Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

Annonser

Är det här en löparblogg?

Inser att senaste gången jag bloggade var efter Kungsholmen Runt. Nu ska jag skriva om Skärholmsloppet. Hej, jag driver en löparblogg.

Hur som helst. En del vet säkert att min träning har gått rätt bra senaste tiden. Eller egentligen har själva träningen inte gått så mycket bättre än vanligt, det är mer att jag var förkyld för några veckor sedan och efter det hade kapat ungefär 20-25 sekunder per kilometer. Man borde vara förkyld oftare om det är den effekten man får varje gång! Det blev ju som bekant också ett nytt tävlingspersonbästa under Kungsholmen Runt.

Nackdelen med att göra hyfsade tider helt plötsligt, är ju att man ökar förväntningarna på sig själv ganska ordentligt. I måndags var jag ute på en fem kilometers träningsrunda, och eftersom jag sprang den på 23:57, trots trafikljus och andra människor på trottoarerna, insåg jag att jag faktiskt hade en hyfsat realistisk chans i Skärholmsloppet att åtminstone närma mig det där femton år gamla PB:t från Vallentuna Flås (23:14).

Generellt om Skärholmsloppet kan man ju säga att det märks att det är samma arrangörer som för Kistaloppet, för upplägget är ungefär detsamma; loppet utspelar sig kring ett stort köpcentrum, och passerar också delvis genom nämnda köpcentrum. Dock tyckte jag att det var makalöst dåligt skyltat till allting när man kom dit. Jag var där en halvtimme före start, och först en kvart senare hade jag hittat var jag skulle lämna mina kläder. Sen återstod också det lilla problemet att hitta till starten. Jag vet inte, en karta över området hade kanske varit bra att ha bifogat till tävlings-PM:et…

Jag kom i alla fall fram till starten tio minuter innan det var dags, så jag hann ladda lite innan vi gav oss iväg. När starten gick blev det faktiskt lite trångt, trots att vi bara var strax under 600 löpare totalt. Men det släppte efter ett par hundra meter – mycket tack vare att loppet inleddes med en rätt rejäl uppförsbacke i sisådär 400 meter. Man fick med andra ord upp pulsen ganska omgående… Min taktik var att köra på max redan från start och se hur länge det skulle räcka. Under ett femkilomemeterslopp är det ju egentligen ingen poäng i att spara på krafterna. Normalt på längre träningsrundor ligger jag på en andningsfrekvens på sex steg per fullbordat andetag – fem steg när det blir lite jobbigare. Efter nämnda inledande backe var jag nere på fyra steg per andetag, och så förblev det sedan under hela loppet.

Olyckligtvis strulade Runkeeper-appen den här gången också, så jag fick aldrig igång den vid starten och hade med andra ord ingen direkt feedback för hur jag låg till tidsmässigt. Förmodligen var det en nackdel. Dels för att jag är ett kontrollfreak rent generellt och vill ha koll, dels för att jag ju hade som målsättning att försöka hålla ett snitt på 4:35-4:40 min/km och det hade varit bra att veta om jag gjorde det eller inte. Vet inte om jag hade kunnat göra så mycket åt det om jag vetat att jag inte gjorde det, eftersom jag ändå låg någorlunda på toppen av min förmåga, men kanske hade jag kunnat pressa ur mig åtminstone att kapa en sekund till per kilometer. Det hade varit bra, för till slut gick jag i mål på 24:03, och det hade varit trevligt att åtminstone ta sig under 24 minuter…

Skärholmsloppet

Nu ska man väl i och för sig konstatera att 24:03 inte är en heltigenom usel tid. Hade nån sagt åt mig för tre veckor sen att jag skulle springa så fort hade jag inte trott på det. Men det var ju det där med de uppskruvade förväntningarna… I dag vet jag ju att jag kan, så då ställer man in siktet på ett lite annat sätt.

Nåväl, det ger åtminstone blodad tand inför framtida lopp. Den 4:e juni springer jag Blodomloppet, som också är fem kilometer. Visserligen lite av ett terränglopp, i Hagaparken, men ändå. Och sen är det dags för Parloppet nån vecka senare, där jag teamar upp med före detta antagonisten (i Premiärmilen, ni minns?) Kej för att sparka stjärt med (på) P och D. Parloppet är också ett femkilometerslopp, där man springer i par, åt var sitt håll på banan, och sen läggs tiderna ihop.

