Att avsluta med en förlust

Vi har ju nämnt tidigare att jag är lite av en tävlingsmänniska. Och som vi också har etablerat tidigare, så har jag ju gjort comeback på volleybollplanen den här säsongen. Dock har större delen av säsongen kantats av idel förluster med volleybollaget, och jag har misströstat mer och mer angående detta. Innan jag och Kej anslöt till laget hade de vunnit två av tre matcher, men sen blev det nio raka förluster, innan vi till slut lyckades vinna i näst sista omgången.

I går var det dags får den sista matchen för säsongen, och den långa förlustsviten har ju gjort att vi numera befinner oss på jumboplats i tabellen, så en seger i går hade varit utmärkt bra, eftersom det är tillräckligt jämnt poängmässigt för at det ska handla om setskillnad mot laget som ligger näst sist.

Men vi var inte ens i närheten i går. Och jag vet verkligen inte vad det var vi hade kunnat göra annorlunda. Motståndarna gjorde ganska få egna misstag, medan vårt spel liksom aldrig riktigt fungerade. För min del var jag ju förkyld, så jag tog det lite försiktigt på uppvärmningen, och kände att det inte riktigt var läge att gå för fullt under hela matchen heller, så jag bad att få vila till en början, och bara spela ett set. Egentligen borde jag kanske inte ha gjort det heller, men när det är säsongens sista match så känns det extra trist om man bara ska åka dit för att stå på bänken hela matchen…

Vi saknade dessutom vår ”Key to victory”, som var med i förra matchen, men som inte var med i går, trots att vi mer eller mindre hade beordrat honom att vara det. Hur som helst, det blev ganska klara förlustsiffror (jag hade ingen kamera med mig så jag har ingen officiell matchstatistik i dag heller), och nu får vi hoppas på ren tur och tillfälligheter för att slippa degraderingen till serien under, till nästa säsong. Tydligen är det, som jag tror jag har nämnt tidigare, inte helt självklart hur förflyttningarna i seriesystemet fungerar, för det hänger bland annat lite på om seriesegrarna i serien under vill bli uppflyttade eller ej – hur man nu inte kan vilja det; det handlar ju liksom inte om några extra kostnader, direkt.

Efter matchen tog vi några lagfoton, så egentligen borde jag ha kunnat visa er hur jag ser ut i matchställ, men tyvärr var killen som fotade oss så ostadig på handen så att samtliga av de tre bilderna han tog blev suddiga! Korpnivå även där, alltså…

Guppeligupp

Lördagskvällen och stora delar av söndagen ägnades åt att åka båt för att de här två fyllde år (man ska kanske konstatera att killen i mitten, trots att han är gladast, inte var en av de som fyllde år).

Det hela började med att vi åt mat i buffén först. Eller, för min del handlade det om att ”äta” mat, för att få ordentlig plats med efterrätt. Men döm om min bestörtning när det inte fanns nån chokladmousse! Jag fick frågan hur länge sen det var jag åkte båt senast, när jag klagade över detta på Facebook, så… Är det verkligen ett vedertaget faktum att buffén inte längre innehåller detta stora skäl till att överhuvud taget boka in sig på buffén?

Sen efter lite fixning i hytten (det är intressant när man delar hytt med två tjejer och ändå är den som tar mest tid i anspråk för att göra sig i ordning för kvällen) var det ju tänkt att vi skulle festa hela natten. I princip. En del gjorde det (vår fjärde, manlige, hyttkamrat rörde till exempel aldrig sin säng), medan jag själv hade min första snoriga dag av en förkylning, så för min del krävdes det inte mycket förrän jag började känna mig rätt vimsig i huvudet. Jag försökte promenera bort det, men vid midnatt insåg jag att det inte skulle gå, så då gick jag upp (ja, för en gångs skull bodde jag så högt som på våning 8 – tror aldrig det har hänt förut) till hytten och la mig för att vila ett tag. Och det funkade faktiskt! Strax före klockan ett var jag rätt fräsch igen, efter att ha slumrat lite, så då gick jag till dansgolvet istället, och stannade där till tre, ungefär.

Ett skolboksexempel på en Andra Andning.

