Årskrönika 2012

I januari började jag på allvar inreda min lägenhet, men skrev ”jävlar i mig inga inredningsblogginlägg”, några gånger. Januari var också månaden då jag började träna med PT, och gav honom uppdraget att göra mig smal, snygg, snabb och spänstig. Han svarade genom att se till så att jag tränade sönder mina knän och gick upp i vikt. Den här månaden preciserade jag även för bloggläsarna hur mina blivande flickvänner/fruar kommer att se ut. Trots detta har dock eventuella kandidater varit väldig duktiga på att hålla sig borta.

Månadens grej: ”Ribban” som MD skulle ge sin bror (från Ikea)

Februari ägnades bland annat åt att fortsätta göra mig av med grejer efter mamma, och att samla alla saker på ett och samma ställe, istället för att ha dem utspridda i olika förråd runt om i stan. I vanlig ordning hade jag också en födelsedagsfest i februari – och trots att många, i vanlig ordning, tackade nej av olika orsaker, så var vi ungefär en människa per två kvadratmeter.

Månadens sportcitat: ”Hans medverkan är hotad” (om mitt deltagande i… tja, de flesta volleybollmatcherna)

Mars var månaden då jag bytte bussgarage från Täby till Hornsberg (innerstan) – och har sedan introduktionsutbildningen knappt kört nåt alls och följaktligen glömt rätt mycket av linjesträckningarna. I mars upptäckte jag också en ny favorit-tv-serie i form av Suits, plus att jag gick runt och var frustrerad över att mina knän inte höll för vare sig volleyboll eller löpning.

Månadens insikt: Att bilbanebilar borde kunna inspirera stora biltillverkare vad gäller hållbarhet eftersom de går att krocka hur mycket som helst och ändå köra vidare.

Under april bestämde jag mig för att min lägenhet skulle bli en tvåa, i och med att jag bytta plats på matbord och säng, och skapade ett sovrum av matplatsen. Jag var också med och firade Vallentuna Volleybollklubbs 50-årsjubileum – inte helt oväntat i egenskap av bartender och alkoholinköpschef. Jag blev också utmanad (eller om det var tvärtom) av @EnglundSarah på vem som skulle hinna först att klara 10 minuter i sträck i Plankan – en tävling som fortfarande pågår.

Månades citat: ”Jag, två snygga tjejer, lite chokladsås och tv-spel” (jag, sammanfattande på Facebook, om min tv-spelskväll hemma hos Vanja)

I maj fick jag svar på mitt mejl till Gud, från början av 2010 – ett svar som var ganska nedlåtande och uppfostrande. Maj var också månaden då mitt whiskykaraffsletande tog fart, i och med att jag på allvar upptäckte den traditionella söndagsloppisen på Hötorget. Den här månaden utökades också utmaningsbanken till en löparutmaning mot Kej, med utgångspunkt i våra respektive insatser i Hässelbyloppet 2011 – en utmaning som också fortfarande lever, och ska exekveras i slutet av mars 2013.

Månadens figur: Barba-ra, som gör ra-barba-saft.

Juni ägnade jag bland annat åt att fortsätta sommarens dåliga trend med DNS:er (Did Not Start) i mina planerade tävlingslopp, på grund av fortsatta knäproblem och förkylningar (och vi kan så här i efterhand konstatera att vädret under Sthlm Marathon 2 juni var ganska exakt samma som mitt på dagen nu under nyårsafton). Däremot blev det istället premiär för min del, för ultratraditionellt midsommarfirande på Skansen.

Månadens syn: Den något äldre löparherren under Sthlm Marathon som sprang i regnrusket med linne och Speedos.

Under juli drog Swedish Beach Tour igång, och för första gången var Volleykanalen något av en officiell webb-tv-kanal med livesändningar från samtliga tourstopp (vilket gav ungefär 700 mil i bil eftersom alla deltävlingarna gick anmärkningsvärt långt från stan). Juli var också månaden då jag deltog i ett av de få genomförda loppen under sommaren: Sthlm Kvartsmarathons premiär-år, och gjorde en någorlunda hyfsad tid – som i och för sig åtminstone är personligt rekord eftersom jag aldrig sprungit distansen (10 549 m) förut.

Månadens konstaterande: Att jag har en dokumenterat snabb frisör, som klipper mig på lite drygt åtta minuter.

I augusti avslutades beachvolleytouren, som vanligt med ganska stora abstinensbesvär efter ett alltid lika abrupt slut. Löpträningen gick framåt, men blev även den här månaden lite förstörd av både riktig och inbillad förkylning. Ytterligare lopp fick ställas in och 2012 blev officiellt det absolut sämsta löparåret för mig under de år jag tränat målmedvetet.

Månadens upplevelse: Att se Lisa Nordéns seger i triathlon på plats vid Slottsbacken.

