Man vill vara cool – men inte förkyld

Den här förkylningen jag har haft de senaste veckorna har tydligen bestämt sig för att göra ett allvarligt försök. I går blev jag snorig, och fick dessutom en snabb och ganska intensiv febertopp vid tretiden på eftermiddan. Men just febern betvingades med värktablett, vetekudde runt nacken och en kopp kaffe. Det gick faktiskt över på en dryg halvtimme. Inte illa. Men själva förkylningen sitter ju kvar, och därmed finns ju också hotet mot min start i lördagens marathon kvar, i allra högsta grad. Det händer ju i och för sig att jag brukar känna mig lite skenbart krasslig dagarna innan ett lopp, men det brukar vara på ett annat sätt än det här.

Men jag skyller på Loreen.

Efter hennes ESC-seger i lördags kväll gav jag mig nämligen ut på en promenad på stan, eftersom den tänkta ölen med Jonas inte blev av. Jag styrde istället stegen mot Sergels torg, och där firades det ordentligt.

Jag badade dock inte, men det var ändå tillräckligt kallt för att förmodligen ge förkylningen den där lilla extra skjutsen den ”behövde”. Och med tanke på att Den Lille Hemmafixaren i mig fick ett mindre frispel i går, och gjorde att jag ensam satte upp både väggskåpet och projektorduken, så blev det knappast så mycket bättre med förkylningen av det. Att hålla upp en ordinär tv-bänk mot väggen med ena handen och skruva i en skruv med skruvdragare med den andra handen, är kanske inte helt smart att göra när man egentligen är sjuk.

Men nu sitter de där de ska, i alla fall.

Annars har jag mest ägnat de senaste dagarna åt – förutom att inviga filmduken i går kväll – att övertyga den skeptiske killen på bilden till vänster att den mat han fick i går var exakt likadan som den han brukar få, så att den går utmärkt att äta, och att promenera bort till ”min balkong” och titta på en minikonsert (nåja, hon sjöng ‘Euphoria’ två gånger i olika versioner) med Loreen uppe på Filmstadens tak.

Plus att söndagen också lärde mig att jag numera kan titulera mig ”whiskykaraffs-junkie”, för när jag gick ut och skulle köpa glass i söndags eftermiddag, så passerade jag ju förstås loppmarknadsstånden på Hötorget, eftersom det ju är den vägen jag går för att skaffa glassen – och då råkade det bli en sån här istället.

Nu har jag fyra karaffer. Men det blev ingen glass…

Annonser

På äventyr utomhus

Det är ju svårt att hålla sig inomhus när det är så här fint väder. Speciellt när det tydligen ska bli sämre väder från och med måndag. Så i dag blev det först en promenad på egen hand för att upptäcka lite mer av mina hoods, och där jag till slut hamnade i Gamla Stan. Och efter att ha suttit en liten stund på en kanske inte jättebekväm lastpall på Järntorget och druckit en inte speciellt MER-liknande äppeldryck från Coop, så bokade jag via några sms in lite parkhäng med Hanna i Observatorielunden (och jag har ingen aning om hur jag blev lite grön i pannan).

Eftersom jag redan hade ätit lunch så var jag inte speciellt hungrig, men Hanna bjöd i alla fall på en märklig liten krispig kaka som mest såg ut som ett litet getingbo, ni vet en sån där liten etta som getingen flyttar till just när han flyttar hemifrån.

Men den var god, för det var mjukt klet inuti. Kakan, alltså. Inte getingen. Han var inte hemma.

Sen jobbade vi lite på solbrännan en stund, innan vi hamnade i skugga och kom fram till att det var dags att gå hem.

Och nej, vi är inte ihop, om det var nån som funderade över det. Vi bara hänger i parker och käkar getingbon. Typ.

Medan Hanna åkte hem för att göra sig fin inför nån fest, så gick jag själv hem och hämtade katten, för jag hittade äntligen en sele till honom nu i veckan, så nu var det dags att få lite frisk luft och lite Tegnérlunden-gräs under tassarna, tyckte jag. Parre var dock aningen mer skeptisk:

Men det gick i alla fall ganska bra, även om vi inte stannade så länge. Det blir nog fler utflykter – kanske redan i morgon, om inget annat oväntat dyker upp. För om inte annat verkar det ha en sövande effekt på honom, för han har legat på mattan och varit… tja, helt utmattad, sen vi kom hem.

ESC-semifinal #2

Inget parkhäng i dag, så här kommer utvärderingen av gårdagens ESC-semi. Eller… lite kortfattat skulle man generellt kunna säga ”gäsp” och mena ungefär alla bidragen. För förutom Sverige, och eventuellt Norge, så var det faktiskt ingen som jag tyckte hade att göra i finalen.