Var dock ändå ganska seg på morgonen efter, och förbannade den klåpare till planerare som tycker att frukosten ska stänga redan vid 10, trots att sista baren och dansgolvet hållit öppet till 04. Jag har svårt att tro att speciellt många tycker att fem timmars sömn räcker när man kommer i säng vid halv fem på natten, så varför kan de inte ha möjligheten till frukost även för dessa?

Det fick med andra ord bli kexchoklad, apelsin-Mer, kaffe och prinsessbakelse till frukost istället. Ingen superbra uppladdning för kvällens volleybollmatch, men jag tackade i alla fall nej till ölen som mitt bordssällskap tyckte att det var dags för… Jag hade fullt upp ändå med att vakna till ordentligt och bli i form för match. Det gick ju onekligen mycket snabbare att komma hem från Åland än vad det hade gjort att komma dit – men det är kanske inte så konstigt om man navigerar så här illa på ditvägen?

Båten verkar ju inte ens vara på väg åt rätt håll! Men vi kom både dit och hem ordentligt, i alla fall, efter en del minnesvärda händelser:

– En simpel och torr ost- och skinkmacka kostade 32 kronor.
– Jag vann 28 kronor på pokermaskinen och hittade 5 kronor på dansgolvet, så det kompenserade för mackan.
Ingen av tre tjejer runt bordet på söndagsförmiddagen hade nån förståelse för att epitetet ”puma” är något väldigt positivt sagt om en tjej!
– Det krävs visst ingen direkt kunskap i taktmixning för att bli DJ på Birka Paradise och dessutom presenteras som ”Östersjöns bäste” (hur ”bra” var då de övriga?).

Baaaajsickel, baaaaaaajsickel

Eftersom termometern i går visade 28 grader, så kändes det rätt naturligt att försöka vara ute en del. En cykeltur vore ju inte helt fel, kände jag. Kruxet var ju bara att det inte räckte med att jag köpte en ny pump häromdan – trots att pumpen såg ut som en avlägsen kusin till Cylon Centurion – utan det var uppenbart hål i slangen på bakhjulet. Eller snarare, fästet vid ventilen hade torkat och spruckit sönder. Med andra ord var det lika bra att köpa en ny slang.

Sagt och gjort, ny slang blev det, men när jag skulle försöka byta, så visade det sig att cykeln i princip är en rostig skrothög på sina håll, så det gick inte ens att få bort hjulet från ramen. Detta i kombination med att den blev vandaliserad för ett antal år sen så att flera ekrar saknas i bakhjulet och stödet är lite snett, plus att växlarna är extremt tröga, gjorde att jag skyndade på den redan påbörjade tankeprocessen om en helt ny cykel.

Bor man i stan så har man ju nytta av en cykel, liksom.

Så efter lite letande på nätet kom jag fram till att det var den racehybrid på bilden till höger som skulle få bli mitt nya innerstadsfortskaffningsmedel de närmaste åren. Plus att det visade sig att det fanns en butik inom gångavstånd hemifrån. Praktiskt och bra. Så efter lite provkörning av en liknande modell av samma märke (den jag skulle ha fanns förstås inte inne) och av ett annat märke, kom jag fram till att det var den jag skulle ha. Så i slutet av nästa vecka får jag förhoppningsvis hämta ut den…

Tio minuter på ett bräde… förlåt, en planka

Jag är ju en tävlingsmänniska, det vet rätt många. Jag håller absolut med om uttrycket ”att delta för att det är roligt”, och det är när man vinner som det blir som allra roligast att delta. Men den här tävlingsmentaliteten gör också att jag har svårt för att inte anta utmaningar. Och just häromdan blev jag utmanad på Facebook av en tillika ganska tävlingsinriktad vän, om att hinna först till tio minuter i Plankan.

