Obehaglig tortyr

Som ni vet så bor jag ju inte helt ensam. Inte så där så att det står en yppig brunett i dörröppningen när jag kommer hem, och erbjuder mig… eh, både det ena och det andra, utan jag bor ihop med en hårig och svansförsedd kille som ställer en väldig massa krav. Och tar sig friheter. Och vill bestämma. Tydligen går det vilt till när inte jag är hemma, och en del av de mer tillfälliga invånarna i lägenheten verkar inte göra som de blir tillsagda, och straffas därför.

Vi måste nog ta ett litet snack om den här 1500-talsmentaliteten, tror jag…

Ja, ligg där och se oskyldig ut, bara – gör det!

Vän av språkordning som jag är, så vill jag såklart också anmärka lite på rubriken. Den mesta tortyren är ju per definition obehaglig, så det är kanske lite av ett understatement att skriva så där. Men det finns ju faktiskt vissa saker som en del tycker är tortyr, men som i själva verket är väldigt behagligt.

Att bli killad under fötterna, till exempel.

Så vill ni straffa mig för något nån gång, så ska ni absolut göra det genom att killa mig under fötterna. Det är jätteobehagligt. Verkligen. Jag lovar!

Annonser

Årskrönika 2011

Så här i samband med årsskifte kan det ju vara lämpligt att summera det år som gått. Jag har gjort det förr (fast med andra år då, såklart), men det tål att göras igen. Med andra ord: Håll i hatten – det här var mitt 2011:

Den mest omvälvande enskilda händelsen under året var ju föga överraskande det faktum att jag blev föräldralös. Mamma dog i cancer i slutet av april, och även om sorgearbetet och den mentala förberedelsen egentligen redan hade hållit på sen 2006, så är det ju ändå en rätt stor grej. Efterarbetet i form av bouppteckning, försäljning av både lägenhet och lantställe, och genomförande av begravning, tog en hel del tid och egentligen kan man säga att allt är fortfarande, i skrivande stund, inte klart.

En annan avliden famlijemedlem blev ena katten, Sigma, som visade sig ha hjärnfel, förmodligen som följd av en försenad födsel, och blev allt konstigare och konstigare tills hon fick epileptiska anfall allt oftare, och sista dagarna flera gånger om dan. Dessutom gick hon ständigt runt som en zombie och dreglade sista veckan, så jag var tvungen att låta avliva henne i början av våren.

I samband med arbetet efter mammas död valde jag också att sälja även min egen lägenhet – som om jag inte hade nog med att rensa ur två andra ställen, liksom – och äntligen förverkliga en av mina långtida drömmar; att flytta in till stan. Tur och tålamod gjorde att jag hittade en helt okej lägenhet till ett bra pris (i sammanhanget är väl inget ”bra” med de vettlösa bostadspriserna i innerstan, men ändå) och i stort sett så centralt man kan komma. Standardskämtet när folk konstaterar att ”så mycket mer centralt än så här kan det väl inte bli” blev ”nej, det skulle vara att bo på Plattan* , men där får man ju rätt tvivelaktiga grannar, istället…”.

Volleybollen tog inte helt oväntat en stor plats i mitt liv under året. Framför allt under den första halvan av 2011. Volleykanalen livesände i stort sett en gång i veckan under grundserien inomhus, och ännu mycket frekventare under SM-slutspelet. Bevakningen av beachtouren blev också lite mer omfattande än året innan, och i stort sett samtliga matcher från respektive center court sändes från deltävlingarna i Uppsala, Linköping, Göteborg, Sundsvall och Falkenberg. Bevakning var också planerad från World Tour-deltävlingen i Mariehamn, men grusades en hel del av att arrangörerna inte alls såg det logiska i att Volleykanalen skulle få visa matchbilder över huvud taget. Och under höstens inomhussäong har sändningarna gått lite mer sporadiskt, i väntan på en förhoppningsvis bra överenskommelse med Svenska Volleybollförbundet med bland annat lite tydligare detaljer kring själva sändningarna.

Löptävlingsmässigt blev sommaren 2011 den intensivaste hittills i mitt liv, med ett marathon, två halvmarathon och tre millopp. Det var roligt att tävla, även om resultaten för det mesta blev en besvikelse, eftersom det täta tävlingsschemat gjorde att det inte blev nån kontituitet i träningen – speciellt inte med tanke på att tävlingsdistanserna varierade hela tiden. Även om det ”råkade” skickas in anmälan till två marathonlopp under 2012, så lär löpåret 2012 i övrigt mest präglas av millopp.

