Hässelbyloppet – jag avled inte

Man får ju liksom fokusera på det positiva. Och en stor positiv sak så här efter Hässelbyloppet är ju att jag inte dog. Det hade varit skittrist. Tråkigt var däremot att min löpträning har varit i princip obefintlig den senaste dryga månaden, så varken den annars realistiska planen att ta mig runt under 50 minuter, och målsättningen från februari att ta mig runt under 45 minuter var ju till att tänka på. För att inte prata om den där kommeraldrighända-utopin om en sluttid under 40 minuter. Min egen tidtagning sa 55:27. Hyfsat för att vara ett mysträningspass i höstsol, men knappast nåt att skriva blogg om efter ett tävlingslopp.

Men jag är i alla fall nöjd med dispositionen av krafterna under loppet. Jag är inte nöjd med tillgången på krafter, men jag är nöjd med hur jag fördelade dem under loppet. Bara det faktum att jag var 36 placeringar bättre i mål än vid halva loppet, säger ju en hel del. Plus att jag hade kraft kvar de sista hundra metrarna att inte bara lägga på en hyfsad spurt, utan också att samtidigt som jag spurtade se så här glad ut mot Pillans kamera:

Och ja, det är helt riktigt. Jag sprang och höll i telefonen hela loppet, eftersom jag ännu inte hittat nån hållare som jag kan sätta på armen, och som är tillräckligt stor för en Galaxy Note.

Efter målgång fick jag välbehövlig massage av min personlige massageterapeut som var där och jobbade, så förhoppningsvis slipper jag alltför jobbig träningsvärk. Det är ju nu min nya, intensiva träningsperiod ska börja, så då vore det ju trist att behöva inleda den med att vila bort träningsvärk…

Annonser

Är det här en löparblogg?

Inser att senaste gången jag bloggade var efter Kungsholmen Runt. Nu ska jag skriva om Skärholmsloppet. Hej, jag driver en löparblogg.

Hur som helst. En del vet säkert att min träning har gått rätt bra senaste tiden. Eller egentligen har själva träningen inte gått så mycket bättre än vanligt, det är mer att jag var förkyld för några veckor sedan och efter det hade kapat ungefär 20-25 sekunder per kilometer. Man borde vara förkyld oftare om det är den effekten man får varje gång! Det blev ju som bekant också ett nytt tävlingspersonbästa under Kungsholmen Runt.

Nackdelen med att göra hyfsade tider helt plötsligt, är ju att man ökar förväntningarna på sig själv ganska ordentligt. I måndags var jag ute på en fem kilometers träningsrunda, och eftersom jag sprang den på 23:57, trots trafikljus och andra människor på trottoarerna, insåg jag att jag faktiskt hade en hyfsat realistisk chans i Skärholmsloppet att åtminstone närma mig det där femton år gamla PB:t från Vallentuna Flås (23:14).

Generellt om Skärholmsloppet kan man ju säga att det märks att det är samma arrangörer som för Kistaloppet, för upplägget är ungefär detsamma; loppet utspelar sig kring ett stort köpcentrum, och passerar också delvis genom nämnda köpcentrum. Dock tyckte jag att det var makalöst dåligt skyltat till allting när man kom dit. Jag var där en halvtimme före start, och först en kvart senare hade jag hittat var jag skulle lämna mina kläder. Sen återstod också det lilla problemet att hitta till starten. Jag vet inte, en karta över området hade kanske varit bra att ha bifogat till tävlings-PM:et…

Jag kom i alla fall fram till starten tio minuter innan det var dags, så jag hann ladda lite innan vi gav oss iväg. När starten gick blev det faktiskt lite trångt, trots att vi bara var strax under 600 löpare totalt. Men det släppte efter ett par hundra meter – mycket tack vare att loppet inleddes med en rätt rejäl uppförsbacke i sisådär 400 meter. Man fick med andra ord upp pulsen ganska omgående… Min taktik var att köra på max redan från start och se hur länge det skulle räcka. Under ett femkilomemeterslopp är det ju egentligen ingen poäng i att spara på krafterna. Normalt på längre träningsrundor ligger jag på en andningsfrekvens på sex steg per fullbordat andetag – fem steg när det blir lite jobbigare. Efter nämnda inledande backe var jag nere på fyra steg per andetag, och så förblev det sedan under hela loppet.