Och när jag testade en första gång i måndags så gjorde jag 2:50, vilket väl får anses som rätt okej med tanke på alla de onödiga extrakilon jag trots allt ska hålla upp. Speciellt tillfredsställande var det förstås eftersom vännen Sarah (nä, inte samma Sarah som blandade drinkar häromdan; jag känner faktiskt två Sarohr), som utmanade mig, tidigare samma dag hade gjort 2:30. Att jag sen bara grejade 1:45 i går kväll får vi se som ett bakslag som bekräftar att musklerna fortfarande byggs upp för att bli starkare än i måndags…

För övrigt får ”plankan” mig att tänka på ”The plank”, en brittisk långsketch som brukade visas i nedklippt version nån gång runt nyår varje år när jag var yngre.

En lång helg i korthet

Känner att ju längre jag väntar, desto mer sammanfattande blir det angående de senaste dagarna, så det är väl lika bra att skjuta från höften. Eller nåt.

Torsdagen firades i födelsedags- och vitlökens tecken. Fröken Pralin fyllde år och ville fira detta genom att säkerställa att ingen av hennes kompisar skulle få hångla nåt i helgen, så hon bjöd in oss till middag på Bröderna Olssons.

Och, för den som inte vet, är Bröderna Olssons en restaurang på Söder i Stockholm, vars affärsidé går ut på att ha vitlök i allt. Den här gången var det ingen vitlök i ölen, som det var sist jag var där, men i maten var det tillräckligt för att ett försumbart antal förkylningar skulle kunna lämna restaurangen levande. Och, som sagt, att det även stod klart på förhand att det inte skulle bli nån vidareutgång efteråt, med tanke på allas andedräkter. Men det blev en trevlig kväll, med många skratt och nya, revolutionerande upptäckter, allt från att det tydligen var fantastiskt att man kan trycka på en knapp på sidan av telefonen när man ska fota sig själv, till det faktum att grävlingar muttrar när de är sura och dansar och gör tummen upp när de är glada.

Fredagen gick åt till att förbereda inför Vallentuna Volleybollklubbs femtioårsjubileum, och eftersom jag skulle vara ljudtekniker under middan och barchef och livebandspausmusikansvarig* under senare delen av kvällen, så var min förberedelse mycket av inköpskaraktär.

Förutom det på bilden hade jag även handlat diverse sprit och läsk att blanda drinkar med, och satte därefter ihop en drinkmeny med lite egenkomponerade drinkar som Passare, Center, Spiker, Libero och Coach.

Lördagkvällen inleddes med välkomstdrink för oss i arrangemangsgänget, och sen dök gästerna upp vid 18:30, och till slut hamnade vi till bords runt halv åtta. En hel del tal hölls, massor av god mat åts, tårtan var också god, och Glenns Orkester var rolig underhållning mellan rätterna.

Därefter var det dags för dans, mingel och barhäng. Tydligen hade jag överskattat åtgången på en del av grejerna i baren, så det blev en del överblivet som ska lämnas tillbaka till Bolaget. Ändå gick drinkarna riktigt bra, tyckte jag – men det hade också lite att göra med att jag mesta delen av tiden var ensam i baren att servera 160 pers, vilket ju gjorde att jag hela tiden hade mycket att göra.

Jag fick i och för sig hjälp ett tag med att sälja öl och vin, men de flesta ville ha drinkar, så mina assistenter rymde ganska snart när det tunnades ut i öl- och vinkön… Jag hade förvisso en assistent/praktikant i form av Sarah, som dessutom komponerade en egen drink som hon, i all ödmjukhet, döpte till Förstepassare och sålde in rätt hårt hos bargästerna – men när hon hade gjort slut på all Passoá så gick den ju inte att blanda längre, och då blev jag övergiven. Men även om jag hade en hel del att göra (det finns ju alltid saker att göra i en bar, även när det inte kommer några beställningar), så var det en väldigt trevlig kväll. Det var lite synd att inte hinna umgås med så många, mer än att konversera kring drinkvalet, bara. Nästa gång (60-årsjubiléet?) ska jag nog se till att vi är konsekvent lite fler, så att man kan gå ifrån ibland. Men kvällen gick fort, och när de sista började gå hem var klockan närmare tre. Jag som hade en bit att åka från Vallentuna in till stan, var ju evigt tacksam att jag i alla fall var nykter och kunde åka bil, istället för att behöva åka kollektivt. Jag kom ändå inte i säng förrän vid halv fem, så det blev lite begränsat med sömn, eftersom vi skulle ses klockan 10 på söndan och städa.

