När åtta år långa drömmar slås i kras

Det var ganska exakt åtta år sen, under senhösten 2005, som idén att skapa en webb-tv-kanal föddes. Då var tanken att göra lite inslag och filma lite matcher för Vallentuna Volley och på så vis skapa en klubb-tv. I månadsskiftet januari/februari 2006 publicerades det första inslaget, från Vallentunas derby-bortamatch i Sollentuna. Men ganska snart stod det klart att det i vanlig ordning inte går att göra någonting halvdant, så när Vallentuna senare hade spelat färdigt i SM-slutspelet, och det fortfarande spelades ett gäng matcher på andra håll i Sverige, insåg jag och dåvarande sambon att det är väl lika bra att satsa på att bevaka hela Sverige då, till nästa säsong.

Sagt och gjort, och från att ha bevakat ett lag hade vi nu helt plötsligt tjugo lag att hålla reda på, i och med att herrarna blev del av det hela också. Och ganska snabbt väcktes idén om att ”tänk om man kunde livesända verkligen alla matcher i elitserien på Volleykanalen!”. Just då var det rent befängt, eftersom livestreaming var både dyrt (2 500 kr per match löd t ex en offert som kom in) och ganska meckigt på grund av ofta dåliga förutsättningar med internetanslutning. Så det förblev en utopi.

Visserligen har det gjorts en hel del livesändningar genom åren, framför allt under säsongen 2010-2011, då ett 40-tal matcher livesändes (förvisso fortfarande med varierande anslutningskvalitet) under inomhussäsongen och drygt 100 beachvolleymatcher den följande sommaren. Men det var ändå en bra bit kvar till att alla 230-ish inomhusmatcher (inklusive slutspel) och dåvarande ungefär lika många beachtour-matcher skulle gå att se live. Fortfarande för dyrt och administrativt överväldigande.

Därför var det med stor glädje och förhoppning jag i våras upptäckte lösningen på alla mina problem. En nyutvecklad streamingportal som dels på ett enkelt sätt skulle fixa både livesändning och arkivering av matcher, dels möjliggöra att involvera klubbarna själva i att för en billig penning på egen hand livesända samtliga sina hemmamatcher som inte visades i huvudsändningen – och dels fixa så att alla involverade kunde gå plus på hela grejen via reklaminslag och Pay Per View. Plötsligt hade den tekniska utvecklingen kommit ikapp mina visioner, och dessutom uppenbarade sig en möjlighet att kanske få tillbaka en del av alla de där pengarna som jag plöjt ner i Volleykanalen genom åren (jag törs inte räkna ut exakt vad det kostat under alla dessa år, men det är ett sexsiffrigt belopp, i alla fall). Hurra!

Under sommaren som gått har därför det nya systemet testats och utvecklats, och Pay Per View har försiktigt introducerats (visserligen med lite gnäll från tittare som tidigare varit bortskämda med att få allting gratis), och långsamt byggts upp för att hitta en bra nivå där varje sändning kan både stå för sina egna kostnader och även generera en intäkt utöver det så att produktionerna kan utvecklas ytterligare. Och nu känns det som om det finns ett fungerande koncept, som med lite större personalstyrka och bra planering, skulle kunna göra en bra insats både för Volleykanalen och för de enskilda klubbarna.

Dock raseras ju hela denna åttaåriga uppbyggnadsfas i bokstavligt talat sista stund genom att Volleykanalen nu plötsligt inte får sändningsrättigheter till volleyboll på elitnivå varken inomhus eller på beachen. Det som aldrig tidigare (med några få undantag) varit något problem – men nu när allting annat är ”på plats”, så att säga, så faller allting på att Viasat, uppbackade av SOK, dyker upp och ber om rätten att få sända. Volleykanalen, och samarbetspartnern Solidtango, presenterade ett upplägg för volleybollförbundet redan i våras, i samband med VM-kvalet för herrar i Halmstad, där det var premiär för sändningarna via den nya portalen. Upplägget innebär att Volleykanalen skulle producera en huvudsändning från varje omgång i både herrarnas och damernas elitserie, och att klubbarna själva skulle erbjudas att hyra in sig på varsin egen underkanal, där man kunde livesända alla sina hemmamatcher som inte går i huvudsändningen, och dels administrera sin egen reklam i sändningen, dels få intäkter via Pay Per View direkt till klubben – ett upplägg som skulle generera hyfsade intäkter för de klubbar som gör bra sändningar och bra marknadsföring.

