Hässelbyloppet – jag avled inte

Man får ju liksom fokusera på det positiva. Och en stor positiv sak så här efter Hässelbyloppet är ju att jag inte dog. Det hade varit skittrist. Tråkigt var däremot att min löpträning har varit i princip obefintlig den senaste dryga månaden, så varken den annars realistiska planen att ta mig runt under 50 minuter, och målsättningen från februari att ta mig runt under 45 minuter var ju till att tänka på. För att inte prata om den där kommeraldrighända-utopin om en sluttid under 40 minuter. Min egen tidtagning sa 55:27. Hyfsat för att vara ett mysträningspass i höstsol, men knappast nåt att skriva blogg om efter ett tävlingslopp.

Men jag är i alla fall nöjd med dispositionen av krafterna under loppet. Jag är inte nöjd med tillgången på krafter, men jag är nöjd med hur jag fördelade dem under loppet. Bara det faktum att jag var 36 placeringar bättre i mål än vid halva loppet, säger ju en hel del. Plus att jag hade kraft kvar de sista hundra metrarna att inte bara lägga på en hyfsad spurt, utan också att samtidigt som jag spurtade se så här glad ut mot Pillans kamera:

Och ja, det är helt riktigt. Jag sprang och höll i telefonen hela loppet, eftersom jag ännu inte hittat nån hållare som jag kan sätta på armen, och som är tillräckligt stor för en Galaxy Note.

Efter målgång fick jag välbehövlig massage av min personlige massageterapeut som var där och jobbade, så förhoppningsvis slipper jag alltför jobbig träningsvärk. Det är ju nu min nya, intensiva träningsperiod ska börja, så då vore det ju trist att behöva inleda den med att vila bort träningsvärk…

Annonser

Är det här en löparblogg?

Inser att senaste gången jag bloggade var efter Kungsholmen Runt. Nu ska jag skriva om Skärholmsloppet. Hej, jag driver en löparblogg.

Hur som helst. En del vet säkert att min träning har gått rätt bra senaste tiden. Eller egentligen har själva träningen inte gått så mycket bättre än vanligt, det är mer att jag var förkyld för några veckor sedan och efter det hade kapat ungefär 20-25 sekunder per kilometer. Man borde vara förkyld oftare om det är den effekten man får varje gång! Det blev ju som bekant också ett nytt tävlingspersonbästa under Kungsholmen Runt.

Nackdelen med att göra hyfsade tider helt plötsligt, är ju att man ökar förväntningarna på sig själv ganska ordentligt. I måndags var jag ute på en fem kilometers träningsrunda, och eftersom jag sprang den på 23:57, trots trafikljus och andra människor på trottoarerna, insåg jag att jag faktiskt hade en hyfsat realistisk chans i Skärholmsloppet att åtminstone närma mig det där femton år gamla PB:t från Vallentuna Flås (23:14).

Generellt om Skärholmsloppet kan man ju säga att det märks att det är samma arrangörer som för Kistaloppet, för upplägget är ungefär detsamma; loppet utspelar sig kring ett stort köpcentrum, och passerar också delvis genom nämnda köpcentrum. Dock tyckte jag att det var makalöst dåligt skyltat till allting när man kom dit. Jag var där en halvtimme före start, och först en kvart senare hade jag hittat var jag skulle lämna mina kläder. Sen återstod också det lilla problemet att hitta till starten. Jag vet inte, en karta över området hade kanske varit bra att ha bifogat till tävlings-PM:et…

Jag kom i alla fall fram till starten tio minuter innan det var dags, så jag hann ladda lite innan vi gav oss iväg. När starten gick blev det faktiskt lite trångt, trots att vi bara var strax under 600 löpare totalt. Men det släppte efter ett par hundra meter – mycket tack vare att loppet inleddes med en rätt rejäl uppförsbacke i sisådär 400 meter. Man fick med andra ord upp pulsen ganska omgående… Min taktik var att köra på max redan från start och se hur länge det skulle räcka. Under ett femkilomemeterslopp är det ju egentligen ingen poäng i att spara på krafterna. Normalt på längre träningsrundor ligger jag på en andningsfrekvens på sex steg per fullbordat andetag – fem steg när det blir lite jobbigare. Efter nämnda inledande backe var jag nere på fyra steg per andetag, och så förblev det sedan under hela loppet.