Söndan blev med andra ord ganska laid back. Städning på förmiddan (vilket i och för sig inte var tid för att lata sig), och sen hann jag hem lagom för att äntligen få en spekulant på den eldrivna fåtöljen som bara stått oanvänd och samlat damm sen mamma dog. Nu verkade det i alla fall som att damen som kom och tittade på den och provade den, också kommer att köpa den nån gång nu i veckan. Hon skulle höra av sig när hon visste vilken dag hennes bärhjälp kunde ställa upp.

Sen åkte jag återigen ut till Vallentuna för att sätta ljus på mammas och pappas grav, eftersom det också var årsdagen av mammas död.

Sen var det skönt att avsluta en lång och trevlig helg med att gå och lägga sig tidigt. Det blev totalt ungefär elva timmars sömn i natt – och jag är ändå lite gäspigt trött just nu…

Och P.S. – det blev också mycket riktigt en hångellös helg…

————————

* Det vill säga se till att det fanns musik i pauserna mellan livebandets set.

The neverending battle

Det kommer knappast som nån chock för rutinerade läsare att jag har katt. Inte heller att denne luddskalle har en förmåga att hålla mig vaken på nätterna. Nyligen bytte jag ju plats på matsal och master bedroom i min lägenhet, för att kunna stänga om mig på nätterna och slippa hårigt besök i sängen.*

Dock lyckades jag ju, i samband med inflytten, att rensa ut och slänga det som var kvar uppe i vindsförrådet, och däribland även dörren mellan vardagsrummet och det som nu är sovrum. Därför har jag varit tvungen att skapa en alternativ lösning. Från början var det enbart en hopvikt flyttlåda, men när det ganska snabbt visade sig att katten var alldeles för spänstig för att hållas ute av en så simpel lösning, var jag tvungen att ta i med hårdhandskarna. Upp med en handduk från överliggaren på dörrkarmen, alltså. Och när det visade sig att katten var för klurig för att inte inse att det gick att klämma sig in vid sidan, så fick jag ställa tv:n framför. Och när det sen visade sig att katten var lite för klurig för att inte hoppa upp på tv:n och ta sig in den vägen, så åkte silvertejpen fram. Så just nu ser det ut som på bilden. Det som inte syns är att handduken även är tejpad mot dörrkarmen, bakom tv:n. Hittills har det faktiskt hållit katten ute ur sovrummet. Dock sitter han utanför och ylar högt, och väcker mig på det viset istället.

Det är anmärkningsvärt hur någon kan anstränga sig så, och vara så ihärdig, för att komma in på ett ställe där han uppenbart inte är välkommen. Det får till och med kvart-i-tre-raggandet på krogen att blekna i jämförelse.

Och för övrigt – elektrikern som skulle ha dykt upp i går har fortfarande inte kommit, förutom det som förmodligen var han som ringde på dörren och väckte mig i går morse. Jag hämnades med ett gäng el-ordvitsar på Twitter i går. Har man varit speaker för Elverket Vallentuna i volleyboll så har man några såna på lager, kan man säga…

————–

* Jag vill poängtera att jag inte har nåt emot besök i sängen per definition, men jag föredrar individer som är lite mindre håriga än en katt.

Hur tänkte de nu?

Nånting är ruttet i konungariket Norrmalm, när sånt här händer:

Annars då? Jodå, jag har bara lovat att vara hemma i dag så att en elektriker ska kunna dra in nya ledningar efter branden i vintras, och han skulle komma ”under dan” (enligt husets vaktmästare), och i morse var det nån som ringde på dörren vid 08:13, men eftersom strömmen var avstängd då så hade ju inte klockradion gått igång och jag låg fortfarande och sov. Jag är inte jättesugen på att öppna dörren naken och rufsig i håret…

Och nu har jag knappt vågat gå på toaletten ens, eftersom jag är övertygad om att han kommer att komma tillbaka just när jag inte kan öppna. Hej, husarrest. Det är fint väder ute i dag och jag vill inte sitta inne!