1.Serbien  Zzzz… efter fem sekunder.
2. Makedonien Zzzz… efter fem sekunder.
3. Holland Spretigt, i dubbel bemärkelse. Cher, en gitarrfolksång och… indianfjädrar. Kvällens ”jamen självklart, varför tänkte inte jag på det?”.
4. Malta Jag tänkte fortfarande på varför holländskan hade indianfjädrar…
5. Vitryssland Om MacGyver nån gång skulle bli tvungen att bygga ett gäng mickstativ av lite löst metallskrot, så skulle de se ut som de vitryska stativen.
6. Portugal Om låten är dålig så kompenseras det ju en aning av att sångerskan och körtjejerna är snygga.
7. Ukraina Speaking of dålig låt med snygg sångerska…
8. Bulgarien Speaking of dålig låt med snygg sångerska… ”Hej Rumänien – Bulgarien här. Är det okej om vi lånar ert trumljud i vår låt?”
9. Slovenien Speaking of dålig låt med snygg sångerska…
10. Kroatien Speaking of… Men på allvar nu! Variation, tack!
11. Sverige Men vad gör hon!? Har hon varit hos tandläkaren precis, och glömt ta ut den där bomullstussen ur munnen? Jag blev uppriktigt orolig att det skulle bli nåt sånt där pinsamt fel, att hon skulle stanna upp efter två versrader och teckna att ”jag har ingen medhörning alls!” Eller att hon hade glömt texten och skulle ansöka om medlemskap i Björn Skifs-klubben.*
12. Georgien Bara i Georgien kan man rimma på ”joker” och ”rocker”.
13. Turkiet Det enda bestående minnet är dansarnas huvudrörelser på slutet – som om de kommit direkt från en inspelning av Jägermeister-reklamen.
14. Estland Zzzz… Om man ska ha en dålig låt så har vi väl etablerat redan att man åtminstone ska ha en snygg tjej som sjunger? Tydligen missade esterna den punkten…
15. Slovakien De verkade arga. Kan det ha varit för att de blivit time warpade från åttiotalet?
16. Norge ”Okej, Sverige lyckades ju rätt hyfsat förra året. Om vi värvar Eric Saade till i år så kanske vi också kan gå bra”.
17. Bosnien Minns nån avsnittet av ‘Fem i familjen’ där Elyse ska göra comeback som folksångerska, och är jättenervös i början och inte får nån kontakt med publiken?
18. Litauen Det var lite som Eddie Murphys rollfigur i ‘Ombytta roller’. ”I can see – I can see! I can… shit, I can dance!”

Totalt sett borde jag ju ha kunnat rada upp tio låtar jag tyckte skulle gå till final, men den här gången var det verkligen inte tio låtar jag tyckte var värda att gå till final. Sverige platsar ju om man håller sin normala klass, och eventuellt Norge också, men i övrigt… Näe. Jag hade gärna velat se överkontrollantamiralen Jon Ola Sand säga ”No, I’m sorry – there’s only two countries that have recieved any votes at all, so all the rest must be disqualified”.

————————–

* I den europeiska finalen 1978 deltog Björn Skifs med ‘Det blir alltid värre framåt natten’, och glömde några texrader och fick sjunga ”röppni fälls öruri knön och gnibblisä”, vilket de allra flesta utländska tittare säkert ändå tog som korrekt svenska.

ESC-semifinal #1

Ofta händer det att jag skriver en högst subjektiv utvärdering av såväl Melodifestivaldeltävlingar som ESC-deltävlingar, och så också i dag. Egentligen skulle den ha producerats tidigare på dan, men jag har legat i en park med tre sjuksköterskestudenter och ätit glass och diskuterat femoralis-palpation, och vem som helst begriper ju att man måste göra de här viktiga prioriteringarna här i livet, ibland.

Nåväl.

