Back in business?

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste tiden. Ignorerad, skulle man kunna säga. Men att bolla både Facebook, Twitter och bloggen och fylla dem alla med vettigt innehåll känns nästan krångligare att bolla tre flickvänner samtidigt (låt oss hålla det här på en barnvänlig nivå och inte gå in på det här med ”att fylla dem med innehåll” när det gäller de tre flickvännerna). Hur som helst, vi gör ett försök till upprättelse här, dårå.

Som en del säkert vet har jag haft en renovering av min lägenhet på gång under ett antal veckor. Från början var det sagt att de skulle börja vecka 4, och det skulle ”absolut inte ta fullt tre veckor”, men sen blev det förskjutet till vecka 5 – och eftersom jag ju brukar ha min födelsedagsfest under just den perioden, så var jag ju tvungen att senarelägga den lite grann. Först tänkte jag mig den 16:e, men för säkerhets skull flyttade jag den ytterligare en vecka, till i går kväll. Vilket skulle visa sig vara tur, för hantverkaren gjorde klart det sista vid halv elva i går förmiddags… Det var kurser och ledigheter och grejer som gjorde att det gick bort totalt en hel vecka – men å andra sidan jobbade han desto mer hängivet de dagar han var här, så det blev ju klart i tid, trots allt.

Och jag är nöjd. Nöjd med att det jag på förhand planerade, funkade bra i verkligheten, och jag är nöjd med att de förstod precis hur jag ville ha det och gjorde rätt. Och så här blev det:

Sovrummet har fått nya väggar, nytt golv, och nytt tak med spotlights, plus att dörren har flyttats en meter åt vänster.

IMG_4635  IMG_4636

Vardagsrummet har fått nytt golv.

IMG_4639

IMG_4642

Och badrummet har fått ny inredning.

IMG_4644  IMG_4645  IMG_4647

Nu känns det lite som en halvny lägenhet, och eftersom jag gillar nytt och fräscht, så går jag mest bara runt lite så där som Piff (eller Puff?) i filmen på julafton när granen är klädd och allt glänser och är fint.

Annonser

Ni kan kalla mig herr ordförande

Som en del kanske kommer ihåg är jag ju sedan i höstas speaker för Djurgårdens innebandydamer i Superligan. Innebandy, ska väl erkännas, har ju inte riktigt varit min sport annat än något man spelade på idrottslektionerna i skolan, där man alltid hade otur och fick en av de där töntiga mjuka klubborna. Men jag har lite bättre koll på hur man berättar för publiken vem som gör mål – och det var väl det som i första hand fällde avgörandet när jag ombads att ta uppdraget.

Hur som helst, läget i klubben har varit lite turbulent, av olika orsaker – läs mer här – och det finns en hel del att jobba på, kan man säga. Och i samband med hemmamatchen i fredags fick jag frågan om jag ville ta en plats som ordinarie ledamot i styrelsen. Nu har jag ju en del erfarenhet från olika styrelser, allt från elevråd och politiska nämnder, till idrottsklubbar, så frågan i sig skrämde ju inte – men sen var det ju det där med dels om jag har tid, dels om det inte är en alltför jobbig utmaning.

Jag valde att fundera på saken, och frågan togs upp igen i tisdags eftermiddag. Och då hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att bli ledamot. ”Bra!”, fick jag till svar. ”Skulle du kunna tänka dig att ta ordförandeklubban?”.

Nu ska man ju betänka att ordförandeposten är lite av ett annat uppdrag än att vara vanlig ledamot. Visst, de gånger jag suttit i olika styrelser har jag både inspirerats (och i vissa fall avskräckts) av olika ordföranden och deras ageranden, och (naturligtvis, som det kontrollfreak jag är) funderat på hur jag själv skulle ha velat sköta den sysslan. Men då har det ändå varit ganska ”enkla” uppdrag i redan fungerande organisationer. Nu säger jag inte att DIF Innebandys organisation inte fungerar, utan snarare är det ju ett faktum att det finns en del ekonomiska ärenden att brottas med – och det är om inte annat en ganska stor utmaning.