Olyckligtvis strulade Runkeeper-appen den här gången också, så jag fick aldrig igång den vid starten och hade med andra ord ingen direkt feedback för hur jag låg till tidsmässigt. Förmodligen var det en nackdel. Dels för att jag är ett kontrollfreak rent generellt och vill ha koll, dels för att jag ju hade som målsättning att försöka hålla ett snitt på 4:35-4:40 min/km och det hade varit bra att veta om jag gjorde det eller inte. Vet inte om jag hade kunnat göra så mycket åt det om jag vetat att jag inte gjorde det, eftersom jag ändå låg någorlunda på toppen av min förmåga, men kanske hade jag kunnat pressa ur mig åtminstone att kapa en sekund till per kilometer. Det hade varit bra, för till slut gick jag i mål på 24:03, och det hade varit trevligt att åtminstone ta sig under 24 minuter…

Skärholmsloppet

Nu ska man väl i och för sig konstatera att 24:03 inte är en heltigenom usel tid. Hade nån sagt åt mig för tre veckor sen att jag skulle springa så fort hade jag inte trott på det. Men det var ju det där med de uppskruvade förväntningarna… I dag vet jag ju att jag kan, så då ställer man in siktet på ett lite annat sätt.

Nåväl, det ger åtminstone blodad tand inför framtida lopp. Den 4:e juni springer jag Blodomloppet, som också är fem kilometer. Visserligen lite av ett terränglopp, i Hagaparken, men ändå. Och sen är det dags för Parloppet nån vecka senare, där jag teamar upp med före detta antagonisten (i Premiärmilen, ni minns?) Kej för att sparka stjärt med (på) P och D. Parloppet är också ett femkilometerslopp, där man springer i par, åt var sitt håll på banan, och sen läggs tiderna ihop.

Och givetvis kan vi ju inte göra nåt halvdant, så vi har både ett noga övervägt lagnamn, och spanar efter lagtröjor. Laget heter förstås Mmm’Kej, inspirerat av mr Mackey i South Park. Vilken lagtröja det exakt blir är inte bestämt ännu, men det finns en som eventuellt ligger rätt bra till. Återkommer om det senare.

Nytt tävlingspersonbästa!

I dag var det dags för årets andra löptävling – Kungsholmen Runt, 10-kilometersvarianten. Och som de som följt mina vedermödor via Facebook och Twitter redan vet, så realiserades vinsten i vadet mot Kej förra helgen. Vi var runt på skoshopping, och efter ett antal timmar (som förvisso även inkluderade en massa skvaller om helt andra saker) så blev det ett par Saucony Grid Type A5. Jag premiärtestade dem i onsdags, och kunde nöjt konstatera att de nog kapade 15-16 sekunder per kilometer, och gav heller inget som helst skavsår trots att de var nya, så beslutet att använda dem på dagens lopp var enkelt.

922822_10151469422228889_1097960324_n

På förhand hade jag ändå ingen som helst uppfattning om vad jag skulle kunna få för tid. Jag gissade i och för sig att skorna plus mycket bättre väderförhållanden skulle ge mig en bättre tid än på Premiärmilen, men för att inte vara alltför optimistisk och riskera att bli besviken, så tänkte jag mig en tid runt 52 minuter. Visserligen hade testrundan på fem kilometer i onsdags gett en snittid under 5 min/km, men ändå.

Men den bedömningen visade sig vara alldeles för pessimistisk! Första kilometern gick på 4:37 – trots att jag fick lite strul med Runkeeper och var tvungen att tillbringa de första 200 metrarna med att fippla med telefonen för att få igång tidtagningen. Sen rullade det på förvånansvärt bra, och när jag hade en snittid på 4:50 efter 5 km insåg jag att jag inte bara hade en liten chans att förbättra mitt tävlingspersonbästa, utan jag hade också en mikroskopisk chans att gå i mål under 50 minuter (jag räknade med att andra halvan skulle gå långsammare än första, därav tveksamheten). Men den där riktiga energidippen kom liksom aldrig. Trots att jag ibland tyckte att jag tog det lugnt så höjdes aldrig snittiden mer än till 4:56-4:57, och när jag hade 1 km kvar till mål och fortfarande låg på 4:57 insåg jag ju att det skulle gå vägen!

Med andra ord, ett prydligt nytt personbästa på tävling med 1:10 gav 49:47 i sluttid, och den förhatliga 50-minutersgräsen är därmed bruten i tävlingssammanhang! Jag räknar mig i och för sig inte alls lika snabb – ännu? – som 2006, då jag gjorde träningsrundor på 45-46 minuter, och tävlings-PB:t sattes på ett sedvanligt överfullt och trångt Midnattsloppet. Men om inte annat är det en stor framgång för att vara så här tidigt på säsongen, och det ser plötsligt betydligt ljusare ut för möjligheten att komma neråt 45 minuter på Hässelbyloppet i oktober.

Resultat

Hurra!

Nu är det Blodomloppets 5-kilometersversion som gäller nästa gång, om exakt en månad.