Hässelbyloppet – jag avled inte

Man får ju liksom fokusera på det positiva. Och en stor positiv sak så här efter Hässelbyloppet är ju att jag inte dog. Det hade varit skittrist. Tråkigt var däremot att min löpträning har varit i princip obefintlig den senaste dryga månaden, så varken den annars realistiska planen att ta mig runt under 50 minuter, och målsättningen från februari att ta mig runt under 45 minuter var ju till att tänka på. För att inte prata om den där kommeraldrighända-utopin om en sluttid under 40 minuter. Min egen tidtagning sa 55:27. Hyfsat för att vara ett mysträningspass i höstsol, men knappast nåt att skriva blogg om efter ett tävlingslopp.

Men jag är i alla fall nöjd med dispositionen av krafterna under loppet. Jag är inte nöjd med tillgången på krafter, men jag är nöjd med hur jag fördelade dem under loppet. Bara det faktum att jag var 36 placeringar bättre i mål än vid halva loppet, säger ju en hel del. Plus att jag hade kraft kvar de sista hundra metrarna att inte bara lägga på en hyfsad spurt, utan också att samtidigt som jag spurtade se så här glad ut mot Pillans kamera:

Och ja, det är helt riktigt. Jag sprang och höll i telefonen hela loppet, eftersom jag ännu inte hittat nån hållare som jag kan sätta på armen, och som är tillräckligt stor för en Galaxy Note.

Efter målgång fick jag välbehövlig massage av min personlige massageterapeut som var där och jobbade, så förhoppningsvis slipper jag alltför jobbig träningsvärk. Det är ju nu min nya, intensiva träningsperiod ska börja, så då vore det ju trist att behöva inleda den med att vila bort träningsvärk…

Annonser

När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…

Årskrönika 2012

I januari började jag på allvar inreda min lägenhet, men skrev ”jävlar i mig inga inredningsblogginlägg”, några gånger. Januari var också månaden då jag började träna med PT, och gav honom uppdraget att göra mig smal, snygg, snabb och spänstig. Han svarade genom att se till så att jag tränade sönder mina knän och gick upp i vikt. Den här månaden preciserade jag även för bloggläsarna hur mina blivande flickvänner/fruar kommer att se ut. Trots detta har dock eventuella kandidater varit väldig duktiga på att hålla sig borta.

Månadens grej: ”Ribban” som MD skulle ge sin bror (från Ikea)

Februari ägnades bland annat åt att fortsätta göra mig av med grejer efter mamma, och att samla alla saker på ett och samma ställe, istället för att ha dem utspridda i olika förråd runt om i stan. I vanlig ordning hade jag också en födelsedagsfest i februari – och trots att många, i vanlig ordning, tackade nej av olika orsaker, så var vi ungefär en människa per två kvadratmeter.

Månadens sportcitat: ”Hans medverkan är hotad” (om mitt deltagande i… tja, de flesta volleybollmatcherna)

Mars var månaden då jag bytte bussgarage från Täby till Hornsberg (innerstan) – och har sedan introduktionsutbildningen knappt kört nåt alls och följaktligen glömt rätt mycket av linjesträckningarna. I mars upptäckte jag också en ny favorit-tv-serie i form av Suits, plus att jag gick runt och var frustrerad över att mina knän inte höll för vare sig volleyboll eller löpning.

Månadens insikt: Att bilbanebilar borde kunna inspirera stora biltillverkare vad gäller hållbarhet eftersom de går att krocka hur mycket som helst och ändå köra vidare.

Under april bestämde jag mig för att min lägenhet skulle bli en tvåa, i och med att jag bytta plats på matbord och säng, och skapade ett sovrum av matplatsen. Jag var också med och firade Vallentuna Volleybollklubbs 50-årsjubileum – inte helt oväntat i egenskap av bartender och alkoholinköpschef. Jag blev också utmanad (eller om det var tvärtom) av @EnglundSarah på vem som skulle hinna först att klara 10 minuter i sträck i Plankan – en tävling som fortfarande pågår.

Månades citat: ”Jag, två snygga tjejer, lite chokladsås och tv-spel” (jag, sammanfattande på Facebook, om min tv-spelskväll hemma hos Vanja)

I maj fick jag svar på mitt mejl till Gud, från början av 2010 – ett svar som var ganska nedlåtande och uppfostrande. Maj var också månaden då mitt whiskykaraffsletande tog fart, i och med att jag på allvar upptäckte den traditionella söndagsloppisen på Hötorget. Den här månaden utökades också utmaningsbanken till en löparutmaning mot Kej, med utgångspunkt i våra respektive insatser i Hässelbyloppet 2011 – en utmaning som också fortfarande lever, och ska exekveras i slutet av mars 2013.

Månadens figur: Barba-ra, som gör ra-barba-saft.

