Elitsatsning = dåligt?

Läser om SVT:s enkät apropå elitsatsning. Vill twittra om det. Inser att det blir för långt. Börjar skriva på Facebook om det. Inser att det blir för långt. Så här är vi nu.

Jag är, i sak, inte emot elitsatsning om det görs på rätt sätt. Problemet är egentligen att själva begreppet ”elitsatsning” sticker i ögonen på väldigt många, dels eftersom det svenska jantesamhället ju inte kan låta nån vara bättre än andra och komma undan med det, dels eftersom de nog förknippar en elitsatsning enbart med att barn petas ur sina lag.

Att däremot ge barn förutsättningar att till exempel spela fotboll och ha roligt och känna att de kan utvecklas och utmanas, oavsett om de råkar ha två före detta landslagsspelare till föräldrar, eller om de över huvud taget knappt sett en boll förut är väl egentligen en självklarhet. Eller borde vara. Men man värnar alltid om den som har det svårare för sig, både i skolan och inom idrotten – och det är absolut inget fel med det. Det ska man göra. Men det är minst lika viktigt att värna om dem som har det lätt för sig. Är du duktig på ishockey och åker åttor baklänges runt dina lagkamrater på träningarna, medan de försöker åka skridskor utan att stödja sig på klubban, kanske du tröttnar ganska snabbt. Visst är det roligt att vara bäst, men man utvecklas inte om man inte blir utmanad.

Dessutom är det en fördel om man redan på ett tidig stadium lär sig att alltid vara på tå; att alltid både vilja och ha förmågan att lära sig nåt nytt. Bli ännu bättre. För hur ska de där åtta-åkande hockeyspelarna klara sig när de kommer upp i junior- och senioråldern, nr det plötsligt är ett helt lag som är (minst) lika bra som de själva? Hur ska de ställa om från att lalla runt och leva på sin talang, till att jobba hårt och slita på träningarna för att hänga med i konkurrensen?

Tro mig. Jag vet vad jag pratar om. Inte från idrottsvärlden (jag började med organiserad lagidrott på ett ganska sent stadium, och exponerades så att säga mer för den omvända situationen), men väl från skolans värld, som ju faktiskt är i princip samma sak. Jag lärde mig läsa när jag var fyra men tvingades ändå ”lära mig” alfabetet tre år senare. Det var inte speciellt utmanande. Istället tvingades jag hitta egna utmaningar redan i ettan, som till exempel att tävla med en klasskamrat om vem som kunde räkna längst på engelska. Men hela låg- och mellanstadiet var mest en transportsträcka, och när det väl började bli utmanande och svårt, så hade jag ingen studievana och då blev det jobbigt av den orsaken istället. Helt i onödan.

”Elitsatsning” är med andra ord ett alldeles för snävt, kvällstidningsvänligt, begrepp. Det betydligt mer omständliga ”individanpassat möjlighetsskapande” vore istället en mycket mer passande beskrivning av vad det borde handla om: Att ge alla samma möjligheter att ha kul, att utmanas och att utvecklas, oavsett deras förutsättningar och kompetens.

Varför ska det vara så svårt?

——————

Källa: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/enkaten-om-elitsatsande-klubbar

Annonser

Bra tid att blicka framåt

Så här i början av året är det ju ett rätt bra läge att planera framtiden. I och för sig är det alltid ett bra läge att planera framtiden, men man blir ju onekligen lite extra motiverad när man har nästan ett helt nytt, oskrivet kalenderår framför sig.

Jag fick frågan i går om vad jag har för planer för 2013. ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. ”Inte mer än att jag ska bli rik, berömd och älskad av alla.” Men det är ju i och för sig planer som innefattar det mesta man kan ta sig för som är bra för en. Möjligtvis skulle jag kunna lägga till ”må bra”, också, för där kommer ju kosten och träningen in på ett lite mer konkret sätt – för jag lär ju knappast bli varken rik eller berömd i egenskap av kostrådgivare under 2013.

