Det här är jävlar ingen inredningsblogg #6

I tisdags fick jag ju som sagt hem min nya soffa. Etthundratio kilo som skulle upp för trappan, och jag var lite orolig över ryktena som sa att Jetpak, som skulle leverera, bara skulle nöja sig med att leverera till trottoaren, och att man skulle få betala 300 kronor extra för att få den inburen dit den faktiskt skulle stå.

Min förkylning gjorde att jag inte var direkt sugen på att släpa den uppför trappan ensam…

Som tur var så gällde tydligen den där trottoargränsen bara för de som har eget hus och egen uppfart. Att ställa två stora emballage på trottaren i centrala Stockholm är kanske inte supersmart. Med andra ord fick jag hjälp att bära upp dem i vardagsrummet, och det var nog tur. Det var tillräckligt jobbigt bara att plocka av dem all den där plasten och wellpappen. Men nu står den i alla fall färdigmonterad!

Det här betyder dessutom att jag hade en utmärkt plats att ligga på i går, när förkylningen slog till med full kraft och jag bestämde mig för att verkligen ägna hela dagen åt att bara vila. Jag tog divandelen och katten tog den bortre delen, och så låg vi hela dan och lyssnade på podcasts. Inte alls dumt.

I dag är det tänkt att en sotare ska vara här och kolla ventilationskanalerna. ”Mellan 9:45 och 13:00” sa lappen, vilket tydligen innebar att de skulle dyka upp hos mig vid 10:30. Förhoppningsvis stannar de inte i 2½ timme, i alla fall. Katten är inte överförtjust i dammsugarljuden, och har ju numera ingen soffa att gömma sig under, eftersom nya soffan går ner ända till golvet. Det är jobbigt att vara katt…

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Det är rätt typiskt

Det verkar som om jag är på väg att bli förkyld. Det passar ju aldrig att bli förkyld, men just nu är det väl ändå extremt illa tajmat om jag skulle bli sjuk.

Jag springer nämligen femkilometersloppet Solsidan Runt på lördag, plus att jag senare på eftermiddagen har min första match för säsongen som speaker för Djurgården Innebandy. Två tillfällen som båda är rätt lämpliga att vara frisk vid.

Det börjar bli en ful vana det här att jag blir förkyld veckan innan ett femkilometerslopp – jag blev det även förra gången. För fjorton år sen.

Den lille hemmafixaren

De som har varit hemma hos mig vet att det inte är jättestort. Det går att bo här; man kan till och med vara två, och man kan till och med bjuda hem sjutton stycken andra på fest. Men det är ju inte direkt så där gott om plats så man bygger en tv-studio i lägenheten, precis.

Just därför bygger jag en tv-studio i lägenheten. De flesta vet ju att Volleykanalen är min grej, och när sändningar inte görs ifrån olika idrottshallar och stränder runt om i landet, så behöver de nånstans att produceras. Bilden ovan illustrerar hur redaktionen utsmyckats med vederbörlig bakgrundsdekor för att möjliggöra inspelning av program.

Jag brukar säga att Volleykanalens ambitioner är i klass med SVT, men att budgeten är i klass med SVT:s kaffekassa. Nu kan vi snart också lägga till att studion är i klass med SVT:s handikapptoalett.

Den dagen Volleykanalen också kan få en del av tv-licenspengarna (UR får ju, trots att ingen tittar!), då skulle det nog kunna bli en större studio… Till att börja med.

Att sova eller inte sova

Det har varit en väldigt märklig helg den här helgen. Delvis, i alla fall. På grund av hemresan från Piteå med nattåget så var jag ju ganska sänkt under hela fredagen, eftersom ni ju vet att Liggvagn heter just Liggvagn för att man mest bara ligger där, utan att sova. Jag hade ju en del jag borde göra på fredagen, bland annat hämta hem katten, så jag kunde ju inte bara lata mig. Men efter kvällens sociala samkväm var det väldigt skönt att få lägga sig och sova, kan jag säga.

Men så sov jag tio timmar i sträck, också… Välbehövligt, uppenbarligen.

