Nytt tävlingspersonbästa!

I dag var det dags för årets andra löptävling – Kungsholmen Runt, 10-kilometersvarianten. Och som de som följt mina vedermödor via Facebook och Twitter redan vet, så realiserades vinsten i vadet mot Kej förra helgen. Vi var runt på skoshopping, och efter ett antal timmar (som förvisso även inkluderade en massa skvaller om helt andra saker) så blev det ett par Saucony Grid Type A5. Jag premiärtestade dem i onsdags, och kunde nöjt konstatera att de nog kapade 15-16 sekunder per kilometer, och gav heller inget som helst skavsår trots att de var nya, så beslutet att använda dem på dagens lopp var enkelt.

922822_10151469422228889_1097960324_n

På förhand hade jag ändå ingen som helst uppfattning om vad jag skulle kunna få för tid. Jag gissade i och för sig att skorna plus mycket bättre väderförhållanden skulle ge mig en bättre tid än på Premiärmilen, men för att inte vara alltför optimistisk och riskera att bli besviken, så tänkte jag mig en tid runt 52 minuter. Visserligen hade testrundan på fem kilometer i onsdags gett en snittid under 5 min/km, men ändå.

Men den bedömningen visade sig vara alldeles för pessimistisk! Första kilometern gick på 4:37 – trots att jag fick lite strul med Runkeeper och var tvungen att tillbringa de första 200 metrarna med att fippla med telefonen för att få igång tidtagningen. Sen rullade det på förvånansvärt bra, och när jag hade en snittid på 4:50 efter 5 km insåg jag att jag inte bara hade en liten chans att förbättra mitt tävlingspersonbästa, utan jag hade också en mikroskopisk chans att gå i mål under 50 minuter (jag räknade med att andra halvan skulle gå långsammare än första, därav tveksamheten). Men den där riktiga energidippen kom liksom aldrig. Trots att jag ibland tyckte att jag tog det lugnt så höjdes aldrig snittiden mer än till 4:56-4:57, och när jag hade 1 km kvar till mål och fortfarande låg på 4:57 insåg jag ju att det skulle gå vägen!

Med andra ord, ett prydligt nytt personbästa på tävling med 1:10 gav 49:47 i sluttid, och den förhatliga 50-minutersgräsen är därmed bruten i tävlingssammanhang! Jag räknar mig i och för sig inte alls lika snabb – ännu? – som 2006, då jag gjorde träningsrundor på 45-46 minuter, och tävlings-PB:t sattes på ett sedvanligt överfullt och trångt Midnattsloppet. Men om inte annat är det en stor framgång för att vara så här tidigt på säsongen, och det ser plötsligt betydligt ljusare ut för möjligheten att komma neråt 45 minuter på Hässelbyloppet i oktober.

Resultat

Hurra!

Nu är det Blodomloppets 5-kilometersversion som gäller nästa gång, om exakt en månad.

Annonser

Det är roligast när man vinner

IMG_0962

I går var det dags för den sedan länge emotsedda Premiärmilen. Ett tiokilometerslopp som skulle tjänstgöra som Den Slutgiltiga Uppgörelsen mellan mig och Kej, i vårt vad om vem som är bäst. Reglerna var (relativt) enkla: Den som, procentuellt sett, förbättrade sin tid mest jämfört med Hässelbyloppet 2011, kunde avkräva den andre ett par nya löparskor.

Och jag fick väl ta på mig nån form av favoritskap på förhand, eftersom jag lyckats underhålla min löpträning på ett vis som överraskat åtminstone mig själv (ingen annan har direkt sagt nåt) under vintern, mycket tack vare att jag lärt mig att undvika att dö tristessdöden varje gång jag ställt mig på ett löpband. Faktum är att jag aldrig i hela mitt liv varit så här bra löptränad i mars. Vanligtvis är ju september min starkaste månad, eftersom jag föredrar att löpträna utomhus när det är mer än tio grader varmt.

