Säsongen är slut nu

I kväll har jag gjort min sista match för säsongen som speaker i innebandy. Det var ju klart redan innan, oavsett hur det skulle gå i matchen, eftersom SM-finalen går i Malmö och jag inte blivit tillfrågad om att vara speaker där. ”Mina” tjejer i Djurgården hade hämtat upp semifinalen från ett 0-2-underläge i matcher till 2-2, och hade nu chansen att avgöra på hemmaplan. Men inte mycket stämde. Det såg nervöst och tafatt ut, och de flesta skotten sköts från nånstans i närheten av mittlinjen – och blev i princip plockpotatis för Rönnbys målvakt, som är alldeles för duktig för att kunna överlistas på det viset.

Och för min del var det också ganska nervöst före matchen. Ovanligt nervöst, faktiskt. Normalt brukar jag vara rätt oberörd, eftersom jag som speaker har en del att tänka på själv, kring matchen, med arrangemanget och sånt jox, och inte riktigt hinner vara nervös för själva matchen. Den skillnaden kände jag när jag, på styrelsens önskemål, satt på läktaren i semi #1 och agerade ordförande. Då var det riktigt nervöst när jag inte hade nåt annat att tänka på. men när jag själv har en uppgift (annat än att bara dricka kaffe och ha en namnskylt på bröstet), så brukar det inte vara nervöst.

Men i dag var det alltså det. Uppenbarligen med rätta, eftersom det till slut blev förlust med 3-5, och följaktligen 2-3 i matcher.

Så nej, det blir ingen SM-final för oss. Det blir ingen resa till Malmö, och det blir varken SM-finalbonus eller SM-guldbonus för klubben. Och i egenskap av ordförande kan jag ju förstås tycka att det är rätt synd, för det hade rent krasst inte varit några jätteproblem att hitta ställen att göra av de pengarna. Även om jag, som kommer från Sveriges kanske mest jämställda sport volleyboll, tycker att det är vansinne och ren och skär 1930-talsidioti att herrlagen som tar sig till SM-final får dubbelt så mycket bonus som damlagen, trots att man spelar exakt lika många matcher i exakt samma höga konkurrens. Kom in i 2000-talet, Svenska Innebandyförbundet!

Hur som helst, den frågan är en ickefråga för oss nu, och helt plötsligt har jag en oplanerad helg den här veckan. Jag som hade sett fram emot både att få uppleva SM-finalhelgen på plats i egenskap av klubbordförande för ett av de deltagande lagen, plus att jag har en väldigt long lost friend i Malmö som jag längtat mycket efter att få träffa.

Istället börjar jobbet inför säsongen 2013/2014 redan i övermorgon. Lite av ett antiklimax…

Att avsluta med en förlust

Vi har ju nämnt tidigare att jag är lite av en tävlingsmänniska. Och som vi också har etablerat tidigare, så har jag ju gjort comeback på volleybollplanen den här säsongen. Dock har större delen av säsongen kantats av idel förluster med volleybollaget, och jag har misströstat mer och mer angående detta. Innan jag och Kej anslöt till laget hade de vunnit två av tre matcher, men sen blev det nio raka förluster, innan vi till slut lyckades vinna i näst sista omgången.

I går var det dags får den sista matchen för säsongen, och den långa förlustsviten har ju gjort att vi numera befinner oss på jumboplats i tabellen, så en seger i går hade varit utmärkt bra, eftersom det är tillräckligt jämnt poängmässigt för at det ska handla om setskillnad mot laget som ligger näst sist.

Men vi var inte ens i närheten i går. Och jag vet verkligen inte vad det var vi hade kunnat göra annorlunda. Motståndarna gjorde ganska få egna misstag, medan vårt spel liksom aldrig riktigt fungerade. För min del var jag ju förkyld, så jag tog det lite försiktigt på uppvärmningen, och kände att det inte riktigt var läge att gå för fullt under hela matchen heller, så jag bad att få vila till en början, och bara spela ett set. Egentligen borde jag kanske inte ha gjort det heller, men när det är säsongens sista match så känns det extra trist om man bara ska åka dit för att stå på bänken hela matchen…