Men visst, de första tre grejerna jobbar jag också på. Jag har ju, som en del kanske vet, fått ett ganska stort intresse för aktiehandel, och efter att ha haft lite av en övningsperiod/startsträcka under hösten (medan börsen generellt gått ner, olämpligt nog), så känns det nu som om jag är på gång. Och berömmelsen kanske kommer tack vare de webbaserade projekten som jag håller på och försöker få fart på, och som på sitt sätt anspelar lite på det jag gjort hittills fast ändå inte. Finns förhoppningsvis anledning att återkomma lite mer konkret i den frågan när det finns nåt konkret – men jag är i alla fall själv ganska exalterad över dem. Sen gäller det bara att få eventuella övriga inblandade att bli lika entusiastiska…

Och älskad av alla… Ptja, jag försöker ju att vara dum mot så få människor som möjligt, i alla fall. En ganska central grej i det resonemanget är ju att försöka sluta vara dum mot mig själv, det vill säga att anstränga mig för att vårda mig själv både fysiskt och mentalt – vilket kan vara nog så svårt ibland.

Det här att tänka innan

Jag läser en hel del på nätet. Både bloggar och twitter och allt möjligt. Jag läser betydligt mer än jag skriver själv (vilket vissa kanske tycker är bra och vissa tycker är mindre bra), och ibland förundras jag över hur en del verkar göra tvärtom.

Internet är lite av ett Utopia för uppmärksamhetstörstande individer som gillar att provocera och väcka uppmärksamhet. Det har på något obegripligt sätt blivit lite coolt att vara ”skandalbloggerska” (fascinerande nog är en starkt dominerande del av dessa provokatörer tjejer), och många verkar anstränga sig – medvetet eller omedvetet – för att säga eller skriva nåt som folk upprörs av.

Jag har för mig att det var Bert Karlsson som en gång sa att ”all reklam är bra reklam”, men i det här fallet går det alldeles överstyr. I Berts fall funkade det ju alldeles utmärkt för Skara Sommarland att omnämnas hur som helst, för folk kunde lika gärna åka dit ”för att se om det är så jävligt som det sägs”. Men att som ”skribent” (jag säger det med citattecken eftersom en skribent i mina ögon egentligen är nån som är utbildad och som har lite vett) på nätet gör man verkligen ingen en tjänst genom att skriva saker som uppenbart kommer att uppröra folk. Det är ju inte så att potentiella arbetsgivare tänker att ”åh, det här var radikalt och provokativt skrivet – vi måste anställa människan som krönikör för att se om hon verkligen är så där dum i huvudet på riktigt!”

Jag hoppas verkligen inte att det är så, i alla fall – för då har världen ännu större problem. Uppenbarligen finns det vissa hopp om mänskligheten, vilket vi till exempel såg när ett visst blogginlägg om hur alla som inte vägde femtio kilo var dumma, fick bloggerskan ifråga sparkad från hennes bloggportal.

För mig som är i den andra änden av skalan, och snarare jobbar med att försöka frångå min från pappa ärvda diplomatiska ådra, och ibland faktiskt säga vad jag tycker, trots att jag inser att vissa inte kommer att gilla det, är det helt obegripligt hur människor inte kan ha nån som helst form av konsekvensanalytisk förmåga. Vad ser man för vinning i att få kända och okända människor att tycka att man är ett spån?

Jag gillar ju att försöka sätta mig in i hur andra tänker, så om nån kan ge en nyanserad förklaring på det här fenomenet så lyssnar jag gärna.

Midsommar. Och sol!? Vafalls?

Den stora nyheten under årets midsommar var ju att hela midsommarafton faktiskt bjöd på strålande sol. För min del som stod utan några egentliga midsommarplaner, var ju ett besök på Skansen ett i sammanhanget ganska bra alternativ. Vilket tydligen fler hade insett, för det tog ungefär en halvtimme i kön vid entrén. Och det var rätt mycket folk även inne vid själva stångplatsen:

Och mitt i folkhavet hade folk dessutom brett ut filtar för att ha picknick, så det blev ännu mer att kryssa mellan när man skulle förflytta sig – vilket man ju ville för att kunna ta en bild på solen och stången samtidigt:

Men på det stora hela var det en helt okej midsommarafton – trots att lodjuren inte syntes till, och att Lill-Skansens katter – ve o fasa! – var fyra-fem år gamla allihopa, och satt bakom en glasruta. En vuxen katt kan jag ju se hemma, liksom…