Icke desto mindre var det semifinal i den där tävlingen som ”inte går att genomföra” (det ”går” ju inte att tävla i musik), och för er som missade den följer här en snabbrepris:

1. Montenegro Fatta vilken grej det hade varit om han och Björn Ranelid hade tävlat mot varandra! Man undrar ju hur de låtar som förlorade den montenegrinska uttagningen lät…
2. Island Egentligen en av tusen likadana låtar, men ändå rätt okej. Även om bakgrundsbilden på scen såg ut som en askspyende vulkan i motljus.
3. Grekland Låtar man blir glad av gillar jag alltid.
4. Lettland Jag har ju alltid varit svag för långa och kurviga tjejer, och här blev det ju lite överdos av sånt. Plus att låten dessutom var lite feelgood även som låt betraktat.
5. Albanien Zzzzz… eh, va?
6. Rumänien Har ingen aning om vad hon sjöng, men trummorna sa i alla fall ”podoppi-opp”. Flera gånger.
7. Schweiz Lät lite som 2010-talets Ben Marlene.
8. Belgien Den v… Zzzzz… eh, va?
9. Finland Fin låt som blev svår att ta riktigt på allvar när den sjöngs på Muminsvenska.
10. Israel Som sagt, låtar man blir glad av gillar jag – och den här gav det bredaste lyssningsleendet under hela kvällen. Sjuttiotalsfeelgood som Baccara mycket väl hade kunnat göra för 35 år sen.
11. San Marino Att låten fick byta namn och text från Det Där Social Nätverket för att det inte skulle bli ”för mycket reklam” gjorde ju bara att det blev ännu mer reklam när alla kommentatorer blev tvungna att berätta det. Melodin lät som nåt som blev över från Aquas sista album.
12. Cypern Verkar som om 90-talseurodiscot fick sin revival big time i den här semifinalen.
13. Danmark Hade deras scenklädselstylist gått på semester när de skulle kläs på? Nåt spretigare i klädstil får man leta efter. Dessutom tror jag aldrig att jag nånsin har sett en hiphopkille spela cello förut. Nyskapande, om inte annat…
14. Ryssland Alltid är det nåt land som ska skicka ett sånt där kalkonbidrag. Är det inte en kalkon (Irland 2008) så är det en mormor med trumma (Moldavien 2005) – eller, uppenbarligen, ett gäng gamla tanter med hucklen. Dock var låten lätt topp tre i den här semifinalen och kan mycket väl vara med i toppen på lördag just för att den är som den är.
15. Ungern Mest falsksång hittills. Men den tog sig mot slutet, dock inte tillräckligt för att inte vara dålig.
16. Österrike Rappar man på tyska så hamnar man obönhörligen i antingen den gångbara Fantastischen Vier-genren, eller i det betydligt töntigare Schnappi das kleine Krokodil-träsket. Österrikarna slog stadigt ner sina bopålar på det sistnämnda stället.
17. Moldavien Kvällens taktfastaste. Låten förlorade en hel del på att framföras live, eftersom de var så töntiga, för egentligen är det ju en bra låt. Om man blundar.
18. Irland Plåtman&Plåtman Inc. studsade mest och framstod som One Direction på exstacy. Har redan glömt låten.

Mina egna favoriter till finalplatser var Island, Grekland, Lettland, Rumänien, Finland, Israel, San Marino, Cypern, Ryssland, Österrike och Moldavien. Eftersom det var elva stycken så tog jag bort Rumänien, men så här efteråt vill jag nog låta Rumänien ta Finlands plats där istället.

Som vanligt lyssnade inte folk riktigt på vad jag bestämt, och följaktligen var det bara sex av mina favoriter som faktiskt gick till final.

Utmaningarna haglar

Den trogne läsaren vet att jag blev utmanad för ett tag sedan av Sarah, på vem som först kunde stå tio minuter i sträck i Plankan. Häromdan dök det upp ytterligare en utmaning, den här gången från Kej, som undrade om jag skulle ”care to make it more interesting” när jag sa att jag skulle kämpa för att göra bra ifrån mig i sommarens löptävlingar. Utmaningen bestod i att se vem som procentuellt sett kan förbättra sin egen tid från förra året, i det tio kilometer långa Hässelbyloppet i oktober. Och förmodligen ligger ett par nya löparskor i potten, så det kan vara värt att vinna.

Det som talar till min fördel i den utmaningen är att jag faktiskt misslyckades ganska fatalt i Hässelbyloppet 2011, och gjorde en tid som var åtminstone tre minuter över det jag borde ha klarat, med tanke på resultatet i ett lika långt lopp en månad tidigare. Jag vet inte om Kej tänkte på det när hon föreslog det här upplägget. Förmodligen inte.

En annan sak som talar till min fördel är att Kej ju lyckades förstöra sina fotleder häromveckan, och såna är ju rätt bra att ha intakta när man ska springa.

Hur som helst har trash talket redan dragit igång, så jag förutsätter att ni väljer sida och kommer med uppmuntrande tillrop.

Till mig då, såklart – men det begrep ni ju förstås redan.

