Med skägget i brevlådan

Jag är bjuden på fest med mustaschtema hos Fancy Frida, vilket förstås har fått mig att vilja gå dit med en äkta mustasch. Men eftersom jag ser outsägligt töntig ut i mustasch, så får det vara ett skägg medan jag sparar ut, och sen fixar jag mustaschen på lördag eftermiddag, så jag inte behöver gå runt med den så länge.

Men jag är inte helt säker på att jag har gjort rätt, för det kliar nåt förjäkligt, speciellt när man tränar och blir svettig. Plus att jag ser ut lite som en lodis. Så fort jag ska träffa nån så förvarnar jag om att ”jag är inte riktigt mig själv just nu”. Den här bilden tycker jag är rätt talande…

Vad gör man inte för sina vänner? Men det får gärna bli lördag nu så jag blir av med det här snart.

Annonser

En helg i tittandets tecken

Den gångna helgen har gått åt rätt mycket till att titta på saker. Nu är det ju i och för sig inte helt ovanligt att man tittar när man är vaken, men då tittar man ju mest i största allmänhet, i motsats till att blunda. Det här helgen har jag aktivt tittat på enskilda saker.

Som i lördags, till exempel. Delar av lördagen ägnades åt att titta på Kej’s tvättmaskin medan den tvättade mina kläder. För den som har hängt med i den här bloggen ett tag (typ sen i fredags), så kommer det inte som nån större överraskning att jag tvättade hos Kej, eftersom vår tvättstuga renoveras sen tre veckor tillbaka och ett veritabelt tvättberg har byggts upp på lite olika ställen i min lägenhet. Tvättkris deluxe, med andra ord, och för att slippa lukta uteliggare så tog jag en svart sopsäck och åkte pendeltåg till Kej med mina smutskläder. Visserligen tittade folk ändå på mig som om jag vore en uteliggare alternativt styckmördare, dels för att normala människor inte åker pendeltåg med en svart sopsäck, dels för att jag är extra skäggig just nu, eftersom jag ska på fest med mustaschtema på lördag och sparar ut för att kunna ha en äkta mustasch då, men eftersom jag ser rätt töntig ut i mustasch så får det gå via ett skägg tills dagen är inne.

Anywho, Tvätten blev i alla fall ren, vilket var det viktigaste – plus att jag jag fick hänga med Kej hela eftermiddan och halva kvällen, och inspektera hennes nya lägenhet hon nyligen flyttat in i – vilket hon gjort genom att bäras dit i en låda, tydligen:

Dessutom joinade AM för lite inredningsaffärsbesökande (där vi tittade på en massa saker!) och fikande. Bland annat tittade vi på konstiga kalendrar där till exempel årets fjärde månad fått nytt namn:

Lördagkvällens planerade fest hade blivit uppskjuten eftersom värdinnan KE hade blivit sjuk, och eftersom jag kom hem någorlunda sent från Kej och dessutom var rätt trött, så valde jag att stanna hemma med katten – och upptäckte dessutom en ny favorit-tv-serie: Suits. Och inte bara för att jag insåg att jag nog är tvungen att gifta mig med Meghan Markle, utan även för att det var en riktigt bra serie. Kan definitivt rekommenderas!

Söndagen gick sedan dels åt till att titta på Jonas och ett gäng andra som sprang Premiärmilen, dels till att förstås titta på våffeljärnet medan det gräddade våfflor. Normalt behöver man inte ägna så mycket tid åt att titta på våffeljärnet eftersom man brukar hinna äta en våffla på ganska exakt samma tid som det tar att grädda nästa, men eftersom jag hade sällskap av HA som var lika hungrig som jag, så gick ju halva tiden åt till att titta på det. Men är det våffeldagen så är det.

Sen handlade tittandet om ett par Family Guy-dvd:er, som jag hade ”fått” i julklapp; två Star Wars-parodier i form av ‘Blue Harvest’ och ‘Something something something dark side’. Roligt!