Olyckligtvis strulade Runkeeper-appen den här gången också, så jag fick aldrig igång den vid starten och hade med andra ord ingen direkt feedback för hur jag låg till tidsmässigt. Förmodligen var det en nackdel. Dels för att jag är ett kontrollfreak rent generellt och vill ha koll, dels för att jag ju hade som målsättning att försöka hålla ett snitt på 4:35-4:40 min/km och det hade varit bra att veta om jag gjorde det eller inte. Vet inte om jag hade kunnat göra så mycket åt det om jag vetat att jag inte gjorde det, eftersom jag ändå låg någorlunda på toppen av min förmåga, men kanske hade jag kunnat pressa ur mig åtminstone att kapa en sekund till per kilometer. Det hade varit bra, för till slut gick jag i mål på 24:03, och det hade varit trevligt att åtminstone ta sig under 24 minuter…

Skärholmsloppet

Nu ska man väl i och för sig konstatera att 24:03 inte är en heltigenom usel tid. Hade nån sagt åt mig för tre veckor sen att jag skulle springa så fort hade jag inte trott på det. Men det var ju det där med de uppskruvade förväntningarna… I dag vet jag ju att jag kan, så då ställer man in siktet på ett lite annat sätt.

Nåväl, det ger åtminstone blodad tand inför framtida lopp. Den 4:e juni springer jag Blodomloppet, som också är fem kilometer. Visserligen lite av ett terränglopp, i Hagaparken, men ändå. Och sen är det dags för Parloppet nån vecka senare, där jag teamar upp med före detta antagonisten (i Premiärmilen, ni minns?) Kej för att sparka stjärt med (på) P och D. Parloppet är också ett femkilometerslopp, där man springer i par, åt var sitt håll på banan, och sen läggs tiderna ihop.

Och givetvis kan vi ju inte göra nåt halvdant, så vi har både ett noga övervägt lagnamn, och spanar efter lagtröjor. Laget heter förstås Mmm’Kej, inspirerat av mr Mackey i South Park. Vilken lagtröja det exakt blir är inte bestämt ännu, men det finns en som eventuellt ligger rätt bra till. Återkommer om det senare.

Nytt tävlingspersonbästa!

I dag var det dags för årets andra löptävling – Kungsholmen Runt, 10-kilometersvarianten. Och som de som följt mina vedermödor via Facebook och Twitter redan vet, så realiserades vinsten i vadet mot Kej förra helgen. Vi var runt på skoshopping, och efter ett antal timmar (som förvisso även inkluderade en massa skvaller om helt andra saker) så blev det ett par Saucony Grid Type A5. Jag premiärtestade dem i onsdags, och kunde nöjt konstatera att de nog kapade 15-16 sekunder per kilometer, och gav heller inget som helst skavsår trots att de var nya, så beslutet att använda dem på dagens lopp var enkelt.

922822_10151469422228889_1097960324_n

På förhand hade jag ändå ingen som helst uppfattning om vad jag skulle kunna få för tid. Jag gissade i och för sig att skorna plus mycket bättre väderförhållanden skulle ge mig en bättre tid än på Premiärmilen, men för att inte vara alltför optimistisk och riskera att bli besviken, så tänkte jag mig en tid runt 52 minuter. Visserligen hade testrundan på fem kilometer i onsdags gett en snittid under 5 min/km, men ändå.

Men den bedömningen visade sig vara alldeles för pessimistisk! Första kilometern gick på 4:37 – trots att jag fick lite strul med Runkeeper och var tvungen att tillbringa de första 200 metrarna med att fippla med telefonen för att få igång tidtagningen. Sen rullade det på förvånansvärt bra, och när jag hade en snittid på 4:50 efter 5 km insåg jag att jag inte bara hade en liten chans att förbättra mitt tävlingspersonbästa, utan jag hade också en mikroskopisk chans att gå i mål under 50 minuter (jag räknade med att andra halvan skulle gå långsammare än första, därav tveksamheten). Men den där riktiga energidippen kom liksom aldrig. Trots att jag ibland tyckte att jag tog det lugnt så höjdes aldrig snittiden mer än till 4:56-4:57, och när jag hade 1 km kvar till mål och fortfarande låg på 4:57 insåg jag ju att det skulle gå vägen!