Och givetvis kan vi ju inte göra nåt halvdant, så vi har både ett noga övervägt lagnamn, och spanar efter lagtröjor. Laget heter förstås Mmm’Kej, inspirerat av mr Mackey i South Park. Vilken lagtröja det exakt blir är inte bestämt ännu, men det finns en som eventuellt ligger rätt bra till. Återkommer om det senare.

Vi får jobba lite på frekvensen här

Det här att jag publicerar ett inlägg i månaden känns ju inte superbra jobbat, direkt. Det är snarare direkt kontraproduktivt eftersom det riskerar att bli C-uppsatser av det hela om jag ska undvika att utelämna nåt – och då är det ju ändå ingen som orkar läsa. Knappt ens jag själv om två år.

Anyway, för att göra en lång historia kort så sen sist har jag haft fest. Den försenade födelsedagsfesten blev av – hantverkaren gjorde ju klart det sista i lägenheten åtta timmar innan festen skulle börja. Festen blev i vanlig ordning en orgie av irrelevanta diskussioner, med relevanta människor. Nya människor fick dessutom lära känna varandra och visade sig i några fall trivas väldigt bra ihop – och mitt i alltihop dök en av mina kusiner väldigt otippat upp och började jämföra sin näsa med min. Typ. Fröken Kej noterade nämligen det hon kallade för ”den Gustafssonska rynkan” mellan ögonbrynen på oss båda, och därav utbröt jämförelser mellan likheter och olikheter i övrigt. Jag vet inte om nån vann. Jag tror inte det.

Och så har jag varit i Holland. Eller Nederländerna, som den här instruktionsvideon med all önskvärd tydlighet påpekar att det heter.

Fast ska man vara riktigt noga så har jag ju varit i Holland, eftersom Rotterdam ligger i Zuit-Holland. Sen blev det ett oavsiktligt avslutningsdygn i Amsterdam, också. Men det kan vi återkomma till. För helgen i Rotterdam var trots allt The Main Attraction, och innehöll en hel del turistande. Min värdinna Z hade ordnat ett relativt späckat program som innehöll såväl sightseeing till landets äldsta stad (vilket syntes på husen som hade alldeles sneda väggar. På riktigt), och konsert med en för mig okänd gitarrist som visade sig vara väldigt duktig (men som också hade en extremt tacksam publik som jublade bara han gjorde diverse konstiga ljud, så länge det gjordes genom fingerfärdighet på gitarr och andra instrument), som en helkväll på Rotterdams muséer. Vi hann till och med se Argo på bio under en kall och regnig promenadeftermiddag.

Sen skulle jag ju åka hem, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Väl på plats på flygplatsen Schiphol i Amsterdam visade det sig att helgens dyrbaraste lektion skulle äga rum. Det är tydligen inte okej att komma till gaten 10:22 om planet ska gå 10:30, för även om jag ser planet genom fönstret där det står kvar vid änden av gate-tunneln, så stängde de gaten två minuter tidigare och då kan de ju inte bara öppna igen och släppa ombord mig på planet. Hur skulle det se ut, liksom? Nä, då fick jag istället gå till en annan disk och först försöka boka om biljetterna, och sen när det visade sig att de inte var ombokningsbara, och den enda biljett de kunde erbjuda ur sitt eget system var en businessklassbiljett för 891 euro, så fick jag försöka boka själv online, och insåg att enda alternativet var ett flyg som skulle gå klockan 21:00.

Nästa dag.

Och jag hade ju både jobb och annat inbokat under eftermiddan och kvällen, så det blev både en extra utgift plus en utebliven intäkt. Onödigt. Totalt blev det 34 ½ timme extra i Amsterdam, varav alldeles för många spenderades på flygplatsen. Enda fördelen med det är att om nån vill veta var Albert Heijn-butiken ligger, vad kaffet i automaten kostar eller hur man på korrekt holländska uttalar flygplatsens namn, så är jag rätt person att fråga.

Nåväl, det är okej att håna mig lite grann för det här nu.

Så där, nu får det räcka. För det är trots allt också ett litet äventyr som säkert kan vara spännande att berätta för barnbarnen sen. Jag är glad att jag ärvt min pappas lugn och inte stressade upp mig speciellt mycket under hela den här tiden, utan mer gick den lösningsorienterade vägen hela tiden. Jag ville ju inte bli en sån där skrikare som man ser i dokusåporna från olika flygplatser, som tror att saker ska lösa sig bara de blir tillräckligt arga på såna som inte gjort nåt fel.

