Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Annonser

På tal om innebandy

Kvällens bestyr har varit att agera innebandyspeaker. Det är ju, som en del känner till, SM-slutspel i innebandy just nu, och ”mina” tjejer i Djurgården möter Pixbo Wallenstam i kvartsfinal. Som seriesegrare har Djurgården förstås ett visst favoritskap, men Pixbo har visat sig vara en ganska svår nöt att knäcka. Det var nämligen 1-1 i matcher inför kvällens möte, i och med att Pixbo vann sin hemmamatch i söndags. I dag var det dock inget snack – det blev 7-1 till Djurgården som var bättre i det mesta under större delen av matchen.

För min egen del lyckades jag i princip undvika att säga fel, vilket man väl får se som den största framgången jag kan uppnå i en enskild match. Jag råkade i och för sig säga 13:07 en gång när jag menade 13:20, men det är petitesser i sammanhanget. Dessutom lyckades jag balansera mina två uppgifter jag har under en match ganska väl. Förutom att vara speaker är jag ju klubbordförande också, vilket ju kanske inte är jätteenkelt att vara när man är låst vid speakerfunktionen större delen av matchen. Men man får ta tillfället i akt att mingla lite före och efter matchen och i pauserna, istället.

Nu står det ju 2-1 i matcher till Djurgården, vilket innebär att det finns chans att avgöra och ta sig till semifinal genom en seger på bortaplan på fredag. Och som av en händelse råkar jag vara i Göteborgstrakten på fredag, så planen är att åtminstone försöka se en del av matchen på kvällen. Vi får väl se hur det går; oturligt nog visade det sig att de inte kommer att spela i den hall som ligger 500 meter från där jag kommer att bo, utan mitt inne i Göteborg. Vi får väl se hur det funkar att ta sig dit när jag inte har nån bil med mig…

Ni kan kalla mig herr ordförande

Som en del kanske kommer ihåg är jag ju sedan i höstas speaker för Djurgårdens innebandydamer i Superligan. Innebandy, ska väl erkännas, har ju inte riktigt varit min sport annat än något man spelade på idrottslektionerna i skolan, där man alltid hade otur och fick en av de där töntiga mjuka klubborna. Men jag har lite bättre koll på hur man berättar för publiken vem som gör mål – och det var väl det som i första hand fällde avgörandet när jag ombads att ta uppdraget.

Hur som helst, läget i klubben har varit lite turbulent, av olika orsaker – läs mer här – och det finns en hel del att jobba på, kan man säga. Och i samband med hemmamatchen i fredags fick jag frågan om jag ville ta en plats som ordinarie ledamot i styrelsen. Nu har jag ju en del erfarenhet från olika styrelser, allt från elevråd och politiska nämnder, till idrottsklubbar, så frågan i sig skrämde ju inte – men sen var det ju det där med dels om jag har tid, dels om det inte är en alltför jobbig utmaning.

Jag valde att fundera på saken, och frågan togs upp igen i tisdags eftermiddag. Och då hade jag bestämt mig för att anta utmaningen att bli ledamot. ”Bra!”, fick jag till svar. ”Skulle du kunna tänka dig att ta ordförandeklubban?”.

Nu ska man ju betänka att ordförandeposten är lite av ett annat uppdrag än att vara vanlig ledamot. Visst, de gånger jag suttit i olika styrelser har jag både inspirerats (och i vissa fall avskräckts) av olika ordföranden och deras ageranden, och (naturligtvis, som det kontrollfreak jag är) funderat på hur jag själv skulle ha velat sköta den sysslan. Men då har det ändå varit ganska ”enkla” uppdrag i redan fungerande organisationer. Nu säger jag inte att DIF Innebandys organisation inte fungerar, utan snarare är det ju ett faktum att det finns en del ekonomiska ärenden att brottas med – och det är om inte annat en ganska stor utmaning.

Speciellt blir utmaningen mentalt ganska stor om man får frågan om ordförandeposten två timmar innan årsmötet…

Men jo, jag funderade länge (allt är ju relativt, med två timmars tänkemarginal) och hårt på det där, men när funderandet övergick i nån form av punktande av alla de saker jag behövde bekanta mig med och ta tag i, så var det nog redan rätt avgjort att jag skulle tacka ja. Även om promenaden till möteslokalen kantades av ”vad ger jag mig in på?”-funderingar.

Men vi vet ju att jag den senaste tiden har valt att utmana mig själv på flera olika områden, så varför inte detta också…?