Dejtinglivet har som vanligt fått väldigt begränsat utrymme i bloggen. Jag är mest av typen ”don’t kiss and tell”, plus att jag ogärna skriver saker om folk som blir nån form av omdömen. Hur som helst, när det gäller dejtingen så kan vi lite snabbt konstatera att dels är världen ganska liten (vissa har en tendens att vara släkt med folk jag känner sen långt tidigare), och dels avslutar jag året som singel, även om ungefär hälften av året tillbringades med att inte vara det. Totalt sett kan vi ändå konstatera att målsättningen i förra årskrönikan, att 2011 skulle bli året då jag hittade den framtida mamman till mina barn, nog kan anses som misslyckat. Det är fortfarande ett välkänt faktum att det är en lång och mörk volleybolltjej jag nog borde ha, men det finns väl ungefär fyra i hela Sverige som motsvarar mer specifikt den profil jag letar efter – och minst två av dem är redan upptagna, så vitt jag vet…

Hösten har till största delen präglats av att bo in mig. Den nya lägenheten visade sig inte helt oväntat vara lite trängre än den gamla, och två olika externa förråd har fått tas i anspråk för att få plats med allting som inte går in direkt i lägenheten. Arbetet med att rensa ur dessa båda förråd går dock framåt, och snart är det dyra Shurgard-förrådet ett minne blott, och förhoppningsvis ska väl det andra förrådet, MD:s privata vindsförråd som inte kostar mer än lite dåligt samvete för att jag tar upp en massa plats, också vara urplockat snart. Själva lägenheten blir långsamt men stadigt också mer och mer min lägenhet. Under 2012 kanske det rent av blir en del större renoveringar.

En av 2011 års stora glada nyheter är att jag gjort comeback på volleybollplanen. Visserligen inte på elitnivå (det är svårt att göra comeback på en nivå man aldrig riktigt varit på), men på en lagom nivå där jag slipper känna mig usel från början. Kraven har förstås varit stora på mig själv från mig själv, och jag har i vanlig ordning gått all in och såväl volleybollanpassad styrketräning som filmning av egna matcher blev snabbt verklighet. År 2012 blir förhoppningsvis året då jag kan återutveckla volleybollkarriären till en nivå där jag själv är åtminstone ganska nöjd.

————————

* Plattan, för er utomsocknes, är detsamma som Sergels torg, där schablonbilden av de nattliga invånarna är knarkare, uteliggare och diverse andra kriminella.

Sliten och frustrerad

I går kväll var jag på gymet, i vanlig ordning. Den här veckan blir lite av en halvt-om-halvt träninglägervecka för min del, och jag har bokat in både lunchpass och kvällspass alla dagar till och med fredag, och sen blir det ett förmiddagspass på lördag. I går sålde jag en säng på förmiddan så då hann jag inte hem till lunchpasset, men på kvällen blev det dubbelpass. Först 45 minuters styrketräning, och sen premiär för min del på nåt som kallades SatsEnergy. Jag känner att jag vill variera träningen lite grann och inte bara nöta löpband och spinning, så därför har jag ett antal olika nya sorters pass inbokade den här veckan.

Hur som helst, SatsEnergy visade sig vara rätt likt de vanliga aerobicspassen som jag gick på för ett antal år sen när jag pluggade journalistik och var stammis på gymet på Regeringsgatan. Skillnaden var lite mindre koreografi och lite mer boot camp-jobbiga övningar (göra en armhävning, stå upp och sträck på tå, ner igen, och så vidare). Och för mig som ju faktiskt var ganska duktig på just aerobicspassen för alla de där åren sen och var en sån där som stod längst fram och fortsatte även när instruktören tappade koreografitråden, blev det en mindre angenäm upplevelse att inse att koordinationen inte alls var vad det en gång var, plus att jag ju vägde tio kilo mindre då… Jag kände mig smidig som ett kylskåp den 23 december, medan alla andra såg ut som kängurustyltor on acid.

