte hade klippt den del som var utanför min uteplats. Han körde nämligen en eldriven gräsklippare, och sladden hade bara inte räckt så långt. Så jag tryckte igång mitt uttag på utsidan, och så kunde han använda det istället.

Jag sitter och solar medan han klipper, och efter en stund rasslar det till i gräsklipparen, och den tystnar. Ett par minuter förflyter, och sen kommer han traskande.
– Det här med gräsklippning är nog inte min grej. Jag råkade köra över sladden.

Livet rullar på…

…bara i lite annan form.

Jotack, det i sammanhanget något politiskt inkorrekta uttrycket ”nu ska han få veta att han lever” har verkligen gjort skäl för namnet den senaste månaden. Det handlar förstås om efterarbetet till mammas död. Ni som känner mig bra vet att jag är typen som gärna vill ha saker avklarade i går, när de väl är avgjorda och planerade, så i det här fallet hade det varit utmärkt om det hade funkat typ som att ”hej, din mamma dog i går, här har du dina pengar – vi begraver henne i morgon”.

Men nej, istället ska det fyllas i papper, bouppteckning ska sammanställas, begravning ska planeras, saker ska rensas, städas, säljas, sorteras, slängas, skänkas, undersökas och allt blir som ett heltidsjobb. Nu är dessutom stugan i Stavsnäs uppe för försäljning redan sen i mars, och den tilltänkta köparen har dykt upp, ett pris har förhandlats fram, och nu är det bara den lilla detaljen att Skatteverket ska registrera bouppteckningen först, som hindrar att stugan redan i dag skulle kunna byta ägare. För som enda barn och enda testamenterade arvinge, tillika häftenägare av stugan, kan ju inte jag skriva under on behalf of både mig själv och mamma.

För hur skulle det se ut??

Icke desto mindre har ett köpeavtal undertecknats i dag – för det funkar tydligen – och nu hoppas vi att villkoren i avtalet som ger den högeligen tillträdessugna köparen rätt att häva köpet om inte bouppteckningen är registrerad senast 1/6, slipper träda i kraft. Kom igen, Skatteverket, kom igen! (klapp, klapp)

Nånstans mellan allt det här ska man hinna med ett socialt liv, också. Och gärna försörja sig lite, också, för nåt arv får jag som enda barn och enda testamenterade arvinge inte ut förrän bouppteckningen är registrerad.

För hur skulle det se ut??

Anyway, det känns som om jag i alla fall har klarat av de flesta ”måste göras”-saker, och snart kan gå över till ”borde göras”, som ju som namnet antyder inte är riktigt lika angelägna. Jag ser fram emot det, kan jag säga.

Dags att bli vuxen?

Sitter länge och funderar på hur jag ska inleda det här inlägget, men jag vill ju vara en person som gärna går rakt på sak utan krusiduller, så då får det bli så även här: Jag har blivit föräldralös. Min pappa dog ju för fyra år sen, som en del vet, och nu för en dryg vecka sen har även min mamma, efter flera års kamp mot cancer, avlidit. Och jag är numera nåt jag aldrig varit förut, nämligen föräldralös. Det är nu man ska bli vuxen, antar jag. Men jag är ju inte som ”alla andra”, verkar det som:

Folk förväntar sig att man ska bryta ihop helt och bara ligga hemma och gråta, och tittar konstigt på mig när jag istället ägnar mig åt att rensa mammas lägenhet, pratar normalt och till och med skrattar ibland. Jag har trots allt haft nästan sex år på mig att bearbeta detta och förbereda mig, så det kommer inte som samma chock som om hon skulle ha kört ihjäl sig. Vi hade dessutom en väldigt bra dialog sista tiden som också hjälpte till att göra det hela lättare. Plus att hon själv inte var rädd för döden och inte låg med ångest och skräck inför det oundvikliga, utan snarare var spänd på att få veta vad som händer, eftersom hon inte visste det, plus att hon var nyfiken på om hon skulle få träffa pappa och sina syskon igen. Klart att jag blir ledsen när mina föräldrar dör, men mitt liv tar inte slut för det, det fortsätter – fast bara i lite annan form.

Se det som en ballong; släpper du ut lite luft om dan i sex år istället för att sticka hål på den med en nål så har du ändå släppt ut lika mycket totalt, trots att det inte märks lika väl.

Normala människor behöver tydligen väldigt mycket tid när en familjemedlem dör. Jag satt hos mamma på hennes dödsbädd tillsammans med två sköterskor, och när det var slut frågade de mig om de skulle vänta med att göra henne i ordning för transporten. Nej, sa jag, det är lika bra att få det gjort. Sen frågade de om de skulle vänta med att beställa transporten. Nej, sa jag, det är lika bra att få det gjort, och de tittade lite förvånat på mig båda gångerna. Sen fick jag i och för sig vänta i över en timme efter att de hade gått, på att transporten skulle komma och hämta mamma, men det är tydligen helt normalt; att man ska sitta ensam i en lägenhet med ett lik i en timme och 15 minuter innan bårhusbilen kommer!? Och sen när de dök upp så frågade de naturligtvis om jag ”kände mig klar”, och jag ville mest bara skrika ”Vad tror ni egentligen att jag ska GÖRA med henne som skulle ta sån jäkla tid hela tiden!?”, men väluppfostrad och fin som jag är så sa jag bara att ja, jag var klar.

Normala människor ska tydligen inte säga att ens mamma är ”död”. Varför inte? Hon dog ju. Jag säger själv mest ”dog” – eller ”avled” om jag pratar med typ Telia eller nån – men jag har svårt för att själv använda uttryck som ”gick bort” (hon var sängliggande sista fyra månaderna och gick definitivt ingenstans), ”somnade in” (somnar man så vaknar man ju efter ett tag) eller liknande omskrivningar. Rakt på sak är min grej. Kan man inte ens säga ordentligt vad det handlar om så är det ju svårare att acceptera faktum, tycker jag.

Nu är det ju en hel del pyssel, men samtidigt är det min terapi, kan man väl säga. Mamma gjorde samma sak när pappa dog, och började rensa och röja hela villan från dag ett, och själv tar jag också tag i såna där saker som att rensa ur hennes lägenhet, avsluta telefonabbonnemang, och så vidare. Möte med Fonus i morgon, och med Nordea på fredag. Det är lite av ett heltidsjobb, det här… Men jag är evigt tacksam att jag åtminstone inte hade hela barndomsvillan med hamstrat bohag sedan 1968 att ta hand om nu; mammas lägenhet och stugan på landet är tillräckligt mycket, tycker jag.

Dessutom var jag tvungen att låta avliva ena katten häromveckan, eftersom hon blev jättekonstig och epileptisk och mest gick runt och dreglade som en zombie sista dagarna. Stackars Sigma. Jag som dessutom trodde att hon skulle vara kvinnan i mitt liv (nej, inte SÅ!), men nu är det verkligen bara jag och Parre kvar.

Jag börjar känna att det är dags att göra nåt roligt efter allt det här, så det lutar åt en grillfest nån gång framöver. Även om jag är rätt rationell och praktiskt lagd kring allt med mamma, så kan jag ändå behöva lite positiv energi-boosting, trots allt.