Hur som helst, ivrigt påhejade av P, D, P och T var vi ganska taggade före start. Jag var lite orolig dock att Kej hade mörkat sin form, eftersom hon enbart loggat simträning det senaste typ halvåret på Funbeat, men jag var ändå inställd på att hon skulle få göra sitt yttersta för att slå mig. Planen var att ta det lite lugnt första halvan, och lära känna banan (som gick två varv på en 5-kilometersslinga), och det kändes helt okej i kroppen, men när jag kom till varvningen tyckte jag att jag nästan hade tagit det lite för lugnt. Tyvärr lyckades jag tappa min telefon i en liten vattenpöl precis före start, så det gick inte att få nåt ljud ur den så jag hade ingen koll på km-tider – och sen tog batteriet dessutom slut, så då var det ännu sämre. Men jag ökade lite på andra varvet, och även om jag bävade lite för den sista backen, så gick det rätt bra när jag väl var där också. Sen var det bara att spurta sista kilometern mot mål. Eller bara och bara; de där sista trehundra meterna på upploppet kändes vettlöst långa! Men så gick jag verkligen på max då, också. Det hade varit väldigt intressant att se vad jag hade för kilometertid på sista kilometern. Jävla telefonbatteri.

När jag kom i mål hade jag prickat nästan exakt vad jag hade gissat på förhand (”53-54 minuter, nånting”) och stannade på 53:16 enligt den officiella tidtagningen. Inte världsårsbästa, men mycket bra för att vara jag i mars, och faktiskt bättre än Kistaloppet i somras (53:35), så jag får definitivt vara nöjd, speciellt med tanke på kylan, vattenpölar och trängsel i spåret. Och eftersom tiden jag hade att jämföra mig med från min genomklappning på Hässelbyloppet 2011 var 56:41, så förbättrade jag min tid med -6,03%.

Premiärmilen

Som vi ser så gick ju andra halvan ganska mycket snabbare än den första. Det känns fint att jag passerade 73 löpare på sista halvan – varav 6-7 stycken bara på upploppet.

Sedan började den spännande väntan på Kej, som ju förvisso skulle komma in efter mig, men frågan var ju hur mycket efter. Tack vare min egen insats var hon tvungen att komma i mål snabbare än 1:10:51 för att vinna vår tävling, men när jag inte såg varken henne eller P (som hon gjorde sällskap med runt) när det hade gått 1:09, och eftersom man ser de sista 500 meterna från målet, så började jag känna mig rätt lugn. Så, ja…

Jag vann!

Och nu är planen att de här sötnosarna ska bli mina nya kompisar inom kort:

Skor

Hurra!

Och nu är jag dessutom extra taggad att fortsätta med löpträningen framöver. Primärmålet är ju att komma ner under 50 på tävling, och en liten utopi vore ju att faktiskt närma mig 45 till Hässelbyloppet i oktober. Det är ett halvår till dess, så helt omöjligt är det ju inte!

Nu ska jag sätta mig och anmäla mig till lite lopp under året, och skaffa mig en tävlingskalender värt namnet.

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

SM i ordvitsar

I kväll har jag varit iväg i mitt rätta element. Först ett glas vin på Judit & Bertil vid Hornstull, och sen SM-kval i ordvitsar på Bio Rio (ja, för finalen går ju, självklart, i Göteborg) i sällskap av ett gäng mensaner. Ingen av oss tävlade dock, även om det nog var en och annan av oss (inklusive mig själv) som satt och funderade ut lite egna vitsar, framför allt i finalomgångarna, när deltagarna fick se bilder med en massa saker på och improvisera fram ordvitsar utifrån dessa. Vi får väl se om det är några som vågar ställa upp nästa år.

Det var totalt åtta tävlande, och två av dem får representera Stockholm i finalen på lördag, och en av dem vann dessutom titeln som ordvitsmästare i Stockholm. Lite skiftande kvalitet på startfältet, men överlag var det förstås roligt eftersom det är min typ av humor. De som följer mig på Twitter fick ta del av några av mina favoritvitsar under kvällen, så jag undviker att upprepa dem här. Följ @TalkBack111 istället!

Det är jag, alltså, om man inte fattade det.

Nu ska jag försöka övertyga min katt om att inte bita mig i näsan på hela natten, så vi kan sova i lugn och ro.

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…

Back in business?

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste tiden. Ignorerad, skulle man kunna säga. Men att bolla både Facebook, Twitter och bloggen och fylla dem alla med vettigt innehåll känns nästan krångligare att bolla tre flickvänner samtidigt (låt oss hålla det här på en barnvänlig nivå och inte gå in på det här med ”att fylla dem med innehåll” när det gäller de tre flickvännerna). Hur som helst, vi gör ett försök till upprättelse här, dårå.