Man vill vara cool – men inte förkyld

Den här förkylningen jag har haft de senaste veckorna har tydligen bestämt sig för att göra ett allvarligt försök. I går blev jag snorig, och fick dessutom en snabb och ganska intensiv febertopp vid tretiden på eftermiddan. Men just febern betvingades med värktablett, vetekudde runt nacken och en kopp kaffe. Det gick faktiskt över på en dryg halvtimme. Inte illa. Men själva förkylningen sitter ju kvar, och därmed finns ju också hotet mot min start i lördagens marathon kvar, i allra högsta grad. Det händer ju i och för sig att jag brukar känna mig lite skenbart krasslig dagarna innan ett lopp, men det brukar vara på ett annat sätt än det här.

Men jag skyller på Loreen.

Efter hennes ESC-seger i lördags kväll gav jag mig nämligen ut på en promenad på stan, eftersom den tänkta ölen med Jonas inte blev av. Jag styrde istället stegen mot Sergels torg, och där firades det ordentligt.

Jag badade dock inte, men det var ändå tillräckligt kallt för att förmodligen ge förkylningen den där lilla extra skjutsen den ”behövde”. Och med tanke på att Den Lille Hemmafixaren i mig fick ett mindre frispel i går, och gjorde att jag ensam satte upp både väggskåpet och projektorduken, så blev det knappast så mycket bättre med förkylningen av det. Att hålla upp en ordinär tv-bänk mot väggen med ena handen och skruva i en skruv med skruvdragare med den andra handen, är kanske inte helt smart att göra när man egentligen är sjuk.

Men nu sitter de där de ska, i alla fall.

Annars har jag mest ägnat de senaste dagarna åt – förutom att inviga filmduken i går kväll – att övertyga den skeptiske killen på bilden till vänster att den mat han fick i går var exakt likadan som den han brukar få, så att den går utmärkt att äta, och att promenera bort till ”min balkong” och titta på en minikonsert (nåja, hon sjöng ‘Euphoria’ två gånger i olika versioner) med Loreen uppe på Filmstadens tak.

Plus att söndagen också lärde mig att jag numera kan titulera mig ”whiskykaraffs-junkie”, för när jag gick ut och skulle köpa glass i söndags eftermiddag, så passerade jag ju förstås loppmarknadsstånden på Hötorget, eftersom det ju är den vägen jag går för att skaffa glassen – och då råkade det bli en sån här istället.

Nu har jag fyra karaffer. Men det blev ingen glass…

ESC-semifinal #2

Inget parkhäng i dag, så här kommer utvärderingen av gårdagens ESC-semi. Eller… lite kortfattat skulle man generellt kunna säga ”gäsp” och mena ungefär alla bidragen. För förutom Sverige, och eventuellt Norge, så var det faktiskt ingen som jag tyckte hade att göra i finalen.

1.Serbien  Zzzz… efter fem sekunder.
2. Makedonien Zzzz… efter fem sekunder.
3. Holland Spretigt, i dubbel bemärkelse. Cher, en gitarrfolksång och… indianfjädrar. Kvällens ”jamen självklart, varför tänkte inte jag på det?”.
4. Malta Jag tänkte fortfarande på varför holländskan hade indianfjädrar…
5. Vitryssland Om MacGyver nån gång skulle bli tvungen att bygga ett gäng mickstativ av lite löst metallskrot, så skulle de se ut som de vitryska stativen.
6. Portugal Om låten är dålig så kompenseras det ju en aning av att sångerskan och körtjejerna är snygga.
7. Ukraina Speaking of dålig låt med snygg sångerska…
8. Bulgarien Speaking of dålig låt med snygg sångerska… ”Hej Rumänien – Bulgarien här. Är det okej om vi lånar ert trumljud i vår låt?”
9. Slovenien Speaking of dålig låt med snygg sångerska…
10. Kroatien Speaking of… Men på allvar nu! Variation, tack!
11. Sverige Men vad gör hon!? Har hon varit hos tandläkaren precis, och glömt ta ut den där bomullstussen ur munnen? Jag blev uppriktigt orolig att det skulle bli nåt sånt där pinsamt fel, att hon skulle stanna upp efter två versrader och teckna att ”jag har ingen medhörning alls!” Eller att hon hade glömt texten och skulle ansöka om medlemskap i Björn Skifs-klubben.*
12. Georgien Bara i Georgien kan man rimma på ”joker” och ”rocker”.
13. Turkiet Det enda bestående minnet är dansarnas huvudrörelser på slutet – som om de kommit direkt från en inspelning av Jägermeister-reklamen.
14. Estland Zzzz… Om man ska ha en dålig låt så har vi väl etablerat redan att man åtminstone ska ha en snygg tjej som sjunger? Tydligen missade esterna den punkten…
15. Slovakien De verkade arga. Kan det ha varit för att de blivit time warpade från åttiotalet?
16. Norge ”Okej, Sverige lyckades ju rätt hyfsat förra året. Om vi värvar Eric Saade till i år så kanske vi också kan gå bra”.
17. Bosnien Minns nån avsnittet av ‘Fem i familjen’ där Elyse ska göra comeback som folksångerska, och är jättenervös i början och inte får nån kontakt med publiken?
18. Litauen Det var lite som Eddie Murphys rollfigur i ‘Ombytta roller’. ”I can see – I can see! I can… shit, I can dance!”

