Huset är kvar

Som tur är spred sig nattens brand inte i resten av huset – mer än doftmässigt – så vi kunde vara kvar inomhus och till slut somna om, även om jag inte somnade förrän strax efter sex. Med betydligt kraftigare huvudvärk än jag hade när jag blev väckt. Och den blev ju inte bättre av att det sen smög sig in ytterligare brandröksdoft i lägenheten och resten av huset medan jag sov…

Så hela dan i dag har varit – och är fortfarande – riktigt seg för min del. Jag pallrade mig ut till affären och köpte godis och chips mitt på dan, och har sen ägnat dan åt att maratontitta på några På spåret-avsnitt. Och försökt neutralisera rökdoften. Efter lite husmors- och -farstips från vänner på Facebook har jag numera både skålar med vinäger och fat med oanvänt kaffepulver (vinägern är också oanvänd, kanske jag ska påpeka) stående lite här och var. Och jag inbillar mig att det hjälper lite grann. Så länge jag undviker att öppna ytterdörren och släppa in lukten från trappuppgången, så…

Det senaste dygnet har bjudit på stora upplevelser, vill jag påstå. Och eventuellt kanske jag får tillfälle att återkomma om ytterligare en av dem vid ett senare tillfälle…

This just in

Jag vill inte påstå att jag på nåt sätt är i form för att studsa upp ur sängen och evakuera huset, men det här är min utsikt från balkongen just nu. Notera brandröken ur husfasaden till höger… Åtta brandbilar, tre polisbilar och två ambulanser har just spärrat av min gata. Tur att de hade väldigt nära att åka, i alla fall. Och här låg jag i godan ro och försökte sova bort effekten av den där extraordinärt trevliga fredagkvällen som slutade för två timmar sen, lite drygt…

Tjo-fucking-ho!

Men det verkar som om branden begränsas till den asiatiska butiken i bottenvåningen, så vi ska väl förmodligen slippa behöva gå ut och stå utomhus och frysa, i alla fall. Alltid nåt. Men katten är inpackad tillsammans med buren i badrummet just in case.

Och nej, jag måste göra alla kvinnliga läsare besvikna – inte en enda brandman har bar överkropp…

Det börjar bli en ful ovana nu

Ny volleybollmatch i kväll, och ny förlust i avgörande set. 1-2 (27-25, 17-25, 9-15) är inte riktigt vad man längtar efter en onsdagkväll. Glädjande är dock dels att jag var där i god tid i dag, och därmed hann rigga kameran, samt att min personliga statstik ser betydligt bättre ut jämfört med förra gången jag analyserade. I sammanställningen av mina bollberöringar under matchen är -1 ett misstag som ger motståndarna poäng, 0 är att bollen kan spelas vidare, och +1 är direkt poänggivande insatser i serve, block och anfall, och perfekta framspelningar i servemottagning och försvar. Siffran efter likamedtecknet motsvarar snittet per bollberöring.

Serve: 0x(-1)/3x(0)/0x(+1) = 0,00
Servemottagning: 2x(-1)/4x(0)/6x(+1) =  +0,33
Försvar: 4x(-1)/9x(0)/11x(+1) = +0,29
Block: 0x(-1)/0x(0)/1x(+1) = +1,00
Anfall: 3x(-1)/12x(0)/4x(+1) =  +0,05

Det är ju faktiskt plussiffror på alla moment, vilket är ganska glädjande. Dock måste jag försöka sluta mesa i anfallet; tolv anfall som det spelas vidare på är lite för mycket av nitton totalt. Men en annan glädjesiffra är att jag fortfarande inte har missat en enda serve under match på hela säsongen. Visserligen har jag inte gjort speciellt många servepoäng heller, men ändå. Plus att jag inte längre ser ut som en konstig anka när jag servar. Nu ser jag bara aningen ankinspirerad ut… Det går i alla fall åt rätt håll. Även om jag saknade lite av den där fina känslan i armdraget som antyddes vid matchen i söndags.

Lagets poängstatistik totalt ser ut så här:
Serve:  3
Block: 5
Anfall: 20
Motståndarmisstag: 25
Egna misstag: 23

Att göra 23 egna misstag, det vill säga ”ge” motståndarna poäng, är inte optimalt om man vill vinna en match. Det är 35% av motståndarnas totala poängskörd, i det här fallet. Nu hade vi lite tur och fick 25 motståndarmisstagspoäng också, men ändå.

Hur som helst spelade vi faktiskt rätt bra, till och från i matchen. Men ändå känns det som om vi liksom är inställda vid det här laget på att vi ska förlora andra och tredje set, för att det alltid brukar bli så… Vi skulle behöva en mental coach.

