Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Elitsatsning = dåligt?

Läser om SVT:s enkät apropå elitsatsning. Vill twittra om det. Inser att det blir för långt. Börjar skriva på Facebook om det. Inser att det blir för långt. Så här är vi nu.

Jag är, i sak, inte emot elitsatsning om det görs på rätt sätt. Problemet är egentligen att själva begreppet ”elitsatsning” sticker i ögonen på väldigt många, dels eftersom det svenska jantesamhället ju inte kan låta nån vara bättre än andra och komma undan med det, dels eftersom de nog förknippar en elitsatsning enbart med att barn petas ur sina lag.

Att däremot ge barn förutsättningar att till exempel spela fotboll och ha roligt och känna att de kan utvecklas och utmanas, oavsett om de råkar ha två före detta landslagsspelare till föräldrar, eller om de över huvud taget knappt sett en boll förut är väl egentligen en självklarhet. Eller borde vara. Men man värnar alltid om den som har det svårare för sig, både i skolan och inom idrotten – och det är absolut inget fel med det. Det ska man göra. Men det är minst lika viktigt att värna om dem som har det lätt för sig. Är du duktig på ishockey och åker åttor baklänges runt dina lagkamrater på träningarna, medan de försöker åka skridskor utan att stödja sig på klubban, kanske du tröttnar ganska snabbt. Visst är det roligt att vara bäst, men man utvecklas inte om man inte blir utmanad.

Dessutom är det en fördel om man redan på ett tidig stadium lär sig att alltid vara på tå; att alltid både vilja och ha förmågan att lära sig nåt nytt. Bli ännu bättre. För hur ska de där åtta-åkande hockeyspelarna klara sig när de kommer upp i junior- och senioråldern, nr det plötsligt är ett helt lag som är (minst) lika bra som de själva? Hur ska de ställa om från att lalla runt och leva på sin talang, till att jobba hårt och slita på träningarna för att hänga med i konkurrensen?

Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Inte från idrottsvärlden (jag började med organiserad lagidrott på ett ganska sent stadium, och exponerades så att säga mer för den omvända situationen), men väl från skolans värld, som ju faktiskt är i princip samma sak. Jag lärde mig läsa när jag var fyra men tvingades ändå ”lära mig” alfabetet tre år senare. Det var inte speciellt utmanande. Istället tvingades jag hitta egna utmaningar redan i ettan, som till exempel att tävla med en klasskamrat om vem som kunde räkna längst på engelska. Men hela låg- och mellanstadiet var mest en transportsträcka, och när det väl började bli utmanande och svårt, så hade jag ingen studievana och då blev det jobbigt av den orsaken istället. Helt i onödan.

”Elitsatsning” är med andra ord ett alldeles för snävt, kvällstidningsvänligt, begrepp. Det betydligt mer omständliga ”individanpassat möjlighetsskapande” vore istället en mycket mer passande beskrivning av vad det borde handla om: Att ge alla samma möjligheter att ha kul, att utmanas och att utvecklas, oavsett deras förutsättningar och kompetens.

Varför ska det vara så svårt?

——————

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/enkaten-om-elitsatsande-klubbar