Hur som helst, vi lämnar ämnet och fokuserar på SM-slutspel istället. För nu har det börjat på alla möjliga håll. I år är jag ju mest engagerad i innebandyns slutspel, i egenskap av speaker för Djurgårdens damer – men volleybollen ligger mig ju som de flesta vet varmt om hjärtat och även om Volleykanalen har blivit väldigt styvmoderligt behandlad (även) den här säsongen så finns det ju ändå en liten önskan om att hinna göra några matcher under slutspelet. Vi får se vad som hinns med (och, såklart, vad det finns pengar till). Jag har ju om inte annat upplevt minst en avgörande SM-final på plats varje år sen 2008, så det vore dumt att bryta den trenden redan nu…

Back in business?

Den här bloggen har ju blivit lite styvmoderligt behandlad den senaste tiden. Ignorerad, skulle man kunna säga. Men att bolla både Facebook, Twitter och bloggen och fylla dem alla med vettigt innehåll känns nästan krångligare att bolla tre flickvänner samtidigt (låt oss hålla det här på en barnvänlig nivå och inte gå in på det här med ”att fylla dem med innehåll” när det gäller de tre flickvännerna). Hur som helst, vi gör ett försök till upprättelse här, dårå.

Som en del säkert vet har jag haft en renovering av min lägenhet på gång under ett antal veckor. Från början var det sagt att de skulle börja vecka 4, och det skulle ”absolut inte ta fullt tre veckor”, men sen blev det förskjutet till vecka 5 – och eftersom jag ju brukar ha min födelsedagsfest under just den perioden, så var jag ju tvungen att senarelägga den lite grann. Först tänkte jag mig den 16:e, men för säkerhets skull flyttade jag den ytterligare en vecka, till i går kväll. Vilket skulle visa sig vara tur, för hantverkaren gjorde klart det sista vid halv elva i går förmiddags… Det var kurser och ledigheter och grejer som gjorde att det gick bort totalt en hel vecka – men å andra sidan jobbade han desto mer hängivet de dagar han var här, så det blev ju klart i tid, trots allt.

Och jag är nöjd. Nöjd med att det jag på förhand planerade, funkade bra i verkligheten, och jag är nöjd med att de förstod precis hur jag ville ha det och gjorde rätt. Och så här blev det:

Sovrummet har fått nya väggar, nytt golv, och nytt tak med spotlights, plus att dörren har flyttats en meter åt vänster.

IMG_4635  IMG_4636

Vardagsrummet har fått nytt golv.

IMG_4639

IMG_4642

Och badrummet har fått ny inredning.

IMG_4644  IMG_4645  IMG_4647

Nu känns det lite som en halvny lägenhet, och eftersom jag gillar nytt och fräscht, så går jag mest bara runt lite så där som Piff (eller Puff?) i filmen på julafton när granen är klädd och allt glänser och är fint.

Veckorapport?

Ambitionen att skriva dagligen får sig ju, ehm, dagligen en knäpp på näsan (om nu blogginlägg har näsor), så vi kan ju i alla fall konstatera att sedan förra gången har jag varit och tränat volleyboll trots att jag inte var riktigt frisk, vilket gav ett par feberfrossenätter som följd. Är man envis så är man. Vi tränar ju så sällan så jag vill ju verkligen inte missa nåt träningspass alls. Och jag vill inte missa passet på onsdag heller, så vi får väl se hur det blir…

Kattdejten gick bra. Jag fick träffa både killen jag vill få hem och hans båda bröder. Jag satte mig i buren hos dem och hade snart alla tre i knät, sovandes:

(som om jag inte hade publicerat tillräckligt många kattbilder på diverse sociala medier redan…)

Katthemspersonalen tyckte att ”det vore ju synd om man skulle behöva dela på dem”, och påstod att det inte alls vore konstigt om jag hade fyra katter hemma. ”Då har ni inte sett hur litet jag har det!” sa jag inte, med insikten att en sån kommentar kanske inte riktigt skulle hjälpa mig i min strävan att få hem ens den av kattungarna jag ville ha. Hur som helst gjorde jag en officiell intresseanmälan, och nu ska det bara till ett hembesök innan det kan fattas slutgiltigt beslut. Lite som för i tiden i samband med ett frieri, kan man säga.