Jag var i alla fall tvungen att avvika från mötet mitt under den intensiva ekonomiska diskussionen, eftersom jag ju egentligen hade andra planer för kvällen, så jag hann bara presentera mig lite snabbt innan jag sprang iväg, och var aldrig med under själva valet – men tydligen blev det jag ändå, som numera är ordförande för Djurgården Innebandy.

Där ser man.

Skrytandet fortsätter smeka mitt självförtroende

Hmmm… Läser just rubriken på det här inlägget och känner mig helt plötsligt lika ”svår” som vilken hyllad svensk tidig-nittonhundratals-poet som helst. Vaere för jäkla meningsbyggnad det där, egentligen?!? ”Tidningssvenska” är väl det begrepp som kommer närmast. Ni vet språket där man skippar alla prepositioner för att få mer plats till ord som CHOCK och KÄRLEKSBARN (som för övrigt skiljer sig från ”vanliga” barn hur då, sa ni?). Sätt in ett ”att” mellan ”fortsätter” och ”smeka”, så blir det i alla fall aningens vettigare.

Nåväl, jag ville mest bara muntra upp mig själv lite genom att konstatera att kompisen J, som jag för övrigt har bestämt ska figurera som ”Skägget” här i bloggen (av uppenbara orsaker) för att inte riskera PUL-brott (och för att det tycks vara en bloggtrend med den typen av epitet-namn på förekommande personer), ringde och avbokade vår inplanerade femtonkilometers löprunda i dag, eftersom han tvivlade på att han skulle orka hänga med mig runt hela rundan.

Känns bra att vara bättre tränad än åtminstone en annan kille… Vi bestämde att han skulle hänga med på sju kilometer runt sjön på onsdag nästa vecka, istället. Kom ihåg att jag har detaljplanerat min träning här, så just onsdag nästa vecka, och ingen annan dag, är det runt sjön-löpning som gäller. I dag är det 15 km asfalt, och vill man inte det så får man hålla sig till på onsdag, vilket Skägget blev varse utan att knota.

För övrigt blir han min dejt på torsdag vid elitseriepremiären i hockey mellan Djurgården och Luleå (norrbottning som han är), dit jag går mest för att se om min efterträdare gör ett bra jobb och om det mot förmodan skulle på något sätt uppmärksammas att jag, efter 290-ish matcher som speaker för Djurgården nu inte längre är kvar.

By the way, det där med vikten som jag nämnde senast visade sig mycket riktigt vara en tillfällighet. I går vägde jag in på 77,5 kg igen. Känns mer rimligt.

Jag överlevde helgen – och klåparna tycks fortfarande regera

Födelsedagsfesten i lördags gick rätt städat till. Ändå hade jag för säkerhets skull satt upp en lapp i porten, där jag erkände för grannarna att vi kanske skulle kunna bli lite högljudda – men där jag samtidigt lovade att vi skulle vara desto tystare på söndagen. Vilket jag tror att vi höll. Inte för att lördagkvällen blev så där überpackad för varken min eller sambons del, men jag undvek i alla fall att gå upp klockan sju och springa runt sjön (för det brukar jag ju alltid göra på söndagar i vanliga fall…).

Jag är i alla fall riktigt tacksam att jag har köpt en sån här bordsalmanacka, där man har en vecka per uppslag och man kan planera sina dagar per timme, för så mycket som det har varit de senaste veckorna hade jag aldrig lyckats hålla i huvudet utan hjälp. Sen var det i och för sig någon (undrar vem) som hade klottrat i min almanacka om att köpa presenter till sin sambo både på torsdagen (alla hjärtans dag) och på söndagen (hennes namnsdag). Men jag suddade det och valde den offensivt romantiska taktiken att gå på hockey på torsdagkvällen istället… Jag har ju trots allt ett kontrakt på hockeymatcherna och det finns ingen undantagsklausul som omfattar alla hjärtans dag. Men det blev faktiskt inte så mycket protester mot det där med hockeyn – faktiskt mindre än antalet kommentarer om att jag hade suddat presentpåminnelserna i almanackan.

Men apropå det där med hockey så undrar man ibland hur samordningen mellan hockey och övriga evenemang är. Alla hjärtans dag kan jag leva med, det är ändå mest bara en dag då blomsterhandlarna och de som säljer snuttepluttiga töntgrejer gör big business. Men däremot kan man ju ifrågasätta hur jag ska lyckas ha min melodifestivalsfest på kvällen den 15:e mars när det är planerat en hockeykvartsfinal klockan 18:30… Man får helt enkelt hoppas på att mina grabbar blir sämst fyra och därmed spelar på bortaplan den kvällen.