Processen att göra klart det här så att jag kunde börja på allvar sälja in idén hos klubbarna, drog ut på tiden över sommaren när volleybollförbundet gick på semester, och ganska nyligen kom beskedet att en ”annan aktör” plötsligt också var intresserade, och tydligen fick förtur på en uppgörelse. När jag klurade ut att det var Viasat som var den här andra aktören så kändes det ju som om det var rätt kört redan från början. ”David mot Goliat” var min liknelse på Twitter, men det var ju egentligen ganska fel, i och med att David i det här fallet fick ägna matchen åt att vänta utanför dörren.

Volleykanalen står ju och faller så att säga lite med möjligheten att sända volleyboll, det säger sig ju självt. Det är lite nackdelen med att driva en så nischad kanal. Man kan ha ett hur bra fungerande koncept som helst, men har man inte tillgång till ”råvaran” så blir det aldrig någon bra slutprodukt. Så just nu känns det ungefär som att man jagat regnbågens slut i flera år, och när man äntligen kommer fram visar det sig att krukan precis har blivit tömd.

Och ja, jag är jäkligt bitter, det går inte att komma ifrån (även om det var ännu värre i går). Volleybollen har på nåt sätt varit kvinnan i mitt liv sedan tonåren, som jag har spenderat sju dagar i veckan, 16 timmar per dygn, med att tänka på och leva med i olika former, och nu känner jag det lite som om jag blivit lämnad vid altaret efter att vi haft åtta rätt bråkiga års förlovningsperiod. Den bittra delen av mig vill bara säga ”ah, fuck it!” och lägga ner allt vad Volleykanalen heter och säga upp bekantskapen med volleyboll.

Men sedan finns det en entreprenörsdel av mig som är tillräckligt dum i huvudet för att ha några alternativa spår som den vill utforska istället. Dessa två personligheter sitter just nu i segdragna förhandlingar medan jag själv sitter i soffan och funderar över mitt liv…

Årskrönika 2012

I januari började jag på allvar inreda min lägenhet, men skrev ”jävlar i mig inga inredningsblogginlägg”, några gånger. Januari var också månaden då jag började träna med PT, och gav honom uppdraget att göra mig smal, snygg, snabb och spänstig. Han svarade genom att se till så att jag tränade sönder mina knän och gick upp i vikt. Den här månaden preciserade jag även för bloggläsarna hur mina blivande flickvänner/fruar kommer att se ut. Trots detta har dock eventuella kandidater varit väldig duktiga på att hålla sig borta.

Månadens grej: ”Ribban” som MD skulle ge sin bror (från Ikea)

Februari ägnades bland annat åt att fortsätta göra mig av med grejer efter mamma, och att samla alla saker på ett och samma ställe, istället för att ha dem utspridda i olika förråd runt om i stan. I vanlig ordning hade jag också en födelsedagsfest i februari – och trots att många, i vanlig ordning, tackade nej av olika orsaker, så var vi ungefär en människa per två kvadratmeter.

Månadens sportcitat: ”Hans medverkan är hotad” (om mitt deltagande i… tja, de flesta volleybollmatcherna)

Mars var månaden då jag bytte bussgarage från Täby till Hornsberg (innerstan) – och har sedan introduktionsutbildningen knappt kört nåt alls och följaktligen glömt rätt mycket av linjesträckningarna. I mars upptäckte jag också en ny favorit-tv-serie i form av Suits, plus att jag gick runt och var frustrerad över att mina knän inte höll för vare sig volleyboll eller löpning.

