Man ska aldrig säga aldrig

Ja, alltså… det här att jag har lyckats gå ett helt frikkin kalenderår utan en endaste liten bloggpost får väl räknas som nån form av (förvisso tvivelaktigt och ytterst trofélöst) rekord. Ni vet hur det är. Livet går i vågor. Ibland blir bloggdalen* riktigt djup, medan andra saker växer sig starkare. Det är ju så många olika saker man ska hävda sig på numera för att vara en av de coola. Twitter. Facebook. Instagram. Och sånt. Och då har jag inte ens tittat på Pinterest och Tumblr och hejochhåvaddetnuhetersomkidsenmisshandlarsvenskaspråketinumera.

Det finns ju ett liv, också.

Så att försöka ge mig på att rekapitulera allt som hänt sen… ehrm, Hässelbyloppetinlägget från oktober 2013, vore dömt att antingen misslyckas eller tråka er till döds. Kanske båda. Så vi kan väl helt enkelt bara konstatera att 2014 var ett omvälvande år:
– Familjen har utökats (visserligen redan under hösten 2013) med ytterligare en katt, så nu bor jag med en Parre och en Digge.
– Jag har flyttat. 39 kvm vid Hötorget byttes under sensommaren mot 115 kvm i Flemingsberg. Något otillgängligare och ocoolare adress, men å andra sidan betydligt mer plats – plus att det väckt min hantverkarådra i och med att jag insåg att jag faktiskt kan renovera (nästan) hela lägenheten själv.
– Jag gjorde comeback som beachvolleyspeaker i somras, och fick dessutom tillfälle att lägga till ytterligare en bokstav i körkortet i samband med det, eftersom nån ju måste köra lastbilen med utrustningen mellan de olika tävlingsorterna.
– I våras tangerade jag all time high vad gäller kroppsvikt, och då inte på grund av exceptionell styrketräning, utan det diametralt motsatta. Därvid insåg jag att nåt verkligen behöver göras, så sen i september har jag numera en hälsocoach.
– Volleykanalen är så smått up and running again, dock fortfarande utan livesändningstillstånd, så det blir en sorts back to the roots-variant med inspelade inslag från matcher, och planer på studioprogram och liknande.

Alla dessa punkter förtjänar att utvecklas i egna blogginlägg, men det får förstås bli framöver.

Totalt sett kan man väl säga att 2014 har varit ett faktiskt ganska jobbigt år på olika sätt, men det har också funnits ljusglimtar, såklart. Hur som helst känns det som om det finns potential att 2015 ska bli ett riktigt bra år. Utvecklingskurvorna på de flesta fronter pekar åt rätt håll eller tycks vara på väg att snart peka åt rätt håll, så förhoppningen är förstås att kunna leverera fler positiva än negativa inlägg här under under året!

Tjoho!

———————

* Det låter för övrigt som en Astrid Lindgren-plats: ”I Bloggdalen bodde Jorma. Precis under det där stora äppelträdet man kan se uppifrån den lilla höjden bakom speceriaffären.” Eller nåt sånt.

En vecka ledigt = hemma

Jag är av den där motvalls-typen. Så där så att jag tillbringar jobbtid hemifrån och ledig tid hemma. Eller… En del skulle väl kanske inte kalla ”att sitta på en läktare och bli solbränd, dricka kaffe och titta på vältränade tjejer i bikini” för att jobba, men ändå.

Jag hinner faktiskt knappt titta. Och kaffet får jag klara av till frukosten. Och hälften av tiden är det vältränade killar i bar överkropp som ger mig komplex för att de har ungefär fem magrutor fler än vad jag har, så jävla behagligt är det faktiskt inte!

Anyway, det var inte riktigt det jag ville komma in på, utan mer på att rekapitulera den gångna helgens SM i beachvolley på Skrea strand i Falkenberg. Och totaltintrycket är att det gick bättre än det gjort tidigare under sommaren. Tänk vad mycket en fungerande höghastighetsinternetanslutning kan göra. Förutom att delar av arenan drabbades av strömavbrott i slutet av den absolut första matchen, och att några av de som var avsatta till att hjälpa mig med poänggrafiken var lite trötta och svårlärda, så har i stort sett allt funkat. Till och med ett skyfall som kom på trettio sekunder och fick 95% av publiken att fly i panik från läktaren, blev ett mindre problem för mig tack vare min stora blåa presenning som jag hade monterat som taket på en cab och som bara var att dra över elektroniken på ett sätt som skulle göra banchefen på Wimbledon grön av avund om han såg det.