Med andra ord, ett prydligt nytt personbästa på tävling med 1:10 gav 49:47 i sluttid, och den förhatliga 50-minutersgräsen är därmed bruten i tävlingssammanhang! Jag räknar mig i och för sig inte alls lika snabb – ännu? – som 2006, då jag gjorde träningsrundor på 45-46 minuter, och tävlings-PB:t sattes på ett sedvanligt överfullt och trångt Midnattsloppet. Men om inte annat är det en stor framgång för att vara så här tidigt på säsongen, och det ser plötsligt betydligt ljusare ut för möjligheten att komma neråt 45 minuter på Hässelbyloppet i oktober.

Resultat

Hurra!

Nu är det Blodomloppets 5-kilometersversion som gäller nästa gång, om exakt en månad.

Det är roligast när man vinner

IMG_0962

I går var det dags för den sedan länge emotsedda Premiärmilen. Ett tiokilometerslopp som skulle tjänstgöra som Den Slutgiltiga Uppgörelsen mellan mig och Kej, i vårt vad om vem som är bäst. Reglerna var (relativt) enkla: Den som, procentuellt sett, förbättrade sin tid mest jämfört med Hässelbyloppet 2011, kunde avkräva den andre ett par nya löparskor.

Och jag fick väl ta på mig nån form av favoritskap på förhand, eftersom jag lyckats underhålla min löpträning på ett vis som överraskat åtminstone mig själv (ingen annan har direkt sagt nåt) under vintern, mycket tack vare att jag lärt mig att undvika att dö tristessdöden varje gång jag ställt mig på ett löpband. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så här bra löptränad i mars. Vanligtvis är ju september min starkaste månad, eftersom jag föredrar att löpträna utomhus när det är mer än tio grader varmt.

Hur som helst, ivrigt påhejade av P, D, P och T var vi ganska taggade före start. Jag var lite orolig dock att Kej hade mörkat sin form, eftersom hon enbart loggat simträning det senaste typ halvåret på Funbeat, men jag var ändå inställd på att hon skulle få göra sitt yttersta för att slå mig. Planen var att ta det lite lugnt första halvan, och lära känna banan (som gick två varv på en 5-kilometersslinga), och det kändes helt okej i kroppen, men när jag kom till varvningen tyckte jag att jag nästan hade tagit det lite för lugnt. Tyvärr lyckades jag tappa min telefon i en liten vattenpöl precis före start, så det gick inte att få nåt ljud ur den så jag hade ingen koll på km-tider – och sen tog batteriet dessutom slut, så då var det ännu sämre. Men jag ökade lite på andra varvet, och även om jag bävade lite för den sista backen, så gick det rätt bra när jag väl var där också. Sen var det bara att spurta sista kilometern mot mål. Eller bara och bara; de där sista trehundra meterna på upploppet kändes vettlöst långa! Men så gick jag verkligen på max då, också. Det hade varit väldigt intressant att se vad jag hade för kilometertid på sista kilometern. Jävla telefonbatteri.

När jag kom i mål hade jag prickat nästan exakt vad jag hade gissat på förhand (”53-54 minuter, nånting”) och stannade på 53:16 enligt den officiella tidtagningen. Inte världsårsbästa, men mycket bra för att vara jag i mars, och faktiskt bättre än Kistaloppet i somras (53:35), så jag får definitivt vara nöjd, speciellt med tanke på kylan, vattenpölar och trängsel i spåret. Och eftersom tiden jag hade att jämföra mig med från min genomklappning på Hässelbyloppet 2011 var 56:41, så förbättrade jag min tid med -6,03%.

Premiärmilen

Som vi ser så gick ju andra halvan ganska mycket snabbare än den första. Det känns fint att jag passerade 73 löpare på sista halvan – varav 6-7 stycken bara på upploppet.

Sedan började den spännande väntan på Kej, som ju förvisso skulle komma in efter mig, men frågan var ju hur mycket efter. Tack vare min egen insats var hon tvungen att komma i mål snabbare än 1:10:51 för att vinna vår tävling, men när jag inte såg varken henne eller P (som hon gjorde sällskap med runt) när det hade gått 1:09, och eftersom man ser de sista 500 meterna från målet, så började jag känna mig rätt lugn. Så, ja…

Jag vann!