Månadens insikt: Att bilbanebilar borde kunna inspirera stora biltillverkare vad gäller hållbarhet eftersom de går att krocka hur mycket som helst och ändå köra vidare.

Under april bestämde jag mig för att min lägenhet skulle bli en tvåa, i och med att jag bytta plats på matbord och säng, och skapade ett sovrum av matplatsen. Jag var också med och firade Vallentuna Volleybollklubbs 50-årsjubileum – inte helt oväntat i egenskap av bartender och alkoholinköpschef. Jag blev också utmanad (eller om det var tvärtom) av @EnglundSarah på vem som skulle hinna först att klara 10 minuter i sträck i Plankan – en tävling som fortfarande pågår.

Månades citat: ”Jag, två snygga tjejer, lite chokladsås och tv-spel” (jag, sammanfattande på Facebook, om min tv-spelskväll hemma hos Vanja)

I maj fick jag svar på mitt mejl till Gud, från början av 2010 – ett svar som var ganska nedlåtande och uppfostrande. Maj var också månaden då mitt whiskykaraffsletande tog fart, i och med att jag på allvar upptäckte den traditionella söndagsloppisen på Hötorget. Den här månaden utökades också utmaningsbanken till en löparutmaning mot Kej, med utgångspunkt i våra respektive insatser i Hässelbyloppet 2011 – en utmaning som också fortfarande lever, och ska exekveras i slutet av mars 2013.

Månadens figur: Barba-ra, som gör ra-barba-saft.

Juni ägnade jag bland annat åt att fortsätta sommarens dåliga trend med DNS:er (Did Not Start) i mina planerade tävlingslopp, på grund av fortsatta knäproblem och förkylningar (och vi kan så här i efterhand konstatera att vädret under Sthlm Marathon 2 juni var ganska exakt samma som mitt på dagen nu under nyårsafton). Däremot blev det istället premiär för min del, för ultratraditionellt midsommarfirande på Skansen.

Månadens syn: Den något äldre löparherren under Sthlm Marathon som sprang i regnrusket med linne och Speedos.

Under juli drog Swedish Beach Tour igång, och för första gången var Volleykanalen något av en officiell webb-tv-kanal med livesändningar från samtliga tourstopp (vilket gav ungefär 700 mil i bil eftersom alla deltävlingarna gick anmärkningsvärt långt från stan). Juli var också månaden då jag deltog i ett av de få genomförda loppen under sommaren: Sthlm Kvartsmarathons premiär-år, och gjorde en någorlunda hyfsad tid – som i och för sig åtminstone är personligt rekord eftersom jag aldrig sprungit distansen (10 549 m) förut.

Månadens konstaterande: Att jag har en dokumenterat snabb frisör, som klipper mig på lite drygt åtta minuter.

I augusti avslutades beachvolleytouren, som vanligt med ganska stora abstinensbesvär efter ett alltid lika abrupt slut. Löpträningen gick framåt, men blev även den här månaden lite förstörd av både riktig och inbillad förkylning. Ytterligare lopp fick ställas in och 2012 blev officiellt det absolut sämsta löparåret för mig under de år jag tränat målmedvetet.

Månadens upplevelse: Att se Lisa Nordéns seger i triathlon på plats vid Slottsbacken.

September var debuternas och comebackernas månad. Jag debuterade i de sociala aktiviteterna för Mensa, och gjorde comeback i ett ”riktigt” (alltså som spelar nationellt seriespel) volleybollag – Bromma B i division 1. Jag gjorde också en sorts comeback-debut som reguljär speaker. Comeback i Djurgården, men debut i och med att det inte var hockey utan innebandy. Jag spenderade också några nätter i ett rosa flickrum i Piteå, tack vare en spontaninbjudan via Twitter en sen kväll.