Så sista dagen kunde jag i stort sett bara koncentrera mig på det jag gör helst och bäst:

Att det är jag till vänster behöver jag kanske inte berätta. Min bisittare och expert under SM-finalerna var Josef Pernholm, eller ”Succé-Josef” som jag döpte om honom till efter att han och hans partner slagit ut de regerande svenska mästarna från 2011 redan i åttondelsfinalen. Sen var de hyggliga nog att förlora kvartsfinalen så att Josef kunde sitta hos mig under finalerna istället. Sånt uppskattar jag. Josef var dock – inte helt oväntat – lite mer tvehågsen i frågan.

Och hemresan blev anmärkningsvärt odramatisk (till skillnad från nedresan där jag faktiskt höll på att krocka tre gånger med olika saker på vägen), och det var skönt att komma hem till sin egen säng. Och nu ska jag sova i den i en dryg vecka (eller okej, jag ska ju vara vaken på dagarna, tänkte jag), för det är speluppehåll på elittouren i helgen, och sen åker vi till Umeå den 7:e.

Och jag var också väldigt tacksam att jag omprövade mina planer för måndagen, som jag först skapade när jag kom hem till ett ösregnigt Stockholm vid midnatt, när det sedan visade sig att måndagen blev väldigt solig. Planer på tvätt, städning, videoredigering, kontorsarbete med mera, fick vänta, till förmån för sol och bad. Välbehövligt.

Sandkorn och sötnosar

Sommar, mycket att göra – och lite tid att skriva blogg. Har den hörts förut? Jag tror den har hörts förut.

Nevertheless, eftersom mycket vatten har flutit under broarna sen senaste inlägget så ska jag inte ens försöka rekapitulera allting som har hänt sen dess, utan jag sammanfattar helt enkelt det hela genom lite bilder och sånt. Bland annat har jag ju hållit på med sånt här.

Inte spelat, men däremot gjort mitt bästa för att de som vet bättre än jag hur man spelar ska synas för resten av världen via livestreaming. Med… tja, varierande resultat, får man väl säga. Ni vet hur det är, det där med teknik. Det finns de som är teknikfientliga – och det finns fientlig teknik. Sån där teknik som vill en illa hela tiden, trots att man pratar snällt med den. Lite så är det att försöka sända från beachvolleytouren.

Så då behöver man åka på semester emellanåt. Vila upp sig. Umgås med en massa fina kända och okända människor. Basta lite. Och det är ett inte helt obehagligt liv när man har den här utsikten från bastun.

Sen träffade jag också en riktig liten sötnos! En mjuk och fin liten sak som jag väldigt gärna skulle ha tagit med mig hem och spenderat resten av livet med. Dessvärre måste jag göra er som går och hoppas på att jag ska hitta mitt livs kärlek besvikna. Sötnosen var inte ens en hona.

Och det blev dessutom till slut inget av vår livslånga relation. Det kändes inte helt okej att ta hem honom när jag hade fyra av fem helger framför mig on the road…

Jag åkte direkt hem efter semestertrippen och vände, i princip. Ner till Tylösand för den fjärde deltävlingen på Swedish Beach Tour, och för första gången blev det enbart uppehåll och soligt hela helgen. Jag fick extraknäcka som speaker eftersom ordinarie speakern Olle var sjuk i början av helgen – vilket ju dessvärre gjorde att jag inte hann med allt med Volleykanalen som var tänkt. Ibland önskar man att man kunde klona sig själv…

Efter hemkomsten visade det sig att ingen städat i lägenheten medan jag varit borta – däremot har nån sett till att allting i kylskåpet åldrats, så det mesta behövde kastas. Nu ser mitt kylskåp ut som ett typiskt semesterkylskåp.