Och nu är planen att de här sötnosarna ska bli mina nya kompisar inom kort:

Skor

Hurra!

Och nu är jag dessutom extra taggad att fortsätta med löpträningen framöver. Primärmålet är ju att komma ner under 50 på tävling, och en liten utopi vore ju att faktiskt närma mig 45 till Hässelbyloppet i oktober. Det är ett halvår till dess, så helt omöjligt är det ju inte!

Nu ska jag sätta mig och anmäla mig till lite lopp under året, och skaffa mig en tävlingskalender värt namnet.

Bra tid att blicka framåt

Så här i början av året är det ju ett rätt bra läge att planera framtiden. I och för sig är det alltid ett bra läge att planera framtiden, men man blir ju onekligen lite extra motiverad när man har nästan ett helt nytt, oskrivet kalenderår framför sig.

Jag fick frågan i går om vad jag har för planer för 2013. ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. ”Inte mer än att jag ska bli rik, berömd och älskad av alla.” Men det är ju i och för sig planer som innefattar det mesta man kan ta sig för som är bra för en. Möjligtvis skulle jag kunna lägga till ”må bra”, också, för där kommer ju kosten och träningen in på ett lite mer konkret sätt – för jag lär ju knappast bli varken rik eller berömd i egenskap av kostrådgivare under 2013.

Men visst, de första tre grejerna jobbar jag också på. Jag har ju, som en del kanske vet, fått ett ganska stort intresse för aktiehandel, och efter att ha haft lite av en övningsperiod/startsträcka under hösten (medan börsen generellt gått ner, olämpligt nog), så känns det nu som om jag är på gång. Och berömmelsen kanske kommer tack vare de webbaserade projekten som jag håller på och försöker få fart på, och som på sitt sätt anspelar lite på det jag gjort hittills fast ändå inte. Finns förhoppningsvis anledning att återkomma lite mer konkret i den frågan när det finns nåt konkret – men jag är i alla fall själv ganska exalterad över dem. Sen gäller det bara att få eventuella övriga inblandade att bli lika entusiastiska…

Och älskad av alla… Ptja, jag försöker ju att vara dum mot så få människor som möjligt, i alla fall. En ganska central grej i det resonemanget är ju att försöka sluta vara dum mot mig själv, det vill säga att anstränga mig för att vårda mig själv både fysiskt och mentalt – vilket kan vara nog så svårt ibland.

Årskrönika 2012

I januari började jag på allvar inreda min lägenhet, men skrev ”jävlar i mig inga inredningsblogginlägg”, några gånger. Januari var också månaden då jag började träna med PT, och gav honom uppdraget att göra mig smal, snygg, snabb och spänstig. Han svarade genom att se till så att jag tränade sönder mina knän och gick upp i vikt. Den här månaden preciserade jag även för bloggläsarna hur mina blivande flickvänner/fruar kommer att se ut. Trots detta har dock eventuella kandidater varit väldig duktiga på att hålla sig borta.

Månadens grej: ”Ribban” som MD skulle ge sin bror (från Ikea)

Februari ägnades bland annat åt att fortsätta göra mig av med grejer efter mamma, och att samla alla saker på ett och samma ställe, istället för att ha dem utspridda i olika förråd runt om i stan. I vanlig ordning hade jag också en födelsedagsfest i februari – och trots att många, i vanlig ordning, tackade nej av olika orsaker, så var vi ungefär en människa per två kvadratmeter.

Månadens sportcitat: ”Hans medverkan är hotad” (om mitt deltagande i… tja, de flesta volleybollmatcherna)

Mars var månaden då jag bytte bussgarage från Täby till Hornsberg (innerstan) – och har sedan introduktionsutbildningen knappt kört nåt alls och följaktligen glömt rätt mycket av linjesträckningarna. I mars upptäckte jag också en ny favorit-tv-serie i form av Suits, plus att jag gick runt och var frustrerad över att mina knän inte höll för vare sig volleyboll eller löpning.

Månadens insikt: Att bilbanebilar borde kunna inspirera stora biltillverkare vad gäller hållbarhet eftersom de går att krocka hur mycket som helst och ändå köra vidare.

