Är det här en löparblogg?

Inser att senaste gången jag bloggade var efter Kungsholmen Runt. Nu ska jag skriva om Skärholmsloppet. Hej, jag driver en löparblogg.

Hur som helst. En del vet säkert att min träning har gått rätt bra senaste tiden. Eller egentligen har själva träningen inte gått så mycket bättre än vanligt, det är mer att jag var förkyld för några veckor sedan och efter det hade kapat ungefär 20-25 sekunder per kilometer. Man borde vara förkyld oftare om det är den effekten man får varje gång! Det blev ju som bekant också ett nytt tävlingspersonbästa under Kungsholmen Runt.

Nackdelen med att göra hyfsade tider helt plötsligt, är ju att man ökar förväntningarna på sig själv ganska ordentligt. I måndags var jag ute på en fem kilometers träningsrunda, och eftersom jag sprang den på 23:57, trots trafikljus och andra människor på trottoarerna, insåg jag att jag faktiskt hade en hyfsat realistisk chans i Skärholmsloppet att åtminstone närma mig det där femton år gamla PB:t från Vallentuna Flås (23:14).

Generellt om Skärholmsloppet kan man ju säga att det märks att det är samma arrangörer som för Kistaloppet, för upplägget är ungefär detsamma; loppet utspelar sig kring ett stort köpcentrum, och passerar också delvis genom nämnda köpcentrum. Dock tyckte jag att det var makalöst dåligt skyltat till allting när man kom dit. Jag var där en halvtimme före start, och först en kvart senare hade jag hittat var jag skulle lämna mina kläder. Sen återstod också det lilla problemet att hitta till starten. Jag vet inte, en karta över området hade kanske varit bra att ha bifogat till tävlings-PM:et…

Jag kom i alla fall fram till starten tio minuter innan det var dags, så jag hann ladda lite innan vi gav oss iväg. När starten gick blev det faktiskt lite trångt, trots att vi bara var strax under 600 löpare totalt. Men det släppte efter ett par hundra meter – mycket tack vare att loppet inleddes med en rätt rejäl uppförsbacke i sisådär 400 meter. Man fick med andra ord upp pulsen ganska omgående… Min taktik var att köra på max redan från start och se hur länge det skulle räcka. Under ett femkilomemeterslopp är det ju egentligen ingen poäng i att spara på krafterna. Normalt på längre träningsrundor ligger jag på en andningsfrekvens på sex steg per fullbordat andetag – fem steg när det blir lite jobbigare. Efter nämnda inledande backe var jag nere på fyra steg per andetag, och så förblev det sedan under hela loppet.

Olyckligtvis strulade Runkeeper-appen den här gången också, så jag fick aldrig igång den vid starten och hade med andra ord ingen direkt feedback för hur jag låg till tidsmässigt. Förmodligen var det en nackdel. Dels för att jag är ett kontrollfreak rent generellt och vill ha koll, dels för att jag ju hade som målsättning att försöka hålla ett snitt på 4:35-4:40 min/km och det hade varit bra att veta om jag gjorde det eller inte. Vet inte om jag hade kunnat göra så mycket åt det om jag vetat att jag inte gjorde det, eftersom jag ändå låg någorlunda på toppen av min förmåga, men kanske hade jag kunnat pressa ur mig åtminstone att kapa en sekund till per kilometer. Det hade varit bra, för till slut gick jag i mål på 24:03, och det hade varit trevligt att åtminstone ta sig under 24 minuter…

Skärholmsloppet

Nu ska man väl i och för sig konstatera att 24:03 inte är en heltigenom usel tid. Hade nån sagt åt mig för tre veckor sen att jag skulle springa så fort hade jag inte trott på det. Men det var ju det där med de uppskruvade förväntningarna… I dag vet jag ju att jag kan, så då ställer man in siktet på ett lite annat sätt.

Nåväl, det ger åtminstone blodad tand inför framtida lopp. Den 4:e juni springer jag Blodomloppet, som också är fem kilometer. Visserligen lite av ett terränglopp, i Hagaparken, men ändå. Och sen är det dags för Parloppet nån vecka senare, där jag teamar upp med före detta antagonisten (i Premiärmilen, ni minns?) Kej för att sparka stjärt med (på) P och D. Parloppet är också ett femkilometerslopp, där man springer i par, åt var sitt håll på banan, och sen läggs tiderna ihop.

Och givetvis kan vi ju inte göra nåt halvdant, så vi har både ett noga övervägt lagnamn, och spanar efter lagtröjor. Laget heter förstås Mmm’Kej, inspirerat av mr Mackey i South Park. Vilken lagtröja det exakt blir är inte bestämt ännu, men det finns en som eventuellt ligger rätt bra till. Återkommer om det senare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s