In it to win it

Helgens stora höjdpunkt (förlåt, Hanna) var trots allt vår välbehövliga, viktiga och ganska prydliga seger i säsongens kanske viktigaste volleybollmatch. Jo, ni läste rätt, vi vann faktiskt en match – vilket inte har hänt sen jag och Kej anslöt till laget (vi har ett flertal gånger känt oss som bovarna i dramat och erkänt det öppet och i högsta grad ödmjukt), och eftersom det var näst sista omgången, och vi som seriejumbo hade två poäng upp till de som låg näst sist, så… tja, man kan säga att det var en klassisk fyrapoängsmatch.

Som vi vann.

Vann, alltså. Som i ”inte förlorade”. Jag vill bara förtydliga det.

Nu är det bara en omgång kvar, och om laget vi nu passerade i tabellen förlorar sin match de spelar i kväll, så har vi saken i egna händer tack vare bättre setskillnad. Tyvärr har jag inte så jättebra koll på om det bara är sistalaget som flyttas ner automatiskt, eller om två lag åker ur eller om det är kval för nästjumbon, eller vad det blir. Tyvärr kan vi inte avancera högre, eftersom de som ligger just ovanför med ytterligare två poäng upp, var de vi mötte i går, och på grund av att vi släppte till avgörande set så kan vi inte få bättre setskillnad än dem.

Så vi får helt enkelt glädjas åt att vi vann i går. Tack vare vår engelskspråkige debutant E, som jag utnämnde till ”the key to victory” efter matchen – i motsats till mig och Kej, som ju är ”the keys to loss”. Laget vann ju två av tre matcher innan vi kom med, och har sen förlorat nio raka sen vår debut… Tur att ”the key to victory” var mäktigare än ”the keys to loss”.

Och till och med jag spelade trots allt ganska bra i går, tyckte jag. Jag har fortfarande en pinsamt låg lägstanivå – men i går hade jag dessutom en ganska hög högstanivå. Jag tror framför allt inte att jag gjort så många servepoäng i en och samma match på flera år. Och det kändes ju bra, så klart! Tyvärr är Spångahallen som bekant en usel videodokumentationshall eftersom det inte finns nånstans att sätta upp kameran på ett bra sätt, så nån videoanalys med vidhängande statistik kan jag inte bjuda på i dag, tyvärr.

Men uppenbarligen var uppladdningen inför matchen helt rätt – eller snarare bristen på uppladdning, för lördagskvällen tillbringades hos relativt nyblivna vännen Hanna, tillsammans med en stor vinflaska och en massa god mat. Och en hel del varierande musik på Spotify-spellistan, i vanlig ordning. Förra gången jag var där la jag in ‘Novelty accordion’ med Roland Cedermark, vilket enligt uppgift ska ha gett Hanna traumatiska upplevelser långt efteråt. Inget sånt översvallande den här gången, men ändå…

En annan del av uppladdningen inför volleybollmatchen stavades ”kill under fötterna”, enligt bilden. Och eftersom detta, i kombination med nästan totalignorerande av det faktum att det var matchdag, under hela söndagen, gjorde att vi vann, så borde jag ju egentligen boka in samma sak inför sista omgången den 29/4. Dock är jag redan uppbokad på en födelsedagskryssning den helgen, så det blir intressant att se hur den uppladdningen påverkar. Kanske vi rent av vinner utan att släppa set, den gången!

…och på den 179:e dagen skapade Han en tvåa

Jag har ju länge klurat lite på hur jag ska göra med min lägenhet; om jag ska bygga om nåt eller ändra på nåt annat sätt, eller vad jag vill göra. Från början var det ju ett kök med vidhängande matplats bakom skjutdörr, men det är inte helt ovanligt att folk med liknande lägenheter har gjort om denna matplats till sovrum. Själv har jag tvekat lite, eftersom det har känts rätt bra att för en gångs skull ha ett separat kök, till skillnad från förra lägenheten där alla rum i stort sett bara var utskott från vardagsrummet.