Totalt sett borde jag ju ha kunnat rada upp tio låtar jag tyckte skulle gå till final, men den här gången var det verkligen inte tio låtar jag tyckte var värda att gå till final. Sverige platsar ju om man håller sin normala klass, och eventuellt Norge också, men i övrigt… Näe. Jag hade gärna velat se överkontrollantamiralen Jon Ola Sand säga ”No, I’m sorry – there’s only two countries that have recieved any votes at all, so all the rest must be disqualified”.

————————–

* I den europeiska finalen 1978 deltog Björn Skifs med ‘Det blir alltid värre framåt natten’, och glömde några texrader och fick sjunga ”röppni fälls öruri knön och gnibblisä”, vilket de allra flesta utländska tittare säkert ändå tog som korrekt svenska.

ESC-semifinal #1

Ofta händer det att jag skriver en högst subjektiv utvärdering av såväl Melodifestivaldeltävlingar som ESC-deltävlingar, och så också i dag. Egentligen skulle den ha producerats tidigare på dan, men jag har legat i en park med tre sjuksköterskestudenter och ätit glass och diskuterat femoralis-palpation, och vem som helst begriper ju att man måste göra de här viktiga prioriteringarna här i livet, ibland.

Nåväl.

Icke desto mindre var det semifinal i den där tävlingen som ”inte går att genomföra” (det ”går” ju inte att tävla i musik), och för er som missade den följer här en snabbrepris:

1. Montenegro Fatta vilken grej det hade varit om han och Björn Ranelid hade tävlat mot varandra! Man undrar ju hur de låtar som förlorade den montenegrinska uttagningen lät…
2. Island Egentligen en av tusen likadana låtar, men ändå rätt okej. Även om bakgrundsbilden på scen såg ut som en askspyende vulkan i motljus.
3. Grekland Låtar man blir glad av gillar jag alltid.
4. Lettland Jag har ju alltid varit svag för långa och kurviga tjejer, och här blev det ju lite överdos av sånt. Plus att låten dessutom var lite feelgood även som låt betraktat.
5. Albanien Zzzzz… eh, va?
6. Rumänien Har ingen aning om vad hon sjöng, men trummorna sa i alla fall ”podoppi-opp”. Flera gånger.
7. Schweiz Lät lite som 2010-talets Ben Marlene.
8. Belgien Den v… Zzzzz… eh, va?
9. Finland Fin låt som blev svår att ta riktigt på allvar när den sjöngs på Muminsvenska.
10. Israel Som sagt, låtar man blir glad av gillar jag – och den här gav det bredaste lyssningsleendet under hela kvällen. Sjuttiotalsfeelgood som Baccara mycket väl hade kunnat göra för 35 år sen.
11. San Marino Att låten fick byta namn och text från Det Där Social Nätverket för att det inte skulle bli ”för mycket reklam” gjorde ju bara att det blev ännu mer reklam när alla kommentatorer blev tvungna att berätta det. Melodin lät som nåt som blev över från Aquas sista album.
12. Cypern Verkar som om 90-talseurodiscot fick sin revival big time i den här semifinalen.
13. Danmark Hade deras scenklädselstylist gått på semester när de skulle kläs på? Nåt spretigare i klädstil får man leta efter. Dessutom tror jag aldrig att jag nånsin har sett en hiphopkille spela cello förut. Nyskapande, om inte annat…
14. Ryssland Alltid är det nåt land som ska skicka ett sånt där kalkonbidrag. Är det inte en kalkon (Irland 2008) så är det en mormor med trumma (Moldavien 2005) – eller, uppenbarligen, ett gäng gamla tanter med hucklen. Dock var låten lätt topp tre i den här semifinalen och kan mycket väl vara med i toppen på lördag just för att den är som den är.
15. Ungern Mest falsksång hittills. Men den tog sig mot slutet, dock inte tillräckligt för att inte vara dålig.
16. Österrike Rappar man på tyska så hamnar man obönhörligen i antingen den gångbara Fantastischen Vier-genren, eller i det betydligt töntigare Schnappi das kleine Krokodil-träsket. Österrikarna slog stadigt ner sina bopålar på det sistnämnda stället.
17. Moldavien Kvällens taktfastaste. Låten förlorade en hel del på att framföras live, eftersom de var så töntiga, för egentligen är det ju en bra låt. Om man blundar.
18. Irland Plåtman&Plåtman Inc. studsade mest och framstod som One Direction på exstacy. Har redan glömt låten.