Plus att jag hade fel byxor. Knäböj, höga sparkar och knäuppdragningar passar inte riktigt ihop med de vindbyxor jag normalt har när jag tränar. Men jag sparkade i alla fall högst fortfarande, och det är ju alltid nåt…

Sen var det desto mer angenämt att jag var den ende killen i salen, förutom en herre på cirka 50 och två killar i yngre tonåren. Som vanligt, när det handlar om den typen av träning. Jag klagar ju förstås inte, även om det blir desto viktigare att försöka bli av med den där kylskåpskänslan…

Men jag var helt slut i kroppen efteråt! Passet innehöll ju mycket övningar med böjda ben, och eftersom mitt styrkepass precis innan också innehöll många benövningar i och med att det är volleybollanpassat, så var det inte helt behagligt efter ett tag. Var tvungen att lägga mig lite på receptionsdisken i entrén efteråt och ”klaga” lite hos tjejen som jobbar där.

Därmed inte sagt att jag inte ska gå igen. Jag behöver ju den där typen av träning, för det är ju mycket kondition och förbränning. Men nästa gång ska jag inte planera in ett eget styrkepass precis minuterna innan…

Julklappar FTW

Har nyss packat upp den sista* av mina julklappar, i form av en ny projektorduk. Jag har nämligen känt dels att den gamla var lite liten, dels att 4:3-format inte riktigt ligger i tiden. Så nu ”fick” jag en ny i julklapp, och nu när jag har packat ur den ur emballaget och lagt upp den på vitrinskåpen i väntan på hjälp att sätta upp den, så inser jag att… tja, den är ganska stor.

Hundraåtta tums widescreeen blir rätt stort i en lägenhet på 39 kvadrat… Men å andra sidan går det att leva med, plus att jag ju räknar med att ha kvar den även när jag flyttar nästa gång, och då blir det kanske till nåt med större vardagsrum.

Men ändå. Ganska stor.

Jag återkommer med bilder på den när den sitter på sin plats. Men jag kan ju säga så mycket redan nu, att den har motor.

Pojkar och deras leksaker, va?

————————

* Jag har fortfarande inte ”fått” de där tre PT-timmarna som jag har önskat mig, men det blir nog i veckan här.

…på vadå?

Jag har en sak jag stör mig på, som ständigt återkommer med all säkerhet varje år. Jag är dessutom relativt ensam om att störa mig på detta, eftersom alla andra verkar göra det utan att tycka att det är nåt konstigt med det.

Nämligen använder uttrycket ”god fortsättning”.

I mina ögon är det ett av världens kanske dummaste uttryck, och borde få en Dummy™ i kategorin Språkliga Begränsningar. Inte för just dess benämning och egentliga betydelse – ”god fortsättning” är ju en trots allt ganska trevlig önskan. Men det är själva tidsbegränsningen som är korkad. För trots att den borde kunna användas året runt så begränsas användandet till 25/12-5/1, ungefär. Exceptionellt dumt att begränsa är ju den del som efter nyår betyder att man tillönskar nån en god fortsättning på det nya året.

Men vad är det för fel på att använda det året runt? Egentligen? Varför inte kunna önska nån en god fortsättning på året även i april? Det vore väl trevligt?

Gamla och nya traditioner

Årets julafton var för min del en till stor del rätt ny upplevelse. Okej, jag har upplevt julaftnar förut, det är inte det, utan det handlar snarare om hur. En del traditioner var ju tvungna att brytas, för det har hänt en del sen förra julen.

– Jag har flyttat

– Jag har blivit föräldralös

– Nya lägenheten är lite trång

Med andra ord blev det ju julfirande i en ny lägenhet, men utan riktig gran. Eventuellt får jag sån ordning till nästa år så att jag har plats för gran då, men i nuläget är det lite för mycket saker överallt för att det ska funka. Jag fick ta till en liten plastgran istället.

Och eftersom jag de senaste åren har firat jul med mamma, och hon dog i april, så är det ju så att säga bara jag kvar. Och katten, i och för sig, men han är jävligt dålig på att köpa julklappar och han är dessutom inte speciellt bra på att skåla på julafton (och ingen annan dag heller, för den delen). Hur som helst, gårdagen var faktiskt den första julaftonen i mitt liv som jag firat ensam. Eller, nåja, liiiite sällskap hade jag ju i alla fall:

Innan ni nu utbrister i ett kollektivt ”naaaw”, så vill jag påpeka att det faktiskt inte är all bad. Grejen är, som med det mesta, att om man intalar sig att det blir tråkigt och jobbigt, så blir det sannolikt det också. Men gör man det bästa av det och bara ser det positiva, då blir det mycket bättre. Till exempel så fick jag bara julklappar som jag ville ha, och värsta lyxiga julmiddan innehållande bland annat oxfilé. Bara en sån sak, liksom.