Juni ägnade jag bland annat åt att fortsätta sommarens dåliga trend med DNS:er (Did Not Start) i mina planerade tävlingslopp, på grund av fortsatta knäproblem och förkylningar (och vi kan så här i efterhand konstatera att vädret under Sthlm Marathon 2 juni var ganska exakt samma som mitt på dagen nu under nyårsafton). Däremot blev det istället premiär för min del, för ultratraditionellt midsommarfirande på Skansen.

Månadens syn: Den något äldre löparherren under Sthlm Marathon som sprang i regnrusket med linne och Speedos.

Under juli drog Swedish Beach Tour igång, och för första gången var Volleykanalen något av en officiell webb-tv-kanal med livesändningar från samtliga tourstopp (vilket gav ungefär 700 mil i bil eftersom alla deltävlingarna gick anmärkningsvärt långt från stan). Juli var också månaden då jag deltog i ett av de få genomförda loppen under sommaren: Sthlm Kvartsmarathons premiär-år, och gjorde en någorlunda hyfsad tid – som i och för sig åtminstone är personligt rekord eftersom jag aldrig sprungit distansen (10 549 m) förut.

Månadens konstaterande: Att jag har en dokumenterat snabb frisör, som klipper mig på lite drygt åtta minuter.

I augusti avslutades beachvolleytouren, som vanligt med ganska stora abstinensbesvär efter ett alltid lika abrupt slut. Löpträningen gick framåt, men blev även den här månaden lite förstörd av både riktig och inbillad förkylning. Ytterligare lopp fick ställas in och 2012 blev officiellt det absolut sämsta löparåret för mig under de år jag tränat målmedvetet.

Månadens upplevelse: Att se Lisa Nordéns seger i triathlon på plats vid Slottsbacken.

September var debuternas och comebackernas månad. Jag debuterade i de sociala aktiviteterna för Mensa, och gjorde comeback i ett ”riktigt” (alltså som spelar nationellt seriespel) volleybollag – Bromma B i division 1. Jag gjorde också en sorts comeback-debut som reguljär speaker. Comeback i Djurgården, men debut i och med att det inte var hockey utan innebandy. Jag spenderade också några nätter i ett rosa flickrum i Piteå, tack vare en spontaninbjudan via Twitter en sen kväll.

Månadens falska rykte: Att jag är gay.

I oktober upptäckte jag tjusningen med aktiehandel. Och fick till att börja med se sommarens börsuppgång ersättas med nedgång nästan på dagen när jag själv hade gjort mina placeringar. I mitten av månaden ställdes också deltagandet i Hässelbyloppet in, vilket medförde att utmaningen mot Kej flyttades till Preminärmilen nu i mars. Min obegripligt ihärdiga hosta och förkylning (?) höll i sig under hela oktober och förstörde mycket av höstens träning- och tävlingsplaner.

Månadens besvikelse: Att kattstallet i Södertälje valde en annan blivande ägare till ”min” oranga kattunge jag valt ut.

Under november fick jag bland annat chans att (bokstavligt talat) damma av smokingen igen, tack vare maskeradfesten med Mensa, dit jag gick som en av tre James Bond. I november bestämde jag mig också för att köra igång en målmedveten (i dubbel bemärkelse) diet, som jag håller fortfarande (med vissa förändringar vartefter) och som hittills fått mig att gå ner ungefär fyra dokumenterade kilon.

Månadens utmaning: Att vara sportspeaker och samtidigt vara rädd för att behöva spy med ungefär fem sekunders varsel.

Årest sista månad blev jag i alla fall inte förkyld. Däremot lyckades jag istället stuka vänster pek- och långfinger – och tvingades avstå volleyboll på grund av det istället. Läkningen är i skrivande stund fortfarande inte riktigt klar – men nu kan jag i alla fall knyta skorna. I december bestämde jag mig också för att dieten gav så påtagligt resultat att jag ville fortsätta med den under visserligen lite mer tillåtande, men ändå medvetna, former.

Månadens trevligaste upplevelse: Att återigen kunna ha julgran – och den här gången med de klassiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981.

Den otursförföljde

Hösten har varit lite märklig, ur sjukdomshänseende. Först var jag hostig och sjuk i 6-8 veckor i sträck, sen efter två veckors friskhet blev jag förkyld. Nu är jag frisk från den förkylningen också (och tycker att jag borde ha fyllt förkylnings- och hosta-kvoten fram till 2015), och den senaste veckan har jag kunnat träna fullt ut.

I går var det en av ganska få volleybollträningar för min del den här hösten – och vad gör jag? Jo, i första övningen lyckas jag stuka vänster pekfinger i en blocksituation, och håller ut sisådär 45 minuter ytterligare, innan jag inser att det inte funkar, och får avbryta träningen…

Och det var liksom ingen liten lindrig stukning, heller, utan jag går runt med fingret tejpat ganska ordentligt här och har ändå ont så fort jag försöker använda det. Tur i oturen var ju att det trots allt var det vänstra pekfingret – men man använder ju även vänsterhanden till ganska mycket. Framför allt inser man det när vänsterhanden är skadad.