Månadens falska rykte: Att jag är gay.

I oktober upptäckte jag tjusningen med aktiehandel. Och fick till att börja med se sommarens börsuppgång ersättas med nedgång nästan på dagen när jag själv hade gjort mina placeringar. I mitten av månaden ställdes också deltagandet i Hässelbyloppet in, vilket medförde att utmaningen mot Kej flyttades till Preminärmilen nu i mars. Min obegripligt ihärdiga hosta och förkylning (?) höll i sig under hela oktober och förstörde mycket av höstens träning- och tävlingsplaner.

Månadens besvikelse: Att kattstallet i Södertälje valde en annan blivande ägare till ”min” oranga kattunge jag valt ut.

Under november fick jag bland annat chans att (bokstavligt talat) damma av smokingen igen, tack vare maskeradfesten med Mensa, dit jag gick som en av tre James Bond. I november bestämde jag mig också för att köra igång en målmedveten (i dubbel bemärkelse) diet, som jag håller fortfarande (med vissa förändringar vartefter) och som hittills fått mig att gå ner ungefär fyra dokumenterade kilon.

Månadens utmaning: Att vara sportspeaker och samtidigt vara rädd för att behöva spy med ungefär fem sekunders varsel.

Årest sista månad blev jag i alla fall inte förkyld. Däremot lyckades jag istället stuka vänster pek- och långfinger – och tvingades avstå volleyboll på grund av det istället. Läkningen är i skrivande stund fortfarande inte riktigt klar – men nu kan jag i alla fall knyta skorna. I december bestämde jag mig också för att dieten gav så påtagligt resultat att jag ville fortsätta med den under visserligen lite mer tillåtande, men ändå medvetna, former.

Månadens trevligaste upplevelse: Att återigen kunna ha julgran – och den här gången med de klassiska julgransljusen som pappa köpte till julen 1981.

Den otursförföljde

Hösten har varit lite märklig, ur sjukdomshänseende. Först var jag hostig och sjuk i 6-8 veckor i sträck, sen efter två veckors friskhet blev jag förkyld. Nu är jag frisk från den förkylningen också (och tycker att jag borde ha fyllt förkylnings- och hosta-kvoten fram till 2015), och den senaste veckan har jag kunnat träna fullt ut.

I går var det en av ganska få volleybollträningar för min del den här hösten – och vad gör jag? Jo, i första övningen lyckas jag stuka vänster pekfinger i en blocksituation, och håller ut sisådär 45 minuter ytterligare, innan jag inser att det inte funkar, och får avbryta träningen…

Och det var liksom ingen liten lindrig stukning, heller, utan jag går runt med fingret tejpat ganska ordentligt här och har ändå ont så fort jag försöker använda det. Tur i oturen var ju att det trots allt var det vänstra pekfingret – men man använder ju även vänsterhanden till ganska mycket. Framför allt inser man det när vänsterhanden är skadad.

Finger

Risken är ju med andra ord ganska överhängande att jag missar nästa veckas volleybollträning också (ja, vi tränar bara en gång i veckan). Kommer knappt ihåg när jag var på två träningar i rad, och tror inte att jag har varit på tre träningar i rad under hela säsongen. Kul. Verkligen.

 

Veckorapport?