Och i morgon kväll bär det av igen. SM i beachvolleyboll i Falkenberg pågår som bäst, och först ska jag lämna Parre hos kattvakt #4 för den här sommaren… Efter mycket vånda och många nej fick jag till slut tag i en kattvakt även för den kommande helgen. Det är väl symptomatiskt för hur många jag fick fråga, att han kommer att få bo i Avesta…

Sen är det faktiskt en ledig helg, och den behöver jag, känner jag. Jag behöver både komma lite i ordning hemma, och vila upp mig lite på hemmaplan.

Och i morgon ska jag springa det som lite oväntat blir sommarens första tävlingslopp. Stockholm Kvartsmarathon står på programmet, och ja, det är exakt 10 549 meter långt. Bra värdemätare för hur långt jag har kommit med träningen inför sommarens prestigemässiga höjdpunkt, Hässelbyloppet. Vill man hålla tummarna för mig i morgon onsdag så ska man göra det mellan 19 och 20.

Sista beachturneringen för i år (?)

Rubriken är utrustad med ett frågetecken, för saker har en tendens att ändra sig i sista stund. Faktum är ju att jag under några timmar i torsdags var inställd på att jag inte skulle åka ner till Malmö och bevaka SM – men så svängde pendeln och några problem löstes, så då åkte jag ändå. Visserligen på fredag morgon så att det bara blev två sändningsdagar, men ändå. Vad jag menar är att det inte är hugget i sten att jag inte sänder nån fler beachturnering i år – knappt ens skrivet i sand heller (oh yes, pun intended) – men jag räknar inte med att det blir några fler. Nu är det ju bara två kvar på Swedish Beach Tour, Umeå och tourfinalen i Halmstad, och båda dessa sänder konkurrent… ehm, kollegorna på TV4 Sport finalerna från, och hur kul är det egentligen för mig att åka iväg och sända alla matcher utom just finalmatcherna?

Sen är det ju PAF Open, World Tour-deltävlingen på Åland, som jag ju förvisso var med på redan premiäråret 2007, men det är ju ett internationellt arrangemang vilket innebär att det inte riktigt går att mejla en vecka innan och säga ”jo, jag tänkte åka över och livesända hela rasket, det är okej, va?”, som det ju faktiskt i princip är med Swedish Beach Tour, utan där ska man vara ute i månader i förväg och ansöka om sändningsrättigheter/mediaackreditering och en hel massa administration runt det – plus att det är en veckas boende och mat, och resa fram och tillbaka. Sen ska man ju gärna ha råd att handla taxfree på båten också, för att få ut ytterligare en dimension av resan, haha!

Så nej, inget PAF Open som det verkar just nu. Men man ska väl aldrig säga aldrig, även om den representant på svenska förbundet som var mest aktiv för att se till så jag skulle kunna vara med förra gången, inte jobbar kvar längre.

Nu blir det istället att börja förberedelserna inför inomhussäsongen, som ju drar igång på allvar den 17 oktober. Mitt problem tidigare har för det mesta varit att jag varit lite dåligt förberedd hela tiden, och därför fått ta saker rätt mycket som de kommer, så just därför tänker jag satsa stenhårt på att vara så bra förberedd som möjligt, så tidigt som möjligt, den här inomhussäsongen. Sen kanske det till och med kan smitta av sig på nästa beachsäsong, också.

Beachvolley-SM i Malmö

Efter en del om och men kom jag trots allt iväg till Malmö och SM i beachvolleyboll. Hade ett par rätt oöverstigliga problem i torsdags, vilket faktiskt fick mig att, efter mycket vånda och frustration, i sista stund besluta mig för att inte åka. Men så löste sig problemen, och jag kom iväg ändå. Visserligen på fredag förmiddag, så det bara blev två sändningsdagar, men ändå.

På kvällen när jag kom ner hade jag först lite svårt att hitta arenan. Men efter lite vägbeskrivning per telefon av beachtour-vd:n Mattias så lyckades jag snirkla mig in bland de nybyggda husen i Västra hamnen. Turning Torso var ju till att börja med inte så svår att sikta på, i alla fall… Och det blåste rejält när jag klev in på arenan! Matchen som pågick när jag kom såg helt absurd ut, med elliptiska bollbanor där blåsten tog tag i bollen och nästan tryckte den tillbaka på den sidan den slagits från. Hur som helst ägnade jag mig mest åt att hitta en bra plats att rigga min kamera och övrig utrustning på, och när jag planerat klart så var speldagen också slut, så då var det dags för navigationsäventyr #2; att hitta hotellet.