Fördelen med att sova ikapp sådär och vakna vid elva på förmiddan, är ju att man är väldigt pigg under dan. Nackdelen med att sova ikapp så där och vakna vid elva är ju att man är väldigt pigg även när det är dags att gå och lägga sig nästa kväll. Och lördagkvällen var tillräckligt krånglig ändå. Från början var jag väl i princip trippelbokad, eftersom det hade uttalats ett antal avsiktsförklaringar om viljan att ses just under lördagkvällen, men själva kvällen som sådan blev ett tydligt tecken på att avsiktsförklaringar inte är detsamma som att saker faktiskt kommer att hända. Följaktligen blev det bara en snabbfika i början av kvällen, och sen fann jag mig ändå sittandes ensam hemma.

Och det är ju typiskt att det är just de kvällarna man ska vara som mest sällskapssjuk…

Nåväl, sen när jag väl gick och la mig så satt ju den där piggheten från tidigare på dagen fortfarande kvar, och klockan gick och gick och jag gäspade väl lite där jag låg i sängen, men somnade gjorde jag inte. Och klockan fortsatte att gå, och den passerade till och med den tid det vore okej att vara vaken om man hade haft en bra kväll på krogen – och när klockan sen blev sex på morgonen insåg jag att det var lika bra att gå upp…

Så då har jag ju varit lite smått… vad ska man säga? Inte riktigt på tårna, i dag. Den största bedriften var väl att jag ändå lyckades ta hand om min tvättid på vederbörligt sätt. Och den inplanerade middagen i gott sällskap var väl kanske inte mitt mest stå-i-centrum-och-synas-och-höras-mest-tillfälle i livet, får jag väl erkänna. Men å andra sidan fanns det några stycken runt bordet som var desto duktigare på att prata, så det gick rätt bra ändå…

Med andra ord kommer det bli riktigt skönt att få sova i kväll.

Piteå – the place to have been

Har precis påbörjat den långa hemresan från Piteå till Stockholm, och den inleds med en nätt liten bussresa på 3 timmar och 45 minuter (ja, rent tekniskt inleddes den faktiskt med en försenad avgång på sju minuter) mellan Piteå och Umeå. Jag kommer att vara framme i Umeå 21:35, och sen får jag försöka fördriva en timme där innan jag får kliva på nattåget till Stockholm.

Det går nog bra. Jag har Remi-kakor.

Anyway. Dagarna i Piteå har varit givande. Och, tja… en del tagande också. Jag har blivit uppassad på hög nivå, vilket man väl i och för sig ska bli som gäst men som ändå får mig att bli lite generad för att jag bara sitter där. Så jag diskade faktiskt. Och såg till att dokumentera det, för säkerhets skull.

Och är man i Piteå så ska man ju förstås äta palt. Det vet ju alla. Nu är palt ingen så där överdrivet exotiskt okänd maträtt för mig, med tanke på att mamma föddes i Umeå, men det var ett tag sen jag åt det, så på min begäran blev det palt i går.

I går blev det också en annan lite norrlandsbetonad maträtt, nämligen älgfärsbiffar. Theréses vän E var på besök för att installera tvättmaskinen, och gjorde detta medan jag själv var ute och sprang – och sen blev det en välbehövlig middag för oss alla tre efter det.

I dag har det mest blivit soffhäng hemma i vardagsrummet. Ingen av oss var så där överdrivet angelägen att komma ut och göra nåt, så den enda gången vi for på stan, som det heter här uppe, var när vi handlade mjölk så att jag kunde steka pannkakor, och godi… eh, mat som jag kan ha under kvällen medan jag åker buss och tåg. En ganska lagom avslutningsdag, tycker jag.

Egentligen skulle jag ju ösa beröm över Therése och hur väl omhändertagen man blir och hur trevligt man har, men då får jag kanske konkurrens och får inte ha henne för mig själv (inte på det sättet, mina barn – jag vill understryka att jag spenderade samtliga nätter i en sexårings rosaskimrande sovrum), så jag nöjer mig med att konstatera att det har varit väldigt bra dagar och att jag känner en viss press att vara en god värd om besöket återgäldas.

Nu ska jag koncentrera mig på att vara turist och trycka näsan mot bussfönstret de närmaste tre timmarna.