September var debuternas och comebackernas månad. Jag debuterade i de sociala aktiviteterna för Mensa, och gjorde comeback i ett ”riktigt” (alltså som spelar nationellt seriespel) volleybollag – Bromma B i division 1. Jag gjorde också en sorts comeback-debut som reguljär speaker. Comeback i Djurgården, men debut i och med att det inte var hockey utan innebandy. Jag spenderade också några nätter i ett rosa flickrum i Piteå, tack vare en spontaninbjudan via Twitter en sen kväll.

Månadens falska rykte: Att jag är gay.

I oktober upptäckte jag tjusningen med aktiehandel. Och fick till att börja med se sommarens börsuppgång ersättas med nedgång nästan på dagen när jag själv hade gjort mina placeringar. I mitten av månaden ställdes också deltagandet i Hässelbyloppet in, vilket medförde att utmaningen mot Kej flyttades till Preminärmilen nu i mars. Min obegripligt ihärdiga hosta och förkylning (?) höll i sig under hela oktober och förstörde mycket av höstens träning- och tävlingsplaner.

Månadens besvikelse: Att kattstallet i Södertälje valde en annan blivande ägare till ”min” oranga kattunge jag valt ut.

Under november fick jag bland annat chans att (bokstavligt talat) damma av smokingen igen, tack vare maskeradfesten med Mensa, dit jag gick som en av tre James Bond. I november bestämde jag mig också för att köra igång en målmedveten (i dubbel bemärkelse) diet, som jag håller fortfarande (med vissa förändringar vartefter) och som hittills fått mig att gå ner ungefär fyra dokumenterade kilon.

Månadens utmaning: Att vara sportspeaker och samtidigt vara rädd för att behöva spy med ungefär fem sekunders varsel.

Årest sista månad blev jag i alla fall inte förkyld. Däremot lyckades jag istället stuka vänster pek- och långfinger – och tvingades avstå volleyboll på grund av det istället. Läkningen är i skrivande stund fortfarande inte riktigt klar – men nu kan jag i alla fall knyta skorna. I december bestämde jag mig också för att dieten gav så påtagligt resultat att jag ville fortsätta med den under visserligen lite mer tillåtande, men ändå medvetna, former.

Månadens trevligaste upplevelse: Att återigen kunna ha julgran – och den här gången med de klassiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981.

Annonser

Jag är ju ändå rätt bussig, liksom

Eftersom den här bloggen har fått en del tillskott av nya läsare, så kanske en del av er inte vet om att jag har körkort för buss. Såna där stora artontonsåbäken med dragspel på mitten och en liten Nissan Micra-motor inuti. Typ. Nu har jag kanske inte kört speciellt mycket det senaste året, men jag har varit anställd ändå. En sån där smidig anställning där jag inte måste jobba, utan mest kan säga till när jag vill jobba, om jag inte har nåt vettigare för mig.

Tyvärr är det inte riktigt så smidigt så att jag får heltidslön oavsett vilket. Det hade varit bra.

Hur som helst, jag har ju tillhört bussgaraget i Täby, eftersom jag ju bodde tolv minuters gångväg därifrån förut, men nu när jag har flyttat in till centrala Stockholm så känns det ju mer naturligt att byta till ett innerstadsgarage. Vilket jag nu har gjort från och med i torsdags. Så nu går jag på linjeutbildning för att lära mig de flesta av innerstadslinjerna (man vill ha mig i sitt lag om man spelar Stockholmsspelet, med andra ord), och det är trots allt rätt kul. Trots att jag kände när jag var på väg dit första dan i torsdags att ”jag är ju egentligen färdig med det här med busskörandet”. Jag har ju som sagt knappt kört nånting på hela det senaste året, så då hinner man skaffa sig lite distans till det på ungefär samma sätt som när man slutar på ett jobb.

Hur som helst, nu kan jag i alla fall damma av alla ordvitsar om ”stora rattar” och ”buss på” och sånt, inför helt nya kollegor – och det kan man väl kanske leva med ett tag…

Tvivelaktiga rekord

I dag har jag slagit rekord. Jag ägnade förmiddagen åt att ratta runt lite i innerstan och köra linje 73 ett par varv, och det var inte särskilt lättkört i dag. Mycket bilar, mycket snö, och isiga gator. Med andra ord, öppet mål för att bli extremt försenad. Och det började ju bra; jag avlöste en förare som var 15 minuter sen redan där, och eftersom man bara har 2-3 minuters väntetid vid ena ändhållplatsen och 4-5 minuter vid den andra, så kommer man ju aldrig riktigt ifatt. Som mest var jag uppe i 26 minuter efter tidtabell, och sista avgången från Karolinska sjukhuset var jag 19 minuter försenad – min mest försenade avgångstid nånsin.

Högstatus på det? Verkligen. Löneförhöjning? Yeah, right.