Och det är ju bara att konstatera att Malmö ju inte är det minsta bättre som trafikstad än alla andra städer, med en massa enkelriktade gator, vägbulor, bussgator och konstiga skyltar. Men efter en stund hittade jag rätt, och kunde kliva in på hotellrummet där min tillfällige roommate Paul (han åkte hem dan efter) satt och kvällsjobbade lite. Så fort han var klar begav vi oss ner på stan tillsammans med SVBF:s sportchef för att avnjuta en sen middag i form av tapas.

Upp sju på lördag morgon (man måste bara älska sporten för att göra nåt sånt), och efter en hyfsad hotellfrukost (mackorna var lite torra och grapefrukten lite vattnig) så var det dags att åka iväg och rigga produktionen på centercourten. Grejerna är ju numera färdigriggade till ungefär 75 procent i sina plastlådor, vilket gör att allting går betydligt snabbare. Vid medvind och solen i ryggen kan det gå på 30 minuter från urlastning till sändningsstart. Inte illa, va?

Lördagen var ju förvisso dag ett för Volleykanalen, men dag två på seniorturneringen – vilket i och för sig inte skiljer sig speciellt mycket. Sändningen rullade på okommenterad medan jag gick runt och socialiserade lite, fotograferade en del, och – den här gången – även filmade en del extramaterial. Så det finns egentligen inte så mycket att säga om lördagen, förutom att det var kul att få se lite ”nya” lag som inte figurerat i Volleykanalen förut. SM är ju ett 32+32-lagsturnering, till skillnad från de flesta ”vanliga” SBT-deltävlingar som är 8+8, så det var en del nya bekantskaper som spelade på centercourten. Kul!

På kvällen var det dags för navigationsäventyr #3; att gående hitta vägen från hotellet till bankettlokalen. Med lite halvdassig hjälp av gps:en i mobilen, och med en gnutta ren tur, så hittade jag till slut fram till rätt ställe. Och det var förstås trevligt att se alla spelare uppklädda och fina – även om jag ibland fick tänka till både två och tre gånger för att känna igen vissa med kläderna på… * Först blev det middag (där huvudrätten inte hade mått dåligt av lite kryddor, men jag hann äta upp allt innan någon serveringspersonal dök upp), sen lite allmänt mingel. För min egen del var jag rätt inställd på att det skulle bli en ganska tidig kväll, eftersom jag ju skulle upp hyfsat tidigt (08:15) och försöka göra ett bra jobb som kommentator hela söndagen, så jag avvek vid halv tolv, nånting.

Men innan dess hann jag göra klart med en expertkommentator för hela söndagen, i form av den i kvartsfinalen utslagne, och på banketten följaktligen aningen… ehm, uppeldade Stefan Struvert, som var eld och lågor över förslaget och påpekade tre gånger att han var på för att köra alla sex matcherna, och att det skulle bli skitkul. ”Orkar du upp så att du är på plats vid 10:30 om du festar för hårt i kväll, då?” undrade jag lite försynt. Jodå, det var inga problem!

Dock visade sig min oro en aning befogad, för de 2½ första matcherna fick jag kommentera ensam. En halvschleten Stefan dök upp runt 13-tiden, och anslöt som expert efter en stor kaffe och ett par flaskor vitaminvatten, med en tämligen låg profil till att börja med. Och jag kunde förstås inte låta bli att pika honom lite i sändning, heller… Men det tog sig under dan, och lagom till finalerna var vi i toppform. Till herrfinalen fick vi dessutom nöjet att få ytterligare tillökning i kommentatorsstudion, eftersom förbundskapten Ulric Svensson gjorde oss sällskap. Och det blev riktigt bra att vara tre, tyckte jag. Premiär för min del, men det kommer högst sannolikt att bli så fler gånger, om tillräckliga kommentatorsresurser finns.