Finger

Risken är ju med andra ord ganska överhängande att jag missar nästa veckas volleybollträning också (ja, vi tränar bara en gång i veckan). Kommer knappt ihåg när jag var på två träningar i rad, och tror inte att jag har varit på tre träningar i rad under hela säsongen. Kul. Verkligen.

 

Att vara sjuk och inte äta

Den här förkylningen jag drabbades av i början av veckan verkade ju bli en ganska snabbt avklarad grej, som det såg ut från början. Men vi vet ju att om saker kan få en lite mer negativ vändning så brukar de kunna få det – och så även den här gången. I går morse vaknade jag nämligen med jätteont i magen och en känsla i resten av kroppen ungefär som när man är riktigt jäkla bakis.

Jag ska bespara er detaljerna, men låt oss konstatera att jag ganska snabbt gick ner i vikt de närmaste timmarna efter uppvaknandet.

Sen la jag mig under en filt i soffan för att vila och hoppas att det skulle gå över, för jag hade ju trots allt en innebandymatch att vara speaker på under eftermiddagen. Dessvärre gick det aldrig över, men jag kände att det är inte helt bra att ringa halv ett och säga att ”jo, den här innebandymatchen som börjar om två och en halv timme kan jag inte vara med på”, så jag släpade mig iväg till Eriksdalshallen ändå.

Och släpade var ordet. Promenaden jag tog mellan Skanstull och hallen, i hopp om att lite frisk luft skulle få igång mig, var nog den långsammaste jag gjort på den sträckan. Dittills, vilket vi ska återkomma till. Själva matchen var nog den jobbigaste jag genomfört i min speakerkarriär, tror jag, för det är inte helt behagligt att, 45 minuter innan matchstart, försöka hitta en olåst toalett genom att försiktigt skrida runt arenan för att inte… tja, behöva be till porslinsguden innan porslinsguden uppenbarat sig, så att säga.

När jag väl hittade en toalett hade behovet dock minskat, och sen klarade jag mig faktiskt hela matchen också. Den hink som ställdes ut åt mig i en skrubb fyra meter från min arbetsplats fick stå orörd. Som tur är så är min plats ganska avskild från de flesta andra, så risken att jag skulle smittat nån om jag nu var magsjuk är lyckligtvis ganska liten.

Under matchens gång adderade vi såklart lite (eller ganska mycket) feber till ekvationen också, så det var ett rent nöje att matchen tog slut och jag kunde släpa mig tillbaka till Skanstull ännu långsammare än på vägen dit. Jag var hemma runt 18-tiden, och spenderade hela kvällen slumrandes i soffan framför tv:n, och förflyttade mig till sängen vid 22, och sov mer eller mindre konstant till elva i dag. Välbehövligt, tydligen.

Men under hela dan i går var jag av förklarliga skäl inte det minsta hungrig, utan mitt födointag bestod av en halvliter mjölk och två liter vatten. Och bristen på aptit har hållit i sig i dag. Det är först nu på kvällen som jag börjar känna mig lite hungrig. Det är nog ett gott tecken, får vi hoppas.

Jag är i alla fall tacksam att jag åtminstone är piggare i dag, eftersom jag hade bowling med några fina vänner inbokad vid 15, och att bowla med feber tror jag inte hade varit helt okej…

Jodå…

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste månaden. Men jag har mest ägnat mig åt att vara sjuk och att bli frisk igen. Och att dieta.

För drygt två veckor sen blev jag frisk igen och kunde komma igång med träningen, och i samband med det tyckte jag att det var lika bra att köra ordentlgit med diet också, så första veckan blev det bara dietdryck och frukt, och från och med förra veckan är jag inne på en strikt nyttig men lite mer matig diet. Hade en tanke om att ta två veckor på mig innan jag kommit igång ordentligt med träningen, men insåg sen att jag ”lika gärna” (nåja) kunde fortsätta hela november ut utan onyttigheter. Det har funkat, men det har varit tillfällen när jag har fått kämpa extra hårt för att stå emot – speciellt när man är nio personer och två filmer i samma rum som åtta snackspåsar och en massa läsk.

Men jag höll mig.