För övrigt blir ordet ”titta” ganska roligt om man har upprepat det tillräckligt många gånger – åtminstone i en någorlunda tvistad hjärna som min…

Modeindustri i Kina?

Som en del kanske noterade på Facebook så var jag under torsdag och fredag på Webbdagarna, ett tvådagarsseminarium i Stockholm, med diverse olika människor som på nåt sätt använder nätet i sitt yrke och i sin kontakt med kunder, klienter och annat löst folk. Med andra ord en ganska brokig samling människor. Med det gemensamt att de utan att skämmas kunde sitta och pilla med dator eller telefon medan någon pratade på scen.

Nu uppmuntrades det ju i och för sig genom att arrangören redan i inbjudan skrivit ”ta gärna med egen dator för att kunna interagera under dagarna – fri wifi finns”. Vilket väl i och för sig var en sanning med modifikation, för den fria wifi:en tog sig också friheten att koppla bort en med jämna mellanrum, och under övrig tid fungera ganska knackigt, så det var ofta lika bra att stänga av wifi-anslutningen och surfa på det egna abonnemanget istället.

Men totalt sett var det två ganska trevliga dagar, om än med väldigt varierande kvalitet både på föredragshållare och framför allt ämnesrelevans, sett utifrån mina egna behov. En überspeedad modell höll till exempel ett föredrag om hur hon etablerat sitt företag i Kina, och det kan man väl kanske inte riktigt applicera på mina personliga behov. Överlag kände jag väl att det var föredragshållare som i princip var där för att inspirera och typ säga att ”titta vad bra vi är och vad bra det har gått för oss – så kan det gå för er också om ni bara jobbar hårt”, medan jag mer hade hoppats på lite mer handfasta tips på hur man skulle göra får att bli (framgångs)rik.

Följaktligen svävade jag iväg i egna tankar ibland, under de föredrag med mest distans till min egen verksamhet – och jag lyckades i och för sig komma på en del egna idéer för framtiden, men det är förmodligen idéer som jag lika gärna hade kunnat komma på hemma på kontoret utan att betala de där 5 900 kronorna plus moms. Det bästa handfasta tipset jag fick under de här två dagarna var när det sista föredraget var slut och alla var på väg hem, och jag högg en av de som hade suttit under båda dagarna och byggt en demo-app och avkrävde honom på förslag på program som jag själv skulle kunna bygga en app med…

Diversifiering ftw

Förra inlägget handlade om tuttar. Nästa inlägg kommer handla om internetbaserad affärsverksamhet. I det här inlägget får ni en bild på en gosig katt och en bild på smutstvätt. Ni kan i alla fall inte klaga på att det är brist på variation i den här bloggen.

Så här tillbringade jag kvällen i förrgår:

I går kväll var jag istället ute och sprang. Jag har blivit ganska löpningstaggad nu när vårvädret så sakteliga börjar smyga sig på oss, så nu har jag varit ute tre gånger den här veckan. Det går ju inte fort, i och med att jag måste spara mina knän, men det ger ändå mer än vad motsvarade tid i tv-fåtöljen hade gjort…

Och här är lördagsnöjet:

De håller på att renovera vår tvättstuga sen tre veckor tillbaka, så jag har inte kunnat tvätta nåt, och nu har det blivit kris på riktigt, så Kej har lovat mig att få utnyttja hennes tvättstuga, vilket innebär att jag ska försöka få ner så mycket som möjligt av detta i en svart sopsäck och ta med mig på pendeltåget… För det känns ju helt normalt att åka pendeltåg med en stor säck med smutstvätt över axeln.

Det här är en racingblogg

Efter ett utrop häromveckan i stil med att ”jag vill också köra bilbana!” i samtal med bloggvännen Vanja, som råkade nämna att hennes son har en bilbana, så fick jag en inbjudan hem till dem för att rejsa på liv och död.

Eller, nåja. Kanske inte riktigt på liv och död på riktigt, men det hade varit det om vi hade suttit i bilarna, för det kraschades en hel del, det ska erkännas.