Visst saknar jag julaftnarna från när jag var liten, hemma hos farmor med fastrar och farbröder och kusiner och allihopa – jag tror vi var 15-20 pers som mest – men alla har ju vuxit upp nu och har egna familjer som de firar med, så det blir ju liksom en naturlig utveckling på sånt. Nu råkar det ju bara ha blivit så att jag är både singel och föräldralös samma jul. Det känns mest bara lite… ovant.

Men en tradition höll jag i alla fall stenhårt på. Efter att ha varit ute i Vallentuna och satt ljus på mamma och pappas grav, så åkte jag till gymet och tränade.

Givetvis i julaftonsmässiga träningskläder. Det ser lite tomt ut bakom mig på bilden, men det beror mer på att jag tycker att det är lite töntigt att fota sig själv i spegel offentligt, och valde ett tillfälle där jag kunde göra det utan så värst mycket publik. Egentligen var det rätt mycket folk på gymet. Och jag ska erkänna att jag ser mycket mer vältränad ut än vad jag själv känner mig… Men det är väl bra om det går åt det hållet, haha!

Sen åkte jag hem och fixade julmaten, och för första gången på jag vet inte hur många år, så såg jag hela timmen av Kalle Anka och hans vänner. Och öppnade julklappar. För ja, även om man själv köper dem så måste man ju slå in dem så man kan öppna dem på julafton.

På kvällen blev det en promenad runt på stan, och det var förhållandevis mycket folk ute. Jag trodde det skulle vara ganska tomt så där på julaftonskvällen, men det var till och med en gatumusikant som stod och spelade saxofon på Drottninggatan. Och jag kan fortfarande inte låta bli att le lite inombords när jag bara kan kliva ner på gatan och ha allt sånt där precis runt hörnet. Och sånt här:

Det är ett "rent" nöje att promenera vid Sergels torg.

Sen var egentligen tanken att jag skulle gå ut, alltså gå ut gå ut, men det var stängt i stort sett överallt. Grundtanken var en tur till Patricia, men de öppnade inte förrän vid 23, och jag hade tänkt gå hem ganska tidigt med tanke på att jag ska hem till kusinen D med familj i dag och vill vara fräsch då, så jag ville ju komma in redan strax före tio. Men nejdå, då var det stängt och mörkt. Samma sak med ställena på Götgatsbacken. Så efter att ha lallat runt och letat lite så bestämde jag mig för att åka hem igen. Hade ett tag planer på att gå in på Drottninghof, som ligger ett par kvarter hemifrån mig, men det var så lite folk där och alla satt vid bord och åt mat, så det hade nog inte heller varit så kul att sitta där i baren helt oantastad. Så jag gick hem igen. Fail deluxe, liksom.

Men det blir Golden Hits i kväll istället, är det tänkt. Då lär det inte vara nån risk att det är stängt eller att det är dåligt med folk…

Den gode Maslow glömde visst en sak…

Jag brukar ofta prata om Maslows behovshierarki som, för er som är för lata för att följa länken, lite kortfattat går ut på att vi har olika behovsnivåer i livet som är olika viktiga. På den grundläggande nivån återfinns de fysiologiska behoven i vår vardag, saker som luft, vatten, mat, sömn, sex, värme.

Och det är på den där grundläggande nivån som jag just insåg att det saknas nåt. Och ni som känner mig och min ibland ganska infantila (men, om jag får säga det själv, ändå rätt diversifierade) personlighet blir knappast speciellt överraskade över vad jag saknar.

Avföring.

Jag såg nyss ett inlägg på ett webbforum där en person konstaterade att ”man är ju tvungen att bajsa, liksom”, och då insåg jag att den gode Maslow minsann hade glömt just den lilla detaljen… Det är tur att såna insiktsfulla människor som jag finns och kan komplettera erkända psykologers teorier!

Nobelpriset i medicin 2012?

Ska det vara så här? Va? Svara!

Ni vet hur det är. Man får det där lilla muffinsöverhänget över byxlinningen, och man tänker ”Mäh! det här kan jag ju inte vinna maraton med!” och så flyttar man till en ny lägenhet och får samtidigt byta gym, och det gör att man blir supertaggad på att träna och bli smal och stark och magrutig och überomsvärmad av en massa fagra exemplar av det motsatta könet. Och sen börjar man träna, och man tränar hårt. Fem dagar i veckan, dubbelpass varje gång. Man fortsätter så i fyra veckor. Tar en liten vilovecka (som innehåller tre löppass och ett volleybollpass – how’s that for ”vila”?) och kör sen igång igen. Tycker att nu minsann, nu ska magrutorna fram och vågen visa mindre och mindre.