Dock har jag inte lyckats hålla mig från att bli sjuk igen… Men det här verkar vara en gammal hederlig förkylning – med ett dessutom ganska aggressivt förlopp, för jag gick från lite kittlingar i bakre delen av gommen i förrgår morse till fullskalig snorig förkylning i går kväll. Förhoppningsvis går den över lika snabbt. Jag tycker ju att jag har fyllt årets kvot av sjukdom redan…

Men eftersom jag inte kunde träna hade jag ju en helt ledig kväll i går, och fick ett infall och gick på bio. I lördags var jag på höstfest med Mensa Stockholm, och temat var Filmkaraktär, så jag valde den enkla vägen, och dammade (bokstavligt talat, faktiskt) av min smoking och gick dit som James Bond. Följaktligen gick jag och såg Skyfall i går. Och den var bra. Jag som tycker att Roger Moore är den ”riktige” Bond satt ju och tänkte ut ett antal extrarepliker som de hade glömt i manus men som Roger-versionen givetvis hade fällt – men i övrigt höll filmen måttet, tyckte jag.

Veckorapport?

Ambitionen att skriva dagligen får sig ju, ehm, dagligen en knäpp på näsan (om nu blogginlägg har näsor), så vi kan ju i alla fall konstatera att sedan förra gången har jag varit och tränat volleyboll trots att jag inte var riktigt frisk, vilket gav ett par feberfrossenätter som följd. Är man envis så är man. Vi tränar ju så sällan så jag vill ju verkligen inte missa nåt träningspass alls. Och jag vill inte missa passet på onsdag heller, så vi får väl se hur det blir…

Kattdejten gick bra. Jag fick träffa både killen jag vill få hem och hans båda bröder. Jag satte mig i buren hos dem och hade snart alla tre i knät, sovandes:

(som om jag inte hade publicerat tillräckligt många kattbilder på diverse sociala medier redan…)

Katthemspersonalen tyckte att ”det vore ju synd om man skulle behöva dela på dem”, och påstod att det inte alls vore konstigt om jag hade fyra katter hemma. ”Då har ni inte sett hur litet jag har det!” sa jag inte, med insikten att en sån kommentar kanske inte riktigt skulle hjälpa mig i min strävan att få hem ens den av kattungarna jag ville ha. Hur som helst gjorde jag en officiell intresseanmälan, och nu ska det bara till ett hembesök innan det kan fattas slutgiltigt beslut. Lite som för i tiden i samband med ett frieri, kan man säga.

Och så har jag varit en spontantripp på IKEA, också. Och hör och häpna: Jag kom hem med allt jag skulle komma hem med, och inget annat utöver det. Sen har jag tillbringat ett antal timmar här och där med att montera grejerna (som ska bli en kombinerad tv-bänk/vitrin/klädbyrå/allmänt jox-förvaring, och jag tänkte ju att det skulle komma en backlash från inköpsframgången förr eller senare – och mycket riktigt. Det visade sig nämligen att lådorna jag köpt var gjorda för 26 cm höga lådfronter, när jag egentligen skulle ha haft såna som passade till 16 cm höga lådfronter. Det värsta är ju att det var ett felköp, så jag har ju inte ens nån att skylla på.

Eller visst, det hade ju varit lite bra kundservice om nån ur personalen hade spontanstoppat mig när jag var på väg mot kassan, och ba’: ”Hej, jag ska bara kolla så att det du ska köpa funkar ihop.” Varsågod för det tipset, Ingvar. Då hade jag ju kanske till och med övervägt att inte lämna tillbaka en oöppnad 50-kronorsgrej som det visade sig att jag inte behövde. Men nu när jag ändå måste åka, så…

Nu vill jag bli frisk!

Den här… vad man nu ska kalla det… ”sjukdomen” låter som om jag hade typ cancer eller Parkinsons eller nåt, men vad ska man säga? Hur som helst håller den i sig. Förkylning är det ju inte eftersom jag inte snutit mig på flera veckor. Lunginflammation är det väl kanske inte heller, eftersom vad jag minns av lunginflammationen från lumpen så var den mycket mer intensiv till karaktären, och avklarad på nån vecka.

Twar, kanske?

Tydligen kan man ha det i just flera veckor och det känns som en förkylning i början, och sen går det aldrig ur kroppen. Ungefär som mitt. Den senaste veckan har det dock känts bättre och bättre dag för dag, utom i går natt när det plötsligt blev lite sämre igen, och sen satt det i under förmiddan i går. I dag känns det bättre igen, men det är fortfarande det här att om jag drar efter andan lite för snabbt så kommer hostreflexerna.

I går bestämde jag mig dock för att testa om vitlök kunde hjälpa, så jag gjorde en macka och pressade inte mindre än två vitlöksklyftor över den. Om effekten kan mätas i hur mycket det sticker i ögonen så lär det vara effektivt, i alla fall. När jag skulle gå och lägga mig funderade jag på om jag skulle komma att väcka mig själv med andedräkten under natten.

Det är fördelen med att vara singel. Man vet ju redan att man inte kommer att få hångla, och ingen vänder sig bort i avsky när man andas. För det var inte att leka med… Andedräkten sitter kvar i dag också, rätt mycket. Vi får hoppas att det är värt det.