Vi saknade dessutom vår ”Key to victory”, som var med i förra matchen, men som inte var med i går, trots att vi mer eller mindre hade beordrat honom att vara det. Hur som helst, det blev ganska klara förlustsiffror (jag hade ingen kamera med mig så jag har ingen officiell matchstatistik i dag heller), och nu får vi hoppas på ren tur och tillfälligheter för att slippa degraderingen till serien under, till nästa säsong. Tydligen är det, som jag tror jag har nämnt tidigare, inte helt självklart hur förflyttningarna i seriesystemet fungerar, för det hänger bland annat lite på om seriesegrarna i serien under vill bli uppflyttade eller ej – hur man nu inte kan vilja det; det handlar ju liksom inte om några extra kostnader, direkt.

Efter matchen tog vi några lagfoton, så egentligen borde jag ha kunnat visa er hur jag ser ut i matchställ, men tyvärr var killen som fotade oss så ostadig på handen så att samtliga av de tre bilderna han tog blev suddiga! Korpnivå även där, alltså…

Villinteförloraaaa!

Just nu är jag mest sugen på att häva ur mig infantila okvädingsord, könsord och referenser till avskräde och andra kroppssubstanser. Men jag ska bespara er det. Låt oss bara konstatera att jag har kommit hem från dagens match i volleyboll, och vi vann inte.

Själv var jag inte så lysande bra, tyckte jag. Jag har i och för sig rätt höga krav på mig själv, perfektionist som jag är, men snabbanalysen i efterhand gav bland annat att jag tappade koncentrationen ibland, var lite loj ibland, och inte tillräckligt verbal som man ska vara för att tydliggöra för sina lagkamrater vad man ska göra och vad man vill göra.

Till att börja med var jag försenad, vilket inte är en helt lysande bra start på en match. Inte försenad så att matchen redan hunnit börja, men tillräckligt sen för att dels inte hinna mjuka upp ordentligt, dels inte hinna rigga kameran jag hade med mig. Så nån exakt statistik kan jag inte bjuda på i dag.

Sen tror jag, om jag ska vara ärlig, att volleyboll på den här nivån, och jag, kanske inte är gjorda för varandra. Jag är lite för bortskämd med elitserien för att kunna klara av kontrasten på… tja, de flesta områden, mellan elitvolleyboll och korpvolleyboll. Nu ska jag inte låta alltför förmäten och få det till att jag som spelare hör hemma på elitnivå för så är det verkligen inte. Men i min inställning till sporten och i mitt tänk förväntar jag mig professionalism i en mängd som kanske inte riktigt fungerar här. Bara en sån sak som att spela match på tvärplan, med en vägg en halvmeter från ena långsidan, och en annan pågående match mindre än en halvmeter från den andra sidan, det är lite för mycket pojklagssammandrag för mig…

Plus att domarinsatsen är anskrämligt dålig. Okej, det är inga välutbildade elitseriedomare (tyvärr!), men nu har vi lyckats få samma domare i samtliga de fem matcher jag har varit med om hittills i det här laget, och det är alltid minst en sån där uppenbar situation med felaktigt domslut som stör och förstör.

”Häng inte upp dig på det, det måste få vara lite frikostigare bedömningar”, säger vän av timiditet. Och ja, jag kan köpa att bedömningen inte är lika hård som i elitserien, men det är skillnad på att se genom fingrarna med saker och att döma uppenbart fel. Och vägra ändra sig, trots att ibland samtliga tolv spelare på planen säger emot.

Nu låter det som om jag är bitter bara för att vi förlorade med 14-16 i avgörande set, trots en egen matchboll, men jag hade varit frustrerad ändå, även om vi hade vunnit, för jag erkänner villigt att domarmisstagen gjordes också till vår fördel några gånger, så det var inte matchavgörande.

En ljuspunkt i matchen finns det dock, och det är att jag kände tydliga antydningar till mitt fina armdrag i servemomenten, som jag hade när jag var som bäst och då serven faktiskt var ett anfallsvapen för mig och inte bara en uppvisning i konstiga ank-moves. Bra! Hoppas det fortsätter utvecklas!