Ambitionen att skriva dagligen får sig ju, ehm, dagligen en knäpp på näsan (om nu blogginlägg har näsor), så vi kan ju i alla fall konstatera att sedan förra gången har jag varit och tränat volleyboll trots att jag inte var riktigt frisk, vilket gav ett par feberfrossenätter som följd. Är man envis så är man. Vi tränar ju så sällan så jag vill ju verkligen inte missa nåt träningspass alls. Och jag vill inte missa passet på onsdag heller, så vi får väl se hur det blir…

Kattdejten gick bra. Jag fick träffa både killen jag vill få hem och hans båda bröder. Jag satte mig i buren hos dem och hade snart alla tre i knät, sovandes:

(som om jag inte hade publicerat tillräckligt många kattbilder på diverse sociala medier redan…)

Katthemspersonalen tyckte att ”det vore ju synd om man skulle behöva dela på dem”, och påstod att det inte alls vore konstigt om jag hade fyra katter hemma. ”Då har ni inte sett hur litet jag har det!” sa jag inte, med insikten att en sån kommentar kanske inte riktigt skulle hjälpa mig i min strävan att få hem ens den av kattungarna jag ville ha. Hur som helst gjorde jag en officiell intresseanmälan, och nu ska det bara till ett hembesök innan det kan fattas slutgiltigt beslut. Lite som för i tiden i samband med ett frieri, kan man säga.

Och så har jag varit en spontantripp på IKEA, också. Och hör och häpna: Jag kom hem med allt jag skulle komma hem med, och inget annat utöver det. Sen har jag tillbringat ett antal timmar här och där med att montera grejerna (som ska bli en kombinerad tv-bänk/vitrin/klädbyrå/allmänt jox-förvaring, och jag tänkte ju att det skulle komma en backlash från inköpsframgången förr eller senare – och mycket riktigt. Det visade sig nämligen att lådorna jag köpt var gjorda för 26 cm höga lådfronter, när jag egentligen skulle ha haft såna som passade till 16 cm höga lådfronter. Det värsta är ju att det var ett felköp, så jag har ju inte ens nån att skylla på.

Eller visst, det hade ju varit lite bra kundservice om nån ur personalen hade spontanstoppat mig när jag var på väg mot kassan, och ba’: ”Hej, jag ska bara kolla så att det du ska köpa funkar ihop.” Varsågod för det tipset, Ingvar. Då hade jag ju kanske till och med övervägt att inte lämna tillbaka en oöppnad 50-kronorsgrej som det visade sig att jag inte behövde. Men nu när jag ändå måste åka, så…

En trevlig men frustrerande helg

Den där förkylningen som jag hade häromveckan har ju som bekant tagit ett nytt grepp om min hals, bokstavligt talat. Inte så mycket just förkylningsmässigt, egentligen, utan mer på så vis att jag hostar. Framför allt när jag ligger ner, så det gäller att inte sjunka ner för långt i tv-soffan. Eller att försöka sova i sängen (eller ligga med nån, för den delen).

Och man tycker ju att det borde ta slut snart, men det känns lite som en lunginflammation light, som inte ger sig i första taget. Egentligen borde man ju då bara stanna hemma under en filt i soffan och bli ompysslad av nån som är söt och killar en under fötterna efter att hon har serverat te med honung och whisky (undrar om det är gott!?). Men man vill ju vara lite social, också. När trevliga människor vill umgås med en, så vill man ju inte tacka nej, liksom. Så både fredag och lördag har jag trotsat mina lungor och hängt och myst med många trevliga. Sånt kan det vara värt.

Dock blev det ju till slut så att jag valde att inte ens starta i Hässelbyloppet i dag. Bittert, men säkerligen det smartaste valet, trots allt. Istället spenderade jag förmiddagen hemma i soffan, men sen åkte jag till Tierp på eftermiddan/kvällen för att göra inslag från herrmatchen i volleyboll. Volleybollabstinensen börjar ju bli allvarlig, eftersom det ju är snart två månader sen vi avslutade beachsäsongen i Halmstad. Så förhoppningsvis får jag klart ett bra inslag under dan i morgon. I kväll orkar jag inte; det är lika bra att det får bli en tidig kväll så jag är pigg i morgon istället och kanske till och med hinner sova bort lite mer av den där hostan…

Att skjuta upp saker

Nu är det i princip till hundra procent bestämt: Det blir inget Hässelbylopp för mig på söndag. Den där förkylningen jag hade för nån vecka sen har tagit ny fart, med halsont och trötthet som följd, så jag är rätt säker på att jag inte kommer att kunna göra mitt bästa på söndag, och skulle kanske till och med riskera nåt mer allvarligt bara genom att springa.