Men så blir det när man bygger en jävla loop mitt i gatan! Följd av en feldoserad kurva, dessutom. Sånt får ju cykelbanor mitt i gatan att framstå som ett rent genidrag i jämförelse.

Men däremot skulle de stora biltillverkarna kunna lära sig en hel del av de som tillverkar bilbanor, för hur många gånger vi än kraschade mot en stor hård vägg – som naturligtvis var placerad precis vid den där feldoserade kurvan efter den vansinniga loopen – så blev det inte en buckla på bilen, utan det var bara att ställa tillbaka den på vägen och köra vidare.

Gör om det med en Volvo – världens ”säkraste” bil, om ni kan!

Och ja, det ska väl erkännas att sonen mest var ett alibi för att få köra bilbana, men han klättrade på min rygg och ville ha en kram när han skulle sova, så jag tror att det blev lite male bonding, i alla fall. Trots att han stal min bil och ställde den på sin bana ibland.

Sen drack jag och Vanja kaffe och kommunicerade via våra telefoner, och Vanja ville inte vara med på bild för att hon inte tyckte att hon var fin i håret – så istället får vi konstatera att hon har fransk manikyr och uppenbarligen gillar att shoppa.

Sen åkte jag hem, och passade på att följa en i vanlig ordning gastkramande kvartsfinalmatch i volleyboll mellan Gislaved och Engelholm medan jag satt på tunnelbanan. Det ska bli intressant att följa efterspelet, eftersom Gislaveds semifinalkvalificerande seger ska överklagas av Engelholm… Jag har haft stora abstinensbesvär av att inte bevaka lika mycket volleybollmatcher den här säsongen som förut, och vid såna här tillfällen blir saknaden enorm.

Gah.

Det här är jävlar ingen modeblogg

Istället för att köpa nya skor så köpte jag nya snören. Och skrubbade skorna med spisrengöringssprej. Voilà.

Ja. Och som ni säkert begriper så är det ju den högra skon som är den rena. Vänsterskon, alltså. Fast den står till höger.

Ja, jag håller med – det är helt hopp-plös-t att hålla reda på dem. Helst vill man bara sula dem i väggen när man blir för frustrerad. Men det häl-per ju inte.

Helgen i ord. Och en bild.

Som ni säkert vet vid det här laget har jag varit på kurs. Jag lärde mig en del av Stockholms innerstadsbusslinjer, och nu är det tänkt att jag ska köra dem ibland, också. Det var premiär i lördags, eftersom jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville ta en tjänst som ”hängde”, enligt killen i andra änden. Så det blev några varv med 4:an och ett med 70:an. Utmärkt arbetstid, för en gångs skull, mellan 9 och 17:30. Och jag tog mig igenom hela dan utan att varken krocka eller köra fel en enda gång. ”Succélördagen”, skulle kvällstidningarna ropat ut om det varit en tilldragelse med lite mer allmänintresse.

Sen var det bara att ställa sig i duschen och göra sig i ordning för födelsedagsfest hos Vörtan i Enskede. Och vi konstaterade också att man märker att folk börjar bli lite äldre… För 10-12 år sen gick festerna ut på att välta bokhyllor fulla med böcker och att spela spel som gick ut på att dricka sprit eller få andra att bli nakna, lurade i varandra utspottade drinkar och matlagningsvin, och en vit vardagsrumsmatta fick fjorton olika färger i takt med att olika drinkar spilldes på den. Numera sitter man lugnt runt köksbordet och pratar altanbyggen och pappaledigheter. Vet inte riktigt hur jag ska tackla detta, eftersom jag varken har hus eller barn och fortfarande tycker att det är trevligt med tjejer utan kläder. Det är ju trevligt ändå, såklart – men på ett… tja, lite annat sätt, kan man säga.