En gräslig eftermiddag

Ibland händer det faktiskt att man får spontana sms med förfrågningar som den här: Hörru, du jobbar väl lite roliga tider? Är du ledig? Vill du äta glass?

Och när inomhustermometern säger 26,7 grader, och utomhustermometern säger 22,4 grader, då är det ganska enkelt att låta pappersarbetet vila en stund för att istället äta lite glass och ligga i en park och stirra på gräs en hel eftermiddag tillsammans med nya bekantskapen Lina.

Eller okej, vi stirrade inte bara på gräs – vi diskuterade vilken Barba vi skulle vara också, om vi var en. Själv skulle jag vara den röde, sportintresserade Barbastark, men nu när jag tänker efter så kom vi nog inte riktigt fram till vem hon skulle vara. Eller så kommer jag bara inte ihåg det. Däremot konstaterade vi garanterat att Barbaskön är den ende som är hårig, och att det borde finnas en Barbara – som förstås gör ra-barba-saft.

Hon var garanterat ingen Barbabok, i alla fall, med tanke på hur snabbt de där viktiga traumatologi-tentaböckerna åkte ner i väskan igen när det var på väg att bli förhör…

Dessutom är det nu fastställt att mitt boende här i stan består dels av själva lägenheten, och dels av de mer outsourcade ställena; Balkongen (Konserthustrappan), Trädgården (Kungsträdgården), Kolonilotten (Tegnérlunden) och Sommarstället (Observatorielunden).

Ibland händer det!

Som åtminstone minst hälften av befolkningen (killarna själva) är medveten om, så regnar det inte direkt spontana komplimanger över oss killar. Jag tror att jag har fått tre eller fyra komplimanger genom åren för min rumpa, och jag har också fått höra ett antal gånger att jag är bra på att kyssas (begreppet ”superhångel” har till exempel förekommit), men det är ju inte direkt så att jag hinner bli blasé över alla komplimanger för min fysiska uppenbarelse. Speciellt inte från okända som faktiskt ger dem för att de vill ligga med mig, utan de få gånger jag får det, så har de oftast kommit från flickvänner. Undantaget från detta (bortsett från att det inte heller sägs av några som vill försöka få mig i säng) är en komplimang som dyker upp förvånansvärt ofta, som dock inte har med mitt utseende att göra, men som ändå är ganska trevlig att få.

Jag luktar tydligen ofta väldigt gott.

Det har jag fått höra från både tjejer och killar, och hemligheten bakom detta är en ren slump, egentligen. En dag för elva år sedan råkade jag passera genom parfymavdelningen på NK, och just då demonstrerades en ny herrdoft, som den något övernitiska demonstratrisen sprayade inte bara på min hals utan även innanför jackan jag hade på mig. Först var jag skeptisk, men eftersom dåvarande flickvännen Kej verkade tycka att den var helt… tja… (o)kej* när vi träffades nån halvtimme senare, och jag själv också trivdes med den mer och mer för varje minut som gick, så blev jag ganska snabbt hooked, och är fortfarande, trots ett antal halvhjärtade överväganden sen dess om ifall det inte vore dags att byta, trots att jag redan på förhand vetat svaret. Och otroligt nog, till skillnad från tidigare dofter jag trivts i, så har de fortfarande inte slutat tillverka den. Det här är vad jag doftar om man sniffar lite på mig:

Men låt nu detta bara bli en information istället för inspiration! Jag vill inte ha mer konkurrens om väldoftandet, bara så ni vet.

——————————

* Jag kunde inte låta bli ordvitsandet – förlåt!

Sommar och minigolf. Och lite öl.


Sms:et damp ner på dan i går, från Vörtan:

Visserligen dök inte invitatören upp förrän 17:31, och då hade jag och Martin redan varit där i ett par minuter, så tee off 17:30 blev ju lite svårt. Men det gick ju som tur var bra ändå. Eftersom det var riktigt fint väder så var vi inte direkt ensamma på banorna, vilket gjorde att vi fick spela hålen ganska mycket i oordning. Men, som de flexibla och öppensinnade killar vi är, så överlevde vi denna grova överträdelse mot gängse normer. Till skillnad från ett par som höll på med hål #1 när vi hoppade tillbaka till #2, och såg oerhört störda ut när vi förklarade att man var tvungen att hoppa lite mellan banorna när det var så mycket folk istället för att gå strikt i nummerföljd. ”Men så kan man väl verkligen inte göra!?”, såg de ut att tänka.

Hur som helst, några riktiga bildbevis på vår framfart bland hålen finns det inte, men till slut stod Vörtan som segrare, medan jag kom på en fin andraplats. Jag tyckte att det i alla fall var bättre än att komma trea; man får ju vara glad för det lilla.