Och så har jag varit en spontantripp på IKEA, också. Och hör och häpna: Jag kom hem med allt jag skulle komma hem med, och inget annat utöver det. Sen har jag tillbringat ett antal timmar här och där med att montera grejerna (som ska bli en kombinerad tv-bänk/vitrin/klädbyrå/allmänt jox-förvaring, och jag tänkte ju att det skulle komma en backlash från inköpsframgången förr eller senare – och mycket riktigt. Det visade sig nämligen att lådorna jag köpt var gjorda för 26 cm höga lådfronter, när jag egentligen skulle ha haft såna som passade till 16 cm höga lådfronter. Det värsta är ju att det var ett felköp, så jag har ju inte ens nån att skylla på.

Eller visst, det hade ju varit lite bra kundservice om nån ur personalen hade spontanstoppat mig när jag var på väg mot kassan, och ba’: ”Hej, jag ska bara kolla så att det du ska köpa funkar ihop.” Varsågod för det tipset, Ingvar. Då hade jag ju kanske till och med övervägt att inte lämna tillbaka en oöppnad 50-kronorsgrej som det visade sig att jag inte behövde. Men nu när jag ändå måste åka, så…

Ett smart drag

I tisdags var det premiär för mig i Mensa-sammanhang. Jag har ju varit medlem i ett år nu men inte gjort nåt väsen av mig över huvud taget – men nu tyckte jag att det var dags att ta tag i det där. Första tisdagen i månaden ses man på en krog på gångavstånd från mig (som så mycket annat numera, ehm), och det tyckte jag var en alldeles utmärkt aktivitet att börja med.

Och man märker att man umgås med intelligenta och lite smånördiga människor när det istället för mobiltelefoner dyker upp olika leksaker, typ Rubiks kub, ringar som ska sättas ihop på ett visst sätt, och så vidare. Okej, det var rätt många mobiltelefoner också, men ändå…

Ett annat tecken på vilka man umgås med är när pappersduken på borden ser ut så här efter ett tag:

Eller när det visar sig att några har kommit fram med lösningen på universums uppkomst:

Hur som helst var det väldigt trevligt, så det var ett smart drag att gå dit. Det visade sig dessutom att en gammal skolkompis och före detta volleybollklubbkompis dök upp i samma gäng. Världen är liten… Nästa gång kanske vi hamnar så att vi till och med hinner prata med varandra, också.

Och om tisdagskvällen gick ut på att vara mentalt på tårna för att passa in, gick onsdagskvällen ut på att vara volleybollmässigt på tårna för att passa in. Jag utmanar ju mig själv genom att förkovra mig med människor som är lite bättre än jag, det måste man ju i alla fall säga… Det var första volleybollträningen efter förkylningen, och jag kan ju i alla fall konstatera att jag inte var riktigt lika dålig som förra gången, när jag precis var på väg att bli sjuk. Men det känns ju ändå inte riktigt som om jag tillför särskilt mycket – och de som har spelat volleyboll vet ju att den mentala biten med självförtroende på planen, är extremt viktig för hur bra det faktiskt går när man spelar.

Måste jobba lite på det, känner jag. Synd att volleyboll är så svårt att träna på egen hand, bara… Framför allt behöver jag serveträning, och det är ju inte direkt så att man sätter upp ett nät i vardagsrummet och drar fram en bollvagn.

Nåja, jag har i alla fall inte fått sparken hittills, och det är väl alltid nåt. Kan jag bara se till att träna bort all den där onödiga vikten som hindrar mig från att ha enmetersspänst, så är nog rätt mycket vunnet. Med tanke på det var det ju inte så kul att ställa sig på vågen på gymet i dag och konstatera att jag hade gått upp två kilo den senaste månaden…

Det här är jävlar ingen inredningsblogg #6

I tisdags fick jag ju som sagt hem min nya soffa. Etthundratio kilo som skulle upp för trappan, och jag var lite orolig över ryktena som sa att Jetpak, som skulle leverera, bara skulle nöja sig med att leverera till trottoaren, och att man skulle få betala 300 kronor extra för att få den inburen dit den faktiskt skulle stå.