Speciellt blir utmaningen mentalt ganska stor om man får frågan om ordförandeposten två timmar innan årsmötet…

Men jo, jag funderade länge (allt är ju relativt, med två timmars tänkemarginal) och hårt på det där, men när funderandet övergick i nån form av punktande av alla de saker jag behövde bekanta mig med och ta tag i, så var det nog redan rätt avgjort att jag skulle tacka ja. Även om promenaden till möteslokalen kantades av ”vad ger jag mig in på?”-funderingar.

Men vi vet ju att jag den senaste tiden har valt att utmana mig själv på flera olika områden, så varför inte detta också…?

Jag var i alla fall tvungen att avvika från mötet mitt under den intensiva ekonomiska diskussionen, eftersom jag ju egentligen hade andra planer för kvällen, så jag hann bara presentera mig lite snabbt innan jag sprang iväg, och var aldrig med under själva valet – men tydligen blev det jag ändå, som numera är ordförande för Djurgården Innebandy.

Där ser man.

Bra tid att blicka framåt

Så här i början av året är det ju ett rätt bra läge att planera framtiden. I och för sig är det alltid ett bra läge att planera framtiden, men man blir ju onekligen lite extra motiverad när man har nästan ett helt nytt, oskrivet kalenderår framför sig.

Jag fick frågan i går om vad jag har för planer för 2013. ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. ”Inte mer än att jag ska bli rik, berömd och älskad av alla.” Men det är ju i och för sig planer som innefattar det mesta man kan ta sig för som är bra för en. Möjligtvis skulle jag kunna lägga till ”må bra”, också, för där kommer ju kosten och träningen in på ett lite mer konkret sätt – för jag lär ju knappast bli varken rik eller berömd i egenskap av kostrådgivare under 2013.

Men visst, de första tre grejerna jobbar jag också på. Jag har ju, som en del kanske vet, fått ett ganska stort intresse för aktiehandel, och efter att ha haft lite av en övningsperiod/startsträcka under hösten (medan börsen generellt gått ner, olämpligt nog), så känns det nu som om jag är på gång. Och berömmelsen kanske kommer tack vare de webbaserade projekten som jag håller på och försöker få fart på, och som på sitt sätt anspelar lite på det jag gjort hittills fast ändå inte. Finns förhoppningsvis anledning att återkomma lite mer konkret i den frågan när det finns nåt konkret – men jag är i alla fall själv ganska exalterad över dem. Sen gäller det bara att få eventuella övriga inblandade att bli lika entusiastiska…

Och älskad av alla… Ptja, jag försöker ju att vara dum mot så få människor som möjligt, i alla fall. En ganska central grej i det resonemanget är ju att försöka sluta vara dum mot mig själv, det vill säga att anstränga mig för att vårda mig själv både fysiskt och mentalt – vilket kan vara nog så svårt ibland.

Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.

Det HÄR är ett inredningsinlägg!

Efter debaclet med de saknade bankfacksnycklarna ägnade jag mig åt lite andra ärenden när jag ändå var i förorten. Som tur var så var ju inte resan enbart ett slöseri med tid och resepengar. Jag hann faktiskt slösa pengar på lite annat också. Förutom att jag stannade till på kyrkogården och kom fram till att mammas och pappas grav behöver städas och planteras om lite grann till nästa år, så gick jag även runt i ett antal olika inredningsbutiker i Arninge centrum.

Primärt för att hitta orange gardiner och en orange mjuk matta till sovrummet, men givetvis hittade jag allt annat utom just det. Numera är till exempel badrummet betydligt gladare i färgerna än tidigare:

Och de något fläckiga och lite småtrötta hallmattorna fick också se sig ersatta:

I köket är ju accentfärgen lila. Och det har varit ett anmärkningsvärt hårt arbete att hitta lila saker dit, så jag är fortfarande inte helt färdig med det. Bland annat tycks det i princip omöjligt att hitta en lila slaskrensare – alltså en sån där man skopar upp grejer ur slasken med istället för att ta dem med händerna eller ett hushållspapper. Men å andra sidan jublade detaljsinnet i mig när jag hittade de här:

Ska man göra nåt kan man lika gärna göra det ordentligt!