Sen ska det bli intressant att se (känna) hur mina hälsenor överlever kvällens match… Det kände faktiskt rätt okej under matchen, när de var uppvärmda, men jag anar att det inte är lika okej i morgon bitti när jag vaknar och har legat stilla med dem i några timmar…

Ett rent häl-vete

Dåliga nyheter. Efter PT-träningen i går förmiddag fick jag lite ont i hälsenorna, och framför allt den högra, och nu har det blivit värre under natten och jag har mest gått runt och haltat hela dan här utan nån vidare förändring. Ingen träning för min del i dag, med andra ord, och just nu är mitt deltagande i morgondagens volleybollmatch ”i fara” som det hade hetat om jag hade tävlat i Melodifestivalen. Eller så hade den varit ”hotad”.

Jag fick även förslag via Facebook på att jag ”har en känning” i hälsenan, och att jag är ”osäker inför morgondagen, men testar på uppvärmningen innan beslut tas”. Tack, S och A för de fina bidragen till nyskapande sportjournalistik.

Själv är jag också inne på begrepp som att veckans match och träningar kan häl-sa hem, och att jag häl-re hade varit utan det här. Men jag tänker inte ställa till en häl-s(c)en över detta, även om jag kanske borde ge min PT foten.

Badum-tish.

Nu ska jag snart dricka öl istället, och fira fina A som fyller år i dag. Det går bra att häl-a i sig öl även med skadad hälsena, så eventuella tvivlare kan vara lugna. Förhoppningsvis blir jag inte för-sen-ad. Häl-an går, sjung hoppfaderallan lallan lej.

Hälseningar Magnus

P.S. Tyckte du att det här inlägget var roligt, och själv skulle kunna komma på fler töntiga ordvitsar på samma tema? Då kanske just DU är kvalificerad som flickvänskandidat. Om du är tjej, förstås.

Insikter i köket

Scen: Vid 18-tiden en januarikväll. Det är mörkt ute. Taklampan är tänd i köket.

Webbradion: (spelar en glad danslåt)

Jag: (står i köket och tittar på katten som sitter på golvet)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: (lyfter upp katten i famnen och dansar i takt till musiken medan jag viftar i samma takt med kattens ena tass)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: (fortsätter dansa med katten i famnen)

Webbradion: (fortsätter att spela glad danslåt)

Jag: Ajuste… (slutar dansa och tittar rakt upp, ut genom köksfönstret och rakt över gatan)

Villinteförloraaaa!

Just nu är jag mest sugen på att häva ur mig infantila okvädingsord, könsord och referenser till avskräde och andra kroppssubstanser. Men jag ska bespara er det. Låt oss bara konstatera att jag har kommit hem från dagens match i volleyboll, och vi vann inte.

Själv var jag inte så lysande bra, tyckte jag. Jag har i och för sig rätt höga krav på mig själv, perfektionist som jag är, men snabbanalysen i efterhand gav bland annat att jag tappade koncentrationen ibland, var lite loj ibland, och inte tillräckligt verbal som man ska vara för att tydliggöra för sina lagkamrater vad man ska göra och vad man vill göra.

Till att börja med var jag försenad, vilket inte är en helt lysande bra start på en match. Inte försenad så att matchen redan hunnit börja, men tillräckligt sen för att dels inte hinna mjuka upp ordentligt, dels inte hinna rigga kameran jag hade med mig. Så nån exakt statistik kan jag inte bjuda på i dag.

Sen tror jag, om jag ska vara ärlig, att volleyboll på den här nivån, och jag, kanske inte är gjorda för varandra. Jag är lite för bortskämd med elitserien för att kunna klara av kontrasten på… tja, de flesta områden, mellan elitvolleyboll och korpvolleyboll. Nu ska jag inte låta alltför förmäten och få det till att jag som spelare hör hemma på elitnivå för så är det verkligen inte. Men i min inställning till sporten och i mitt tänk förväntar jag mig professionalism i en mängd som kanske inte riktigt fungerar här. Bara en sån sak som att spela match på tvärplan, med en vägg en halvmeter från ena långsidan, och en annan pågående match mindre än en halvmeter från den andra sidan, det är lite för mycket pojklagssammandrag för mig…

Plus att domarinsatsen är anskrämligt dålig. Okej, det är inga välutbildade elitseriedomare (tyvärr!), men nu har vi lyckats få samma domare i samtliga de fem matcher jag har varit med om hittills i det här laget, och det är alltid minst en sån där uppenbar situation med felaktigt domslut som stör och förstör.

