Blivit av med ännu en oskuld

I dag har jag gjort en debut. Det kan tyckas märkligt ur objektiv synvinkel att just detta är en debut, min nästan tjugo år långa speakerkarriär till trots, men i dag gjorde jag faktiskt debut som hockeykommentator.

Och man ska skilja på speaker och kommentator, vilket inte alla gör. När jag var hockeyspeaker fick jag ofta frågan från mindre sportinsatta personer om jag ”forfarande var kvar som kommentator”, och fick då snällt för hundraelfte gången förklara att jag var speaker, inte kommentator. Men nu kan jag konstatera att i dag var jag kommentator, inte speaker.

Speaker är, i Sverige, den som sitter i en sportarena och informerar publiken på arenan om händelser i sportevenemanget de bevittnar – i det här fallet hockey, och i det fallet vilka som till exempel gör mål eller blir utvisade. Paradoxalt nog är det enegska uttrycket speaker inte nåt som används i hockeyns mekka Nordamerika. Där är man istället en PA announcer, och en speaker är istället en som håller tal (eller är talman i nån kongress eller liknande).

Kommentator är den som sitter i en sportarena (eller kanske i en liten varm, vadderad studio i Sundbyberg) och berättar för radio- eller tv-publiken i detalj vem som gör allting som händer i det sportevenemang de bevittnar – i det här fallet hockey, där en spelare omnämns så fort han eller hon har pucken, vem spelaren passar till och en massa andra detaljer som arenapubliken ser, men som inte tv-publiken nödvändigtvis uppfattar.

I dag var jag alltså det sistnämnda, i en webb-tv-sändning på den inte helt välkända sajten sigtunabygden.se, där Wings HC Arlandas bortamatcher sänds. Jag var dessutom ensam, vilket inte gjorde saken lättare. Annars brukar man ju oftast ha en expertkommentator med sig, som kan analysera lite och skapa lite dynamik. I dag var jag ensam med enbart mina laguppställningslistor med för mig idel okända spelarnamn. Vilket ju gjorde att det gick halvdassigt i första perioden, enligt min egen känsla, och det var inte förrän i tredje perioden – då matchen dessutom blev lite spännande – som jag tyckte att jag kom upp i acceptabel standard.

Men det var kul, det går inte att komma ifrån, så jag hoppas att jag får möjlighet att göra det igen inom en snar framtid. Gärna på en vardag, dock, så att det inte konkurrerar med Volleykanalen…

Annonser

Två delar bye-bye-vecka och en del hello-vecka

Den här veckan innehåller två avsked och en påbörjad relation. För det första: Efter ganska exakt nitton år (nån gång i början av november 1989 gjorde jag första matchen) kommer jag att avsluta min karriär (?) som sportspeaker i morgon! Det känns riktigt skumt, med tanke på att jag hållit på med det i mer än halva mitt liv, men förr eller senare måste det ju ta slut. Hockeyn blev det ju inget av i år eftersom de ville sänka mitt arvode med över 70 procent, och volleybollen kommer mest att handla om direktsändningar på Volleykanalen i år, så där kommer jag inte ha tid med någon speakerinsats på helgerna (och där handlar det heller inte direkt om nån ekonomisk förlust när jag slutar…).

Och eftersom alla matcher utom morgondagens, spelas på helger, så you do the math. Följaktligen blir Elverket Vallentuna – Sollentuna min sista match som speaker. Det som är lite intressant är om detta kommer att bemötas med ett enda stort kollektivt ”jaha” från folk i volleybollkretsarna i Vallentuna, eller om man faktiskt kommer att på något sätt tacka av mig i morgon. Jag ska i alla fall ta med mig en kamera och föreviga denna historiska kväll, så lite bilder kanske jag kan bjuda på framöver.

Det andra avskedet handlar om fordon. Min Saab, som har sjunkit som en sten i andrahandsvärde under det gångna året, är på väg att bytas ut, och detta är planerat att ske på torsdag, om gudarna är nådiga. Är de det, så kan vi sedan säga helloooo, V70:

volvo

Jag vet att ex-J skulle kalla det för en gubb-bil, men jag kan ju säga att känslan mellan en Saab och en Volvo i det här fallet, är… öhm, milsvid (om ni ursäktar den lätt krystade ordvitsen) till Volvons fördel. Och med en blaffig Volleykanalen-logga på sidan, så kommer jag nog att ha så jag klarar mig det närmaste året…

Sedan att den faktiskt drar nästan fyra deciliter mindre per mil i blandad körning (enligt mitt empiriska snabbtest under provkörningen) gör ju inte saken sämre.