Lördagsmatcher som i princip alltid brukar börja 15:00 annars…

Och nu börjar det närma sig ett avgörande även på andra fronter. På tisdag eftermiddag ska jag visa att jag är lämpad att köra buss (och då menar jag inte något som är relaterat till den gångna lördagskvällens aktiviteter). Bara en körlektion kvar innan dess, så de som har ett par tummar över får gärna hålla dem för mig vid 15-tiden, nånting.

Lite sportnörd är man väl…

Nog är man väl en hockeynörd när man först jobbar som speaker på Djurgården – Mora och sen åker hem och sätter sig framför tv:n och tittar på Skellefteå – Timrå? Inte för att den sistnämnda matchen är särskilt intressant annat än att det var bra ur Djurgårdens synvinkel att Skellefteå inte vann med mer än de gjorde, eftersom de då fortsätter att ligga bakom DIF i tabellen. Men hockey är ju ändå hockey och ibland är det kul att bara titta utan att vara så engagerad i något av lagen.

Men jag ser ändå fram emot NHL-matchen på lördag, Ottawa – Montreal. Canal Plus sänder ju inte Montreal-matcher varje dag, och eftersom det är mitt lag sen femton år tillbaka, så tar jag ju varje tillfälle att få se dem. Som tur är går matchen redan kl 21:00, så jag slipper sitta uppe halva natten (den här gången – det har hänt förr, kan jag säga) för att få se den.

Och i morgon bär det av till Örebro för att bevaka nordiska klubbmästerskapen i volleyboll. De två svenska lagen, Örebro och Elverket Vallentuna,  har vunnit båda sina matcher hittills, vilket är optimalt för oss i Volleykanalen eftersom det är just avslutningsmatchen i morgon eftermiddag mellan Örebro och Elverket som vi kommer att göra en fullstor sändning av, och då är den avgörande för slutsegern i gruppen och det är dessutom bara vinnarlaget som går vidare till slutspelet i Finland.

Perfekt, med andra ord. Enda bittra grejen i sammanhanget är att vi inte har möjligheten att sända riktigt live ännu, för det här vore ju en utmärkt livesändningsmatch, onekligen. Men det ser förhoppningsfullt ut för det framöver; jag ska få lite extra back up av en duktig säljare på onsdag, så vi kan få in lite fler* sponsormiljoner till Volleykanalen.

* Nu låter det som om Volleykanalen redan har fått in miljoner
i sponsorpengar, men nja, inte riktigt...

Hoppas jubileumsmatchen blir roligare

Hockeymatch i  går och det finns väl inte så mycket att säga om den. Någon av kollegorna i speakerbåset uttryckte det rätt tydligt i en av pauserna: ”Linköping är dåliga, men Djurgården är inte bra”. Linköpingsmålvakten Rastislav Stana var väl i mina ögon den ende på isen som var bra rakt igenom, båda lagen inräknade. Det övergår mitt förstånd att han inte fick priset som matchens lirare i Linköping, efter att ha stoppat 30 av 31 skott.

Förresten har jag ett litet (stort?) jubileum på gång framöver. Den 24 november gör jag nämligen min 250:e match som speaker för Djurgården. Jämför detta med spelare och du är uppe i 500 matcher, eftersom de ju är med även på bortaplan, vilket jag inte är. Jag funderar nästan på att lite subtilt påpeka detta jubileumsfaktum för folket på DIF-kansliet. Lite förmätet, kanske, men kan en spelare få blommor och tröja redan vid 400 matcher (=200 för mig), så tycker jag väl att nånting i alla fall borde kunna göras.

Okej, jag känner mig ändå som rookie i speakerbåset, i viss mening, med tanke på vissa som varit med nästan sen Hovet var uterink…

För övrigt, apropå hockey, går mina tankar till Leif Boork nu. Leif är en utomordentligt duktig hockeytränare – och, vilket visade sig speciellt för några år sen*, en väldigt omdömesfull kille. Man vinner inga SM-guld på att vara bäst i oktober. Det är synd att så många tycks tro det. Praktexemplet på motsatsen är HV 71 anno 1994/1995, som sju omgångar från slutet låg sist i elitserien, men sen segade sig upp över slutspelsstrecket – och till slut vann SM-guld.

Leif Boork har varit ifrågasatt förut, och det har visat sig att han haft rätt och lyckats bra med det material han haft till förfogande. Jag tror att han hade gjort det i år också.

————————- 

* Leif Boork skrev krönikor i Expressen för ett antal år sen och berömde vid ett tillfälle tre personer som han tyckte förtjänade det, varav en var speakern i Globen som enligt Leif hade ”klar och tydlig röst med personlighet”, om jag minns citatet rätt (hittar inte klippet just nu). Och jo, det var förstås undertecknad han menade. Gott omdöme, som sagt.