Men så har det ju varit det där lilla (nåja) problemet med katten. Dels att han väcker mig när jag vill sova (trots att jag oftast låter honom sova när han vill sova – men vi har inte riktigt nått fram till varandra i argumentationerna kring det där), dels att han kissar i sängen ibland. Så nu bestämde jag mig för att byta plats på matplats och sovplats:

Tyvärr var det ju så att jag slängde dörren in till matplatsen, som stod på vinden (dörren gick visserligen inåt i rummet ändå, så det hade ändå varit problematiskt, men i alla fall), så jag var ju tvungen att försöka hitta på nåt annat att utestänga katten med. Hence the bild. Men… det tog ungefär fyra minuter innan han hoppade över det där. Dessvärre visar det sig dessutom at han är tvungen att göra ett extraskutt just på övre kanten på den hopvikta lådan, vilket får honom att landa direkt i sängen.

Givetvis just där jag kommer att ligga.

Så, hm… Det är ett steg i rätt riktning, men ändå inte riktigt en home run, kan man säga. Tanken är ju att jag framöver ska låta bygga om där, och sätta in en riktig vägg mot köket, och flytta dörren ut till vardagsrummet så att den är invid balkongdörren istället, och på så vis få ingången vid fotänden. Men det blir inte den här veckan…

Normala människor tar en promenad runt kvarteret

…vi andra tar en liten biltur till Falkenberg över dan.

I går kände jag att jag dels var tvungen att göra nåt roligt, eftersom veckan hittills mest bestått av misslyckanden och tråkigheter, dels att jag var tvungen att bota mina volleybollabstinensbesvär, som har varit rätt allvarliga den här inomhussäsongen, eftersom det har blivit betydligt mindre volleybollbevakning för min del än vad jag egentligen vill.

Så mot bakgrund av det åkte jag iväg till Falkenberg en sväng, där Linköping och Falkenberg skulle spela SM-final #4.

När jag ändå var på västkusten passade jag dessutom på att på väg till Falkenberg ta en snabbfika i Kungsbacka med bloggvännen Paula (bloggvännerna står som spön i backen i den här bloggen, verkar det som), och jag var mäkta imponerad av mig själv som lyckades kliva in genom dörrarna på minuten exakt vid den tid vi bestämt – det är rätt bra jobbat när man har runt 50 mil att åka – och vi lyckades bland annat motstå frestelsen (okej, det var kanske mest min frestelse) att kasta oss in i bollhavet vid sidan av cafét vi var på.

Sen susade jag vidare till Falkhallen, och kom även dit i den tid jag hade planerat. En anmärkningsvärt stressfri dag, med andra ord. Sånt gillar vi! Sen höll i och för sig matchen på att stressa iväg och ta slut ganska snabbt, eftersom Linköping var oförskämt överlägsna i början (25-10 ska det inte kunna bli i ett set av en SM-finalmatch), men sen höll det ändå på att bli ett femte och avgörande set. Det är det som är så fantastiskt med volleyboll, att ena laget kan vara helt uträknat från början och ändå komma tillbaka och göra en spännande avslutning.

Eller nåja, mitt eget lag har dock haft lite svårt med just den där komma tillbaka på slutet-grejen under hela den här säsongen, men vi är väl undantaget som bekräftar regeln, då…

Hur som helst, det var fantastiskt roligt att få ”vara tillbaka i hetluften” igen, bota lite av abstinensbesvären (även om jag förstås ännu hellre hade kört en livesändning med fulltaligt produktionsteam istället för att bara göra ett inspelat inslag), och dessutom träffa en massa volleybollfolk igen – som till råga på allt säger att de har saknat mig!

Volleybollsporten är nog den bästa flickvännen jag nånsin kan få, verkar det som… Synd att det verkar ingå så försvinnande lite hångel, bara.

Enda lilla nackdelen med att folk saknar mig och vill prata är att man kommer iväg så pass sent. Nu hade jag ju en liten bit att köra hem, så det faktum att jag inte kom ut ur arenan förrän framemot halv elva på kvällen gjorde att hemresan ju blev sen i motsvarande mån. Speciellt om man måste stanna och sova lite i höjd med Norrköping… Halv sex klev jag innanför dörren hemma, så dygnsrytmen är ju lite halvdassig just i dag, kan man säga.

Men det är det värt. Lätt.