De som har hängt med ett tag vet att jag dessutom har en utmaning mot Kej, som går ut på att den av oss som procentuellt sett bäst förbättrar sin tid i årets Hässelbylopp jämfört med förra årets insats, vinner ett par nya löparskor. Som den andre får betala. Och eftersom vi är vinnarskallar båda två så vore det svårt att tro att jag skulle kunna gå dit och bara släntra runt för medaljens skull. Så nu har vi sagt att vadet skjuts upp till Premiärmilen istället.

Problemet med det är att Premiärmilen går i mars. Och med tanke på min tvivelaktiga historik vad gäller vinterlöpträning, så blir det intressant att se om jag klarar att få ordning på träningen en tredje gång gillt. De två förra gångerna jag hade behövt träna ordentligt över vintern var ju inför Stockholm Marathon 2010 och 2011. Det gick ju som bekant inte superbra…

Hur som helst, den här förkylningen gjorde ju dessutom att jag var tvungen att säga nej till volleybollträningen i går kväll, också. Vilket är extra bittert, eftersom vi bara tränar en gång i veckan. Plus att jag verkligen skulle behöva vara där lite mer konsekvent för att liksom komma in i laget ordentligt. Om det går. Jag saknar fortfarande en ordentlig introduktion, faktiskt. Okej, ”det här är Magnus” på första träningen jag var med, var väl okej, men jag har fortfarande inte fått nån genomgång av vem som gör vad, vilken matchtaktik vi har, vad alla anfallsutvägar kallas, vad jag vill med mitt deltagande, vad de vill med mitt deltagande, och så vidare.

Är det okej att ha haft uppehåll i en massa år, och komma som lite ringrostig spelare via ett korplag förra säsongen, och säga att ett division 1-lag inte är tillräckligt seriösa trots att man har problem att platsa rent spelmässigt…?

Det paradoxala i det hela är att jag känner att varje träning ger mig så mycket, rent volleybollmässigt, så det är frustrerande att det blir ganska påfrestande mentalt, istället. Volleyboll är ju som sagt dessutom en mental sport, i mångt och mycket, och känner man inte lagkompisarnas förtroende på plan så påverkar ju det spelet rätt mycket. Klurigt, det där… För visst är det rätt uppenbart att jag skulle tagits bättre om hand om jag varit en före detta landslagsspelare som varit given i startsexan. Det här är ju nackdelen med att ha umgåtts för mycket med elitserielag de senaste femton åren; att man har en idé om hur saker och ting borde fungera, och sen blir det jättekonstigt när det inte funkar så.

Ett smart drag

I tisdags var det premiär för mig i Mensa-sammanhang. Jag har ju varit medlem i ett år nu men inte gjort nåt väsen av mig över huvud taget – men nu tyckte jag att det var dags att ta tag i det där. Första tisdagen i månaden ses man på en krog på gångavstånd från mig (som så mycket annat numera, ehm), och det tyckte jag var en alldeles utmärkt aktivitet att börja med.

Och man märker att man umgås med intelligenta och lite smånördiga människor när det istället för mobiltelefoner dyker upp olika leksaker, typ Rubiks kub, ringar som ska sättas ihop på ett visst sätt, och så vidare. Okej, det var rätt många mobiltelefoner också, men ändå…

Ett annat tecken på vilka man umgås med är när pappersduken på borden ser ut så här efter ett tag:

Eller när det visar sig att några har kommit fram med lösningen på universums uppkomst:

Hur som helst var det väldigt trevligt, så det var ett smart drag att gå dit. Det visade sig dessutom att en gammal skolkompis och före detta volleybollklubbkompis dök upp i samma gäng. Världen är liten… Nästa gång kanske vi hamnar så att vi till och med hinner prata med varandra, också.