Jag överlevde helgen – och klåparna tycks fortfarande regera

Födelsedagsfesten i lördags gick rätt städat till. Ändå hade jag för säkerhets skull satt upp en lapp i porten, där jag erkände för grannarna att vi kanske skulle kunna bli lite högljudda – men där jag samtidigt lovade att vi skulle vara desto tystare på söndagen. Vilket jag tror att vi höll. Inte för att lördagkvällen blev så där überpackad för varken min eller sambons del, men jag undvek i alla fall att gå upp klockan sju och springa runt sjön (för det brukar jag ju alltid göra på söndagar i vanliga fall…).

Jag är i alla fall riktigt tacksam att jag har köpt en sån här bordsalmanacka, där man har en vecka per uppslag och man kan planera sina dagar per timme, för så mycket som det har varit de senaste veckorna hade jag aldrig lyckats hålla i huvudet utan hjälp. Sen var det i och för sig någon (undrar vem) som hade klottrat i min almanacka om att köpa presenter till sin sambo både på torsdagen (alla hjärtans dag) och på söndagen (hennes namnsdag). Men jag suddade det och valde den offensivt romantiska taktiken att gå på hockey på torsdagkvällen istället… Jag har ju trots allt ett kontrakt på hockeymatcherna och det finns ingen undantagsklausul som omfattar alla hjärtans dag. Men det blev faktiskt inte så mycket protester mot det där med hockeyn – faktiskt mindre än antalet kommentarer om att jag hade suddat presentpåminnelserna i almanackan.

Men apropå det där med hockey så undrar man ibland hur samordningen mellan hockey och övriga evenemang är. Alla hjärtans dag kan jag leva med, det är ändå mest bara en dag då blomsterhandlarna och de som säljer snuttepluttiga töntgrejer gör big business. Men däremot kan man ju ifrågasätta hur jag ska lyckas ha min melodifestivalsfest på kvällen den 15:e mars när det är planerat en hockeykvartsfinal klockan 18:30… Man får helt enkelt hoppas på att mina grabbar blir sämst fyra och därmed spelar på bortaplan den kvällen.

Lördagsmatcher som i princip alltid brukar börja 15:00 annars…

Och nu börjar det närma sig ett avgörande även på andra fronter. På tisdag eftermiddag ska jag visa att jag är lämpad att köra buss (och då menar jag inte något som är relaterat till den gångna lördagskvällens aktiviteter). Bara en körlektion kvar innan dess, så de som har ett par tummar över får gärna hålla dem för mig vid 15-tiden, nånting.

Lite sportnörd är man väl…

Nog är man väl en hockeynörd när man först jobbar som speaker på Djurgården – Mora och sen åker hem och sätter sig framför tv:n och tittar på Skellefteå – Timrå? Inte för att den sistnämnda matchen är särskilt intressant annat än att det var bra ur Djurgårdens synvinkel att Skellefteå inte vann med mer än de gjorde, eftersom de då fortsätter att ligga bakom DIF i tabellen. Men hockey är ju ändå hockey och ibland är det kul att bara titta utan att vara så engagerad i något av lagen.

Men jag ser ändå fram emot NHL-matchen på lördag, Ottawa – Montreal. Canal Plus sänder ju inte Montreal-matcher varje dag, och eftersom det är mitt lag sen femton år tillbaka, så tar jag ju varje tillfälle att få se dem. Som tur är går matchen redan kl 21:00, så jag slipper sitta uppe halva natten (den här gången – det har hänt förr, kan jag säga) för att få se den.

Och i morgon bär det av till Örebro för att bevaka nordiska klubbmästerskapen i volleyboll. De två svenska lagen, Örebro och Elverket Vallentuna,  har vunnit båda sina matcher hittills, vilket är optimalt för oss i Volleykanalen eftersom det är just avslutningsmatchen i morgon eftermiddag mellan Örebro och Elverket som vi kommer att göra en fullstor sändning av, och då är den avgörande för slutsegern i gruppen och det är dessutom bara vinnarlaget som går vidare till slutspelet i Finland.

Perfekt, med andra ord. Enda bittra grejen i sammanhanget är att vi inte har möjligheten att sända riktigt live ännu, för det här vore ju en utmärkt livesändningsmatch, onekligen. Men det ser förhoppningsfullt ut för det framöver; jag ska få lite extra back up av en duktig säljare på onsdag, så vi kan få in lite fler* sponsormiljoner till Volleykanalen.

* Nu låter det som om Volleykanalen redan har fått in miljoner
i sponsorpengar, men nja, inte riktigt...