Som en del säkert vet har jag haft en renovering av min lägenhet på gång under ett antal veckor. Från början var det sagt att de skulle börja vecka 4, och det skulle ”absolut inte ta fullt tre veckor”, men sen blev det förskjutet till vecka 5 – och eftersom jag ju brukar ha min födelsedagsfest under just den perioden, så var jag ju tvungen att senarelägga den lite grann. Först tänkte jag mig den 16:e, men för säkerhets skull flyttade jag den ytterligare en vecka, till i går kväll. Vilket skulle visa sig vara tur, för hantverkaren gjorde klart det sista vid halv elva i går förmiddags… Det var kurser och ledigheter och grejer som gjorde att det gick bort totalt en hel vecka – men å andra sidan jobbade han desto mer hängivet de dagar han var här, så det blev ju klart i tid, trots allt.

Och jag är nöjd. Nöjd med att det jag på förhand planerade, funkade bra i verkligheten, och jag är nöjd med att de förstod precis hur jag ville ha det och gjorde rätt. Och så här blev det:

Sovrummet har fått nya väggar, nytt golv, och nytt tak med spotlights, plus att dörren har flyttats en meter åt vänster.

IMG_4635  IMG_4636

Vardagsrummet har fått nytt golv.

IMG_4639

IMG_4642

Och badrummet har fått ny inredning.

IMG_4644  IMG_4645  IMG_4647

Nu känns det lite som en halvny lägenhet, och eftersom jag gillar nytt och fräscht, så går jag mest bara runt lite så där som Piff (eller Puff?) i filmen på julafton när granen är klädd och allt glänser och är fint.

Bra tid att blicka framåt

Så här i början av året är det ju ett rätt bra läge att planera framtiden. I och för sig är det alltid ett bra läge att planera framtiden, men man blir ju onekligen lite extra motiverad när man har nästan ett helt nytt, oskrivet kalenderår framför sig.

Jag fick frågan i går om vad jag har för planer för 2013. ”Jag vet inte riktigt”, svarade jag. ”Inte mer än att jag ska bli rik, berömd och älskad av alla.” Men det är ju i och för sig planer som innefattar det mesta man kan ta sig för som är bra för en. Möjligtvis skulle jag kunna lägga till ”må bra”, också, för där kommer ju kosten och träningen in på ett lite mer konkret sätt – för jag lär ju knappast bli varken rik eller berömd i egenskap av kostrådgivare under 2013.

Men visst, de första tre grejerna jobbar jag också på. Jag har ju, som en del kanske vet, fått ett ganska stort intresse för aktiehandel, och efter att ha haft lite av en övningsperiod/startsträcka under hösten (medan börsen generellt gått ner, olämpligt nog), så känns det nu som om jag är på gång. Och berömmelsen kanske kommer tack vare de webbaserade projekten som jag håller på och försöker få fart på, och som på sitt sätt anspelar lite på det jag gjort hittills fast ändå inte. Finns förhoppningsvis anledning att återkomma lite mer konkret i den frågan när det finns nåt konkret – men jag är i alla fall själv ganska exalterad över dem. Sen gäller det bara att få eventuella övriga inblandade att bli lika entusiastiska…

Och älskad av alla… Ptja, jag försöker ju att vara dum mot så få människor som möjligt, i alla fall. En ganska central grej i det resonemanget är ju att försöka sluta vara dum mot mig själv, det vill säga att anstränga mig för att vårda mig själv både fysiskt och mentalt – vilket kan vara nog så svårt ibland.

Årskrönika 2012

I januari började jag på allvar inreda min lägenhet, men skrev ”jävlar i mig inga inredningsblogginlägg”, några gånger. Januari var också månaden då jag började träna med PT, och gav honom uppdraget att göra mig smal, snygg, snabb och spänstig. Han svarade genom att se till så att jag tränade sönder mina knän och gick upp i vikt. Den här månaden preciserade jag även för bloggläsarna hur mina blivande flickvänner/fruar kommer att se ut. Trots detta har dock eventuella kandidater varit väldig duktiga på att hålla sig borta.

Månadens grej: ”Ribban” som MD skulle ge sin bror (från Ikea)

Februari ägnades bland annat åt att fortsätta göra mig av med grejer efter mamma, och att samla alla saker på ett och samma ställe, istället för att ha dem utspridda i olika förråd runt om i stan. I vanlig ordning hade jag också en födelsedagsfest i februari – och trots att många, i vanlig ordning, tackade nej av olika orsaker, så var vi ungefär en människa per två kvadratmeter.