”Häng inte upp dig på det, det måste få vara lite frikostigare bedömningar”, säger vän av timiditet. Och ja, jag kan köpa att bedömningen inte är lika hård som i elitserien, men det är skillnad på att se genom fingrarna med saker och att döma uppenbart fel. Och vägra ändra sig, trots att ibland samtliga tolv spelare på planen säger emot.

Nu låter det som om jag är bitter bara för att vi förlorade med 14-16 i avgörande set, trots en egen matchboll, men jag hade varit frustrerad ändå, även om vi hade vunnit, för jag erkänner villigt att domarmisstagen gjordes också till vår fördel några gånger, så det var inte matchavgörande.

En ljuspunkt i matchen finns det dock, och det är att jag kände tydliga antydningar till mitt fina armdrag i servemomenten, som jag hade när jag var som bäst och då serven faktiskt var ett anfallsvapen för mig och inte bara en uppvisning i konstiga ank-moves. Bra! Hoppas det fortsätter utvecklas!

Hur som helst, efter matchen körde jag ut i förorten och parkerade bilen, och tog sedan tåg in till Östra station. Och som straff för att jag inte gjorde mitt bästa i matchen så tvingade jag mig själv att gå hem från Östra station. Och nu ska jag strax trösta mig själv efter förlusten genom att dricka vin och äta cheez ballz.

Det är lite så vi jobbar här. Både straff och tröst.

Nya tag på onsdag, då är det match på hemmaplan. Då ska jag göra mitt bästa.

Det här är jävlar ingen inredningsblogg

Jag skulle ut till Täby (ja, det heter så numera när man bor i stan) för att få behandling av min naprapat, och i samband med det tog jag en tur förbi Arninge centrum för att titta lite i affärer. Att ”titta” brukar för min del ofta innebära inte bara just tittandet, utan ofta får jag hejda mig för att inte komma hem med för mycket grejer. Men det blev en extra kattlåda, lite träningskläder och så hittade jag äntligen lite fina gröna saker till vardagsrummet. Ljuslyktorna på bilden till höger, bland annat. Och lite kuddar och en fleecefilt. Och man kan dels se hur det blev i soffan med de nya grejerna, dels kan man se hur olika filosofi jag och katten har när det gäller inredning och hur soffan ska se ut…

Som vanligt är det inte katten på bilden som har skapat ordningen i soffan. Och nu är det bara den antracitgråa bäddsoffan med divan kvar, innan det i stort sett är klart här. Men med tanke på att det läggs ut typ tio soffor i timmen på Blocket, så borde väl ”min” soffa också dyka upp snart.

Annars då? Jo, förutom att naprapatbesöket resulterade i att jag behöver gå till en annan naprapat för att rätta till en nackkota som har hamnat snett, så är det bra. ”Mina försäkringar täcker inte det”, sa min naprapat. ”Det vore ju trist om man bara ‘rör på tårna!’ och så hände inget. ‘Ojdå – vem ska jag ringa nu?’ liksom…”

Så nu blir det ett naprapatbesök till i kommande vecka. Men det vore ju skönt att kunna vrida på huvudet åt vänster, liksom. Det är ju en fördel om inte annat när man kör bil.

…och på den femte dagen vilade Han

Har en sån där skön träningsvärk i framför allt benen i dag, efter ett särdeles långt och effektivt styrkepass i går. Men det gör ingenting, för dels tänker jag på de extra centimetrar i hoppspänst som det förhoppningsvis resulterar i, dels hoppas jag på att bli av med det i eftermiddag när jag får massage.

I går gjorde jag dessutom ännu ett Step-pass, och tänkte att ”den här gången ska jag minsann se till att vara där i tid” så att jag kunde stå längst fram. Senast hamnade jag ju bakom en pelare och fick gissa mig till vad instruktören gjorde för koreografi. Och jag är ju ganska dålig på tankeläsning (som de flesta killar, trots att vi förväntas vara det motsatta) så det gick inte alls bra då.

Tyvärr blev det lite rusning in i salen den här gången så nu lyckades (nåja) jag istället hamna bakom den andra stora pelaren i salen! Typiskt! Så även den här gången fick jag gissa lite vad man skulle göra – vilket ju inte alls är bra för min perfektionisthjärna som gärna vill göra allting rätt. Speciellt när man är en av tre killar bland femtiosju tjejer i salen…

Apropå det så var det bara ett ”ja, om ni tittar under era step-brädor så har ni fått en present…” som saknades för att det skulle vara en komplett Oprah Winfrey-show. Med taktfasta handklappningar och allt.

Sen blev det planeringsmöte på kvällen. Vallentuna Volleybollklubb firar femtioårsjubileum i april, och givetvis är yours truly indragen i förberedelserna av detta. Hittills har jag klarat mig undan alltför krävande och tråkiga uppgifter, som tur är. Än så länge ska jag bara leta fram lite foton och loggan och så där, plus att jag kommer att bli barchef och paus-dj under själva festkvällen. Inte illa på nåt sätt.