”Jag lovar att berätta när du gör fel”

Hockey i går; Djurgården mot Brynäs och matchen var väl inte det mest underhållande jag sett – förutom i förlängningen. Hade Djurgården spelat så under hela matchen hade det blivit en riktigt trevlig tillställning.

Men jag hade roligt ändå. Jag lyckades helt omedvetet säga vid matchpresentationen att det var en match i säsongen 2006-2007, och blev rätt snabbt tillrättavisad av – linjedomaren.
”Det är faktiskt 2007-2008 nu, och inget annat”. Sagt med glimten i ögat, förstås.
Så jag var inte sen att återgälda sarkasmen, och jag har ju dessutom högtalaranläggningen på min sida, så jag sa att ”som linjedomare Lyth mycket riktigt konstaterade till mig här, så är det 2007-2008 nu – men jag har alltid varit lite efter… Men jag lovar att berätta när linjedomare Lyth dömer fel, så är vi kvitt sen”.

Han svarade genom att sträcka fram sin visselpipa mot mig.

Och det är precis den gemytliga och lite småbitska stämning jag vill ha på matcherna. Hitills har volleybollen legat i framkant där, för i Tellushallen känns det verkligen som ”mitt vardagsrum” och ”här är vi alla en familj som kan skoja med varandra i varenda spelavbrott”, men på hockeymatcherna har jag inte riktigt kommit dit ännu. Men jag inser mer och mer att det är dit jag måste försöka sträva även i Hovet/Globen. Jag tror dessutom att det är lättare som publik att komma tillbaka om man upplever sig vara hej och tjena med alla inblandade funktionärer.

Det är som att bli bjuden på fika hos grannen man aldrig pratar med samma dag som ens bästa kompis också bjuder hem en. Vart går man helst då? Jo, till kompisen, eftersom man vet att man kommer att få trevligt ihop. Med vikande publiksiffror (okej, i går var det ”fullsatt” i Hovet trots att det var en och annan plats som uppenbart ingen satt på) jämfört med när Globen var ny och det var 14 000 på läktarna ”varje match”, så känner jag att jag trots allt har ett ganska stort ansvar för att bidra till att få publiken att gilla att gå på hockey.

Och vem vill säga nej när ens ”egen familj” bjuder in en på hockeymatch?

Hoppas jubileumsmatchen blir roligare

Hockeymatch i  går och det finns väl inte så mycket att säga om den. Någon av kollegorna i speakerbåset uttryckte det rätt tydligt i en av pauserna: ”Linköping är dåliga, men Djurgården är inte bra”. Linköpingsmålvakten Rastislav Stana var väl i mina ögon den ende på isen som var bra rakt igenom, båda lagen inräknade. Det övergår mitt förstånd att han inte fick priset som matchens lirare i Linköping, efter att ha stoppat 30 av 31 skott.

Förresten har jag ett litet (stort?) jubileum på gång framöver. Den 24 november gör jag nämligen min 250:e match som speaker för Djurgården. Jämför detta med spelare och du är uppe i 500 matcher, eftersom de ju är med även på bortaplan, vilket jag inte är. Jag funderar nästan på att lite subtilt påpeka detta jubileumsfaktum för folket på DIF-kansliet. Lite förmätet, kanske, men kan en spelare få blommor och tröja redan vid 400 matcher (=200 för mig), så tycker jag väl att nånting i alla fall borde kunna göras.

Okej, jag känner mig ändå som rookie i speakerbåset, i viss mening, med tanke på vissa som varit med nästan sen Hovet var uterink…

För övrigt, apropå hockey, går mina tankar till Leif Boork nu. Leif är en utomordentligt duktig hockeytränare – och, vilket visade sig speciellt för några år sen*, en väldigt omdömesfull kille. Man vinner inga SM-guld på att vara bäst i oktober. Det är synd att så många tycks tro det. Praktexemplet på motsatsen är HV 71 anno 1994/1995, som sju omgångar från slutet låg sist i elitserien, men sen segade sig upp över slutspelsstrecket – och till slut vann SM-guld.

Leif Boork har varit ifrågasatt förut, och det har visat sig att han haft rätt och lyckats bra med det material han haft till förfogande. Jag tror att han hade gjort det i år också.

————————- 

* Leif Boork skrev krönikor i Expressen för ett antal år sen och berömde vid ett tillfälle tre personer som han tyckte förtjänade det, varav en var speakern i Globen som enligt Leif hade ”klar och tydlig röst med personlighet”, om jag minns citatet rätt (hittar inte klippet just nu). Och jo, det var förstås undertecknad han menade. Gott omdöme, som sagt.