Icke desto mindre blev det en sån där halvsen kväll; jag kom väl i säng vid halv tre, nånting – hyfsat salongsberusad. Det blev en resorb och lite vatten innan jag somnade, eftersom jag var tvungen att ta mig upp någorlunda tidigt i och med att jag skulle få pannkaksbrunchbesök på söndagsförmiddagen och var tvungen att hinna handla innan dess. Men jag fick sova runt sex timmar, i alla fall… Det var väl ändå kanske inte supermysigt att masa sig upp och ut till affären vid niotiden på förmiddan… Men sen fick jag lite extratid att vakna till och vila upp mig, eftersom det visade sig att mitt besök aldrig dök upp. Så en lat dag i tv-fåtöljen gjorde att jag faktiskt fick lite energi att ge mig ut och springa på kvällen.

Jag behöver ju få lite ordning på mina knän innan jag kan ta ut stegen ordentligt, så det var knappt joggingtempo, men det kändes ändå bra att vinna resonemanget mot mitt lata jag och ta mig ut. Även en kort och långsam runda ger mer än motsvarande tid i soffan, det går ju inte att komma ifrån.

Ägg har jag ätit i helgen också, tackar som frågar. Och för inte så länge sen lyckades jag glömma kaviartuben framme under natten, vilket gjorde att katten fick en ny leksak. Effekterna av det visade sig inte förrän jag skulle försöka ta kaviar igen…

Det där är ju jättepraktiskt när man är tio stycken som ska ta kaviar samtidigt. Men eftersom jag inte är det, så blir det ju extremt opraktiskt för mig…

Domen

Kom nyss från sjukgymnasten, och det här med knät beror tydligen, i generaliserande drag, på att jag är en smula kobent. När jag böjer på benen har knäna en tendens att dra lite inåt, vilket ger en extra påfrestning på lårmuskelfästena närmast knät, och så får jag ont. Domen lyder tre månaders excentrisk knäböjsträning, först 3×15 på varje ben per dag i tre dar, sen samma sak fast två gånger om dan.

Och vila från volleybollen.

Eller… han sa ”jag kan ju inte tvinga dig, eftersom jag vet hur passionerade folk kan vara för träningen, men hade du varit hos landstinget så hade de sagt att du skulle låta bli det helt”, så nu kommer jag i alla fall inte träna på två veckor, så får vi se hur det känns till nästa match den 28:e.

[Insert various forms of profanities here]

Och min egen slutsats är förstås att utan de här onödiga elva-tolv kilona jämfört med mitt vältränade tajta löparjag, så hade det kanske inte blivit så här.

Allt kan med andra ord skyllas på godis, och dess ouppfostrade förmåga att vara gott.

Hej frustration

I går kväll missade jag en volleybollträning för första gången på hela den här säsongen. Mina knän – framför allt högerknät – har gjort ganska ont efter varje träning de senaste veckorna och några dar efteråt, och det har varit så där så att jag inte har kunnat sitta mer än 45 minuter innan jag varit tvungen att resa på mig för att räta ut benet för att det gör för ont. Och det är ju så klart inte bra. Min lekmannabedömning är att det är nån form av inflammation, men jag har en tid hos en sjukgymnast i eftermiddag som ska reda ut det där lite mer ingående. Får vi hoppas.

Men bara för den sakens skull så gör det inte ont i dag, trots matchen i söndags. Egentligen kanske jag borde ha tränat i går för att få tillbaka det där så att det fanns nåt för sjukgymnasten att faktiskt undersöka… När jag nu ändå betalar honom för det. Annars blir det liksom som att gå till tandläkaren och säga att ”hej, jag hade ett hål i en mjölktand som skulle behöva lagas”.

Känner jag den svenska tandläkarkåren rätt så skulle de ändå ha debiterat mig 4 317 kronor för att konstatera att ”hej, du har inga mjölktänder längre, det är lugnt”.

Till råga på allt så sågade jag mig själv lite i tummen i går när jag skulle kapa en plugg med en sågtandad matkniv. Men å andra sidan har jag ett hologramplåster – det överväger det mesta.