Herrfinalen i sig blev högdramatisk, med en förmodad långtidsskada på Hannes Brinkborg vid 19-19 i första set, men som efter lite bandage och is och vila visade sig vara i någorlunda form att spela vidare! Vilket han resultatmässigt gjorde helt rätt i, eftersom de faktiskt vann första set med 23-21 och sen även andra set med 21-19, inför säkerligen runt 2 000 åskådare på arenan, och vår tv-publik. Imponerande!

Vad som däremot inte var särskilt imponerande var slutanvändarkvaliteten på vår sändning. När ekonomin är som den är så är man ju tvungen att ta till vissa saker för att hålla budgeten nere, vilket bland annat innebär att man väljer ett budgetalternativ till livestreamingtjänsten, som i söndags nådde en all time low-notering vad gäller sändningstabilitet och -kvalitet, såväl som fördröjningsfaktorn i bilder kontra verklighet. Till och med några av våra tittare skämdes ** och det gick knappt att följa sändningen utan att drabbas av någon form av åkomma. Och det känns förstås inte okej att åka totalt 130 mil med en massa avancerad utrustning – och sen inte kunna leverera en slutprodukt som ens funkar som hemvideo.

Så om produktionen på plats kändes fantastiskt bra, så känns det i motsvarade mån bittert att slutprodukten inte alls höll samma standard. Så det är något att sätta högst upp på prioritetslistan inför inomhussäsongen: En bra streaminglösning för livesändningarna.

När finalerna var slut var klockan runt 18, och efter att jag packat ihop allting och sagt adjö till lite folk, kom jag iväg från Malmö vid strax efter 19. Man är ju inte jättefräsch efter en hel arbetsdag i sol och blåst, så att köra 63 mil i sträck kändes inte aktuellt, utan jag stannade faktiskt i höjd med Ödeshög och kröp ihop i baksätet och sov i några timmar. De sista 25 milen kördes med uppgående sol utanför bilrutan – ganska mysigt! Så jag var hemma vid halv fem, i tron att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt – men katterna ville ju så klart ha mat först ***, så det blev till att börja ställa sig och greja med sånt, och att rensa kattlådan, innan jag kunde sova. Men till slut fick jag sova på min egen kudde igen – välbehövligt!

——————

* Nu vill jag inte på något sätt insinuera att det förekommer några barnförbjudna aktiviteter mellan mig och spelarna, däremot består ju spelardräkterna ofta av väldigt lite tyg – och en del spelar till och med i bar överkropp (dock är det uteslutande herrspelare som gör det, av aningen oklar anledning. Kanske svettas de mer och måste klä av sig mer, vad vet jag?).

** Vilket är lite intressant eftersom de inte hade någon skuld i det hela, varken ekonomisk eller arbetsinsatsmässigt.

*** Ingen fara, grannen hade koll på dem medan jag var borta, så de hade inte varit utan mat i tre dar, men de vill ändå alltid ha mat så fort man visar sig hemma.

Kanske på tiden, då?

Jag vet att jag har behandlat den här bloggen på ett lite… ehm, elakt sätt. Ignorerat den. Liksom tänkt på den, men bara sagt att ”jag gör det sen”. Inte så schyst. Jag är en dålig bloggare.

Så vad har hänt sen sist, då? Sommaren tuffar ju på som det är tänkt; det här finfina vädret som har varit nu är nåt som jag aldrig skulle få för mig att klaga över. Jag kan klaga över att det är för varmt i bussen eller i sovrummet och så där, men det beror ju oftast på obefintlig AC. Vädermässigt får det mer än gärna vara varmt – hellre det än fyra plusgrader och duggregn! Det blir man inte så solbränd av.

Några beachvolleyturneringar har jag hunnit vara på, också. Tyvärr kostar det ju lite mer att åka på beachturneringarna än på inomhusmatcherna, eftersom det behövs övernattning och sånt, och det är inte direkt så att sponsorerna står i kö för att få köpa reklamtid (märkligt nog!), så jag har fått prioritera lite. Helst skulle jag ju förstås åka på alla Swedish Beach Tour-deltävlingar, men det finns ju en gräns för hur mycket egna pengar man kan skjuta till för att göra nåt som egentligen mest andra vinner nåt på (även om jag så klart tycker att det är kul, men ändå).