Men så går man upp i vikt, istället.

Upp i vikt så mycket så att man väger lika mycket som man gjorde när man vägde som mest, hösten 2005. Upp i vikt så att det inte alls känns lättare och lättare att springa, och inte alls känns som om man hoppar högre och högre på volleybollträningarna.

Är det då så konstigt om man blir en liten gnutta förbannad. Att man kräver att nån ska avgå. Vem som helst, det kvittar, bara nån tar ansvar för den här skandalen. Den här… den här…

Weight-gate!

 

Fan.

Onödig förlust

Istället för att gå och lägga mig så sitter jag här och analyserar kvällens volleybollmatch. För er som har missat det så har jag gjort comeback som spelare, och befinner mig i dagsläget på den något blygsamma korpnivån. Dock, ni som känner mig vet ju att jag kan inte göra nånting halvdant, att lalla runt och se glad och ovetande ut är inte min grej – jag går hellre all in i det jag gör. Det har dels fått till följd att jag gradvis lägger om min gymträning för att bättre passa för en volleybollspelare, och dels, som i dag, att jag tar med en videokamera och filmar hela matchen för att kunna analysera i efterhand.

Jag vet inte hur många som filmar sina matcher i korpserien, men jag tror inte det är jättemånga.

Hur som helst, nu har jag suttit och analyserat vår förlustmatch i kväll, 1-2 (25-18, 18-25, 5-15), eller framför allt min egen insats i vår förlustmatch i kväll, och kommit fram till att jag tydligen är mest en försvarsspelare. Nu fick jag i och för sig dessutom gå servemottagande spiker i dag, vilket jag inte är helt bekväm med, och statistiken talar ju sitt ganska tydliga språk på den punkten. I följande sammanställning av mina bollberöringar under matchen är -1 ett misstag som ger motståndarna poäng, 0 är att bollen kan spelas vidare, och +1 är direkt poänggivande insatser i serve, block och anfall, och perfekta framspelningar i servemottagning och försvar. Siffran efter likamedtecknet motsvarar snittet per bollberöring.

Serve: 0x(-1)/5x(0)/0x(+1) = 0,00
Servemottagning: 7x(-1)/4x(0)/4x(+1) = -0,20
Försvar: 6x(-1)/7x(0)/8x(+1) = +0,095
Block: 1x(-1)/0x(0)/1x(+1) = 0,00
Anfall: 1x(-1)/8x(0)/2x(+1) = +0,091

Ser ju inte särskilt superbra ut. Det som är glädjande är att jag för andra matchen i rad inte missar en enda serve, men jag som faktiskt var bra på serve förut, ser nu mest ut som en konstig anka när jag servar. Måste definitivt träna mer på serve, den saken är klar. Servemottagningen är väl egentligen det sämsta, men även om mycket av det är mitt eget fel så kommer det ju även in det faktum hur man kommunicerar med sina medspelare, vilket ju är lite sisådär i vårt lag.

Totalt tog jag alltså tre rena poäng i den här matchen; ett block och två anfall, på tre set (varav ett avgörande till 15). Anmärkningsvärt är också att jag inte fick ett enda pass i tredje set! Visserligen berodde det mycket på att vår mottagning ofta hamnade för långt ut åt höger och då tvingades passaren backa och då blev de tänkta passningarna ut på kanten alldeles för korta och hamnade hos centern istället. Men ändå. Nån liten ynka boll hade jag väl kunnat få, i alla fall?

Och matchen i sig, då? Vi hade ett nästan identiskt lag från i söndags, vilket gjorde att vi kände oss ganska bekväma, och kunde slappna av i spelet på ett helt annat sätt. I början kändes det riktigt bra. Mycket funkade som det borde funka, och vi vann ju första set och det kändes som om vi hade kunnat fortsätta lika bra. Men i andra halvan av matchen började vi slarva för mycket, mycket förmodligen beroende på att orken började tryta hos de flesta, samtidigt som motståndarna fick bättre utdelning på sina ofta hårda och/eller välplacerade anfall och dessutom hade de bra servar (vilket jag själv fick smaka på alldeles för många gånger, tyckte jag), och då gick det ju som det gick. Men vi tog i alla fall ett set mot serieledarna, och det är vi ju faktiskt det enda lag som har gjort hittills den här säsongen. Nåväl, nya tag efter nyår; det här var vår sista match för 2011.

Och nu är det nog dags för mig att sova…