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Den lille hemmafixaren

De som har varit hemma hos mig vet att det inte är jättestort. Det går att bo här; man kan till och med vara två, och man kan till och med bjuda hem sjutton stycken andra på fest. Men det är ju inte direkt så där gott om plats så man bygger en tv-studio i lägenheten, precis.

Just därför bygger jag en tv-studio i lägenheten. De flesta vet ju att Volleykanalen är min grej, och när sändningar inte görs ifrån olika idrottshallar och stränder runt om i landet, så behöver de nånstans att produceras. Bilden ovan illustrerar hur redaktionen utsmyckats med vederbörlig bakgrundsdekor för att möjliggöra inspelning av program.

Jag brukar säga att Volleykanalens ambitioner är i klass med SVT, men att budgeten är i klass med SVT:s kaffekassa. Nu kan vi snart också lägga till att studion är i klass med SVT:s handikapptoalett.

Den dagen Volleykanalen också kan få en del av tv-licenspengarna (UR får ju, trots att ingen tittar!), då skulle det nog kunna bli en större studio… Till att börja med.

Bortförklaringar och yada yada yada

Okej. Det var en månad sen sist. Låt oss konstatera att en detaljerad redogörelse av den senaste månaden skulle bli alldeles för lång för att nån skulle vilja läsa – eller för den delen skriva – den, så jag konstaterar helt enkelt att beachtouren har hunnit ta slut och att det har gått alldeles för fort, plus att det har (uppenbart) varit en hel del att göra även efter detta, som har tagit tid från bland annat det här med bloggande.

Anyway. Nu börjar väl livet övergå mer i höstgöromål (även om det eventuellt kan finnas en del sommarrelaterade aktiviteter så sent som i slutet av oktober, men det kan vi återkomma till om det blir definitivt), och rent yrkesmässigt handlar det faktiskt om – innebandy. Jo, ni läste rätt. Undertecknad ska bli innebandyspeaker på regelbunden basis, är det tänkt, och tack vare min relativt långa historia som hockeyspeaker blev jag kontaktad med frågan om jag var intresserad av att återknyta bekantskapen med den där blå-gul-röda klubben och ta över som speaker för deras damlag i innebandyns högsta serie.

Och eftersom frågan var kryddad med diverse komplimanger får både min röst och min professionalitet på arenan, så var det förstås svårt att tacka nej. Så om allt går som det ska, så blir det debut* den 22 september i Eriksdalshallen.

Den lördagen kommer jag för övrigt också att springa Solsidan Runt, fyra timmar dessförinnan, så med lite tur kanske jag rent av kommer med ett nysatt personligt rekord på 5 kilometerstävlingslopp. Och apropå tävling är det redan nu på lördag dags för nästa lopp. Då handlar det om Kistaloppet, 10 km runt Kista och Akalla, bland annat in genom Kista Galleria. Ett coolt lopp som jag trivdes bra på redan förra året, och som blir en bra värdemätare för hur jag ligger till formmässigt just nu. Och jo, det känns för övrigt ganska bra i kroppen, så jag har ganska bra förhoppningar om en god möjlighet att sätta ett personligt mästerskapsrekord (förra året gjorde jag 53:18).

——————–

*Debut är ju egentligen att ta i eftersom jag gjorde ett antal tillfälliga inhopp redan för några år sen, men debut som ordinarie blir det åtminstone.

En vecka ledigt = hemma

Jag är av den där motvalls-typen. Så där så att jag tillbringar jobbtid hemifrån och ledig tid hemma. Eller… En del skulle väl kanske inte kalla ”att sitta på en läktare och bli solbränd, dricka kaffe och titta på vältränade tjejer i bikini” för att jobba, men ändå.