Månadens sportcitat: ”Hans medverkan är hotad” (om mitt deltagande i… tja, de flesta volleybollmatcherna)

Mars var månaden då jag bytte bussgarage från Täby till Hornsberg (innerstan) – och har sedan introduktionsutbildningen knappt kört nåt alls och följaktligen glömt rätt mycket av linjesträckningarna. I mars upptäckte jag också en ny favorit-tv-serie i form av Suits, plus att jag gick runt och var frustrerad över att mina knän inte höll för vare sig volleyboll eller löpning.

Månadens insikt: Att bilbanebilar borde kunna inspirera stora biltillverkare vad gäller hållbarhet eftersom de går att krocka hur mycket som helst och ändå köra vidare.

Under april bestämde jag mig för att min lägenhet skulle bli en tvåa, i och med att jag bytta plats på matbord och säng, och skapade ett sovrum av matplatsen. Jag var också med och firade Vallentuna Volleybollklubbs 50-årsjubileum – inte helt oväntat i egenskap av bartender och alkoholinköpschef. Jag blev också utmanad (eller om det var tvärtom) av @EnglundSarah på vem som skulle hinna först att klara 10 minuter i sträck i Plankan – en tävling som fortfarande pågår.

Månades citat: ”Jag, två snygga tjejer, lite chokladsås och tv-spel” (jag, sammanfattande på Facebook, om min tv-spelskväll hemma hos Vanja)

I maj fick jag svar på mitt mejl till Gud, från början av 2010 – ett svar som var ganska nedlåtande och uppfostrande. Maj var också månaden då mitt whiskykaraffsletande tog fart, i och med att jag på allvar upptäckte den traditionella söndagsloppisen på Hötorget. Den här månaden utökades också utmaningsbanken till en löparutmaning mot Kej, med utgångspunkt i våra respektive insatser i Hässelbyloppet 2011 – en utmaning som också fortfarande lever, och ska exekveras i slutet av mars 2013.

Månadens figur: Barba-ra, som gör ra-barba-saft.

Juni ägnade jag bland annat åt att fortsätta sommarens dåliga trend med DNS:er (Did Not Start) i mina planerade tävlingslopp, på grund av fortsatta knäproblem och förkylningar (och vi kan så här i efterhand konstatera att vädret under Sthlm Marathon 2 juni var ganska exakt samma som mitt på dagen nu under nyårsafton). Däremot blev det istället premiär för min del, för ultratraditionellt midsommarfirande på Skansen.

Månadens syn: Den något äldre löparherren under Sthlm Marathon som sprang i regnrusket med linne och Speedos.

Under juli drog Swedish Beach Tour igång, och för första gången var Volleykanalen något av en officiell webb-tv-kanal med livesändningar från samtliga tourstopp (vilket gav ungefär 700 mil i bil eftersom alla deltävlingarna gick anmärkningsvärt långt från stan). Juli var också månaden då jag deltog i ett av de få genomförda loppen under sommaren: Sthlm Kvartsmarathons premiär-år, och gjorde en någorlunda hyfsad tid – som i och för sig åtminstone är personligt rekord eftersom jag aldrig sprungit distansen (10 549 m) förut.

Månadens konstaterande: Att jag har en dokumenterat snabb frisör, som klipper mig på lite drygt åtta minuter.

I augusti avslutades beachvolleytouren, som vanligt med ganska stora abstinensbesvär efter ett alltid lika abrupt slut. Löpträningen gick framåt, men blev även den här månaden lite förstörd av både riktig och inbillad förkylning. Ytterligare lopp fick ställas in och 2012 blev officiellt det absolut sämsta löparåret för mig under de år jag tränat målmedvetet.

Månadens upplevelse: Att se Lisa Nordéns seger i triathlon på plats vid Slottsbacken.

September var debuternas och comebackernas månad. Jag debuterade i de sociala aktiviteterna för Mensa, och gjorde comeback i ett ”riktigt” (alltså som spelar nationellt seriespel) volleybollag – Bromma B i division 1. Jag gjorde också en sorts comeback-debut som reguljär speaker. Comeback i Djurgården, men debut i och med att det inte var hockey utan innebandy. Jag spenderade också några nätter i ett rosa flickrum i Piteå, tack vare en spontaninbjudan via Twitter en sen kväll.