Hur som helst, efter matchen körde jag ut i förorten och parkerade bilen, och tog sedan tåg in till Östra station. Och som straff för att jag inte gjorde mitt bästa i matchen så tvingade jag mig själv att gå hem från Östra station. Och nu ska jag strax trösta mig själv efter förlusten genom att dricka vin och äta cheez ballz.

Det är lite så vi jobbar här. Både straff och tröst.

Nya tag på onsdag, då är det match på hemmaplan. Då ska jag göra mitt bästa.

Onödig förlust

Istället för att gå och lägga mig så sitter jag här och analyserar kvällens volleybollmatch. För er som har missat det så har jag gjort comeback som spelare, och befinner mig i dagsläget på den något blygsamma korpnivån. Dock, ni som känner mig vet ju att jag kan inte göra nånting halvdant, att lalla runt och se glad och ovetande ut är inte min grej – jag går hellre all in i det jag gör. Det har dels fått till följd att jag gradvis lägger om min gymträning för att bättre passa för en volleybollspelare, och dels, som i dag, att jag tar med en videokamera och filmar hela matchen för att kunna analysera i efterhand.

Jag vet inte hur många som filmar sina matcher i korpserien, men jag tror inte det är jättemånga.

Hur som helst, nu har jag suttit och analyserat vår förlustmatch i kväll, 1-2 (25-18, 18-25, 5-15), eller framför allt min egen insats i vår förlustmatch i kväll, och kommit fram till att jag tydligen är mest en försvarsspelare. Nu fick jag i och för sig dessutom gå servemottagande spiker i dag, vilket jag inte är helt bekväm med, och statistiken talar ju sitt ganska tydliga språk på den punkten. I följande sammanställning av mina bollberöringar under matchen är -1 ett misstag som ger motståndarna poäng, 0 är att bollen kan spelas vidare, och +1 är direkt poänggivande insatser i serve, block och anfall, och perfekta framspelningar i servemottagning och försvar. Siffran efter likamedtecknet motsvarar snittet per bollberöring.

Serve: 0x(-1)/5x(0)/0x(+1) = 0,00
Servemottagning: 7x(-1)/4x(0)/4x(+1) = -0,20
Försvar: 6x(-1)/7x(0)/8x(+1) = +0,095
Block: 1x(-1)/0x(0)/1x(+1) = 0,00
Anfall: 1x(-1)/8x(0)/2x(+1) = +0,091

Ser ju inte särskilt superbra ut. Det som är glädjande är att jag för andra matchen i rad inte missar en enda serve, men jag som faktiskt var bra på serve förut, ser nu mest ut som en konstig anka när jag servar. Måste definitivt träna mer på serve, den saken är klar. Servemottagningen är väl egentligen det sämsta, men även om mycket av det är mitt eget fel så kommer det ju även in det faktum hur man kommunicerar med sina medspelare, vilket ju är lite sisådär i vårt lag.

Totalt tog jag alltså tre rena poäng i den här matchen; ett block och två anfall, på tre set (varav ett avgörande till 15). Anmärkningsvärt är också att jag inte fick ett enda pass i tredje set! Visserligen berodde det mycket på att vår mottagning ofta hamnade för långt ut åt höger och då tvingades passaren backa och då blev de tänkta passningarna ut på kanten alldeles för korta och hamnade hos centern istället. Men ändå. Nån liten ynka boll hade jag väl kunnat få, i alla fall?

Och matchen i sig, då? Vi hade ett nästan identiskt lag från i söndags, vilket gjorde att vi kände oss ganska bekväma, och kunde slappna av i spelet på ett helt annat sätt. I början kändes det riktigt bra. Mycket funkade som det borde funka, och vi vann ju första set och det kändes som om vi hade kunnat fortsätta lika bra. Men i andra halvan av matchen började vi slarva för mycket, mycket förmodligen beroende på att orken började tryta hos de flesta, samtidigt som motståndarna fick bättre utdelning på sina ofta hårda och/eller välplacerade anfall och dessutom hade de bra servar (vilket jag själv fick smaka på alldeles för många gånger, tyckte jag), och då gick det ju som det gick. Men vi tog i alla fall ett set mot serieledarna, och det är vi ju faktiskt det enda lag som har gjort hittills den här säsongen. Nåväl, nya tag efter nyår; det här var vår sista match för 2011.

Och nu är det nog dags för mig att sova…