Mina egna favoriter till finalplatser var Island, Grekland, Lettland, Rumänien, Finland, Israel, San Marino, Cypern, Ryssland, Österrike och Moldavien. Eftersom det var elva stycken så tog jag bort Rumänien, men så här efteråt vill jag nog låta Rumänien ta Finlands plats där istället.

Som vanligt lyssnade inte folk riktigt på vad jag bestämt, och följaktligen var det bara sex av mina favoriter som faktiskt gick till final.

It’s party time

Efter en mycket trevlig livebloggfikaeftermiddag i gott sällskap i går, insåg jag att det hade blivit lite för lite sömn under natten som gick för att kunna göra nåt vidare produktivt av lördagkvällen (det vill säga gå ut), så jag bunkrade upp med lite ostbågar och diverse andra viktnedgångsmotverkande grejer, och satte mig istället för att avnjuta Melodifestivalfinalen via såväl tv:n som Twitter.

Och tycker ni att etiketten ser lite märkligt obekant ut så beror det på att den är specialgjord i enbart ett exemplar (etiketten, alltså, inte flaskan) av PJ, som jag har en tradition att utbyta lite speciella födelsedagspresenter med. We like it. Och det var gott, dessutom, så hela flaskan gick åt i går.

Och att Loreen vann Melodifestivalen ska jag inte orda så värst mycket om, det är en bra låt, och det ska bli intressant att se om vi har lika stor chans att vinna Europafinalen i år också – som vi ju alltid brukar ha på förhand, innan vi till slut landar på en hedrande tolfteplats.

Men, som vi vet, man ska aldrig säga aldrig.

Nu är det dags att tagga för ytterligare en volleybollmatch för min del. Den här gången är jag lite orolig över knäna – framför allt högerknät, som inte alls har känts bra under veckan. Det har till och med varit så illa så att om jag sitter ner i 45 minuter så får jag så ont så att jag måste resa mig och räta ut benet. I dag känns det än så länge ingenting, men jag antar att det kommer att vara värre efter matchen i kväll. Det är ingen fara för mitt deltagande den här gången, men däremot fara för mitt välmående efteråt, helt klart.

Men gasa med måtta

Jag har alltid förundrats över att ”vi” svenskar inte ”klarar av” sånt som folk i andra länder uppenbart klarar av. Att köpa starksprit i mataffären är en sån sak – att köra bil fort är en annan. Varför klarar tyskar – och alla andra som är i Tyskland och kör – fri fart på Autobahn, när vi i Sverige fram till ganska nyligen inte ens bedömdes klara av att köra fortare än 110?

Nu verkar en miss i lagen ha gett oss chansen att visa att vi kan klara av att köra fort, eftersom polisen tydligen har kommit fram till att de inte ska bötfälla nån som kör för fort på 120-väg. Ta den chansen nu, och gör det med klokhet.

Teknikens Världs artikel

Expressens återberättande av Teknikens Världs artikel