Månadens falska rykte: Att jag är gay.

I oktober upptäckte jag tjusningen med aktiehandel. Och fick till att börja med se sommarens börsuppgång ersättas med nedgång nästan på dagen när jag själv hade gjort mina placeringar. I mitten av månaden ställdes också deltagandet i Hässelbyloppet in, vilket medförde att utmaningen mot Kej flyttades till Preminärmilen nu i mars. Min obegripligt ihärdiga hosta och förkylning (?) höll i sig under hela oktober och förstörde mycket av höstens träning- och tävlingsplaner.

Månadens besvikelse: Att kattstallet i Södertälje valde en annan blivande ägare till ”min” oranga kattunge jag valt ut.

Under november fick jag bland annat chans att (bokstavligt talat) damma av smokingen igen, tack vare maskeradfesten med Mensa, dit jag gick som en av tre James Bond. I november bestämde jag mig också för att köra igång en målmedveten (i dubbel bemärkelse) diet, som jag håller fortfarande (med vissa förändringar vartefter) och som hittills fått mig att gå ner ungefär fyra dokumenterade kilon.

Månadens utmaning: Att vara sportspeaker och samtidigt vara rädd för att behöva spy med ungefär fem sekunders varsel.

Årest sista månad blev jag i alla fall inte förkyld. Däremot lyckades jag istället stuka vänster pek- och långfinger – och tvingades avstå volleyboll på grund av det istället. Läkningen är i skrivande stund fortfarande inte riktigt klar – men nu kan jag i alla fall knyta skorna. I december bestämde jag mig också för att dieten gav så påtagligt resultat att jag ville fortsätta med den under visserligen lite mer tillåtande, men ändå medvetna, former.

Månadens trevligaste upplevelse: Att återigen kunna ha julgran – och den här gången med de klassiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981.

Jul, gym och godis

För min del är ju julen lite speciell. På flera sätt. Speciell på ett sätt därför att jag gillar jul, jag gillar traditioner och jag gillar den stämningsfyllda… ja, stämningen.

Sen är julen numera lite speciell också eftersom jag firar den lite annorlunda än jag gjort tidigare. De flesta vet ju att jag blev föräldralös förra våren, och eftersom jag aldrig haft några syskon och dessutom är singel, så består ju min närmaste familj för tillfället bara av katten. ”Inte så bara”, tycker han, men eftersom han är rätt dålig på att köpa julklappar så förminskar jag hans betydelse i samband med just skapandet av julstämning (han klär granen på ett ganska destruktivt sätt också).

Hur som helst, den här tämligen minimalistiska familjesituationen medför ju att jag både förra året och i år har firat just julafton ensam hemma. Och, precis som vi konstaterade förra året, så är det ingen fara, jag känner mig inte ensam, så där som äldre damer kan göra när de inte har nåt sällskap på jul, utan eneligt min filosofi blir julafton vad man bestämmer sig för att den ska bli. Följaktligen bestämmer jag mig för att den ska bli perfekt.

Och det blev den, i stort sett. Förutom att köttet jag hade betalat dyra pengar för var lite småsegt och nån hade glömt köpa julöl, så var maten god, jag fick bara julklappar som jag hade önskat mig (fördelen med att köpa dem själv), och jag hade nära hem när julfesten var slut. I år hade jag dessutom plats för en gran, och fick därför möjlighet att verkligen överösa den med pynt, eftersom jag förutom mitt eget pynt även hade mammas alla julgranspynt, inklusive de smått fantastiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981, och som har en kartong där både uppsättnings- och nedtagningsdatum är antecknat tillsammans med lite kommentarer från i princip varje jul sedan dess. Numera inklusive årets jul, såklart.

Att läsa vad 10-11-årige Magnus skrev (för det är mest jag som har skrivit) är stor underhållning!

Och julhelgen i övrigt går mycket i socialiserandets tecken. Middag på annan ort i trevligt sällskap i lördags, uppesittarkväll i lika trevligt sällskap i söndags – och i kväll blir det ‘Hobbit’ på bio, och i morgon blir det annandagshäng med ytterligare ett gäng trevliga människor. Så det går ingen nöd på mig.