Jag hinner faktiskt knappt titta. Och kaffet får jag klara av till frukosten. Och hälften av tiden är det vältränade killar i bar överkropp som ger mig komplex för att de har ungefär fem magrutor fler än vad jag har, så jävla behagligt är det faktiskt inte!

Anyway, det var inte riktigt det jag ville komma in på, utan mer på att rekapitulera den gångna helgens SM i beachvolley på Skrea strand i Falkenberg. Och totaltintrycket är att det gick bättre än det gjort tidigare under sommaren. Tänk vad mycket en fungerande höghastighetsinternetanslutning kan göra. Förutom att delar av arenan drabbades av strömavbrott i slutet av den absolut första matchen, och att några av de som var avsatta till att hjälpa mig med poänggrafiken var lite trötta och svårlärda, så har i stort sett allt funkat. Till och med ett skyfall som kom på trettio sekunder och fick 95% av publiken att fly i panik från läktaren, blev ett mindre problem för mig tack vare min stora blåa presenning som jag hade monterat som taket på en cab och som bara var att dra över elektroniken på ett sätt som skulle göra banchefen på Wimbledon grön av avund om han såg det.

Så sista dagen kunde jag i stort sett bara koncentrera mig på det jag gör helst och bäst:

Att det är jag till vänster behöver jag kanske inte berätta. Min bisittare och expert under SM-finalerna var Josef Pernholm, eller ”Succé-Josef” som jag döpte om honom till efter att han och hans partner slagit ut de regerande svenska mästarna från 2011 redan i åttondelsfinalen. Sen var de hyggliga nog att förlora kvartsfinalen så att Josef kunde sitta hos mig under finalerna istället. Sånt uppskattar jag. Josef var dock – inte helt oväntat – lite mer tvehågsen i frågan.

Och hemresan blev anmärkningsvärt odramatisk (till skillnad från nedresan där jag faktiskt höll på att krocka tre gånger med olika saker på vägen), och det var skönt att komma hem till sin egen säng. Och nu ska jag sova i den i en dryg vecka (eller okej, jag ska ju vara vaken på dagarna, tänkte jag), för det är speluppehåll på elittouren i helgen, och sen åker vi till Umeå den 7:e.

Och jag var också väldigt tacksam att jag omprövade mina planer för måndagen, som jag först skapade när jag kom hem till ett ösregnigt Stockholm vid midnatt, när det sedan visade sig att måndagen blev väldigt solig. Planer på tvätt, städning, videoredigering, kontorsarbete med mera, fick vänta, till förmån för sol och bad. Välbehövligt.

Stockholm Kvartsmarathon

Stockholm Kvartsmarathon blev för min del en helt okej tävling. Det kändes bra under dagen, och det kändes även bra under loppet. Jag var inte så mycket ute efter en bra tid – för det visste jag att jag inte riktigt skulle göra – utan mer ett kvitto på att det kändes bra i kroppen även när jag tog i lite. Och det gjorde det. Jag hade en plan på att ligga på sexstegsandning (d v s sex löpsteg per fullbordat andetag) fram till 4 km, sen gå upp på femstegstakt – och så avsluta på fyrstegstakt efter 8 km. Nu visade sig första halvan vara väldigt kuperad, så det blev lite mer högfrekvent andning emellanåt, men på det stora hela lyckades jag hålla planen.

Och jag hade också planerat att gå ut ganska hårt redan från början, för att känna hur det skulle kännas, och se hur långt det skulle hålla. Förhoppningen var att få ett snitt på runt 5:30 min/km, och med tanke på det så var det ett rent nöje att konstatera att första kilometern gick på 4:39. Men sen mattades förstås farten av en del, men till slut kom jag i mål på 57:20, vilket ger en snittkilometertid på 5:26.

Inte mycket att skryta om, i och för sig, men tanken med loppet var mer att få känna efter hur kroppen kändes, hur knäna kändes, och vad som skulle hända om jag tryckte på lite mer. Och allt kändes bra, så jag får vara nöjd. Det är ju trots allt i oktober jag ska vara som bäst, så det är fortfarande 2½ månad kvar att slipa på farten…