Min förkylning gjorde att jag inte var direkt sugen på att släpa den uppför trappan ensam…

Som tur var så gällde tydligen den där trottoargränsen bara för de som har eget hus och egen uppfart. Att ställa två stora emballage på trottaren i centrala Stockholm är kanske inte supersmart. Med andra ord fick jag hjälp att bära upp dem i vardagsrummet, och det var nog tur. Det var tillräckligt jobbigt bara att plocka av dem all den där plasten och wellpappen. Men nu står den i alla fall färdigmonterad!

Det här betyder dessutom att jag hade en utmärkt plats att ligga på i går, när förkylningen slog till med full kraft och jag bestämde mig för att verkligen ägna hela dagen åt att bara vila. Jag tog divandelen och katten tog den bortre delen, och så låg vi hela dan och lyssnade på podcasts. Inte alls dumt.

I dag är det tänkt att en sotare ska vara här och kolla ventilationskanalerna. ”Mellan 9:45 och 13:00” sa lappen, vilket tydligen innebar att de skulle dyka upp hos mig vid 10:30. Förhoppningsvis stannar de inte i 2½ timme, i alla fall. Katten är inte överförtjust i dammsugarljuden, och har ju numera ingen soffa att gömma sig under, eftersom nya soffan går ner ända till golvet. Det är jobbigt att vara katt…

Piteå – the place to have been

Har precis påbörjat den långa hemresan från Piteå till Stockholm, och den inleds med en nätt liten bussresa på 3 timmar och 45 minuter (ja, rent tekniskt inleddes den faktiskt med en försenad avgång på sju minuter) mellan Piteå och Umeå. Jag kommer att vara framme i Umeå 21:35, och sen får jag försöka fördriva en timme där innan jag får kliva på nattåget till Stockholm.

Det går nog bra. Jag har Remi-kakor.

Anyway. Dagarna i Piteå har varit givande. Och, tja… en del tagande också. Jag har blivit uppassad på hög nivå, vilket man väl i och för sig ska bli som gäst men som ändå får mig att bli lite generad för att jag bara sitter där. Så jag diskade faktiskt. Och såg till att dokumentera det, för säkerhets skull.

Och är man i Piteå så ska man ju förstås äta palt. Det vet ju alla. Nu är palt ingen så där överdrivet exotiskt okänd maträtt för mig, med tanke på att mamma föddes i Umeå, men det var ett tag sen jag åt det, så på min begäran blev det palt i går.

I går blev det också en annan lite norrlandsbetonad maträtt, nämligen älgfärsbiffar. Theréses vän E var på besök för att installera tvättmaskinen, och gjorde detta medan jag själv var ute och sprang – och sen blev det en välbehövlig middag för oss alla tre efter det.

I dag har det mest blivit soffhäng hemma i vardagsrummet. Ingen av oss var så där överdrivet angelägen att komma ut och göra nåt, så den enda gången vi for på stan, som det heter här uppe, var när vi handlade mjölk så att jag kunde steka pannkakor, och godi… eh, mat som jag kan ha under kvällen medan jag åker buss och tåg. En ganska lagom avslutningsdag, tycker jag.

Egentligen skulle jag ju ösa beröm över Therése och hur väl omhändertagen man blir och hur trevligt man har, men då får jag kanske konkurrens och får inte ha henne för mig själv (inte på det sättet, mina barn – jag vill understryka att jag spenderade samtliga nätter i en sexårings rosaskimrande sovrum), så jag nöjer mig med att konstatera att det har varit väldigt bra dagar och att jag känner en viss press att vara en god värd om besöket återgäldas.

Nu ska jag koncentrera mig på att vara turist och trycka näsan mot bussfönstret de närmaste tre timmarna.

Piteå dag 2

Att vakna med huvudvärk var kanske inte det allra roligaste. Speciellt inte när de bilar bort tegel från väggen på huset strax bredvid, vid åtta på morgonen. Följaktligen blev morgonen i morse ganska sen och ganska seg. Men jag var ändå först upp. Plus att det visade sig att värdinnan Therése var ännu tröttare än jag och såg ut som en zombie när hon först kom ut i köket där jag satt med datorn och kaffet. ”Jag behöver en dusch och kaffe så kan vi snacka sen”, sa hon och stapplade iväg in i badrummet och låste noggrannt om sig.

Men till slut piggnade vi på oss båda två, och bland annat fick hon mig att känna mig lite som en av de där ”tjejens plats är i köket”-killarna, när hon ställde sig och gjorde smörgåsar åt mig.