20121225-164753.jpgFörutom möjligtvis då att jag äter för mycket godis… Jag brukar av tradition alltid få en 400-gramsask After Eight i julklapp, men i år råkade det visst bli två. De… eh, är slut nu. Fast fördelen är ju att då blir det ju inget mer godis, vilket det ju hade blivit om jag hade haft nåt kvar…

Men jag var å andra sidan på gymet och tränade på julaftonsförmiddagen (en av mina starkaste traditioner de senaste fjorton åren, med undantag från de år då exet tittade med onda ögat på mig när jag nämnde nåt om det), så jag håller träningsfanan ganska högt även under jul- och nyårshelgerna.

Vikt-igt meddelande

Som en del kanske vet så har jag ju gått på diet de senaste veckorna. När jag blev frisk förra gången var jag ju rejält taggad att komma igång med träning och sånt igen, så då satte jag mig själv på kickstartsdiet, det vill säga flytande föda, i en vecka. Sen övergick det till fast föda, med fokus på frukt, grönsaker och andra nyttiga saker.

Och fokus på att undvika goda saker, som chips, choklad, lakristsfiskar, kanelbullar… ja, typ det mesta som är gott.

Och det har gått över förväntan. Eftersom jag känner min egen (brist på) karaktär så trodde jag att jag skulle få ”återfall” ganska snart, men på de här snart fyra veckorna har jag till exempel inte ätit nån form av bröd (bortsett från knäckebröd), inte en endaste liten bit choklad eller annat godis, och i snacksväg har popcorn och riskakor varit det enda jag vid ett par tillfällen tillåtit mig.

Men det är klart, det har ju varit svårt, både när jag varit ute och fikat med kompisar och de ätit goda kladdkakor och jag suttit där med min kopp te och tittat på – eller den där fredagskvällen förra veckan när planerna blev inställda och jag satt hemma framför tv:n och nästan höll på att dö av sötsug.

Sen är det klart att jag kanske hade lite hjälp av den där magsjukeliknande åkomman jag drabbades av förra helgen, som fick mig att typ dricka två liter vatten och en halvliter mjölk totalt på två dygn…

Men, det jag vill komma fram till är att det har gett exakt de resultat jag ville att det skulle ge: Jag har gått ner i vikt.

När det var som allra värst i februari/mars nån gång, så visade vågen på gymet 87,7 kg, vilket faktiskt är personligt rekord – om än ett väldigt tvivelaktigt sådant. Så sent som i augusti/september låg jag på strax över 86 kg.

Efter lunchspinningpasset i dag visade samma våg 80,9 kg.

En bra bit på vägen mot målet, om inte annat. Målet är att väga 74-74,5 kg. Det gjorde jag 2006 och så bra har jag aldrig mått förut. Nu när jag har vägt de där 86-87 kilona och berättat för folk att jag behöver gå ner tolv (!) kilo så tittar de på mig och säger allihopa exakt samma sak: ”Men du är väl inte tjock!?” Nej, det ser jag inte ut att vara eftersom jag klär mig efter kroppsform, men för en som har 74 kg som normalvikt är tolv extrakilon om inte annat väldigt onödigt att släpa runt på. Plus att de där fina, figursydda och knappt använda kläderna från 2006 får mig att se ut som en Michelin-gubbe.

Dessutom håller jag ju på med två sporter – volleyboll och löpning – där vikten har en väldigt direkt inverkan på mina prestationer. Tänk er till exempel själva att ni kränger på er en viktväst med 16% av er egen kroppsvikt, och så försöker ni hoppa lika högt som ni gör i vanliga fall, eller springa en mil lika fort som i vanliga fall.

Det går inte så bra, va?

Så nej, jag är inte och har inte varit en typisk ”tjock kille”, jag har bara vägt ganska mycket mer än vad jag själv trivs med.

Problemet med den här dietperioden är ju att jag fått lite blodad tand och faktiskt på allvar överväger att försöka ta mig igenom även december på ungefär samma vis… Fast det måste nog tillåtas åtminstone en pepparkaksdeg och några lussebullar – och kanske lite godis på julafton.

Vi får väl se vad mitt psyke klarar av att hindra mig själv från…

Fotnot: Det finns faktiskt en Före-bild tagen under sommaren, och även om jag inte direkt har för vana att publicera halvnakna bilder på mig själv kommer den nog att visas tillsammans med en Efter-bild när jag är nere på målvikten.