Under april bestämde jag mig för att min lägenhet skulle bli en tvåa, i och med att jag bytta plats på matbord och säng, och skapade ett sovrum av matplatsen. Jag var också med och firade Vallentuna Volleybollklubbs 50-årsjubileum – inte helt oväntat i egenskap av bartender och alkoholinköpschef. Jag blev också utmanad (eller om det var tvärtom) av @EnglundSarah på vem som skulle hinna först att klara 10 minuter i sträck i Plankan – en tävling som fortfarande pågår.

Månades citat: ”Jag, två snygga tjejer, lite chokladsås och tv-spel” (jag, sammanfattande på Facebook, om min tv-spelskväll hemma hos Vanja)

I maj fick jag svar på mitt mejl till Gud, från början av 2010 – ett svar som var ganska nedlåtande och uppfostrande. Maj var också månaden då mitt whiskykaraffsletande tog fart, i och med att jag på allvar upptäckte den traditionella söndagsloppisen på Hötorget. Den här månaden utökades också utmaningsbanken till en löparutmaning mot Kej, med utgångspunkt i våra respektive insatser i Hässelbyloppet 2011 – en utmaning som också fortfarande lever, och ska exekveras i slutet av mars 2013.

Månadens figur: Barba-ra, som gör ra-barba-saft.

Juni ägnade jag bland annat åt att fortsätta sommarens dåliga trend med DNS:er (Did Not Start) i mina planerade tävlingslopp, på grund av fortsatta knäproblem och förkylningar (och vi kan så här i efterhand konstatera att vädret under Sthlm Marathon 2 juni var ganska exakt samma som mitt på dagen nu under nyårsafton). Däremot blev det istället premiär för min del, för ultratraditionellt midsommarfirande på Skansen.

Månadens syn: Den något äldre löparherren under Sthlm Marathon som sprang i regnrusket med linne och Speedos.

Under juli drog Swedish Beach Tour igång, och för första gången var Volleykanalen något av en officiell webb-tv-kanal med livesändningar från samtliga tourstopp (vilket gav ungefär 700 mil i bil eftersom alla deltävlingarna gick anmärkningsvärt långt från stan). Juli var också månaden då jag deltog i ett av de få genomförda loppen under sommaren: Sthlm Kvartsmarathons premiär-år, och gjorde en någorlunda hyfsad tid – som i och för sig åtminstone är personligt rekord eftersom jag aldrig sprungit distansen (10 549 m) förut.

Månadens konstaterande: Att jag har en dokumenterat snabb frisör, som klipper mig på lite drygt åtta minuter.

I augusti avslutades beachvolleytouren, som vanligt med ganska stora abstinensbesvär efter ett alltid lika abrupt slut. Löpträningen gick framåt, men blev även den här månaden lite förstörd av både riktig och inbillad förkylning. Ytterligare lopp fick ställas in och 2012 blev officiellt det absolut sämsta löparåret för mig under de år jag tränat målmedvetet.

Månadens upplevelse: Att se Lisa Nordéns seger i triathlon på plats vid Slottsbacken.

September var debuternas och comebackernas månad. Jag debuterade i de sociala aktiviteterna för Mensa, och gjorde comeback i ett ”riktigt” (alltså som spelar nationellt seriespel) volleybollag – Bromma B i division 1. Jag gjorde också en sorts comeback-debut som reguljär speaker. Comeback i Djurgården, men debut i och med att det inte var hockey utan innebandy. Jag spenderade också några nätter i ett rosa flickrum i Piteå, tack vare en spontaninbjudan via Twitter en sen kväll.

Månadens falska rykte: Att jag är gay.

I oktober upptäckte jag tjusningen med aktiehandel. Och fick till att börja med se sommarens börsuppgång ersättas med nedgång nästan på dagen när jag själv hade gjort mina placeringar. I mitten av månaden ställdes också deltagandet i Hässelbyloppet in, vilket medförde att utmaningen mot Kej flyttades till Preminärmilen nu i mars. Min obegripligt ihärdiga hosta och förkylning (?) höll i sig under hela oktober och förstörde mycket av höstens träning- och tävlingsplaner.

Månadens besvikelse: Att kattstallet i Södertälje valde en annan blivande ägare till ”min” oranga kattunge jag valt ut.

Under november fick jag bland annat chans att (bokstavligt talat) damma av smokingen igen, tack vare maskeradfesten med Mensa, dit jag gick som en av tre James Bond. I november bestämde jag mig också för att köra igång en målmedveten (i dubbel bemärkelse) diet, som jag håller fortfarande (med vissa förändringar vartefter) och som hittills fått mig att gå ner ungefär fyra dokumenterade kilon.