Piteå dag 2

Att vakna med huvudvärk var kanske inte det allra roligaste. Speciellt inte när de bilar bort tegel från väggen på huset strax bredvid, vid åtta på morgonen. Följaktligen blev morgonen i morse ganska sen och ganska seg. Men jag var ändå först upp. Plus att det visade sig att värdinnan Therése var ännu tröttare än jag och såg ut som en zombie när hon först kom ut i köket där jag satt med datorn och kaffet. ”Jag behöver en dusch och kaffe så kan vi snacka sen”, sa hon och stapplade iväg in i badrummet och låste noggrannt om sig.

Men till slut piggnade vi på oss båda två, och bland annat fick hon mig att känna mig lite som en av de där ”tjejens plats är i köket”-killarna, när hon ställde sig och gjorde smörgåsar åt mig.

Sen bestämde vi oss för att dimma och lite duggregn inte gav de bästa förutsättningarna för några utomhusaktiviteter, så det blev bowling istället. När vi kom dit var hela hallen upptagen av ett gäng pensionärer, och jag ska villigt erkänna att jag för första gången i mitt liv såg pensionärer hajfajva varandra. Det är i bowling det händer.

För vår egen del gick det väl sådär. Själv började jag ganska klent, men avslutade med att nästan slå personligt serierekord, men på grund av lite dålig koncentration i sista slaget stannade jag på 179. Therése tyckte att det var förnedring, men var ganska glad ändå:

Dessutom fick vi lite tips av en äldre herre som hade dröjt sig kvar lite i… jag vill hela tiden skriva ”gränden” (tack vare det engelska ”bowlíng alley”), och det kanske var tack vare honom som jag shejpade upp mig lite mot slutet, jag vet inte. Belöningen efter avslutade bedrifter blev ett besök på Wayne’s Coffee.

En middag hemma följdes av att jag återigen blev lämnad ensam när värdinnan skulle iväg för att sjunga i kör. Hon frågade redan på dan om jag var duktig på att sjunga, eftersom de saknade killar i kören, så jag blev lite förvånad att hon inte tjatade lite ytterligare om att jag skulle följa med, när hon väl skulle åka dit. Uppenbart har hon inte hört min fantastiska tolkning av Sinatras ”Fly me to the moon” när jag sitter ensam i bilen…

När hon kom hem hade hon inte bara med sig en påse cheez ballz utan även kvinnligt sällskap. Jag ropade förstås till svar från min plats i tv-soffan vilket jag borde vara mest tacksam över – gick kompisen E också att äta? Antingen uppfattade de inte riktigt dubbeltydigheten i den ack så subtila frågan, eller så himlade de unisont med ögonen där ute i hallen när jag inte såg, för svaret blev ett ganska skeptiskt nej.

Efter en del vin och en del häng i soffan blev vi sedan lämnade ensamma när E åkte hem, och blev snabbt ganska trötta. Därför har jag nu dragit mig tillbaka till det som är mitt rum för den här veckan – ett rum som normalt bebos av en tjej vars ålder skrivs med bara en enda siffra, vilket väl framgår med all önskvärd tydlighet…

Den fagrare delen av oss snarkar redan i det andra rummet, hör jag, så det är kanske bäst att jag också försöker sova nu.

Norrare än på länge

Som en del kanske har noterat befinner jag mig i Piteå nu. I söndags kväll började jag en något nostalgisk resa med nattåg upp från Stockholm, och insåg att senast jag åkte liggvagn – vilket väl var 1996 – så såg allting ganska exakt likadant ut som nu. Dock med den skillnaden att jag nu inte delade kupé med tre killar som också var på väg till garnisonen i Boden. Men Liggvagnen gjorde lika lite skäl för namnet den här gången som då. Åtminstone blev det inget liggande i vår hytt.

Bytet till buss i Älvsbyn innebar förstås en viss väntan, eftersom tåget blev tillräckligt sent för att vi skulle se bussen vi borde åka med, när den åkte iväg samtidigt som tåget rullade in på stationen. Älvsbyn kl. 06:50 är inget livat ställe, vill jag berätta…

Men väl framme i Piteå möttes jag av detta:

Och då kan man ju inte annat än bli glad (ja, alltså… mackan var såklart inte tuggad när jag fick den). Sen gick resten av dan ungefär i samma tecken. Jag och värdinnan Therése hann med en lunch på stan, följt av en fika ett par timmar senare – där vi för en gångs skull fick sällskap av nån som jag också kände (annars blev det 10-1 i den grenen till Therése), och en halvtidig middag vid halv sex, och sen när jag hade varit ute och sprungit (medan hon var iväg en snabbis till Luleå – de gör ju tiomilaresor med vänsterhanden bakom ryggen här uppe) blev det banan och lite vin. Ändå känner jag mig inte så tjock i dag, vilket är lite fascinerande. Men det är väl det där med att äta lite och ofta, antar jag…

Dock verkar vinet ha haft lite väl stort inflytande på mig, för jag vaknade med huvudvärk i dag, och har fortfarande inte lyckats bli av med den. Men med tanke på värdinnans dokumenterat stora faiblesse för kaffe så tror jag att jag kommer att ha hyfsade förutsättningar att slippa huvudvärken snart. Låt oss gemensamt hålla tummarna för detta nu.

Kistaloppet

I dag har jag sprungit Kistaloppet, som de flesta sannolikt har koll på. Och som de flesta sannolikt har suttit och otåligt väntat på att få resultat ifrån.

Och jo, efter uppmjukningsrundan i går kväll insåg jag att det kommer att bli lite jobbigt. Den o så fantastiska men i det här sammanhanget väldigt illa tajmade volleybollträningen i onsdags hade satt sina spår såtillvida att jag fortfarande var stel i kroppen. Och det satt i även under dan i dag. Dessutom kände jag en sån där liten retning i halsen i morse. Ni vet en sån där man känner precis dagarna innan man är på väg att bli förkyld. I och för sig är det inte ovanligt för mig just dagarna innan ett lopp, men den här gången kändes det lite annorlunda.

Så båda de sakerna påverkade mig under loppet. Nu ska jag inte skylla ifrån mig. Men jag sprang i mål på 53:35, vilket dels var sjutton sekunder sämre än förra året, dels inte var riktigt så snabbt som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig åtminstone en tid nånstans runt 52. Men med tanke på omständigheterna så får jag ändå vara nöjd. Förra året tyckte jag att det gick överraskande fort, och i år kändes det som om jag nästan släntrade fram. Ändå skilde det bara sjutton sekunder.

Det bådar i alla fall gott inför Hässelbyloppet.

Aj lajk it a lått!

Jag är relativt nyligen hemkommen från årets första inomhusträning i volleyboll, och det med ett stort leende på läpparna! Träningen med Brommas B-lag var precis så där givande som jag hade hoppats att det skulle vara.  Jag var ju faktiskt lite nervös innan, eftersom det trots allt är lite skillnad på att gå från ett korp-mixed-lag till ett herrlag i division ett, även om jag tycker att jag har någorlunda koll på hur man gör (framför allt i teorin, med tanke på hur många elitseriematcher jag sett de senaste åren…). Nu ska det väl i och för sig erkännas att division ett för herrar i volleyboll inte riktigt är var den var för femton år sen, men ändå.

Dessutom var det ju min första riktiga inomhusträning med boll sen i maj – och det kändes ju också, kan jag säga. Men det gick ändå, efter förutsättningarna, rätt bra. Man får tänka om lite bara, när tempot är så pass mycket högre och spelarna slår så pass mycket hårdare och renare än i korpen. I början var min tajming helt värdelös, men mot slutet började det kännas rätt okej, och det var en bra egoboost att den sista bollberöringen för kvällen blev en klockren försvarsräddning perfekt upp till passaren, tack vare att jag stod helt rätt i försvar. Jag såg redan innan han träffade bollen i anfall att den här kommer att sitta precis där den ska! Sånt gillar man. Volleybollnörderi på hög nivå…

Sen är det ju det där med att det vore bra att bli av med de där åtta sista kilona för att kunna hoppa lite högre och bli lite snabbare och smidigare – men det kommer nog, det också. De sa i alla fall att de skulle lägga till mig i mejllistan för anmälan till kommande träningar, och sånt där, så helt tycks jag ju inte ha gjort bort mig, i alla fall!

Framför allt hade jag jäkligt kul! Även om jag var helt slut under stora delar av träningen, gick jag ändå runt med ett nöjt småflin hela tiden. Och det är ju det bästa av två världar, liksom. Varför har jag inte gjort det här tidigare!?