Och om tisdagskvällen gick ut på att vara mentalt på tårna för att passa in, gick onsdagskvällen ut på att vara volleybollmässigt på tårna för att passa in. Jag utmanar ju mig själv genom att förkovra mig med människor som är lite bättre än jag, det måste man ju i alla fall säga… Det var första volleybollträningen efter förkylningen, och jag kan ju i alla fall konstatera att jag inte var riktigt lika dålig som förra gången, när jag precis var på väg att bli sjuk. Men det känns ju ändå inte riktigt som om jag tillför särskilt mycket – och de som har spelat volleyboll vet ju att den mentala biten med självförtroende på planen, är extremt viktig för hur bra det faktiskt går när man spelar.

Måste jobba lite på det, känner jag. Synd att volleyboll är så svårt att träna på egen hand, bara… Framför allt behöver jag serveträning, och det är ju inte direkt så att man sätter upp ett nät i vardagsrummet och drar fram en bollvagn.

Nåja, jag har i alla fall inte fått sparken hittills, och det är väl alltid nåt. Kan jag bara se till att träna bort all den där onödiga vikten som hindrar mig från att ha enmetersspänst, så är nog rätt mycket vunnet. Med tanke på det var det ju inte så kul att ställa sig på vågen på gymet i dag och konstatera att jag hade gått upp två kilo den senaste månaden…

Helger och förkylningar – ingen bra kombination

Den gångna helgen lyckades jag sammanfatta på tre rader i en facebookstatusuppdatering, men något mer nyanserat uttryckt kan man väl konstatera att den där förkylningen som startade redan i början av förra veckan gjorde sitt till för att förstöra helgen lite grann. I lördags var det meningen att jag skulle göra mitt första femkilometerslopp på fjorton år, och i nån form av illusion att jag dessutom kanske till och med skulle komma ner mot det där personliga tävlingsrekordet på distansen – men nu kändes förkylningen för allvarlig för att ens starta.

Jag var ju och tränade volleyboll i onsdags med hosta och allmänt vimsigt huvud – vilket kanske inte var det smartaste jag kunde göra med tanke på hur mycket på topp man behöver vara för att inte vara för dålig i det där laget. Min insats var kanske inte riktigt den bästa, om man säger så. Och det blir ju lite extra jobbigt, dels för att jag fortfarande är i den där första-intrycket-fasen eftersom vi tränar så sällan, och jag var i Piteå en vecka, dels för att man efter träningen börjar prata om att ”ja, det var en italienare som tränade med Herrar A, men som var lite ringrostig – vad tror ni, har vi nån plats för honom hos oss?”, och alla blir lite skeptiska eftersom vi är 12-13 stycken på träningarna redan…

Men om vi säger tack men nej tack till den nye killen, kanske?

Hur som helst, några som i högsta grad säger tack men ja tack är folk inblandade i Djurgården Innebandy. Jag gjorde ju min första match som speaker för damlaget i Svenska Superligan där i lördags, och fick en massa komplimanger både i samband med själva matchen, och under middagen på en krog efteråt. Jag mår ju alltid bra av lite ego boost, så jag klagar inte.

Vi satt rätt länge på den där krogen efteråt, och i takt med att maten tog slut och ölen fortsatte komma in, så visade det sig dessutom att jag är gay! Vilket var mer än jag visste, men tydligen florerar såna rykten i de där sammanhangen. Intressant. Dock kan jag å det bestämdaste dementera det. De som har läst det här inlägget om den blivande Puman i Mitt Liv vet nog om det redan… Inte en endaste kille i sikte där.

