Det är roligast när man vinner

IMG_0962

I går var det dags för den sedan länge emotsedda Premiärmilen. Ett tiokilometerslopp som skulle tjänstgöra som Den Slutgiltiga Uppgörelsen mellan mig och Kej, i vårt vad om vem som är bäst. Reglerna var (relativt) enkla: Den som, procentuellt sett, förbättrade sin tid mest jämfört med Hässelbyloppet 2011, kunde avkräva den andre ett par nya löparskor.

Och jag fick väl ta på mig nån form av favoritskap på förhand, eftersom jag lyckats underhålla min löpträning på ett vis som överraskat åtminstone mig själv (ingen annan har direkt sagt nåt) under vintern, mycket tack vare att jag lärt mig att undvika att dö tristessdöden varje gång jag ställt mig på ett löpband. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så här bra löptränad i mars. Vanligtvis är ju september min starkaste månad, eftersom jag föredrar att löpträna utomhus när det är mer än tio grader varmt.

Hur som helst, ivrigt påhejade av P, D, P och T var vi ganska taggade före start. Jag var lite orolig dock att Kej hade mörkat sin form, eftersom hon enbart loggat simträning det senaste typ halvåret på Funbeat, men jag var ändå inställd på att hon skulle få göra sitt yttersta för att slå mig. Planen var att ta det lite lugnt första halvan, och lära känna banan (som gick två varv på en 5-kilometersslinga), och det kändes helt okej i kroppen, men när jag kom till varvningen tyckte jag att jag nästan hade tagit det lite för lugnt. Tyvärr lyckades jag tappa min telefon i en liten vattenpöl precis före start, så det gick inte att få nåt ljud ur den så jag hade ingen koll på km-tider – och sen tog batteriet dessutom slut, så då var det ännu sämre. Men jag ökade lite på andra varvet, och även om jag bävade lite för den sista backen, så gick det rätt bra när jag väl var där också. Sen var det bara att spurta sista kilometern mot mål. Eller bara och bara; de där sista trehundra meterna på upploppet kändes vettlöst långa! Men så gick jag verkligen på max då, också. Det hade varit väldigt intressant att se vad jag hade för kilometertid på sista kilometern. Jävla telefonbatteri.

När jag kom i mål hade jag prickat nästan exakt vad jag hade gissat på förhand (”53-54 minuter, nånting”) och stannade på 53:16 enligt den officiella tidtagningen. Inte världsårsbästa, men mycket bra för att vara jag i mars, och faktiskt bättre än Kistaloppet i somras (53:35), så jag får definitivt vara nöjd, speciellt med tanke på kylan, vattenpölar och trängsel i spåret. Och eftersom tiden jag hade att jämföra mig med från min genomklappning på Hässelbyloppet 2011 var 56:41, så förbättrade jag min tid med -6,03%.

Premiärmilen

Som vi ser så gick ju andra halvan ganska mycket snabbare än den första. Det känns fint att jag passerade 73 löpare på sista halvan – varav 6-7 stycken bara på upploppet.

Sedan började den spännande väntan på Kej, som ju förvisso skulle komma in efter mig, men frågan var ju hur mycket efter. Tack vare min egen insats var hon tvungen att komma i mål snabbare än 1:10:51 för att vinna vår tävling, men när jag inte såg varken henne eller P (som hon gjorde sällskap med runt) när det hade gått 1:09, och eftersom man ser de sista 500 meterna från målet, så började jag känna mig rätt lugn. Så, ja…

Jag vann!

Och nu är planen att de här sötnosarna ska bli mina nya kompisar inom kort:

Skor

Hurra!

Och nu är jag dessutom extra taggad att fortsätta med löpträningen framöver. Primärmålet är ju att komma ner under 50 på tävling, och en liten utopi vore ju att faktiskt närma mig 45 till Hässelbyloppet i oktober. Det är ett halvår till dess, så helt omöjligt är det ju inte!

Nu ska jag sätta mig och anmäla mig till lite lopp under året, och skaffa mig en tävlingskalender värt namnet.

Annonser

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

SM i ordvitsar

I kväll har jag varit iväg i mitt rätta element. Först ett glas vin på Judit & Bertil vid Hornstull, och sen SM-kval i ordvitsar på Bio Rio (ja, för finalen går ju, självklart, i Göteborg) i sällskap av ett gäng mensaner. Ingen av oss tävlade dock, även om det nog var en och annan av oss (inklusive mig själv) som satt och funderade ut lite egna vitsar, framför allt i finalomgångarna, när deltagarna fick se bilder med en massa saker på och improvisera fram ordvitsar utifrån dessa. Vi får väl se om det är några som vågar ställa upp nästa år.

Det var totalt åtta tävlande, och två av dem får representera Stockholm i finalen på lördag, och en av dem vann dessutom titeln som ordvitsmästare i Stockholm. Lite skiftande kvalitet på startfältet, men överlag var det förstås roligt eftersom det är min typ av humor. De som följer mig på Twitter fick ta del av några av mina favoritvitsar under kvällen, så jag undviker att upprepa dem här. Följ @TalkBack111 istället!

Det är jag, alltså, om man inte fattade det.

Nu ska jag försöka övertyga min katt om att inte bita mig i näsan på hela natten, så vi kan sova i lugn och ro.

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.
http://www.youtube.com/watch?v=eE_IUPInEuc

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…