Månadens utmaning: Att vara sportspeaker och samtidigt vara rädd för att behöva spy med ungefär fem sekunders varsel.

Årest sista månad blev jag i alla fall inte förkyld. Däremot lyckades jag istället stuka vänster pek- och långfinger – och tvingades avstå volleyboll på grund av det istället. Läkningen är i skrivande stund fortfarande inte riktigt klar – men nu kan jag i alla fall knyta skorna. I december bestämde jag mig också för att dieten gav så påtagligt resultat att jag ville fortsätta med den under visserligen lite mer tillåtande, men ändå medvetna, former.

Månadens trevligaste upplevelse: Att återigen kunna ha julgran – och den här gången med de klassiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981.

Jul, gym och godis

För min del är ju julen lite speciell. På flera sätt. Speciell på ett sätt därför att jag gillar jul, jag gillar traditioner och jag gillar den stämningsfyllda… ja, stämningen.

Sen är julen numera lite speciell också eftersom jag firar den lite annorlunda än jag gjort tidigare. De flesta vet ju att jag blev föräldralös förra våren, och eftersom jag aldrig haft några syskon och dessutom är singel, så består ju min närmaste familj för tillfället bara av katten. ”Inte så bara”, tycker han, men eftersom han är rätt dålig på att köpa julklappar så förminskar jag hans betydelse i samband med just skapandet av julstämning (han klär granen på ett ganska destruktivt sätt också).

Hur som helst, den här tämligen minimalistiska familjesituationen medför ju att jag både förra året och i år har firat just julafton ensam hemma. Och, precis som vi konstaterade förra året, så är det ingen fara, jag känner mig inte ensam, så där som äldre damer kan göra när de inte har nåt sällskap på jul, utan eneligt min filosofi blir julafton vad man bestämmer sig för att den ska bli. Följaktligen bestämmer jag mig för att den ska bli perfekt.

Och det blev den, i stort sett. Förutom att köttet jag hade betalat dyra pengar för var lite småsegt och nån hade glömt köpa julöl, så var maten god, jag fick bara julklappar som jag hade önskat mig (fördelen med att köpa dem själv), och jag hade nära hem när julfesten var slut. I år hade jag dessutom plats för en gran, och fick därför möjlighet att verkligen överösa den med pynt, eftersom jag förutom mitt eget pynt även hade mammas alla julgranspynt, inklusive de smått fantastiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981, och som har en kartong där både uppsättnings- och nedtagningsdatum är antecknat tillsammans med lite kommentarer från i princip varje jul sedan dess. Numera inklusive årets jul, såklart.

Att läsa vad 10-11-årige Magnus skrev (för det är mest jag som har skrivit) är stor underhållning!

Och julhelgen i övrigt går mycket i socialiserandets tecken. Middag på annan ort i trevligt sällskap i lördags, uppesittarkväll i lika trevligt sällskap i söndags – och i kväll blir det ‘Hobbit’ på bio, och i morgon blir det annandagshäng med ytterligare ett gäng trevliga människor. Så det går ingen nöd på mig.

20121225-164753.jpgFörutom möjligtvis då att jag äter för mycket godis… Jag brukar av tradition alltid få en 400-gramsask After Eight i julklapp, men i år råkade det visst bli två. De… eh, är slut nu. Fast fördelen är ju att då blir det ju inget mer godis, vilket det ju hade blivit om jag hade haft nåt kvar…

Men jag var å andra sidan på gymet och tränade på julaftonsförmiddagen (en av mina starkaste traditioner de senaste fjorton åren, med undantag från de år då exet tittade med onda ögat på mig när jag nämnde nåt om det), så jag håller träningsfanan ganska högt även under jul- och nyårshelgerna.

Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.

En trevlig men frustrerande helg

Den där förkylningen som jag hade häromveckan har ju som bekant tagit ett nytt grepp om min hals, bokstavligt talat. Inte så mycket just förkylningsmässigt, egentligen, utan mer på så vis att jag hostar. Framför allt när jag ligger ner, så det gäller att inte sjunka ner för långt i tv-soffan. Eller att försöka sova i sängen (eller ligga med nån, för den delen).