Tydligen får jag ganska mycket betalt som speaker också, enligt andra rykten. Och det är ett rykte jag önskar att jag inte behövde dementera. Siffror som 10 000 kr/match har tydligen nämnts, och, eh… ja tack, det vore trevligt. Men om inte annat är det ju en komplimang på så vis att folk skulle ju inte tro att det är sant om jag i deras ögon inte skulle kunna vara värd det.

Förutom en spontanfika med Kej, som var in the neighborhood på söndagseftermiddan, har jag egentligen mest ägnat söndag och måndag åt att vara förkyld. Det är lite av ett heltidsjobb det också. Med obetald övertid. I går var jag dock tvungen att ta lite ledigt från jobbet som förkyld, eftersom den gamla soffan och lite annat jox behövde flyttas till återvinningscentral. Det är meningen att jag ska få hit en ny soffa i dag, och min lägenhet har liksom inte riktigt plats för två soffor…

Den lille hemmafixaren

De som har varit hemma hos mig vet att det inte är jättestort. Det går att bo här; man kan till och med vara två, och man kan till och med bjuda hem sjutton stycken andra på fest. Men det är ju inte direkt så där gott om plats så man bygger en tv-studio i lägenheten, precis.

Just därför bygger jag en tv-studio i lägenheten. De flesta vet ju att Volleykanalen är min grej, och när sändningar inte görs ifrån olika idrottshallar och stränder runt om i landet, så behöver de nånstans att produceras. Bilden ovan illustrerar hur redaktionen utsmyckats med vederbörlig bakgrundsdekor för att möjliggöra inspelning av program.

Jag brukar säga att Volleykanalens ambitioner är i klass med SVT, men att budgeten är i klass med SVT:s kaffekassa. Nu kan vi snart också lägga till att studion är i klass med SVT:s handikapptoalett.

Den dagen Volleykanalen också kan få en del av tv-licenspengarna (UR får ju, trots att ingen tittar!), då skulle det nog kunna bli en större studio… Till att börja med.

Aj lajk it a lått!

Jag är relativt nyligen hemkommen från årets första inomhusträning i volleyboll, och det med ett stort leende på läpparna! Träningen med Brommas B-lag var precis så där givande som jag hade hoppats att det skulle vara.  Jag var ju faktiskt lite nervös innan, eftersom det trots allt är lite skillnad på att gå från ett korp-mixed-lag till ett herrlag i division ett, även om jag tycker att jag har någorlunda koll på hur man gör (framför allt i teorin, med tanke på hur många elitseriematcher jag sett de senaste åren…). Nu ska det väl i och för sig erkännas att division ett för herrar i volleyboll inte riktigt är var den var för femton år sen, men ändå.

Dessutom var det ju min första riktiga inomhusträning med boll sen i maj – och det kändes ju också, kan jag säga. Men det gick ändå, efter förutsättningarna, rätt bra. Man får tänka om lite bara, när tempot är så pass mycket högre och spelarna slår så pass mycket hårdare och renare än i korpen. I början var min tajming helt värdelös, men mot slutet började det kännas rätt okej, och det var en bra egoboost att den sista bollberöringen för kvällen blev en klockren försvarsräddning perfekt upp till passaren, tack vare att jag stod helt rätt i försvar. Jag såg redan innan han träffade bollen i anfall att den här kommer att sitta precis där den ska! Sånt gillar man. Volleybollnörderi på hög nivå…

Sen är det ju det där med att det vore bra att bli av med de där åtta sista kilona för att kunna hoppa lite högre och bli lite snabbare och smidigare – men det kommer nog, det också. De sa i alla fall att de skulle lägga till mig i mejllistan för anmälan till kommande träningar, och sånt där, så helt tycks jag ju inte ha gjort bort mig, i alla fall!

Framför allt hade jag jäkligt kul! Även om jag var helt slut under stora delar av träningen, gick jag ändå runt med ett nöjt småflin hela tiden. Och det är ju det bästa av två världar, liksom. Varför har jag inte gjort det här tidigare!?