Men jag krockade i alla fall inte på hela dan, det borde väl vara värt nåt?

Personligt misslyckande


Så kan det gå när inte vinterdäcken är på.

I dag drabbades jag precis som resten av Stockholm av snön. Jag säger inget ont om snö; jag är ju halvnorrlänning så jag gillar snö by default, men jag gillar inte att misslyckas. Men i dag gjorde jag det. Jag körde för första gången fast med en buss. Och jag ser det lite som ett personligt misslyckade för jag borde ha kunnat klura ut att den där backen skulle vara för hal att ta sig upp för vid tre plusgrader och några centimeter blötsnö.

Hur som helst, jag konstaterade rätt snabbt när det hade tagit stopp, att jag inte skulle komma nån vart, så jag anropade trafikledningen på radion och sa att jag hade fastnat och var jag var, och fick ”ja, då skickar vi nån att hjälpa dig” till svar. En bärgare var ju uppenbart vad som behövdes. Så medan jag väntade hjälpte jag en kollega som kom från andra hållet, så att han kom ner helskinnad (och obucklad) vid sidan, med hjälp av sand ur den sandlåda som skymtas allra längst till höger i bild. Det slog mig att eventuellt göra ett försök att sanda under min egen buss också så jag kunde komma upp för egen maskin, men eftersom det skulle komma en bärgare så tyckte jag att jag lika gärna kunde vänta på den.

Sagt och gjort. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme kommer den utlovade hjälpen. Men inte en bärgare som jag trodde, utan två killar i en servicebil, med två medhavda hinkar med sand! Briljant, att jag inte tänkte på det!

Hur som helst hade det blivit nåt annat fel på bussen också, så den gick ändå inte att köra, så jag fick skjuts av dem tillbaka till bussgaraget för att hämta ut en ny buss medan bärgare beställdes (på riktigt, den här gången) till min buss…

Resten av dan gick i alla fall i princip smärtfritt (jag höll på att skriva friktionsfritt, men det var ju just bristen på friktion som hade ställt till problemen från början), förutom att jag höll på att krocka redan 400 meter utanför garaget med den nya bussen jag hämtade ut… Sinnesnärvaro och lite tur gjorde dock att både bilen framför mig och den bredvid klarade sig från röda bucklor i plåten.

Det är kul med snö. Det blir lite mer spännande då…

Är det okej att vara trött vid klockan 18?

Det måste ha varit Nationella sms-biljettfuskardagen i dag! Jag avstyrde nämligen inte mindre än fyra olika försök till fusk, bara på sista turen med 178:an i dag. Det löjliga är att alla fuskåkare gör precis likadant och tror att det ska funka. Men vet man exakt hur en sms-biljett ska se ut så avslöjar man ganska snabbt när det är fusk (nej, jag ska inte avslöja hur jag ser det).

För övrigt var det en lång dag i dag, och i morgon kommer inte bli roligare. I dag började jag 05:49 och skulle egentligen ha slutat vid 14:14, då en kollega skulle ha avlöst mig på 178:an vid Danderyds sjukhus. Men ingen kollega dök upp, och Trafikledningen fick inte tag på honom heller, så ”skulle du kunna tänka dig att köra vidare ett tag tills vi lokaliserar honom, så får han väl genskjuta dig och avlösa dig längre fram?”

Ja, vad säger man? ”Jo, jag har ju en buss full med passagerare som vill åka vidare, så det finns väl inte mycket att välja på, antar jag…” Så jag körde vidare, i tron att de faktiskt skulle lokalisera kollegan, eller åtminstone nån annan, som kunde avlösa mig så jag kunde åka hem istället. Men nej då, jag fick snällt köra ytterligare ett varv tur och retur – det vill säga ytterligare ungefär två timmars arbetstid.

Och i morgon ska jag börja… *trumvirvel* …klockan 04:32!

Jag skriver alltså upp mig på en jobblista på alla de dagar jag vill jobba, och där kan man även ange vilka tider man vill jobba och andra önskemål. Jag brukar skriva ”06 – 17” på mina dagar, med avsikt att detta ska innebär att jag kan tänka mig en tjänst som startar någon gång efter klockan 06:00 och slutar senast 17:00. Dessvärre är personalplanerarna ganska… hm, frikostiga i sina bedömningar både av vad som är ”efter 06:00” och ”senast 17:00”. Morgondagen är nog årsbästa (-sämsta?) vad gäller tidig morgon, och det har också hänt att jag fått jobb fram till 19-ish på kvällarna.

Lycka till att planera ett socialt liv då, speciellt med tanke på att man bara får veta hur de exakta tiderna ser ut två dagar i förväg…

Efter en lång dag i dag är jag följaktligen ganska trött och funderar på att snart gå och lägga mig. Ska jag få sova mina åtta timmar i natt så behöver jag ju trots allt somna runt 19:30…