Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.

Annonser

Att vara sjuk och inte äta

Den här förkylningen jag drabbades av i början av veckan verkade ju bli en ganska snabbt avklarad grej, som det såg ut från början. Men vi vet ju att om saker kan få en lite mer negativ vändning så brukar de kunna få det – och så även den här gången. I går morse vaknade jag nämligen med jätteont i magen och en känsla i resten av kroppen ungefär som när man är riktigt jäkla bakis.

Jag ska bespara er detaljerna, men låt oss konstatera att jag ganska snabbt gick ner i vikt de närmaste timmarna efter uppvaknandet.

Sen la jag mig under en filt i soffan för att vila och hoppas att det skulle gå över, för jag hade ju trots allt en innebandymatch att vara speaker på under eftermiddagen. Dessvärre gick det aldrig över, men jag kände att det är inte helt bra att ringa halv ett och säga att ”jo, den här innebandymatchen som börjar om två och en halv timme kan jag inte vara med på”, så jag släpade mig iväg till Eriksdalshallen ändå.

Och släpade var ordet. Promenaden jag tog mellan Skanstull och hallen, i hopp om att lite frisk luft skulle få igång mig, var nog den långsammaste jag gjort på den sträckan. Dittills, vilket vi ska återkomma till. Själva matchen var nog den jobbigaste jag genomfört i min speakerkarriär, tror jag, för det är inte helt behagligt att, 45 minuter innan matchstart, försöka hitta en olåst toalett genom att försiktigt skrida runt arenan för att inte… tja, behöva be till porslinsguden innan porslinsguden uppenbarat sig, så att säga.

När jag väl hittade en toalett hade behovet dock minskat, och sen klarade jag mig faktiskt hela matchen också. Den hink som ställdes ut åt mig i en skrubb fyra meter från min arbetsplats fick stå orörd. Som tur är så är min plats ganska avskild från de flesta andra, så risken att jag skulle smittat nån om jag nu var magsjuk är lyckligtvis ganska liten.

Under matchens gång adderade vi såklart lite (eller ganska mycket) feber till ekvationen också, så det var ett rent nöje att matchen tog slut och jag kunde släpa mig tillbaka till Skanstull ännu långsammare än på vägen dit. Jag var hemma runt 18-tiden, och spenderade hela kvällen slumrandes i soffan framför tv:n, och förflyttade mig till sängen vid 22, och sov mer eller mindre konstant till elva i dag. Välbehövligt, tydligen.

Men under hela dan i går var jag av förklarliga skäl inte det minsta hungrig, utan mitt födointag bestod av en halvliter mjölk och två liter vatten. Och bristen på aptit har hållit i sig i dag. Det är först nu på kvällen som jag börjar känna mig lite hungrig. Det är nog ett gott tecken, får vi hoppas.

Jag är i alla fall tacksam att jag åtminstone är piggare i dag, eftersom jag hade bowling med några fina vänner inbokad vid 15, och att bowla med feber tror jag inte hade varit helt okej…

Jodå…

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste månaden. Men jag har mest ägnat mig åt att vara sjuk och att bli frisk igen. Och att dieta.

För drygt två veckor sen blev jag frisk igen och kunde komma igång med träningen, och i samband med det tyckte jag att det var lika bra att köra ordentlgit med diet också, så första veckan blev det bara dietdryck och frukt, och från och med förra veckan är jag inne på en strikt nyttig men lite mer matig diet. Hade en tanke om att ta två veckor på mig innan jag kommit igång ordentligt med träningen, men insåg sen att jag ”lika gärna” (nåja) kunde fortsätta hela november ut utan onyttigheter. Det har funkat, men det har varit tillfällen när jag har fått kämpa extra hårt för att stå emot – speciellt när man är nio personer och två filmer i samma rum som åtta snackspåsar och en massa läsk.

Men jag höll mig.

Dock har jag inte lyckats hålla mig från att bli sjuk igen… Men det här verkar vara en gammal hederlig förkylning – med ett dessutom ganska aggressivt förlopp, för jag gick från lite kittlingar i bakre delen av gommen i förrgår morse till fullskalig snorig förkylning i går kväll. Förhoppningsvis går den över lika snabbt. Jag tycker ju att jag har fyllt årets kvot av sjukdom redan…

Men eftersom jag inte kunde träna hade jag ju en helt ledig kväll i går, och fick ett infall och gick på bio. I lördags var jag på höstfest med Mensa Stockholm, och temat var Filmkaraktär, så jag valde den enkla vägen, och dammade (bokstavligt talat, faktiskt) av min smoking och gick dit som James Bond. Följaktligen gick jag och såg Skyfall i går. Och den var bra. Jag som tycker att Roger Moore är den ”riktige” Bond satt ju och tänkte ut ett antal extrarepliker som de hade glömt i manus men som Roger-versionen givetvis hade fällt – men i övrigt höll filmen måttet, tyckte jag.