Frågan om själva konferencierdelen gick, fascinerande nog, till någon annan den här gången också, precis som den gjorde under 40-årsjubiléet. Fast det är klart, jag har ju bara varit arenaspeaker för klubben i tolv säsonger – varför skulle jag få frågan om att vara konferencier på en sån fest?

Ehm.

Hur som helst, i dag blir det i alla fall en vilodag. Att vara egenföretagare innebär bland annat att man jobbar på en del konstiga tider, och i morgon kommer jag att jobba ungefär från tidig eftermiddag till en bit efter midnatt – så då tänker jag mig att det är legitimt att jag tar helg i dag, istället. Det blir inte ens nån träning i dag. Det enda jag ska göra som jag vet nu, är att åka på den där massagen. Sen får vi väl se var kvällen har att erbjuda. Nånting ska vi väl kunna hitta på?

Helt utpumpad

Jag hade lovat att rasta MM:s hund på lunchen i dag, eftersom den hade fått stanna hemma under dan. Hunden, alltså – inte lunchen. Så då tänkte jag att det blir ju en fin liten cykeltur dårå, från Hötorget till Medborgarplatsen. Det var lite dåligt med luft i bakdäcket när jag satte mig på cykeln, men jag orkade inte gå upp och hämta pumpen, utan tänkte att det nog går att köra på ändå, bara att det skulle bli lite tyngre.

Men så pyste ju luften ut mer och mer på vägen, så lagom tills jag kom fram var däcket helt tomt. Så det fick bli en fin liten promenad dårå, från Medborgarplatsen till Hötorget. Inte riktigt vad jag hade tänkt… Vid Slussen hittade jag dock en av Stadens cykelpumpar, men som vanligt är det nån som förtjänar ett kok stryk. Eller en cykelpump upp i Mumindalen:

Det regnade i alla fall inte. Alltid nåt.

På minuten

Det blev till slut två träningspass i går. Nu var det ju i och för sig planerat att det skulle bli det, så på det viset var det inte så konstigt. Men med tanke på att det knappt blev nåt på eftermiddan, så… Morgonen började med uppstigning klockan 06:00 (nu börjar det låta lite militäriskt, det här, men om jag säger att katten hjälpte mig upp så slutar det kanske att kännas som ett logement), eftersom jag var inbokad på spinning 06:45. Egentligen hatar jag att träna på morgonen eftersom jag brukar vara så seg då, men samtidigt känner jag ju att det vore skönt att få träning och sånt avklarat i god tid så man kan vara social på kvällarna istället.

Hur social man nu orkar vara när man har gått upp klockan sex…

Anyway, så långt allt frid och fröjd; jag dog inte under spinningen, även om det tog ungefär 35 minuter in i passet innan jag kände mig nårgorlunda vaken… Men sen var ju tanken att gå på ett Energy-pass vid 17, och jag hade gått i flera dar och konstaterat nöjt att min reservplats kom allt närmare en ordinarie plats eftersom fler och fler avbokade sig. Och på dan i dag var jag ordinarie. Men så blev jag lite sen dit, och eftersom de släpper icke uthämtade biljetter nio minuter innan passet börjar, och jag kom dit… tja, åtta minuter innan passet började, så fick jag inte min biljett. ”Nähäpp, då får jag väl gå hem igen, då!” sa jag med en medvetet förstärkt besvikelse och uppgivenhet. Plus att jag la på en rätt irriterad min när jag gick för att hämta mina skor.

Tydligen gav det effekt, för killen i receptionen kom efter mig och frågade ”blir det ingen träning för dig i dag, då?”, och när jag svarade nej, så sa han ”ge mig nån minut, bara” och så gick han och pratade med instruktören om att ta in en extra. Och tydligen gick det bra, så jag fick faktiskt köra mitt planerade pass ändå. Tur i oturen.

Visst, jag hade kunnat vara där i tid, också, men ibland är man ju inte det och då är det ju bra när det kan lösa sig ändå…

Jag var för övrigt och träffade min nya bank-”man” i går. Som var en tjej. Och det är märkligt det här med mina affärskontakter under året – först mäklaren som sålde min lägenhet och som såg ut som Angelina Jolie i Tomb Raider, och så nu då banktjejen som var en Scarlett Johansson-kopia. Så långt låter det ju förstås väldigt trevligt, men eftersom båda var väldigt upptagna och därmed ändå inte försökte förföra mig, så blir det ju liksom ingen poäng med det…

Vad ska det bli nästa gång? Sofia Vergara som husläkare?