Sen bestämde vi oss för att dimma och lite duggregn inte gav de bästa förutsättningarna för några utomhusaktiviteter, så det blev bowling istället. När vi kom dit var hela hallen upptagen av ett gäng pensionärer, och jag ska villigt erkänna att jag för första gången i mitt liv såg pensionärer hajfajva varandra. Det är i bowling det händer.

För vår egen del gick det väl sådär. Själv började jag ganska klent, men avslutade med att nästan slå personligt serierekord, men på grund av lite dålig koncentration i sista slaget stannade jag på 179. Therése tyckte att det var förnedring, men var ganska glad ändå:

Dessutom fick vi lite tips av en äldre herre som hade dröjt sig kvar lite i… jag vill hela tiden skriva ”gränden” (tack vare det engelska ”bowlíng alley”), och det kanske var tack vare honom som jag shejpade upp mig lite mot slutet, jag vet inte. Belöningen efter avslutade bedrifter blev ett besök på Wayne’s Coffee.

En middag hemma följdes av att jag återigen blev lämnad ensam när värdinnan skulle iväg för att sjunga i kör. Hon frågade redan på dan om jag var duktig på att sjunga, eftersom de saknade killar i kören, så jag blev lite förvånad att hon inte tjatade lite ytterligare om att jag skulle följa med, när hon väl skulle åka dit. Uppenbart har hon inte hört min fantastiska tolkning av Sinatras ”Fly me to the moon” när jag sitter ensam i bilen…

När hon kom hem hade hon inte bara med sig en påse cheez ballz utan även kvinnligt sällskap. Jag ropade förstås till svar från min plats i tv-soffan vilket jag borde vara mest tacksam över – gick kompisen E också att äta? Antingen uppfattade de inte riktigt dubbeltydigheten i den ack så subtila frågan, eller så himlade de unisont med ögonen där ute i hallen när jag inte såg, för svaret blev ett ganska skeptiskt nej.

Efter en del vin och en del häng i soffan blev vi sedan lämnade ensamma när E åkte hem, och blev snabbt ganska trötta. Därför har jag nu dragit mig tillbaka till det som är mitt rum för den här veckan – ett rum som normalt bebos av en tjej vars ålder skrivs med bara en enda siffra, vilket väl framgår med all önskvärd tydlighet…

Den fagrare delen av oss snarkar redan i det andra rummet, hör jag, så det är kanske bäst att jag också försöker sova nu.

Norrare än på länge

Som en del kanske har noterat befinner jag mig i Piteå nu. I söndags kväll började jag en något nostalgisk resa med nattåg upp från Stockholm, och insåg att senast jag åkte liggvagn – vilket väl var 1996 – så såg allting ganska exakt likadant ut som nu. Dock med den skillnaden att jag nu inte delade kupé med tre killar som också var på väg till garnisonen i Boden. Men Liggvagnen gjorde lika lite skäl för namnet den här gången som då. Åtminstone blev det inget liggande i vår hytt.

Bytet till buss i Älvsbyn innebar förstås en viss väntan, eftersom tåget blev tillräckligt sent för att vi skulle se bussen vi borde åka med, när den åkte iväg samtidigt som tåget rullade in på stationen. Älvsbyn kl. 06:50 är inget livat ställe, vill jag berätta…

Men väl framme i Piteå möttes jag av detta:

Och då kan man ju inte annat än bli glad (ja, alltså… mackan var såklart inte tuggad när jag fick den). Sen gick resten av dan ungefär i samma tecken. Jag och värdinnan Therése hann med en lunch på stan, följt av en fika ett par timmar senare – där vi för en gångs skull fick sällskap av nån som jag också kände (annars blev det 10-1 i den grenen till Therése), och en halvtidig middag vid halv sex, och sen när jag hade varit ute och sprungit (medan hon var iväg en snabbis till Luleå – de gör ju tiomilaresor med vänsterhanden bakom ryggen här uppe) blev det banan och lite vin. Ändå känner jag mig inte så tjock i dag, vilket är lite fascinerande. Men det är väl det där med att äta lite och ofta, antar jag…

Dock verkar vinet ha haft lite väl stort inflytande på mig, för jag vaknade med huvudvärk i dag, och har fortfarande inte lyckats bli av med den. Men med tanke på värdinnans dokumenterat stora faiblesse för kaffe så tror jag att jag kommer att ha hyfsade förutsättningar att slippa huvudvärken snart. Låt oss gemensamt hålla tummarna för detta nu.