På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

Ni kan kalla mig herr ordförande

Som en del kanske kommer ihåg är jag ju sedan i höstas speaker för Djurgårdens innebandydamer i Superligan. Innebandy, ska väl erkännas, har ju inte riktigt varit min sport annat än något man spelade på idrottslektionerna i skolan, där man alltid hade otur och fick en av de där töntiga mjuka klubborna. Men jag har lite bättre koll på hur man berättar för publiken vem som gör mål – och det var väl det som i första hand fällde avgörandet när jag ombads att ta uppdraget.

Hur som helst, läget i klubben har varit lite turbulent, av olika orsaker – läs mer här – och det finns en hel del att jobba på, kan man säga. Och i samband med hemmamatchen i fredags fick jag frågan om jag ville ta en plats som ordinarie ledamot i styrelsen. Nu har jag ju en del erfarenhet från olika styrelser, allt från elevråd och politiska nämnder, till idrottsklubbar, så frågan i sig skrämde ju inte – men sen var det ju det där med dels om jag har tid, dels om det inte är en alltför jobbig utmaning.

Jag valde att fundera på saken, och frågan togs upp igen i tisdags eftermiddag. Och då hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att bli ledamot. ”Bra!”, fick jag till svar. ”Skulle du kunna tänka dig att ta ordförandeklubban?”.

Nu ska man ju betänka att ordförandeposten är lite av ett annat uppdrag än att vara vanlig ledamot. Visst, de gånger jag suttit i olika styrelser har jag både inspirerats (och i vissa fall avskräckts) av olika ordföranden och deras ageranden, och (naturligtvis, som det kontrollfreak jag är) funderat på hur jag själv skulle ha velat sköta den sysslan. Men då har det ändå varit ganska ”enkla” uppdrag i redan fungerande organisationer. Nu säger jag inte att DIF Innebandys organisation inte fungerar, utan snarare är det ju ett faktum att det finns en del ekonomiska ärenden att brottas med – och det är om inte annat en ganska stor utmaning.

Speciellt blir utmaningen mentalt ganska stor om man får frågan om ordförandeposten två timmar innan årsmötet…

Men jo, jag funderade länge (allt är ju relativt, med två timmars tänkemarginal) och hårt på det där, men när funderandet övergick i nån form av punktande av alla de saker jag behövde bekanta mig med och ta tag i, så var det nog redan rätt avgjort att jag skulle tacka ja. Även om promenaden till möteslokalen kantades av ”vad ger jag mig in på?”-funderingar.

Men vi vet ju att jag den senaste tiden har valt att utmana mig själv på flera olika områden, så varför inte detta också…?

Jag var i alla fall tvungen att avvika från mötet mitt under den intensiva ekonomiska diskussionen, eftersom jag ju egentligen hade andra planer för kvällen, så jag hann bara presentera mig lite snabbt innan jag sprang iväg, och var aldrig med under själva valet – men tydligen blev det jag ändå, som numera är ordförande för Djurgården Innebandy.

Där ser man.