Och ölen efteråt var till och med ännu bättre än att komma tvåa.

Speciellt med tanke på att gårdagskvällen var den första riktiga sommarkvällen, så det var inga större problem att sitta ute i bara kortärmat fram till halv åtta. Det var till och med så skönt så att när jag kom hem så tog jag med mig hörlurarna till telefonen och en camembertost och satte mig på min ”balkong” (Konserthustrappan) och tittade på hockey-VM-finalen, bara för att få ännu lite mer frisk utomhusluft. Och jag kan inte annat än att konstatera att det är fantastiskt att kunna göra nåt sånt. Ibland är livet bara bra!

Socialisering och promenerande

Den gångna veckan har gått mycket i socialiserandets tecken. I onsdags var det födelsedagsfest för MF, och många nya bekantskaper och många tårdrypande skratt in på småtimmarna i köket. Kvällens diskussionsämne blev av en tungslintande slump ”murva”, och hur en sån egentligen ser ut för att klassas som just det, och inte något av de andra epiteten för samma sak. Samtliga vid bordet var rätt överens om att den såg ut ungefär som en igelkott med lockar, om jag tolkade det rätt. Man vet att man har varit på en ganska barnförbjuden fest när man tar fram telefonen dan efter och inser att ens senaste googlade ord är ”murva” och ”framstjärt”. Moget.

På torsdagen och fredagen blev det mycket promenerande, och fotande av bland annat tulpaner i Kungsan…

…och av ett vitt fat och en kopp – efter att chokladbollen var uppäten och kaffet var uppdrucket. Ibland hinner man inte ens med sig själv.

Hockeymatchen på torsdagskvällen sågs i sällskap av fina och högljutt frustrerade bloggvänner på en sportbar på praktiskt gångavstånd hemifrån mig. Det är väl ungefär så mycket man behöver säga om den matchen. Sällskapet var i vanlig ordning väldigt trevligt, i alla fall!

I går kväll var det födelsedagsfest för LW, och jag fick choklad speciellt för mig, till bordet:

…medan andra fick godis med lite mer direkt budskap, så att säga.

Och mycket riktigt hörde jag till dem som inte fick hångla nåt under kvällen, heller. men jag skyller på att min frisör hade stängt under klämdagarna här när jag ville klippa mig…  Jag fick ägna småtimmarna åt att äta langos istället.

Och styra upp baren. I alla fall tillfälligt. Har svårt att stå i närheten av en bar utan att torka av och städa undan halvtomma glas. Tydligen tyckte folk att det såg ut som om jag hade gjort sånt där förut…

När folk började gå hem ägnade jag och pastor PJ oss åt att skrålsjunga romantiska sånger från varsitt håll nära födelsedagsbarnets ansikte. Hon såg ut att bli… ehm, låt oss kalla det glatt överraskad. Klart att det måste vara roligt när ens gäster sjunger lite fint för en vid halv tre på natten. Det vet ju alla.

Praktiskt nog visade det sig sedan att det tog kortare tid att ta sig hem än att ta sig dit, för nattbussen gick direkt in till centralen, till skillnad från ditresan där jag fick åka både tunnelbana, pendeltåg och buss. Bussen avgick 04:04, och jag var hemma redan vid kvart i fem. Bra där!

Dock går det inte i många knop i dag. Efter lite bakis-tv (där det traditionella Formel 1-tittandet blev till orienterings-EM istället, något oväntat) på förmiddan är det snart dags att ge sig ut och spela en Invitational-tävling i bangolf, tydligen, enligt ett inkommande sms från Vörtan för ett par timmar sen. Det känns som en ganska lagom nivå av fysisk ansträngning (även om jag överväger att ta cykeln dit)…

Det här är jävlar ingen inredningsblogg #4

I min strävan att skapa det perfekta vardagsrummet (som ju förvisso fick sig en liten törn häromdan när väggskåpet ramlade ner), så har turen nu kommit till lite mer förvaring. Allt junk man har dåligt samvete för att man aldrig tar tag i och gör nåt av – videoband, super 8-filmer, cd-skivor – måste man ju förvara nånstans så länge. Enter the sittpallar with förvaringsutrymme inside:

Och en spontan och bra idé föddes också under själva uppackandet av dem, hur jag ska kunna få sova lite mer i lugn och ro på nätterna…

Parre var, som kanske framgår av bilden, inte riktigt lika positiv till idén som jag. Kanske behöver han lite mer tid att vänja sig vid tanken, bara?