Och man tycker ju att det borde ta slut snart, men det känns lite som en lunginflammation light, som inte ger sig i första taget. Egentligen borde man ju då bara stanna hemma under en filt i soffan och bli ompysslad av nån som är söt och killar en under fötterna efter att hon har serverat te med honung och whisky (undrar om det är gott!?). Men man vill ju vara lite social, också. När trevliga människor vill umgås med en, så vill man ju inte tacka nej, liksom. Så både fredag och lördag har jag trotsat mina lungor och hängt och myst med många trevliga. Sånt kan det vara värt.

Dock blev det ju till slut så att jag valde att inte ens starta i Hässelbyloppet i dag. Bittert, men säkerligen det smartaste valet, trots allt. Istället spenderade jag förmiddagen hemma i soffan, men sen åkte jag till Tierp på eftermiddan/kvällen för att göra inslag från herrmatchen i volleyboll. Volleybollabstinensen börjar ju bli allvarlig, eftersom det ju är snart två månader sen vi avslutade beachsäsongen i Halmstad. Så förhoppningsvis får jag klart ett bra inslag under dan i morgon. I kväll orkar jag inte; det är lika bra att det får bli en tidig kväll så jag är pigg i morgon istället och kanske till och med hinner sova bort lite mer av den där hostan…

Att skjuta upp saker

Nu är det i princip till hundra procent bestämt: Det blir inget Hässelbylopp för mig på söndag. Den där förkylningen jag hade för nån vecka sen har tagit ny fart, med halsont och trötthet som följd, så jag är rätt säker på att jag inte kommer att kunna göra mitt bästa på söndag, och skulle kanske till och med riskera nåt mer allvarligt bara genom att springa.

De som har hängt med ett tag vet att jag dessutom har en utmaning mot Kej, som går ut på att den av oss som procentuellt sett bäst förbättrar sin tid i årets Hässelbylopp jämfört med förra årets insats, vinner ett par nya löparskor. Som den andre får betala. Och eftersom vi är vinnarskallar båda två så vore det svårt att tro att jag skulle kunna gå dit och bara släntra runt för medaljens skull. Så nu har vi sagt att vadet skjuts upp till Premiärmilen istället.

Problemet med det är att Premiärmilen går i mars. Och med tanke på min tvivelaktiga historik vad gäller vinterlöpträning, så blir det intressant att se om jag klarar att få ordning på träningen en tredje gång gillt. De två förra gångerna jag hade behövt träna ordentligt över vintern var ju inför Stockholm Marathon 2010 och 2011. Det gick ju som bekant inte superbra…

Hur som helst, den här förkylningen gjorde ju dessutom att jag var tvungen att säga nej till volleybollträningen i går kväll, också. Vilket är extra bittert, eftersom vi bara tränar en gång i veckan. Plus att jag verkligen skulle behöva vara där lite mer konsekvent för att liksom komma in i laget ordentligt. Om det går. Jag saknar fortfarande en ordentlig introduktion, faktiskt. Okej, ”det här är Magnus” på första träningen jag var med, var väl okej, men jag har fortfarande inte fått nån genomgång av vem som gör vad, vilken matchtaktik vi har, vad alla anfallsutvägar kallas, vad jag vill med mitt deltagande, vad de vill med mitt deltagande, och så vidare.

Är det okej att ha haft uppehåll i en massa år, och komma som lite ringrostig spelare via ett korplag förra säsongen, och säga att ett division 1-lag inte är tillräckligt seriösa trots att man har problem att platsa rent spelmässigt…?

Det paradoxala i det hela är att jag känner att varje träning ger mig så mycket, rent volleybollmässigt, så det är frustrerande att det blir ganska påfrestande mentalt, istället. Volleyboll är ju som sagt dessutom en mental sport, i mångt och mycket, och känner man inte lagkompisarnas förtroende på plan så påverkar ju det spelet rätt mycket. Klurigt, det där… För visst är det rätt uppenbart att jag skulle tagits bättre om hand om jag varit en före detta landslagsspelare som varit given i startsexan. Det här är ju nackdelen med att ha umgåtts för mycket med elitserielag de senaste femton åren; att man har en idé om hur saker och ting borde fungera, och sen blir det jättekonstigt när det inte funkar så.