Jag och expertkommentator Jessica Sandberg under finalmatcherna i Swedish Beach Tour Linköping. Foto: Tora Hansson

Förhoppningsvis löser det sig så att jag kan avsluta beachsäsongen för Volleykanalens del med en bra SM-helg i Malmö kommande helg. Jag har ju dessutom lite andra faktorer att ta hänsyn till för att få ihop det, också. Numera är jag ju sambo med (tjänstehjon åt?) två luddskallar i form av Parre och Sigma:

Och det gäller ju dessutom då att hitta en kattvakt under de dagar jag är borta – vilket så klart inte är det lättaste så här under semestertider. Folk har nämligen en tendens att planera in annat istället för att vara hemma och ta hand om mina katter… Märkligt.

I övrigt, då? Inget Midnattsloppet för min del – det var fullbokat när jag skulle anmäla mig! Har aldrig varit med om det förut! Men jag är i alla fall anmäld till halvmaraton 11 september, så det gäller att försöka ligga i med träningen lite bättre nu än vad jag gjorde innan maraton… Mitt nya träningsmotto är ”Inte tänka – bara göra!”, eftersom jag har en fantastiskt välutvecklad förmåga att komma på undanflykter från träningen när jag tänker efter lite för mycket. Målsättningen med halvmaran i år är att försöka komma i närheten av de där 1:49 som är mitt personliga rekord. Egentligen är ju målet att greja det på 1:30, men det hade krävts lite mer träningsdisciplin redan från mars/april för att det skulle kännas realistiskt.

Nu kommer suget igen

Nu har jag fått tillbaka suget efter volleyboll igen. Men vad annat kan man vänta sig när man ser sånt här? Jag var på SM i beachvolleyboll i helgen och man kunde ju inte klaga på vädret, i alla fall… Sedan att min egen insats inte blev riktigt som jag hade hoppats, det är kanske inte så oväntat (det brukar ju alltid krångla på något sätt – alltid).

Till att börja med hade jag förstås lyckats glömma en bottenplatta till kamerastativet, vilket gjorde att jag inte kunde sätta fast kameran i stativet, utan bara ha den stående på stativet. Not good. Speciellt inte när man tiltar framåt och kameran glider av stativet…

Sedan hamnade jag förstås längst upp på läktaren med kameran, vilket var alldeles utmärkt ur fotosynpunkt, men eftersom jag skulle ner till innerplan med kamera och stativ efter varje match för att göra intervjuer, så blev det svårare och svårare ju mer folk som satt på läktaren. Till slut blev det omöjligt.

Och så är det förstås lite frustrerande i största allmänhet att TV4 Sport är tjugo personer i sitt team, och jag är en…

Men jag har i alla fall en överlägsen solbränna med mig hem!

Däremot har jag inte sovit särskilt mycket. Åkte hemifrån vid sex i lördags morse, och så blev det utgång i Varberg med sambo-J och några av hennes släktingar, så då kom jag ju inte i säng förrän vid halv tre. Sedan skulle jag upp vid åtta igen, för att åka till beach-SM, och där var sista finalmatchen slut vid strax före 18, och sen skulle jag köra hem, eftersom jag skulle jobba i dag. Dessutom fick jag ta vägen via Göteborg, eftersom jag hade lämnat av mamma där, dan innan, och nu skulle hämta upp henne på väg hem igen. Kom iväg från Göteborg vid halv åtta, vilket betydde att resan hem, inklusive matstopp, inte var slut förrän vid halv två på natten.

Är det någon som är förvånad över att jag förstås hade fått ett jättetidigt busspass morgonen efter?

Trodde inte det, heller. Klockan 04:50 började jag i morse, och det blev förstås inte särskilt mycket mer än två timmars sömn i natt. Kanske tur att inte mina passagerare visste det – men det gick ju bra, i alla fall. Fast det blir nog en lite tidigare kväll i kväll… I morgon har jag åtminstone lite sovmorgon och börjar inte förrän 07:10.